Julafton, nyårsafton och hela 2014

Julafton började med en nedrans lång väntan. Sen när man äntligen var hemma hos mattes brorsor så skulle det där dumma människorna äta först. Inte fick vi nåt, inte!! "Ni har redan ätit.", var mattes dumma svar. Buuuu!

Pingu ligger bredvid matbordet och väntar på jultomten...

... till slut somnade han.

Det gjorde inte Spirou. Somnade alltså. Hoppet är det sista som överger en, typ.

I väntan på jultomten.

Under väntan på jultomten så hände - trots min minutiösa - övervakning en liten incident.

    Wilbur, som var något orolig, hade svårt att slappna av. "Ja, det är en massa folk och fä här som inte ska vara här (det vill säga två extra människor samt två hundar. Ja, Wilbur överdriver). Och så står nåt märkligt träd (!) i vägen där jag brukar gå fram till altandörren! Gillar inte!!!", protesterade han lite då och då.

    I hans vandring runt så råkade han gå rakt på Pingu som låg och vilade i hallen. Jag var precis bredvid, såg att det var på väg att hända, men hann ändå inte avstyra "incidenten". Pingu surnade till, men jag var ju där halvsekunden efter och särade på dom med van hand. Sen blev allt lugnt direkt igen som om inget hade hänt.

 

Men efter en låååång stund, så... vet ni vad..?

... plötsligt så hade tomten varit där! Märgben till alla!!!

Tja.. alla fick faktiskt inte märgben. Vi människor fick fika samt minst en chokladask var och lite andra julklappar.

Sen blev det dagen före nyårsafton...

Kort rastning "nere i byn" på nyårsafton strax efter kl. 21.00.

Ja, Spirou uppskattade det inte! Om man säger så.

Ja, jag veeeeet! Det är synd om skotträdda djur och människor. Det är tråkigt att de ska behöva vara rädda och lida. Men ändå... en ynka dag om året... typ, i alla fall.
    Ja, nu är jag en förrädare, en ja, jag vet inte vad. Fy på mig!! Har man hund ska man hata fyrverkerier. Punkt!
    Men jag gör inte det! Jaha, nu har man fått minst halva hund-Sverige på sig. Jag tycker fyrverkerier är vackert. Jag gillar när det gnistrar och lyser upp himlen. Vid ett tillfälle, i bilen när jag såg ett fyrverkeri, så kom jag på mig själv att jag smålog när jag betraktade de fallande, färgsprakande gnistorna. Själva knallandet och det vinande ljudet... nja, gillar inte riktigt, men färgspelet skulle nog inte riktigt göra sig om det var knäppt tyst. Sådana där ljudlösa, urtrista, svävande lyktor kan slänga sig i väggen; ingen ersättning för fyrverkerier, precis.


 




Ja, jag håller med om att det är ett otyg med alla dessa okynnessmällande dagarna innan nyår. Själv har jag haft tur att inte råkat "stöta ihop" med dom på hundpromenaderna förutom nån enstaka gång, typ i förrgår.
    Spirou (som är skottberörd sen några år tillbaka efter att man fyrade av ett fyrverkeri precis intill där vi gick) reagerade inte alls; han börjar sannolikt höra dåligt. En liten stund senare så hördes knallar närmare. Pingu reagerade och kollade runt. Jag blev sååååå nyfiken att se hur Spirou reagerade, men han var bakom min rygg, och jag ville inte riskera att förstärka eventuell rädsla med att vända mig om och och visa att jag brydde mig, så jag vet inte om/hur han reagerade.
    Ytterligare en liten stund senare så kom det flera fyrverkeriknallar, och Pingu kollade då bara lite slött runt. Spirou råkade nu vara lite längre fram, så jag såg i ögonvrån att han inte reagerade överhuvudtaget. Visst är det skönt när jyckarna börjar tappa hörseln. ;)

Om jag ska vara riktigt ärlig, det som irriterar mig när det gäller skriverierna på sociala medier, så är det inte "Förbjud fyrverkeri-propagandan" som tjatas i all oändlighet utan de ilskna kommentarerna med ordval som "idioter", "förbjud skiten" och alla svordomar. Jag har svårt att ta till mig argument som är besudlade med dylika ordval.
    Och jag har svårt att övertyga mig själv att dessa hundägare inte öppet visar sitt ogillande (läs: hat) inför sin/sina hund/hundar. Men jag har förhoppningsvis fel.

Hold your horses!! Jag menar förstås inte att en skotträdd hund blir "botad" bara för att man håller tillbaka sitt "fyrverkerihat". Äh, ni fattar!  

