Va?!!! Är valpvaskern redan fyra månader!!

Helt plötsligt i måndags (tror jag det var) så vaknade jag till med ett ryck! Varför? Jo, jag kom plötsligt på att valpen har ju hunnit bli hela fyra månader "gammal". Så där bara!! Ja, både att jag kom på det "så där bara" mitt på ljusan dagen och att tiden har kvickt som attan runnit iväg.

 Det är liksom hög tid att visa lillpyret att världen består av mer än de vanliga promenadstråken. Så efter jobbet (som är mitt i centrum) beslöt jag att vi skulle ta oss en tur över torget. Fast först tog vi en "liten omväg" bort till Runö backe (är typ nån kilometer från centrum). "Det är nog säkrast att se till att båda jyckarna är rastade ordentligt innan vi strosar runt ute på torget.", resonerade jag lite snusförnuftigt samt vis av forna erfarenheter. ;) 
 

Här har vi satt oss på en bänk (jag satt på bänken, hundarna intill, för att vara petig) för att i lugn och ro kolla in torgfolkvimlet.

Bägge hundarna tog torgvimlet med ro.

På väg mot infartsparkeringen och bilen, så hälsade vi på hos dessa två figurer...

Zafir tyckte först att de verkade något suspekta, men den misstänksamheten gick över på två röda sekunder...

Zafir fick vittring på ett infryset nypon (eller liknande) på marken som tog hans intresse istället.

Liten valp på stor parkering.

Jaha, så var denna dags lilla äventyr slut. Precis innan avfärd hemåt.

Nästa dags "efter-jobbet-promenad" tog vi borta i Österskär för att vidga lillvalpens vyer.

Pingu skuttade upp på godissten sin vana trogen.

 

Lille Zafir insåg direkt sina begränsningar; försökte inte ens komma upp på den stora stenen... 

... eller så var allt annat runt om mer intressant än en urtrist gammal godissten.

Sådana har man ju liksom sett förr, liksom.

Plötsligt fick "fotografen" en snilleblixt; man kanske ska ta bilden så att sjön syns i bakgrunden! Istället för ett grått gammalt högt staket. :)

"Att det ska vara så himla svårt att få bägge jyckarna att glo åt sin fotograferande matte?!", muttrar jag här surt, men till slut så glor de faktiskt båda hitåt, men då blev det "blixtögon" istället. *suck*

Nu har vi kommit ner till strandpromenaden. Zafir, den apporterande fågelhunden, lägger dock inte märke till svanarna intill oss. Nä, han lyssnar på det märkliga ljudet från isen som skvalpar i vattnet. Ja, denna renrasiga apporterande fågelhund var mer intresserad av skvalpljudet, joggare, flanörer, löv, kottar och en å annan väldoftande grästuva än livs levande fågelfän.

"Men vad är det som låter?", undrar Zafir.

Öh? Är inte det här samma bild som ovanför? *kollar noga, noga* Hm? Nä, svanarna har här flyttat på sig, men det har inte Zafir; han lyssnar fortfarande nyfiket på isskvalpet.

Pingu kollar däremot in svanarna.

"Men vad fasiken är det som låter?", funderar Zafir som förhäxad.

Nu får "fotografen" åter igen en snilleblixt! "Ja! Nu ska jag ta kort medan bägge hundarna poserar framför svanar, skvalpis och den Stockholmska skärgården en sen eftermiddag när himlen börjar rodna i fjärran..."

... ja, Zafirs svanstipp kom i alla fall med. :)

"Men hallå! Har ni sett!! Det är ett gäng svanar därute!!", upptäcker Zafir plötsligt.

Här försöker "fotografen" att ta en bild på den rodnande solnedgången samt valp och svanar...

... men nä! Kameran uppfattade inte den vackert blodröda himlen och sjön lutar. Finlands skärgård är nog nu i ebb och torrlagd eftersom allt vatten har runnit in i Österåkers kanal. :)

Ny dag, och ånyo dags för en "efter-jobbet-promenad"...

Men vänta! Vi har inte kommit från jobbet än, ju! Det är ett rännande i trappan; först bära ned valp, och sen upp igen för att hämta prylar, men samtidigt se till att valpspolingen inte kutar upp igen; det är en evighetsmaskin i trapprännande.

Titta, vad vi sen stötte på när vi äntligen kom ut från jobbet!!

Vilken lattjo pryl, va!!

Den stod där helt plötsligt mitt i vägen i en liten vattenpöl mitt i gatan (nja, vid vägkanten egentligen... om man ska vara mer sanningsenlig).

Först vart Zafir misstänksam mot "monstret", men sen vände han den ryggen. Pingu gjorde detsamma.













Nu är vi framme vid bilen igen... Jo, är han inte världens fulsötaste valp? Den där Zafir.

"Jag kan hålla kopplet helt själv! Så det, så!!"

Innan vi åkte hem tog vi en liten avstickare bort till brukshundklubben. Så nu har Zafirtassarna debuttraskat över hans första appellplan samt agilitydito.

Vi kollar in agilityboden.

Vi kollar in storebrorsan Pingu, agilityproffset, medan han kutar upp på "babybalansen".

Vi kollar in hopphinderstöd... eller rättare sagt; grästuva under hinderstödet.

Tja.. är man på en brukshundklubb så ska man väl träna nåt också...

... så först tränade jag lille Zafir att kunna sitta still och vänta medan Pingu tränade lite torr-rally precis intill...

