Ibland...

    .... hamnar man i ett sånt där sentimentalt och melankoliskt tillstånd. Man känner saknad. Man känner... att det var orättvist. Varför fick inte han...?


För en liten stund sen så fastnade jag i en sådan sinnesstämning. Det var en smått sorgsen och melankolisk låt på TV:n som fick mig dit. Förnimmelsen av skepnaden av min... är på samma ställe i rummet som vanligt. Efter att ha iakttagit förnimmelsen ett litet tag lyfter jag blicken mot bokhyllan och betraktar hans numera fysiska korg.
    Sedan föll blicken på Pingus rumpa (!). Han ligger avlång på magen med bakbenen utsträckta rakt bakåt. Bordet skymmer så jag ser enbart hans bakvagn. Hans svartvita bakvagn....

Tanken flyger nu iväg till en annan... som också enbart finns kvar som en förnimmelse. Jag har aldrig träffat irl, men... Jag besöker honom ändå. Blir rörd av orden. "Innerligt... innerligt". Läser sen lite förstrött lite här och där. Tänk att det blev så...
    Nu finns det en brun/vit där - och en svart/vit här. <3 Så det kan bli.

Tankarna går sen till... som ligger bredvid mig. Jag ser en liten stund på honom. Jag funderar... Sedan går jag in till köket. Räknar efter... 7 x 2. Det blir fjorton. Plus två till. Sexton. Sexton...

Är sexton... för långt? Eller för kort? En för var år...

Och sen har vi dom där andra två. De som jag typ tar för givet. Speciellt... Han ska bara finnas där... eller rättare sagt... här. Tolv år... Hans gråa tinningarnas charm ser lite uppfordrande på mig. Han vill.
    Helt tyst "viftar" jag lite på "svansen", och han svarar genast med ett vift tillbaka. Min älskade...
   
Hans morbror. Minns hans morbror. När han fanns här så undrade jag hur jag skulle kunna... när han inte finns här längre, men det kunde jag. Så klart. Saknar honom. Saknar hans tennisbollar. Tennisbollarna är numera slut. Det händer dock ibland att man finner nån smått möglig boll ute på tomten, försjunken djupt i mossan eller gömd under en grästuva. Tennisbollar, mina minnen av morbror och virvelvinden.
    Ibland... får jag dåligt samvete, att jag inte även på samma påtagliga vis saknar...

Nu är det nytt år. Det är dags att ta nya tag, att se framåt, att se de nya äventyren som finns där, runt hörnet... men virvelvinden håller mig tillbaka. Jag försöker ruska av mig vindpustarna.... samtidigt som jag förtvivlat försöker fånga dom... och hålla dom nära.
    Ibland... misstänker jag att vinden har urholkat mitt hjärta.

Du fina svartvita diamant, ta mig ut på nya äventyr!

För er som inte redan känner till...
Grompan: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_10.html
Keaton: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_7.html
Wilbur: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_8.html
Spirou: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_9.html
Linus: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_102.html
och så förstås Pingu: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_97.html