Glömde...

... ett gnäll. Så det kommer här. Om ni vill får ni gärna gnälla på det. Antingen att det gnälls för mycket (hur det nu kan göra det?) eller att jag glömde det bästa gnället i förra inlägget. Äsch, ska inte vara pjoskig, ni kan få gnälla på bägge. 

Jo, bajspåsar. Jag blir ju tokig, komplett galen, på de senaste modellen av bajspåsar som jag har inhandlat. Jovisst, de är stora, rymliga, näst intill gigantiska. De rymmer - med råge - så mycket som det behövs. De är slitstarka, finns ingen överhängande risk att de går sönder med förödande konsekvenser. De är i en helt överkomlig prisklass. De finns i olika trevliga färger... 
    MEN!!! De går inte att öppna! Jag kommer inte in i dom. Jag blir skvatt galen!!!!

Under tiden som sin hund i sin nybajsadeuforiska dans skuttar runt i andra änden av kopplet, så försöker jag - om och om igen - att få upp bajspåsen, samtidigt som man blir bryskt kastad än åt det ena, än åt det andra hållet samt också helt insnodd i hundarnas koppel - i typ tusen varv.

Första utmaningen är att få ut en (1) påse ur fickan - inte alla sex (innan utgång så bunkrar jag alltid upp med sex påsar, för att vara på den säkra sidan) så att de alla flyger iväg med den vinande höst/vintervinden. Sedan ska man lyckas med att stoppa tillbaka "rymmarpåsarna" i fickan - inte alla sex - utan en (1) ska finnas kvar i den frusna handen.
    Nästa utmaning är att se vilken ände av påsen som är botten, och vilken som är öppningen. Det finns inte en susning till texttryck på påsarna som kan ge en en liten hint i höst/vintermörkret. När man sedan har lokaliserat öppningsänden (genom att svagt känna en "söm" vid nedersta kanten med sina frusna fingrar) så kommer den största utmaningen - att öppna öppningen. *suck* Jag blir GALEN!!!!!!

Jag står där - i blåsten - med ett tjog (bildligt talat) hundar runt mina arma ben, som är helt oförstående varför vi inte fortsätter promenaden (alltså hundarna är oförstående, inte mina arma ben... eh? kanske även de är tämligen oförstående i och för sig), jag har knipit fast min ena vante under högra överarmen och trycker febrilt så jag inte tappar den i hundarnas oberäkneliga ryck i kopplen - samtidigt som jag gnider med fingertopparna i bajspåsens överkant, men nä då! Den vägrar att öppna sig. Jag slickar lite kvickt på mina stela, torra och frusna fingertoppar för att att de ska få fäste på bajspåseöppningen, men nej... jag misslyckas åter igen. Jag stoppar nästan hela handen in i munnen för att fukta fingrarna... 
    Ja! Påsen öppnar sig. Vilken seger! Nä! Jag känner ingen lycka - enbart irritation. Irritation på de dumma påsarna, irritation på mina frusna fingrar, irritation på det vedervärdiga höst/vintervädret. Jag vill ha vår/sommar! På sommarhalvåret så trilskas inte påsarna. Allt! Precis ALLT är bättre på sommaren. Till och med bajspåsarna!!

Vid nästa bajspåseinköp så kommer jag att rata dessa prismässigt överkomliga påsar. Jag kommer att istället inhandla de gamla trotjänarna; bajspåsar som man kan lita på - i alla väder. Tack, Eukanuba!

 

 De lite dyrare bajspåsarna.