  
  Jag vet också att det är rätt så svårt att tygla sig när paniken rusar i ens ådror. Jag vet. Grannen fick ju för sig i typ oktober att fyra av värsta fyrverkeriet en kväll när hundarna och jag precis hade kommit hem och skulle gå från bilen upp till huset. Spirre blev rädd, men han höll sig intill mig. Du, duktiga hund!! <3  (men så har jag också jobbat för det, så även jag är väl i alla fall liiiiite duktig. ;) )
    Jag hade då inga schmackos i fickan, bara vanligt godis, men det dög ändå. Annars så har schmackos (av nån outgrundlig anledning) varit räddningen när det gäller Spirous skottberördhet runt nyår de senaste åren.
    Och ja, jag kom faktiskt ihåg att ta med mig i förrgår, ifall det skulle behövas, men nu gjorde det inte det, eftersom feg-Spirou tydligen inte hörde knallarna och inte heller såg att Pingu däremot gjorde det.

Nyårsafton...

Mitt på nyårsaftonsdagen så hoppade Pingu till när ett riktigt "Kaboom!" hördes utanför. Vi var alltså inomhus. Han tänkte börja skälla, men när vi alla andra satt lugnt kvar i soffor och fåtöljer utan att ens röra en min så valda han att göra som oss andra. Duktig vovve! Ett bra val! 

Hemma hos brorsorna på nyårsafton. Nu har Spirre börjat att hässja av oro.

Många irriterar sig på att folk inte kan hålla sig till tolvslaget. Tja.. jag håller med, men kan också (faktiskt) förstå att många fyrar av flera timmar "för tidigt".
    En del kan helt enkelt inte hålla sig, de faller för frestelsen; tycker det är spännande och kul. Andra kanske ska resa bort, och vill dra av sina egna fyrverkerier innan, och en del kanske har barn som ska sova vid midnatt, men vill se fyrverkerierna som familjen har inhandlat. Det finns säkert fler orsaker till "tjuvstartssmällande".
    Självklart tycker jag att fyrverkerianvändarna ska visa hänsyn, men det är (tydligen) svårt att samsas om allmänna platser. Och så finns det säkert dom som tycker det är skitkul att retas och skrämmas. Så är det bara. Onda människor!

"Usch, vad allt är dumt och läskigt!"

Finns det nån seriös forskning hur vilda djur uppför sig under nyårsaftons "kaboom"-explosioner? Eftersom ljudet kommer uppifrån så borde de väl söka sig typ nedåt och ligga och trycka och försöka gömma sig? Antagligen så är djuret rädd. Fast att vara rädd borde ligga i ett vilt djurs naturliga vardag. Om ett vilt djur blir lika skräckslaget som en skotträdd hund så borde man (= Gud, typ ;)) inte "avla" på det (precis som med hundar). Oj, vad ni hatar mig nu, va? Men det kommer mer...
    Undrar hur till exempel en hare känner sig att bli jagad av en stor, vilt skällande och ettrig hund oavbrutet i typ 30 minuters tid, där den hela tiden måste fly för att inte gå mot en säker död? Med andra ord, för oss människor legitim harjakt.
    Jag äter med berått mod kött. Jag vet att käket som jag stoppar i magen en gång var ett sött djur som ville leva lycklig i alla sina dar. Jag har inga större betänkligheter mot typ "smygjakt" (vet inte vad det egentligen kallas) där viltet går lugnt och spatserar i sin hemmavana "bakgård" det vill säga naturen och plötsligt låter det "Pang!" - och så är den död.
    Däremot har jag betänkligheter mot klappjakt och drev; det måste vara hemskt för djuret att förstå att man måste på något sätt fly från människor - eller rovdjur - som hela tiden kommer allt närmare - annars dör man.
    Jag pratar nu om vad som händer innan djuret dör - både vid jakt och vid slakt av boskap.

   "Matte, bry dig inte om Spirre. Berätta mer om den där spännande harjakten istället. Det där vill jag prova!!", önsketänker Pingu, och jag antar att det inte är i harens "skor" han vill vara utan i den tuffa och listiga jägarens.

 Men att vara rädd är ett bytesdjurs vardag. Fyrverkerier låter från himlen, fyrverkerier driver eller jagar inte, kommer inte allt närmare viltet. Fyrverkerier drar liksom iväg åt andra hållet. Frågan återstår: Hur rädda blir egentligen vilda djur för raketer och smällare? Okej, om de inte hittar ett tryggt gömställe, så... är det nog inte så trevligt.

I alla fall...
    På nyårsafton redan när vi var på väg ut för att åka till mina brorsor, så spanade Spirou ängsligt upp mot himlen. Det hade ju knappt hörts några raketer, så jag tror att han framför allt kände krutdoften i luften.
    Sedan väl framme hos brorsorna, så satt Spirou stilla och våndades samt tyckte att allt var läskigt och blähigt! Ungefär som han tycker det är att gå till veterinären. Han uppvisar typ samma beteende. Sitter blick still, är typ inåtvänd fast samtidigt på helspänn vad som sker runtom, vill vara nära matte och när stressen blir värre, så börjar han att hässja. Han gnyr inte eller visar på värre stressbeteenden och det är jag glad över. Likaså är jag glad att han faktiskt ändå är så pass "lugn" att han gärna tar godis - och jag gör allt jag kan för att Spirou inte ska bli värre i sin ängslan och rädsla... Hm? Äh, jag skulle kunna bli ännu bättre... säkert, faktiskt.

