Om en hundägares förtvivlade vanmakt om liv eller död.

Det här att vara djurägare är ibland inte alls så himla trevligt och kul. Något som vi alla nån gång blir tvugna att ta sig igenom är när djuret blir sjukt, gammalt eller i alla fall äldre. Allra oftast så hade man inte en tanke på sånt den där dan när man skaffade sig djuret.

Som ni kanske vet så är jag just nu i den där jobbiga situationen med en riktig ordentlig gammel-vovve, Wilbur - över sexton år gammal. Det jobbigaste är att veta när det är dags för det där ofrånkomliga absolut sista veterinärbesöket. Att hoppas (eh? typ) att jycken "klarar av det själv", alltså tar sina sista andetag hemma i sömnen - lugnt och fint - ska man väl inte förvänta sig. Nej, man måste (oftast) ta det ödesdigra beslutet själv. Vare sig man vill eller inte.

För en tid sedan så ringde jag faktiskt det där sista veterinärbesökstelefonsamtalet, men jycken piggnade till. Och då är det ju bara att lyda. Tycker jag. Jag kan inte ta livet av en hund som fortfarande vill trots att benen och kroppen inte alltid riktigt hänger med. Fast å andra sidan jycken kommer ju i princip aldrig ge upp. Inte envisa Wilbur, inte! Han kommer antagligen kämpa på i absurdum, och där måste ju hans matte ha förstånd nog att hoppa in och ta beslutet.

Det som krånglar till det, typ, är att när Wilbur är hemma hos brorsan (när jag jobbar) så är han mycket gladare och piggare än när han är hemma hos mig (på kvällar/nätter och helger). Det har till och med blivit så att jag nästan tvivlar på min bror när han berättar om Wilbur, men jag har fått ett par filmsnuttsbevis. ;)

   
 Vi, brorsan och jag, har nu funderat och analyserat och vridit och vänt på allting och kommit fram till att det avgörande som gör att Wilbur är mer på och pigg hos brorsan är antagligen att där har de mer dagliga rutiner, som till exempel att varje dag vid tolv så ska man gå ut på promenad. Basta!! Om brorsan är upptagen med jobb på kontoret och tappat tiden, så går Wilbur från sin soffa i vardagsrummet, knallar in till brorsan och helt sonika talar med bestämdhet om vad han tycker om husses tidsmiss. Wilbur visar tydligt och klart vad han vill. Jag menar, en hund som gör så har väl ändå inte tappat livsgnistan?
     Och i skogen så visar Wilbur - tydligt - att han har hittat en godissten, och dom ska man stå uppepå och få godis. Så det så!!
    Ibland så är stenen lite väl hög för att en över sextonårig pudelkropp ska lyckas skutta upp på. Då visar Wilbur mycket bestämt: "Hörru husse! Lyft upp mig!!". :) Ni ska veta att Wilbur har annars i hela hans liv ogillat att bli upplyft.


Med andra ord så är Wilbur som vilken hund som helst hemma hos min brorsa. Han har sina hobbies: godis och tjejer. Wilbur har till och med vid nåt tillfälle börjat studsa med en tennisboll. Däremot så är han något tveksam till att äta sin mat. "Nä, godis är godare!", protesterar Wilbur och spottar alltför ofta ut matkulorna som brorsan försöker maskera i korv etc.

Hemma hos mig så är Wilbur mycket mer passiv. Han sover mest uppe i soffan. Vad det nu beror på? Kanhända att han tycker det är för jobbigt och otryggt med de stora springrarna svansar omkring. Allra helst Pingu, som det ju har hänt incidenter med. Fast det var nu länge sen sist.
    Man kan ju undra varför kan inte Wilbur nu få bo hemma hos husse dygnet runt? Jo, brorsan är oftast inte hemma på kvällarna, och ensam... Det vill Wilbur absolut inte vara!




Nu så vet man ju att den där sista dagen kommer allt närmare, och nåt jag absolut inte vill är att jyckens sista minuter är fyllda av kalabalik, jämmer och elände samt stress vilket ju är en risk om han dör hemma (om han inte får somna in i sömnen vilket nog är lite önsketänkande... typ). Att få lugnt och stilla under ordnade former få somna in med hjälp av en veterinär är att föredra - även för mig, matte. Jag fasar om det blir stress, rädsla och oro. Vill inte.

I morse (nja, förmiddags) så började jag fixa iordning min frukost. In med O´boyen i micron medan jag brer mackor. Precis när jag skulle lägga på pålägget på den andra mackan så hör jag en duns inifrån vardagsrummet. Oroligt avbryter jag mina frukostförberedelser, och går in för att se vad som hände. Wilbur ligger nu och krampar nedanför soffan. (De andra tre hundarna är ute på tomten.) Jag drar fram Wilbur så jag kan hålla om honom. Vant (!) kollar jag in klockan, 10.48. Ja, man har vanan inne från fina Grompan. *suck* Medan jag håller desperat om den krampande Wilbur så funderar jag på hur jag ska göra? Kommer han dö nu? Hur länge kommer han krampa? Ska vi behöva åka in akut medan han fortfarande krampar? Ska jag försöka leta reda på Gromits gamla stesolid? Men jag kan ju inte lämna honom krampandes medan jag letar.

Nu öppnas ytterdörren. Spirou traskar in. Han går nyfiket fram till mig och stackars högkrampande Wilbur där vi sitter på huk/ligger på golvet. Jag minns hur obehagligt Spirou tyckte det var när Gromit hade sina ep-anfall. Då gläfste och nafsade Spirou mot Gromit. Jag säger med min spelade lugna röst till Spirou att backa. Spirou backar och ställer sig en bit ifrån och iakttar sin matte och Wilbur. Linus kommer insläntrande genom den vidöppna dörren. Även han går nyfiket fram och nosar ned mot Wilbur-stackaren, men Linus går ifrån när jag säger till. Nu dyker även Pingu upp. "Öh? Vad gör ni?", undrar Pingu, men även han lyder när jag med min lugna (?) skådespelarröst säger åt honom att backa.

