Nyårsafton 2013 och nyårsdagen 2014 eller KABOOOOOM!!

*whiiiiiii* KABOOOOM!!!! *sprak, sprak, sprak*
    Sorry! Blev ni rädda nu? Fy, på mig! Man får inte skämta om sånt här. Fy, fy, fy!!

Äh, bry er inte om dumma mej. Mot bilderna!

Precis som vanligt så jobbade jag på nyårsafton - till mina hundars stora förtret. I alla fall allra helst till Wilburs och Linus stora förtret. För även brorsan (där jyckarna brukar vara annars) jobbade också.

"Ska vi gå hem nu?", undrade Linus förhoppningsfullt. Men ack! Jag hade ju bara gått ut för att slänga kartonger. 

Här undrar Wilbur var sjutton den där matten tog i vägen nu igen? "Har hon gått hem, och glömt mig?", funderar och vädrar Wilbur runt omkring. Men jag hade ju bara gått ned på lagret för att hämta grejer, ju.

Om man ska vara noga så är den här bilden från nån annan jobbardag. Wilbur gav upp - och gick och la sig på det hårda cementgolvet nere på lagret i ett hörn!! Hundarna har faktiskt sköna och fluffiga liggplatser

När ju nu i alla fall håller på med att visa bilder som inte är från nyårsafton... Den här bilden tog jag för det var den första dagen som Pingu kände smärta. Ja, kort smärta. Men det kändes. Spirou blev sur - bara för att han ville ha sitt tuggben för sig själv. Vilken fuling, va! När då Pingu svarade emot, så blev Spirou ännu mer sur och röt till ordentligt, med följden att Pingu veknar; de kör en dov morrduell istället, tätt intill varandra. Pingu typ hänger nästan över Spirou när jag lugnt och bestämt kommer till undsättning (vilket i och för sig inte behövdes). Pingu går sakta därifrån, jag fortsätter med mitt, men ser att Pingu håller upp sin högra tass; han har - för första gången - känt smärta! Grattis, Pingu! Welcome till verkligheten! :)
    Själva slagsmålet varade alltså bara i typ två sekunder, sen tog den korta morrduellen vid. Sen var det inte mycket mer med det. Men man ser på bilden att Pingu faktiskt tog till sig Spirous protest, eller hur?
    Pingus tass/ben var kry som vanligt sen strax efter, så han råkade antagligen bara vricka till sig i tumultet.

De här bilderna är inte heller från nyårsafton, men de är tagna på jobbet, och har viss slagsmålsrisk i sig: de två notoriska kombattanterna nära varandra och en av dom har ett läckert märgben i besittning. Inga problem.

Duktiga pojkar!

Den här bilden fick vara med bara för att jag tycker Spirou ser så söt ut när han står där uppe i trappan och spanar ner på mig. Gull-unge! (usch, va fånig jag är)

När vi sen gick en promenad efter jobbet, så små-knallade det på håll, lite här och där. Gissa hur svårt det är att låta bli att vända sig om för att se om Spirou reagerade på knallarna? Jo, typ nästan omöjligt! Men det går. Jag fick nästan lov att bokstavligt talat ta tag i huvudet på mig själv för att hålla fast det med näsan framåt. :) Vid ett tillfälle så råkade Spirou dock vara jämte mig, så då kunde jag se att han blev berörd, men så pass lite att han ändå kunde (efter kort, orolig spaningspaus) fortsätta med sitt nosande.

    Plötsligt när vi går där i lugn och ro så lyser en raket upp himlen (fortfarande en ganska bra bit ifrån oss). Vackra färger sprakar på det mörka himlavalvet. Snabbt som sjutton tar jag fram de redan förberedda schmackosarna ur fickan och bjuder Spirou på dom sekunden efter raketknallarna - och han glufsar nöjt i sig dom. Han har oro i ögonen, men jag får ett par svansvift när han känner det läckra godiset i munnen. Tydligen kan man riskera livet för några schmackosbitar. *ruskar på huvudet*

    Men jag kan säga som så att Spirou hade absolut inget emot att få komma in i bilen. Det var nästan så att han skuttade in helt på egen tass (jag får numera annars lov att lyfta in honom).