    Linus är den hunden som liksom är nära att sabba alltihopa. Dum-hund! Linus far upp och börjar tokbjäbba på raketer som hörs utifrån. Så jag koncentrerar mig då på honom; att så fort som möjligt få Linus tyst och lugn. Som tur är så är han faktiskt rätt så lydig. Han kommer när jag ropar - så lugnt som möjligt - och alla jyckarna får stilla varsin godbit. Fridfullt och stilla - och glatt. Det sistnämnda (glatt) gäller dock inte Spirou.
     Spirou hörde definitivt fyrverkeriet, så hans hörsel fungerar någorlunda. Tyvärr, i detta fall.

Vid själva tolvslaget så... ja, jag går ut och följer med de andra för att se på fyrverkerispektaklet och låter hundarna vara kvar inne (tillsammans med min ena bror, som dock ej är riktigt hundvan). Detta år så fick faktiskt Wilbur följa med ut - i koppel. "Va?!!! Vad gör du? Är du inte riktigt klok, män´ska!!! Hur oansvarig kan en hundägare bli?!!!", protesterar säkert en och annan (om det fortfarande finns nån kvar; man är väl bojkottat nu). Jo, anledningen till att Wilbur fick följa med ut är för att jag - av säkerhetsskäl - inte vill lämna Pingu och Wilbur oövervakade tillsammans. Det kan så lätt bli missförstånd dom emellan; en så gott som döv och blind skröpeljycke och en oerfaren slyngelspoling.
    Wilbur märkte nog knappt av allt oväsen därute.

Nu är det färdigsmällt för den här gången.

Ja, nu tycker ni väl att jag är värsta dubbelmoralaren. Jag har ju gilla-tryckat på Fb att en del åker iväg till knallfria ställen som Arlanda etc. Det jag gillar är att det finns en lösning på problemet. Det kanske inte är världens bästa lösning, men ändock. Det är förhoppningsvis en mycket trevlig lösning tillsammans med likasinnade?

Till och med Linus har lagt sig ned för att sova.

Även Wilbur hade somnat (för en stund) men det går liksom inte att fånga honom på bild; det blir bara en stor, svart och lurvig klump.

 Zzzzzzzzzz

Vad jag önskar kunna förmedla till mina hundar är att fyrverkerier inte är farliga (om de inte får för sig att själva tända dom och sen apportera fyrverkeripjäsen ;)), precis likadant som när jycken var i spökåldern och blev fånigt rädd för gamla vanliga soptunnan eller en stubbe i skymningen. Precis likadant som vid veterinärbesök; ja, det är ofta obehagligt, men du står ut - en liten stund till.

Vad hände år 2014?

Tja... Jag har ju ganska dåligt minne... Hm?
   
    Jo, äntligen var man tillbaka på agilitytävlingsbanorna, och det toppades med att Pingu faktiskt till och med erövrade en uppflyttningspinne i agilityklass i juni borta i Skutskär. Extra kul att det just var i agilityklass där gungbrädan ju är med. Denna gungbräda som har satt pinnar (eh?) i hjulet. Men? Vi vill ju ha pinnar, men inte sådana pinnar, kanske? *allmänt svammel*
    Ärligt talat så pinnjagar jag ju inte så himla mycket - utan det är liksom bara en bonus om tävlandet skulle även gå resultatmässigt bra. Det viktigaste är att man känner ett flyt och att man har kul. Självklart blir det extra roligt om man även får stoltsera nånstans på den övre halvan av resultatlistorna.

Det andra fantastiska är att gammel-Wilbur fortfarande är med oss. Visst, han är skröplig, lever på övertid, men han är här. I alla fall ett litet tag till...

Eh? Vad hände mer då?
    Tja, jag bestämde mig för att ge upp rallylydnaden. I alla fall har vi, Pingu och jag, tagit en lång paus. Men ärligt talat så har jag, med tanke på förslagen till regelrevideringen, god lust att personligen bojkotta rallytävlandet; känner liksom inte för att stödja rallyn längre. Men... vi får se...

Vad kommer hända år 2015?  Vilka mål har man?

    Pingu och jag fortsätter med agilityandet. Sommar och vår, kom hit fooooort!!!!!
Det enda mål vi har... är att ha roligt!!! :)
 

Lycka är en ännu ej körd agilitybana, som står där inbjudande och bara väntar på att få bli forcerad i full fart med världens skönaste flyt, full med tusen agilitytrix och -finesser. Leve Agilityn!!! :)
Hihi! Förhoppningsvis har man typ samma euforiska känsla även efter loppet. ;)

Hm? Det är knappt jag törs publicera det här blogginlägget... men nu är det gjort. *darrar lite*