15 december 2013

Verkligen en fantasifull rubrik! Minsann!

Har tappat lusten lite, men det är som vanligt, inget att bry sig om. Igår kollade jag in lite filmsnuttar från Stora Sthlm (ja, jag vägrar fortfarande att kalla det för nåt annat) och blev lite peppad att träna hund, fast sen har det inte hänt nåt mer. Rent praktiskt, menar jag. Men... det är ju tanken som räknas. Visst?

Jo, jag lyssnade också lite på Fredrik Steens radioprogram från Stora Sthlm, och Hans Rosengren som blev intervjuad nämnde att förr var ju hela tjottaballongen på S:t Eriksmässan. Haha! Gissa om jag blev lite nostalgisk för en liten stund. "S:t Eriksmässan", tänkte jag om och om igen, riktigt smakade på namnet. Jag minns rader med trånga träboxar där hundarna satt och såg lite ensamt olyckliga ut, men det var också många hundar som hade sovsällskap av sina mattar/hussar i de små träboxarna, som stod på ben eller socklar eller nåt? För som jag minns så var de ganska höga. Hm? Var det inte så att "förvaringsboxarna" var i en hall och själva utställningsringarna i en annan? Hm? Är det nån som minns fornstora dar?
    Syrran och jag hade som tradition att åka och kolla in på hundmässan. Det var där som jag för första gången såg en "Kinesisk nakenhund", som hundrasen hette förr. På den tiden var det visst lite märkligt och "hypigt" (hajpigt) med nya hundraser. Hur som helst så minns jag att vi tyckte den såg väldigt lustig ut. Hm? Eller var det mexikansk nakenhund, månntro?
    Det var också på mässan som jag för allra, allra första gången såg agility. Det var inte tävling utan uppvisning (om jag minns rätt). Det borde varit december1990, för jag minns att jag tänkte att det här vill jag och Baloo pyssla med! Men nu hette väl ändå hela arrangemanget Älvsjömässan.

Det var också där jag för allra, allra första gången såg freestyle. Haha! Jag minns att jag tyckte det var fånigt. "Haha! Dansa med hundar! Urlöjligt!", fnissade jag och ruskade på huvudet. Okej, till mitt försvar; ekipagen och hundarna var inte så himla duktiga på den tiden, men... trots min grymma dissning, så innerst inne så funderade jag dock att kanske, måhända, så.... Det var ju några som hade väldigt imponerande potential - när allt funkade (läs: när hunden inte smet från planen).

Jaha! Det var årets minneskavalkad! :)

Vad kan jag mer berätta, då..?
    Jo, att i tisdags fick jag världens kalldusch. Jag bara skräckslaget och lite chockat utbrast: "Nej, nej neeeeej!!" Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag känner verkligen för de som är ännu mer involverade än vad jag är.

Två elvaåringar med varsitt bandage.

Apropå det! Fick Spirous och Linus provsvar i fredags.
    Linus njurar och lever är i prima form, på gott och ont (eh?). Hans bakvagnsproblem beror sannolikt på nåt neurologiskt (och hans inkontinens - av de båda slagen). I och med han är så pass gammal och oförsäkrad (!) så... tja... Han är pigg och glad, men vi testkollar med en metacamkur för att se hur han reagerar.
    Spirous njurvärde låg precis ovanför övre strecket, men veterinären tyckte inte att man skulle få nån "panik" över det. Levervärdet var i prima form. Röntgenbilderna visade ju pålagringar och annat dumt (framför allt höger höftled, vilket jag i och för sig inte blev så förvånad över, men nu har jag sett en bild på mina misstankar). Trots den något förhöjda njurvärdet så testar vi metacam även på Spirre. Ja, det är verkligen att välja mellan pest eller kolera. Men Spirre är pigg och glad, full av träningsiver, så valet är egentligen inte svårt. Jag vill ju förstås inte att jyckarna går omkring och har ont. Självklart.
    De båda fick sina första doser i morse. När det gäller Linus så skulle jag höra av mig till veterinären om ett par, tre veckor hur det går, och med Spirou ska vi kolla upp njurvärdet igen om cirka en månad, just in case.
    Haha! Nu är det sjukstuga här hemma igen; den enda jycken som inte får några piller eller mediciner är Pingu, och han... *skrattar rått*

Wilbur is still going strong; om mindre än en månad (12 jan) fyller han femton år, lillgrabben! Behöver jag säga att även han är pigg och glad... nja, för det mesta i alla fall. Här hemma så ligger han mest och snarkar i soffan - likt sin mor... Nej, jag menar matte! Utomhus, på promenad, så är det full fart. Däremot så går han helst in igen om vi är ute på tomten. Vet inte riktigt varför. Det finns väl inget som intresserar honom där, till skillnad mot "ute i stora världen", där alla spännande dofter finns.
Tillägg morgonen efter. Dementi! Var nyss ute på tomten, och alla fyra jyckarna var med inklusive gammelfarbror Wilbur. Jo, om jag är intressant och bjuder på mycket simpla godisrelaterade lekar, så behagar även Wilbur ställa upp att vara med.
 