Sen vid tolvslaget så är vi hemma hos mina brorsor. Bilden är tagen medan det pangas för fullt utanför. Eftersom jag nu gillar fyverkerier (!!!!) så lämnar jag hundarna inne under tiden jag själv går ut för att beundra spektaklet. Fast eftersom jag även är lite orolig för hundarna, så kikade jag in lite då och då. Spirou satt då stilla i hallen och lyssnade skrämt på oväsendet där utanför. Jag är glad över att han bara är skottberörd, och klarar av att ändå vara så pass lugn. Jag kan förstås helt klart se att han verkligen ogillar det hela, men ibland så får man lov att gå igenom sånt som man egentligen inte tycker om.

Cirka en 30-45 minuter efter tolvslaget, när alla fyrverkerier hade lugnat ned sig... så kommer världens bullrigaste helikopter och cirkulerar rakt över vårt hus, med världens värsta strålkastare som flashar runt. Haha! (ja, jag skrattar åt eländet) Spirou tryckte på "ogilla-knappen"!! Han spanade skrämt ut.
    Eftersom jag ju är en nyfiken själ, så reste jag mig förstås upp för att kolla ut genom fönstren. Först så satt Spirou kvar, sen kom han efter mig. När vi hade konstaterat att det var en ambulanshelikopter (som landade på ängen nedanför huset) så sätter vi oss till bords igen och fikar. I lugn och ro. Sedan kröp den nyfikna själen fram igen; jag gick ut en kort stund för att kolla vad som hände nere på ängen (en stackars kille gick runt i cirklar och verkade vara i något lätt chocktillstånd, stackarn. Men när ambulansföraren hade packat ur bår och grejer, så verkade killen lugna ned sig, och de gick tillsammans bortåt på vägen).
    Vi fikar vidare, och när helikoptern sedan flyger iväg så märker inte Spirou nånting.

Ingen av de andra hundarna verkar bry sig nåt nämnvärt om raketer och fyrverkerier.

Väl hemma igen på sena nyårsaftonsnatten, så somnar Spirou i sin trygga fåtölj.

Nyårsdagen 2014

Eftersom det blev ganska sent på nyårsafton, så vaknar jag inte förrän halv elva på nyårsdagen. Vi gick ut för en latmansrastning på tomten. Spirou stannar först upp på farstukvisten och spanar upp mot himlen: "Kommer himlen ramla ned på mitt huvud?", undrar Spirou. Han är som de gamla gallerna; de är inte rädd för nånting - förutom att himlen ska falla ned på deras huvuden. :) Jag talar alltså om Asterix, Obelix och Idefix och grabbarna.

När vi traskar runt där, lite morgontrötta, så passar jag på att rensa lite hundbajs. Plötsligt så fyrar grannen av en fyrverkeripjäs - mitt på ljusa dan! Jag hade ju inte förberett några schmackos! När jag hör raketvisslet så släpper jag bara vantar och bajsupplockarspade. Medan de faller mot marken så greppar jag schmackospåsen i fickan, öppnar kvickt - men lugnt. Sekunden efter raketknallet, så har Spirou en halv schmackosremsebit i munnen, och han glufsar i sig den, och jag får till och med ett par svansvift som tack.

Som synes på bilden så bryr Pingu sig inte mycket om fyrverkerier. Han vill leka! Spirou sitter dock stilla och spanar oroligt upp mot himlen med öronen bakåt.

 

Spirou tvekade om man verkligen ska vara ute på nyårsdagen. Men nu så är det så att jag vet att fyrverkerier faktiskt är ofarliga (om man hanterar dom med vett). Ja, de väsnas och har sig, men det är allt. Därför så övertalade jag Spirou att hänga med oss andra. När han stannade upp så här, så fick han sitta så i nån knapp minut - för att typ bearbeta intrycken, men sen så skulle han vara med mig medan jag fortsatte att rensa hundskit som en ansvarsfull hundägare gör.