Det börjar nu bli obehaglit kallt inne. Därför så lämnar jag krampande Wilbur för att kvickt schasa ut Pingu och Spirou samt stänga och låsa ytterdörren. Linus fick vara kvar inne eftersom jag vet att han kommer antagligen att börja bjäbba utanför att han vill in. Ha! Nu så började han att varningsbjäbba för att Spirre protestvaffar utanför dörren. *suck* Det ska (bör) ju vara lugnt och stilla när jyckar krampar. Desperat försöker jag hyssja Linus. Till slut så lägger han av... när Spirou tystnade utanför.

Wilbur krampar fortfarande, men det märktes att hans kropp blir något lugnare när jag håller om honom (?). Efter ett par minuter slutar kramperna. Nu är Wilbur helt desorienterad. Jag håller honom i famnen. Efter nån minut funderar jag på om han vill göra ifrån sig. Jag bär honom i famnen, och försöker samtidigt öppna den nu låsta ytterdörren. Precis samtidigt så försöker Spirou att envist komma in. Vi båda drar dörren åt varsitt håll; jag drar dörren inåt för att få upp låset med en hand och Spirre drar dörren utåt för att få upp dörren så han kan komma in. I mitt skådespelarlugn försöker jag ta det stillsamt med stackars förvirrade Wilbur i famnen. Spirou släpper handtaget där utanför, och jag kommer ut.

Väl ute så irrar Wilbur omkring. Det hade ju också kommit typ en dryg halvdecimeter blötsnö under natten, vilket inte gjorde saken så mycket lättare. Jag spanar bort mot grindhålet. Jodå, det är typ en halvmeter plogvall vid vägen. Tänk om Wilbur börjar krampa igen, och vi måste åka akut? Vallen måste bort. Men vad gör jag med min irrande pudel? In med Wilbur i bilen. Där bak, bakom hundgrindarna, där Spirou och Pingu brukar vara. Jag låter bakluckan vara öppen medan jag går bort för att skotta bort plogvallen. Wilbur var förhållandesvis lugn i bilen.

När skottningen är fixad så får Wilbur så klart komma ut ur bilen. Han är hungrig. Precis som Gromit alltid var efter ep-anfallen. Jag bjuder på små godisbitar som Wilbur glupskt äter upp. Jag är försiktig, så han inte riskerar att sätta i halsen. Därefter går vi, Wilbur och jag, in igen.
    Wilbur irrar omkring och stöter i saker hela tiden. Han fastnar i prylar, trimbord och diverse hörn. Att det ska finnas så ofantligt många hörn i ett hus!!

Jag måste gå på toa. Vad ska jag göra med Wilbur? Jag sätter in honom i hundburen som står uppmonterad i vardagsrummet likt en hundkoja. Medan jag är inne i badrummet hör jag hur Wilbur hela tiden stöter in i hundbursväggarna. Jag skyndar mig. Wilbur hade dock inte så bråttom att kliva ut ur buren efter jag öppnat hundbursdörren.

Jag ville duscha. Var svettig och dan efter snöskottningen. Jag spärrar av i köket och flyttar undan diverse pantpåsar och annat tjafs. Jag skyndar mig på inne i duschen.
    När jag hastar från badrummet ut så ser jag att Wilbur-stackarn har "fastnat" under torkstället. Helt naken (!) lyfter jag upp stackarn i famnen och går in i sovrummet. Sätter mig med honom i famnen på sängen. Där sitter vi ett slag. Konstigt nog så fryser jag inte, helt naken som jag är. Fast å andra sidan så värmde Wilburs mjuka fluffpäls mig. När hans hjärta börjat slå lite mer normalt så får han fortsätta - under uppsikt - att irra runt i köket medan jag - kvickt - klär på mig.

Jag värmer på chokladen som fortfarande står kvar i mikron. Under tiden så fixar jag färdigt den andra mackan som legat och väntat nu i en timme på köksbänken.
     Spirou och Linus får komma in i vardagsrummet, Pingu fick vara bakom galler i hallen under tiden jag åt min frukost som ständigt blev avbruten av räddning av förvirrad Wilbur som irrade runt.

Efter allt som allt två timmar så var allt som vanligt igen. Medan jag var på ÖBK:s årsmöte så var jyckarna i bilen. Därefter gick vi en promenad i Österskär; först Wilbur och Linus och de båda var pigga som pelikaner. Därefter en lite längre promenad med Spirre och Pingu. Med andra ord, nu är allt som det ska igen.

Ja, vad att göra nu? Wilbur! Vad säger du?!

Ja, Wilbur, du bryr dig inte om att matte får hjärtsnurp, du! Hur mycket tyar en matte av?

Nedanför några nytagna bilder (till skillnad mot alla här ovanför), dock suddiga, från gårdagens sena kvickvisitspromenad i Fängelseskogen efter ÖHU:s årsmöte.

För en gång skull tog jag alla fyra jyckarna samtidigt... och det gick faktiskt över förväntan.

Pingu spanar ned mot Wilbur till höger (den svarta skuggan). "Får du verkligen vara på samma godissten som jag?", undrar Pingu-grabben.

Envisa gammel-Wilbur försöker lite tafatt att klättra upp.

Inte lätt att ta kort på Wilbur; han ska hela tiden vara intill ens fötter, vilket i och för sig är helt förståeligt med tanke på hans brister på både syn och hörsel.