Wilbur hoppar fortfarande vigt upp i fåtöljer, soffa och in i bilen. Jag förstår inte riktigt hur han "riktningsmässigt" får till det, med tanke på hans synbrister.
    Det händer ibland att han typ kommer "vilse", tappar riktmärken, och då måste man komma till undsättning och rikta in honom åt det håll han nu ska. Det händer ibland - inte ofta - att han missar var trappan är hemma hos brorsan (han och Linus är ju där när jag, Spirou och Pingu jobbar). Wilburs missräkningar verkar uppstå om han typ fördjupar sig i nån intressant luktfläck, och sen så har han liksom tappat kursen. "Öh? Har dom flyttat på trappan, dum-människorna?", trevar han runt och letar efter trappstegen som då är kanske cirka en halvmeter vid sidan om där han tror den är. Det ser lite lustigt ut, men samtidigt - förstås - väldigt tragiskt, men naturligt.
    Härom dagen råkade han kort förvilla sig in i skrubbrummet här hemma. Ja, matte stod ju i skrubbrumsöppningen och letade efter prylar, så det var helt klart mitt fel som stod där och förvillade honom; matte brukar ju liksom inte stå där. Duh! Envist försökte han forcera all bråte därinne för att komma till sin soffa (misstänker jag) som ju absolut inte är där inne! Jag beundrar Wilburs envishet.

Wilbur vet sina begränsningar - och skuttar bara vigt upp på de godisstenar som har rätt höjd. Dummare än så är han inte, min pudelgrabb.

Det lite tråkiga nu för tiden med Wilbur är att det är så fasligt svårt att kommunicera med honom, och då går det liksom inte att träna/göra konster med honom. Trist! Han har också blivit rackarns lat - precis som sin matte; "Hit med godiset! Direkt! Strunt´ i snurra, buga eller andra konsttjafs. För att inte tala om att söka godis. Urjobbigt, ju! Ge mig direkt i mun tack, matte!", visar han envist. Men jag är minst lika envis, han ska åtminstone bemöda sig att använda nosen.
    Något som är ganska behändigt (eller vad jag ska kalla det för) är att Wilbur har blivit mer "medgörlig"; han protesterar inte lika "högljutt", alltså den förut ständigt påkopplade "morrometern" som ljudade i olika styrkor beroende hur dumt han tyckte människornas påhitt var. Hm, eller så har han äntligen accepterat tråksaker som exempelvis att bli vidrörd vid tassarna? Man kan kanske kalla det för att han har resignerat, orkar inte protestera längre, men det låter inte lika... bra? Fast han kan om han vill. Protestera, alltså.

Mmmm. *suck* Vissa tycker/säger att de inte skulle ge sin/sina hundar smärtstillande på ålderns höst, utan de skulle ta bort dom direkt - innan de blir dåliga och ynkliga. Men... jag förstår inte.. hur vet man? Hur vet man att nu kommer de inte bli något bättre? Hur vet man att jycken inte tycker att det är helt okej att vara lite skraltig om tassarna? Jag menar, jag själv är lite halt och dan, inte vill jag kasta in handduken för det.

Jo, förresten!! Haha! Nu blev det lite... fel. Inte "jo, förresten" jag vill kasta in handduken, utan "jo, förresten" Pingu, Spirou och jag har fått en liten ny och lite udda träningsrutin...
    Istället för att jag bara ställer undan Linus "matrester" (att jag aldrig lär mig hur mycket han äter, men det är så himla olika, från dag till dag) eller bara kastar ut matkulorna på gräsmatten för lite godissök, så tar jag det som Linus ratat för en mycket kort liten träningsstund i mitt trånga kök.
    Det som är lite udda är att jag då med andra ord tränar direkt efter jyckarna har ätit sig mätta, man brukar väl i alla fall göra tvärtom, så att jycken är hungrig i magen och extra ivrig på belöningen.

  Pingu kör platsliggningsträning modell "hakan i backen" med Linus "matrester" som extern belöning - helt på eget initativ.

Han vet hur tråkigt hans matte tycker platsliggning är, så då är det bara att fixa det på egen tass.

Spirou sitter kvar för sig själv ute i köket - och protesterar i tysthet.

Spirou brukar protestera mot att träningsstunden är alldeles för kort (jag håller ju bara på tills Linus "matrester" tar slut). Trots att jag mycket tydligt visar att nu är det sluttränat, så sitter han envist kvar ute i köket; han sittdemonstrerar helt för sig själv därute. När jag kikar bort mot köket, så sträcker han nyfiket och uppfordrande upp sig: "Jasså! Kommer du nu? Vi ska träna, ju!!"
    Pingu hänger då förstås på. Och ibland även Linus, fast han rynkar besviket på nosen åt matkulorna, det vill säga hans matrester som han strax innan ratade.

Wilbur ligger oftast kvar och snarkar i soffan. Han märker ingenting av vad han missar. Någon enstaka gång så händer det att han har koll, men han tycker att matte gott kan ge honom godiset direkt - rakt in i munnen. Då står han upp i soffan och väntar på att bli matad, latmasken.

Idag så har vår klubb agilitytävlingar, Vintercupen deltävling 1, i Arningehallen. Pingu och jag är inte med. Visst sliter och drar det lite i tävlingstarmen... Äsch, det är snart sommar och den riktiga tävlingssäsongen börjar. Det är bara sex dagar kvar till ljusare tider (vintersolståndet). Jippeeee! Bort med mörkret! Välkommen dagsljus!

Tävlingsfoton: Tina/Hans och Louise.