 

Plötsligt får jag en impuls att sätta igång lite godissök. Hundarna sitter kvar och väntar medan jag lägger ut godisbitar lite här och där. Ja, Wilbur fuskade (därför syns han inte på bilden) - och jag likaså. Wilbur förstod inte att man skulle vänta, och jag orkade inte envisas.

Spirou hängde på godissöket. Duktig vovve!

Pingu och Linus letar.

Wilbur och Pingu letar.

Spirou och Pingu är beredda att ta godislyra. Som ni märker så är Pingu antingen en riktig linslus, eller så är han med - överallt! :)

 Min plan (som jag har haft i "urminnes tider") med min skottberörda Spirou (samt förstås de andra hundarna) är:

1. Att försöka visa att knallar och oväsen samt ljusblixtrar är inget att bry sig om. Det hör liksom bara världen till (precis som "hotande" sopkärl, statyer eller människor med huva eller paraplyer, eller andra fasanfulla "aliens").

    Därför vägrar jag - fast jag är orolig som fasen - att vända mig om och se om Spirou reagerar när det smäller och knallar. Jag brukar ju inte göra det när det inte smäller, så varför göra det nu? Jag låtsas vara cool. Jag är övertygad (men jag kan förstås ha fel) om att minsta ögonkontakt mellan Spirou och mig när han är orolig bara förstärker hans oro; att jag typ bekräftar den.

    Likaså så brukar jag aldrig annars ha gardiner fördragna och musik samt TV på full volym - därför har jag inte det nu heller. Det är inget speciellt eller särskilt denna kväll (nyårsafton) mot andra kvällar.

2. Jag försöker övertyga/visa min hund att om han blir rädd/orolig - kom till mig, var mig nära, matte är den stora tryggheten. För jag har jag alltid med mig - var jag än är - till skillnad mot vårt hus eller vår bil (som annars kan bli tillflyktsorten (dessa ställen är bara "sekundära" trygga platser, när matte har så bestämt).
    Med Spirou har jag nu turen (!) att han är villig att offra sitt liv för schmackosbitar. Thank God for schmackos!!

3. Att jag själv uppskattar fyrverkerier - och visar det. Att jag tvingar mig själv att välja att se skönheten i färgspraket och att uppskatta knallar. Det är bara roligt när det låter. Jag vägrar att bli arg. Jag minns för nåt halvår sen då grannen plötsligt får för sig att fyra av ett gäng raketer precis när hundarna och jag kommit hem och kliver ur bilen. Jag var såååå nära att bli upprörd och förbannad när lill-Pingu börjar rusa runt och varningsskälla hej vilt (vilket absolut inte lugnade ned Spirou, vare sig Pingus skall eller min begynnande upprördhet). Jag fick verkligen ta mig själv i kragen med ett riktigt kraftigt tag!

Dessa tre punkter är grunden i mitt tänk. Jag är fullt medveten om att jag har tur att Spirou inte är värre skottberörd.

Jo, nyårsdagen blev sen inte riktigt vad jag hade tänkt mig - och speciellt inte för vissa andra stackare.
    En före detta kursdeltagares hund hade blivit vettskrämd och "sprungit till skogs" på grund av ett ödesdigert misstag i samband med fyrverkerier. Hunden hade nu varit borta sen åtta-nio på nyårsaftonkvällen. Stackars hund! Stackars matte!
    Vi var ett gäng som begav oss ut för att försöka hitta jycken, men det är ju som att leta efter en nål i en höstack. En nål som kanske också gör allt för att inte bli funnen, en liten stackars "nål" som trycker i nåt gömsle i chockat tillstånd. Det som också gjorde situationen något värre var att hunden bara var här på besök (hos dess mattes föräldrar). Hunden var med andra ord inte riktigt hemmastadd i området. 
    Efter nästan tre timmars sökande (det hade nu blivit mörkt) så åkte Wilbur och jag hemåt, men när jag var på väg att åka förbi kyrkan så kunde jag inte låta bli att leta lite till runt byggnaderna där. Hunden hade ju observerats vid golfbanans klubbhus (som ligger granne med kyrkan, men en liten bit ifrån) och innan det (kvällen före) hade jycken setts uppe på några verandor vid bebyggelse också intill golfbanan. Med andra ord så drog sig hunden mer till bebyggelse än till skogs.
   Men inte såg jag nån bortsprungen hund, inte. Wilbur och jag åker hem till de andra hundarna. Efter toabesök och tre klunkar julmust, så for Spirou, Pingu och jag i väg igen för en promenad. Och när man ändå skulle ut så blev promenaden i bostadsområdet intill golfbanan (Wilbur och Linus fick vara kvar i bilen).
    När jag nu går där och spanar in på alla tomter och altaner, så ruskar jag uppgivet på huvudet; det är ju typ en på tusen, en på miljonen att den förrymda hunden och vi skulle råka stöta på varandra. Ändå så kan man inte låta bli att spana.
    Vi möter hundens matte som kommer farandes i bil från golfbanans "bakväg". De stannar, tackar för hjälpen och upplyser om att de är precis på väg att bygga upp ett litet läger vid golfbaneklubbhuset.

