Världens värsta Pingu - och världens bästa Pingu-grabb

Kan börja med att berätta...

 ... att Spirou ser inte längre ut så här. Den gigantiska huvudtofsen samt ful-tofsarna vid länden har nu fallit till marken, eller rättare sagt ned i en ICA-kasse. Med andra ord så har han äntligen blivit lite så där lagom slarvigt trimmad. Han har dock ej ännu blivit badad... som han är i stort behov av, skitungen.

 Tidigare i morse (vissa skulle nog kalla det för förmiddag) så åkte Spirou, Pingu och jag lite spontant till "Fästingskogen". Vi har inte varit där sen... sist, och det var ganska länge sen.

Spirou blev som unghund på nytt. Det dröjde inte länge innan han hittade den första godisstenen... eller godisförhöjningen kanske vore en bättre benämning.

Pingu hängde förstås genast på Spirous godisstenande, men samtidigt så bara mååååste man hålla koll på alla spännande skogsdofter och -vittringar runt om.

 Spirou for runt och rusade (i 12-årig rusningstakt) till den ena stenen efter den andra.

 Som sagt var... och "stenarna" behöver ju inte vara så himla "höga" anser Spirre. Bara det är en smärre höjdskillnad mot resten av den kuperade marken.

Ni ser Pingu, va? Han spanar runt hela tiden.

 Två fina hundar i skogen. Två hundar med två olika intressen.

 "Ja, ja... Jag kan minsann sitta still på en sten jag också!", visar Pingu.

 Nja, still och still. Vissa hundar bara måste kolla runt hela tiden, till skillnad mot andra som står blick stilla och poserar snällt.

 Här är han i alla fall still för en sekund.

 En aning dimmigt, man ser inte alls sjön och skogen på andra sidan som egentligen finns där i bakgrunden.

 Nu tänkte jag berätta vad som hände i natt. Det var inte alls så här harmoniskt och trevligt som i skogen, där jyckarna - inklusive slyngelhunden - gör som matte vill och vet hur man uppför sig. Tänk att jag riktigt hatade, och då menar jag hatade jag min egen fina Pingu. Att man kan känna ett sådant hat fast man egentligen älskar jycken.
    Vad som hände? Jo, det där som inte alls får hända, som nu hände igen (!).

Jag hade somnat i soffan sittandes med Wilbur på min vänstra sida och Spirou på min högra. Apropå det! Bara nån natt sen var det precis samma scenario. Jag vaknar till av att Linus småmuttrar. Anledningen till hans mutter var att Pingu klev upp i soffan (förstod jag sekunderna efteråt). Synen jag ser när jag öppnar ögonen är att Pingu står rakt över den sovande Wilbur som ligger tätt intill mig. "Hur sjutton ska jag få Pingu därifrån utan att han råkar trampa på Wilbur?", tänker jag, men det var otroligt nog inga problem. Wilbur uppfattade aldrig att Pingu hade ställt sig rakt ovanför honom.

Tillbaka till i natt....
    Pingu får egentligen inte vara i soffan under natten. Soffan tillhör då matte och Wilbur (som ibland "bjuder in" Spirou). Linus har sin egen plats uppe på ryggstödet. Men i natt så vaknade jag av att Pingu - tydligen - hade smugit upp i soffan mellan Spirou och mig, och han håller nu ett kraftigt tag i Wilburs huvud/hals med sin käft. Wilbur skriker ut sin rädsla. Detta utspelar sig alltså precis framför mig, typ i mitt knä.
    Jag gör allt för min snart 16-årige Wilbur. Jag tvekar knappt att stoppa in mina händer rakt in i Pingus gap och vassa tänder för att bända upp hans käkar. Det gick väldigt lätt, men min högerhand fick sig lite blessyrer; en ordentlig svullnad samt blåmärke. Handen känns öm och mörbultad. Antagligen lika öm och mörbultad som stackars Wilbur. Fast han hämtade sig ganska snart.

Haha! Lite (?) fånig bild, allra helst efterson det inte syns på fotot, men handen är svullen, lite blåmärken samt små röda prickar (ej gått hål) som är märken från Pingus tänder.