... och sen fick de byta plats - för det är så man gör när man tränar hund. Alla hundar får lika mycket tid och träning. Rättvist ska det va´!!

Denna (urtrista) passivitetsträning är guld värd... sen. *suck* Jyckarna bara måste kunna det här - annars blir denna matte skogstokig!!! Eller rättare sagt; allt blir såååå mycket enklare när det funkar att bara byta hund "så där bara" - utan att behöva gå ända bort till bilen för att göra hundbyte.

Hur det gick? *fnissar lite medan jag tänker efter* Jo, först höll "denna matte" just att bli "skogstokig"...
    Ja! Det tog typ två sekunder (hann inte ens ta ett halvt steg bort) så hade Zafir lyckats trassla in både hans egna fyra ben i hans eget och Pingus koppel!! Jag menar; hur lyckas man?!!! Och det var typ totalomöjligt att trassla ut ben, valpmage och huvud - utan att först lossa båda kopplen från respektive halsband. *suck*

Sen gick faktiskt denna mycket korta passivitetsträning väldigt bra, men ännu har nog inte valpen fattat att det lönar sig (får godisregn) om man är tyst och stilla tittar på medan brorsan har roligt. Förresten så kan jag berätta att det funkar väldigt bra hemma i köket, då den hund som "sitter på avbytarbänken" får tålmodigt vänta bakom ett löst kompostgaller (och får godisbelöning lite då och då). Funkar det hemma i köket, så ska det snart funka här på brukshundklubben också... hoppas jag...

Fastspänd i baksätet, dags för avfärd hem.

Jo, Zafir har som sagt - helt plötsligt - blivit fyra månader "gammal". Han har vuxit, inte bara kroppsligt, utan även mentalt. "Plötsligt" så hör man inte (läs: bryr sig inte) längre när matte ropar. "Nä, jag ska bara först!", visar han lite "trotsigt" och bara fortsätter sitt nosande.
    Det var lite "kul" (egentligen inte) att se när vi var där på klubben och båda jyckarna faktiskt smet från mig med kopplen släpande efter. Pingu kutade först iväg över den öde appellplanen, och Zafir efter. Fast Zafir stannar dock till efter halva planen och kollar in sin matte. Självklart passar jag då på att kalla in honom... och han kommar farande som ett jehu med kopplet släpande efter. Ja!!! :) Fast lika kvickt stack han iväg igen efter storebrorsan. Ja, ja... Så mycket var man värd.

Ja, jag har ju sett tendenser att valpen kollar mer in storebrorsan än sin matte, exempelvis vid dörrar; han inväntar att Pingu (som i sin tur inväntar mitt "Varsågod!") ska börja röra sig istället för att kolla in sin matte. Så vi tragglar det, bland annat varje morgon vid jobbdörren. För att verkligen förtydliga för Zafir vad som gäller så låter jag Pingu få gå först, och inväntar en förlösande blick från Zafir. Jag tror nog att lille Zafir har fattat grejen. Alltså vid jobbdörren. ;) 

 Jo! En till sak som han nu kanske har börjat fatta! Att det är matte som är tryggheten; om nåt är läskigt: gå till matte. När han precis hade kommit hem till mig, så kutade han ju till huset, upp till altanen, om han blev rädd för något. Men eftersom jag ju inte alltid har hela huset med mig vart än man går, så tycker jag det är bättre att mina jyckar anser att matte är den ständiga tryggheten (inte bara ständiga, utan även mer mobila, mer mobil än huset  i alla fall).
    Så jag blir så glad (!) varje gång Zafir blir rädd (eh?) - och numera spontant söker sig till mig. Till exempel när Pingu har läxat upp honom eller när nåt är läskigt ute på promenaden, exempelvis vissa mötande människor eller hundar. 

Just det! Främmande hundar...
    Han är lite smårädd för en del främmande jyckar, eller de flesta om jag tänker efter.

 Mötte häromdagen en stor jycke - som demonstrativt la sig ned och vägrade röra på sig till sin mattes förtret - och lille Zafir tyckte den stora lurviga klumpen var otäck. Så pass otäck och skrämmande så att han morrade åt jycken. Ja, jag hörde inte morret - utan kände vibrationerna i kopplet. Zafir stod som paralyserad av synen av den stora, lurviga klumpen några meter framför oss. Zafir ställde sig sen bakom mig. Duktig hund! Eller rättare sagt; duktig matte, eftersom jag sa åt honom att komma intill mig, istället för att stå där och morra för sig själv.
    Vi stod kvar och pratade (alltså den andra hundens matte och jag) i lugn och ro en liten stund, för att avdramatisera det hela. Pingu var inte med, så jag kunde gå fram och hälsa på den nu sittande främmande hunden. Fick en ingivelse att kanske locka fram lille Zafir, men eftersom jag inte riktigt litar på denna hund (har mött den tidigare flera gånger, och då har den gjort utfall mot mina hundar) så avstod jag - som tur var! När vi skulle fortsätta vår promenad, så gjorde den främmande hunden ordentliga utfall mot Zafir meddetssama som han började röra sig. "Han tycker så mycket om valpar!", hade matten bedyrat bara några minuter innan. Ja, ja... Nu såg matten något besvärad ut, stackarn.

Hm? Nä, måste nog åka upp till brukshundklubben lite då och då bara för att låta valpspolingen få se lite olika sorters jyckar. Synd att valpkraken är liten just nu när det liksom är lågsäsong på klubben.