Jag hade parkerat bilen borta vid brukshundklubben, och när vi nästan är tillbaka så hör jag fyrverkerivissel framför oss. Fort - men lugnt (!) - får jag fram schmackosbitar som jag bjuder Spirou och Pingu sekunden efter knall och fyrverkerignistorsprak. Vi fortsätter mot avfyrningsstället (vi skulle ju åt det hållet) som om inget har hänt - och Spirou följer villigt (?) med. Ja, jag vet inte hur villigt det egentligen var - eftersom jag ju inte vände mig om för att se efter. 
    Tror ni inte att fyrverkeriuppskjutarna fortsätter sen med sådana där "en-skjutar-raketer" som fyras av i en följd. Jag låtsas vara både döv och blind, och fortsätter på gångvägen, rakt emot fyrverkeriplatsen. När jyckarna och jag passerar stället, så kommer en liten familj på mamma, pappa och två barn fram från den mörka och öde parkeringsplatsen. Jag förstår att det är de som är "bovarna". Jag hade god lust att fråga vad de egentligen pysslade med och upplysa dom om den skrämda samt bortsprungna hunden, men jag avstod - av helt egoistiska skäl; jag ville inte riskera att det kanske, måhända skulle urarta till ett gräl - och det skulle vara det absolut (nästan i alla fall) värsta som skulle kunna hända med en redan orolig Spirou i hasorna.

När vi sedan kom hem, så läste jag på fejjan att jycken var funnen. HURRA!!! Hunden hade dykt upp vid ett hus, cirka en kilometer från där den hade försvunnit. Ett hus som de hade sökt intill typ hundra gånger innan. Hunden hade helt sonika följt med familjen som var på väg in i sitt hus, hoppat upp i deras soffa och somnat. Haha! Hon hade väl tröttnat på att vara ensam, hungrig, frusen, rädd och chockad och hängt på första bästa. Tala om smart jycke! Hon blev sen själaglad när hon åter förenades med sin matte efter ha varit försvunnen i ett dygn. Gissa om matten blev glad!

Bilderna är från agilitytävling på Tierps BK där - till Spirous stora fasa - dyker upp fallskärmshoppare i himlen. *morr*

Igår morse när vi skulle till jobbet, sena som vanligt, så stannar Spirou upp vid altantrappan. Han tvekar. Han spanar oroligt upp mot himlen "Kommer himlen falla ned på mitt huvud", funderade han oroligt. Jag låtsas som ingenting, går bort för att öppna grindarna - precis som varje morgon. När jag sen går tillbaka mot gårdsplanen, så kommer Spirou travande mot mig (vilket han annars inte brukar göra). När han sluter upp vid mig, så sträcker jag först ut en hand för att smeka honom på huvudet, min älskade hund... men jag ångrar mig innan jag vidrör honom, för jag tänker först att så brukar jag ju annars inte göra. Men halvsekunden efter så ändrar jag mig. Jag vill ju att han ska vara intill mig, särskilt om han är orolig; att han väljer att vara vid mig istället för att stanna kvar vid huset eller intill bilen. Så jag bjuder på en halv schmackosremsa, som jag självklart har förberett så den är lättåtkomlig i fickan. Spirou smaskar nöjt i sig den.