Mitt hat (läs: besvikelse) till Pingu satt i ända fram till morgonen, och min ömma, svullna hand påminde mig hela tiden.
    Jag uppförde mig nog ganska illa på natten när vi direkt efter "incidenten" gick ut på tomten. Jag gjorde det man inte får göra som hundägare; jag försköt Pingu. "Gå härifrån! Försvinn ur min åsyn!", befallde jag honom och visade bestämt bortåt med handen. Skrämt rusade Pingu iväg. Han stod sen på behörigt avstånd och spanade mot mig. Spirou och Linus var också tagna av flockens disharmoni. Usch!

Den här bilden är från i morse (läs: mycket sen förmiddag) vid frukostdags. Ja, hundarna är i alla fall inte långsinta. Jag veeeet. Men ibland blir man bara så less.

    Wilbur (den där svarta fläcken till vänster) ligger och snarkar, där kudden är sitter jag som en mänsklig mur mellan de två som inte gillar varandra. Förstår inte varför Pingu tycker att Wilbur är så hemsk. Han utgör ju absolut inte något hot längre. Okej, jag kan förstå om Wilbur råkar kliva rakt på Pingu, men annars?

    Jag måste ändå säga att Pingu har blivit bättre. Som till exempel tidigare i dag så står Pingu intill mig vid soffan. Han tigger lite gos. Wilbur (som är på andra sidan av mig) vaknar till och byter sovställning samtidigt som han nosar lite mot mig. När då Wilbur samtidigt ser åt Pingus håll, så vänder Pingu direkt bort huvudet, han gäspar. Alltså visar att han inte vill bråka. Men varför ska det då bli bråk i alla fall som nu i natt?

    Det är ju det som är så frustrerande; att de oftast ju kan vara intill varandra så där till vardags utan något tjafs. Det är typ en gång av... typ 50 som det skulle bli gruff - om inte vi människor hade avstyrt det. Och många gånger så är jag där och styr och ställer i onödan "ifall att" - för det får ju inte hända.

Fast nu så gillar jag Pingu igen.

    Förutom att han var väldigt lydig i "Fästingskogen" tidigare på dagen, så var han även helt underbar att träna nu på kvällen när vi tog ett spontant träningspass inne i mitt trånga kök medan jag väntade på att ugnen skulle bli varm.
    För först gången så satt vi ihop två freestyle-moves, och han tyckte det var så kul!! De där exalterade, glada ögonen gnistrade euforiskt igen!* :) Det var nästan som om Pingu hade fått en uppenbarelse eller nåt. "Aha! Det är så här det kommer att bli. Man ska sätta ihop flera rörelser - och så blir det ett freestyle-program att dansa till!", tycktes han tänka (typ). Plötsligt så förstod Pingu var freestyle är för nåt; allt föll liksom på plats. :)

    Eller så kan det vara så att Pingu helt enkelt gillar när det är lite småknepigt. "Det ska vara en utmaning när man tränar!", tycker Pingu.  "Det får inte vara för lätt, för då hittar jag på egna grejer "under tiden"."

    Ja, det kan vara så. Vid ett tillfälle så tänkte han självvådligt köra ett "mellan" (han går mellan mina knän) fast jag egentligen hade tänkt stanna upp och belöna de två rörelser som han precis hade utfört innan.

Gammal bild på en full i sjutton Pingu.

* Ang. "igen", så här skrev jag på Fejjan några dagar tidigare: 

den 5 januari kl. 22:20

"Jag har aldrig sett Pingu så exalterad!!
Hans ögon bara gnistrade av... glädje, spänning.. ja, vad vet jag? "Matte! Vi gör igen!!!", visade hela han.

Vad vi gjorde? Jo, vi hade en liten träningsstund ute i trånga köket, och jag började bl a lite fumlande introducera "zacka" (mitt kommando på när hunden går slalom backandes mellan förarens ben). Pingu tyckte det var urkul!!
Vet inte om han tyckte det var både lite klurigt spännande, småläskigt, kul när godbitarna dök upp där man minst anade det eller mattes glada tillrop när hon berömde samtidigt som hon hade full sjå att behålla balansen och att inte trampa på hans svans?

Som sagt, Pingu gillar tydligen att leva "on the edge"! :) "