Hm? "Idag är det nyårsafton"? *läser vad jag nyss skrev* Det är nog lite missvisande. Visserligen är det nyårsafton, men det är natten till nyårsafton, inte natten efter. Så det smäller inte ett dugg. I alla fall inte just nu. Men!!! Jag skulle ju inte nämna det där ju! Sluta, dumskalle!
Now till something completely diffrent! Eller nästan i alla fall. Alltså, tiden och jag funkar inte ihop. Nu är klockan 02.16, och jag ska upp tidigt. Istället för att sova, så sätter man igång att skriva här.
För cirka en timme sen så började jag träna konster med alla fyra hundarna. Alltså klocken kvart över ett på natten. Är jag dum, eller? "Ja....", tänker ni. Och ni har så rätt. Svamlar om ingenting gör jag också... *suck* ... istället för att stå på barrikaderna och högt ryta i och försöka change the world. Eh? I dubbel bemärkelse. Eh? för mitt svammel, och Eh? för att jag hela tiden plötsligt börjar prata utrikiska. Eh? Äh, till bilderna....
I lördags hade jag heeeela dagen på mig att fixa jyckarna. Gjorde jag det? Nä!
Hela söndagen hade jag på mig för att fixa jyckarna. Gjorde jag det? Nä! Men typ cirka vid sju-tiden på kvällen sätter jag igång - i det klara månskenet. Alltså perfekt belysning för att fixa hundpälsar. Okej, jag har elektricitet hemma, men det hade varit smartare att göra det i dagsljus.
Först ut Linus, till sin stora förtret. Fram med rakmaskinen, skär 5, och vrooooom. Linus är med andra ord nu nedrakad. Till och med benen. Jag avskyr nedrakade pudelben. Det är så fuuuuuult! Men sköter man inte om en dum-ullig pudelpäls så får man stå sitt kast.
Wilburs päls är mycket mer vänlig åt amatörer som jag. Amatörer som inte tyar med att bada och föna och ha sig varje vecka. Linus ulliga päls blir ju filttover bara man ser på den. Allra helst om det råkar komma vatten på pälsen. Wilbur är bara småtovig, lätt att reda ut, men Linus... Suck, nej!! Ack och ve!! Han är inte heller så samarbetsvillig. Jag hade till och med "problem" med att raka frambenen för att han protesterade med att envist dra åt sig benen. Jag blev tråkigt nog till och med arg på honom. Fast å andra sidan så skärpte han då till sig - något.
Efter Linus nedrakning var det Pingus tur att få komma upp på trimbordet. Ja, ni ser ju på bilderna. Han är hopplös. Han ska ABSOLUT upp. Han don´t take no för an answer! Och sen ligger han där, så gott som stilla hela tiden. Bilderna är förresten inte från i söndags, utan från cirka en månad sen. Men det spelar ingen roll, för så här såg det ut även i söndags.
Pingus päls är hur lättskött som helst; tio minuter så var han genomborstad (-kammad, om jag ska vara petig) och kloklippt. Han ligger och blundar när jag klipper klorna, helt avslappnad.
Efter Pingu så var det Spirous tur. Haha! Jag och Spirou får lov att "armbåga" oss fram för att komma förbi en ivrig Pingu som trängs och envist vill upp på trimbordet igen. "Nej!", säger jag åt Pingu, "Du är redan klar. Flytta på dig!".
Spirous päls har blivit dum-ullig jobb-päls på äldre dar (jag skyller på kastrationen för nåt år sen). Om vi jämför med Pingu, så tog det cirka 40 minuter för att köra igenom Spirous päls inkluderat kloklippning. Förresten så har inte heller Spirou problem med kloklippningen; han ligger lugnt på sidan. Fast på senaste tiden så har han börjat småprotestera när jag ska klippa baktassarnas klor. Han drar åt sig tassarna, och försöker gömma dom under sig. Undrar varför?
Sist ut uppe på trimbordet var Wilbur. Det knepiga med honom nu för tiden är att han inte ser. Jag känner att jag bör ha ett grepp om nån kroppsdel hela tiden, så jag måste slå knut på mig själv. Alltså jag grovklippte honom, och då måste han ju stå upp (när jag borstar ligger han ned). Jag vill absolut inte vara med om nåt pensionärspudelras från det höga trimbordet. Man borde faktiskt ha en sån där koppelkrok på bordet.
Jag orkar inte leta reda på nån bild när Wilbur ligger på trimbordet, så det fick bli den här istället.
Haha! Har jag förresten nämnt att Wilbur blir 15 år om tolv dagar? Varje gång nån tillalar mig när jag är ute med Wilbur (och de andra hundarna, förstås), så bara måste jag "råka" nämna Wilburs ålder. Bara sådär. :)
Nä, nu är klockan strax över tre, dags att sova. Om tre, fyra* timmar piper klockradion. Wakie-wakie!!
Sådan matte sådan hund.
* Alltså klockradion börjar pipa om tre timmar, men deadline för att jag måste stiga upp ur mjuka, varma, sköna soffan är om fyra timmar. Jag behöver en timme för att vakna till liv. Begriper inte dom som klarar av att bara gå upp. Så där bara! Här måste det halvdåsas ett bra tag först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar