Elvaåringstest

Spirou och Linus, båda två elva år, åkte iväg i torsdags för att kolla upp sig hos tant veterinären. Ja, egentligen skulle de visa upp sig i onsdags, men på arla morgonen (nja, typ vid halv nio-tiden) så ringde dom och berättade att veterinären hade gått och blivit sjuk. Så då fick dom en ny tid och en ny veterinär.

Båda två (hundarna alltså, inte veterinärerna) har typ problem med bakbenen/bakvagnen plus lite annat smått och gott. Efter provsvar så får vi se hur vi ska göra.

 

Bägge hundarna uppförde sig respektabelt på djursjukhuset. Det är ju Linus som är den som kan uttrycka sitt missnöje mot främmande hundar, men han uppförde sig som sagt som en väluppfostrad hund bör.

Ja, förr i tiden kunde ju även Spirou pyssla med sånt, men numera är det mer sällsynt (fast det förekommer).

Här sitter vi och väntar inne på mottagningsrummet.

Linus stirrade mer eller mindre oavbrutet mot dörren. "Vad för ett monster till människa kommer att dyka upp, månntro?", spanade han oroligt mot dörren.

Jo, både veterinär och skötare (två olika) kom och gick flera gånger under vårt besök. Det hade blivit lite strul med tidsbokningen, så veterinären var tvungen att samtidigt ta hand om en annan patient (som hade fått en tid mellan Spirou och Linus tid) och den första skötaren hade svårigheter med Linus blodprovtagning. Dörren öppnades liksom massor av gånger, och Linus måste ju vara med på noterna. Tyckte han, alltså.

Fick faktiskt avdrag för tidsbokningsstrulet sen på räkningen utan att jag protesterat. Jag var så medgörlig och trevlig så, tyckte mest synd om veterinären, som kände sig stressad och splittrad.

Spirou, som är mer luttrad, tog det hela med ro. Eller kanske låtsad ro.

Förutom att bli hjärtlyssnad och klämd på, så blev Spirou även lite extra stucken (biopsiprov av en knöl uppe vid manken, typ) och röntgad av bakvagn. Han uppförde sig fenomenalt uppe på röntgenbordet. Jag blir alltid lika förundrad över hundars medgivande vid dylika situationer; att de litar på att vi inte tänker göra dom illa.

Haha! Spirous "dolda nedrakning" blottades rejält, och jag fnissade högt över det - och den trevliga röntgenkillen med. Spirou däremot låg bara tyst och still på rygg. Han fnissade inte alls. Han bara lyssnade på sin matte och slappnade av på "kommando". Duktiga Spirre-Spirou!

Under tiden som Spirous bakvagn blev röntgad så kollade Linus nyfiket runt i rummet. Jag funderade lite på varför inte även han skulle ha ett sånt där "röntgenförkläde" på sig, som vi människor hade? Det borde väl finnas "röntgentäcken" åt hundarna också, eller?

    Linus (som är oförsäkrad (!)) slapp att bli röntgad, och det var nog lika bra det. Om man säger så...

Väl hemma var det redan middagsdags. Det går alldeles utmärkt att äta mat med bandage runt benet.

Det samma gäller även Linus.

Två söta elvaåringar med varsitt bandage.

Självklart så kan inte jyckarna vara som sötast samtidigt, därav två bilder med samma motiv. :)