Julafton 2013

Ja, till slut så blev det ju julafton.

    Efter jobbet så åkte vi (hundarna och jag, alltså) till mina brorsor och kollade in Kalle Anka - som vanligt. Just det, ja! När vi skulle åka efter jobbet så vägrade brorsans bil plötsligt att starta, trots att den typ två sekunder innan minsann behagat sig att vråla igång. Dum-bil!!
    Vi beslöt att överge dumbilen där på stället. Nja, nästan på stället; vi skulle knuffa den till en parkeringsficka istället för att låta den stå kvar där det nu stod - tätt intill en bensinpumpstapp. Det var ett bra beslut.
    Hmpf! Däremot beslutet att övertala mig - alltså mot min vilja - att sätta mig bakom ratten (medan fyra hundar satt provisoriskt uppbundna i ett staket - vilt protesterande) var dock inte så hiiimla bra. Allra helst när gubbarna börjar knuffa bilen innan jag hinner sätta mig tillrätta bakom ratten.
    Jag hade typ drunknat i brorsans förarsäte med inte en chans att nå ned till bromspedalen. Sätet är även så pass lågt, så det känns som jag knappt ser ut över instrumentbrädan. Haha! Förutom det, så är ju - förstås - inte servostyrningen igång. Man är inte riktigt van nu för tiden att manövrera bilar utan servostyrning, och därtill så blir det ju ännu mer trögt när servon är "avstängd" än om bilen inte hade haft nån servo överhuvudtaget. 

Fel bilar, men rätt bensinmack, fast fel parkeringsställe.

    Det första jag gör efter jag "drunknat" i sätet är att se om växeln är i friläge... tja... det behövde jag då nu inte för jag ser i ögonvrån att bilen rör ju på sig!!
    Eftersom jag inte hade nån större lust att riskera krocka rakt in i en annan bil som stod intill vi skulle parkera, så får jag först lite panik; jag kan knappt styra bilen, jag når inte ned till bromsen, och jag hittar först inte handtaget till dörren för att ropa till dom att sluta knuffa! Men jag slänger/ålar mig ned så jag når med tårna bromspedalen samtidigt som jag hittar dörrhandtaget - bilen stannar några decimeter/halvmeter från den parkerade bilen. *puh* (jag får också ett smärre vredesutbrott)
    Man kan ju tänka sig om jag hade lyckats krocka brorsans jaguar med den andra parkerade bilen, så hade jag fått leva med det resten av mitt liv!! Fått höra det omtalas varje gång det berättas nåt om trasiga bilar med mera. *suck* och *puh* att man nu slipper det för all framtid. Den korta förnedring man fick utstå dessa få sekunder var värt det; för att slippa framtida - utdragna - anekdoter.

Hemma hos brorsorna stod julgranen och väntade inne i vardagsrummet för att bli pyntad. Så det fixades, med en timmes avbrott att se på Kalle. Sen (som vanligt) ned till jobbet, fixa lite, sedan hem för att få en skinkmacka och lite julmust i sig, och slutligen paketera in julklapparna. Sedan tillbaka till brorsorna som har fixat maten så fint. :)

Spirou och Linus väntar på jultomten.

Till slut så dåsar man ju till.

"Öh? Hur går det med tomten egentligen? När kommer han?", undrar Spirou.

Sen så somnade han om igen...

... för att efter en stund byta sovställning.

Här har vi en till som väntar, och väntar. Pingu.

Vissa av oss är inte så himla noga med vad man ligger på medan man väntar - eller har över sig.

Nu vill Pingu inte enbart ha sin julklapp - han vill även ha tårta!

Spirou har bytt fåtölj.

Äntligen!!! Pingu öppnar sitt paket.

och Linus sitt.

Wilbur käkar sitt uppe i finsoffan!

 

Spirou med sitt paket.

Efter en stund såg jag i ögonvrån att julgranen liksom rörde på sig...

och här är förklaringen...

... Linus skulle absolut bearbeta sitt märgben under granen. Nej, granen barrade inte alls - JO! (i alla fall inte så mycket)

Väl hemma fortsatte Spirou och Pingu att käka på märgbenen...

... medan Linus och Wilbur äntrade sovsoffan. Som synes, så spanar dock Linus in mot köket och springrarnas bearbetning av märgben.

På juldagsmorgonen så vaknar jag trevligt till ljudet av märgbensgnag till skillnad mot det annars sedvanliga, irriterande klockradiopipet. Skönt med ingen jäkt eller tidpassning. Inte heller något bråk eller tjafs mellan hundarna, bara stilla märgbensgnag.