Klockradion tjuter. "Näe, det kan inte vara sant!", tänker jag, och låter den fortsätta att väsnas ett bra tag till. Wilbur ligger och snarkar i min famn. Vi trängs tätt intill varandra i soffan. Han använder min arm som huvudkudde. I "gengäld" håller jag reda på att hans högra bakben inte glider nedför soffkanten. Jag håller ett stadigt, men lätt grepp om den. Jag tror att Wilbur uppskattade bakbensstödet. Ingen av oss vill gå upp.
Lite då och då morrar Wilbur lite. Nej, inte åt mig, utan åt Pingu som står och glor på oss en halvmeter ifrån soffan. Han vill att vi ska gå upp. Pingu vill ha frukost. Ibland hör jag ett annat morr, men ovanfrån soffryggstödet. Det är Linus som protesterar när Pingu kommer för nära. "Äh, lägg av!", morrar jag tillbaka mot Linus, och säger samtidigt till Pingu att gå att lägga sig. Bägge två lyder. (!)
Spirou håller hela tiden koll på oss alla, men han är något mer diskret. Fast om jag drar mig alltför länge (i hans tycke), så kommer han och lägger sitt huvud rakt på mig. Men i morse funkade det inte för honom - jag hade ju Wilbur där som en skyddande sköld. Hehe!
Wilbur, a.k.a. skyddande sköld. :)
Till slut kom vi alla upp på benen i alla fall. Sent omsider. "Nej! Jag har ju inte hängt upp tvätten, ju!", utbrister jag tyst för mig själv, när jag kommer på att tvätten ligger kvar i maskinen från kvällen innan. Jag har egentligen inte tid med det nu, ju! Men... fixa, fixa, fixa.
Efter tvättupphängning och sedan sedvanlig morgonprocedur, så är vi till slut utanför dörren. Vi är sena. Jag går i rask takt bort för att öppna grindarna medan hundarna gör vad de nu gör så där på morgonen. Jag skyndar tillbaka och öppnar bildörren så att Wilbur och Linus kan skutta in.... då hör jag att en häst (med ryttare, förstås) är på väg att passera grindöppningen - med grindarna öppna på vid gavel!
"Var är Pingu?!", tänker jag och ser mig hastigt omkring. Jag upptäcker honom genast, på exakt samma sekund som han i sin tur upptäcker den passerande hästen som skrittar lugnt förbi.
Samtidigt som jag vrålar "Piiiingu!!!", så störtar han i raketfart bort mot grindhålet. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en. Jag hoppades - innerligt - att hundkräket skulle vara så indoktrinerad att bara kunna springa fram till grinden, så att han av ren vana skulle stanna upp vid grindhålet. Pyttsan! Nä, hundkräket fortsätter ut på vägen, efter hästen - vilt skällande. Jag rusar efter - vilt vrålande "Piiiiingu!!!"
Det som absolut inte får hända har just hänt. Det finns typ tre saker som ens hund absolut inte får göra, och en av dessa tre saker är att jaga och förfölja hästar, speciellt inte när de har en ryttare på ryggen. Precis detta händer - precis nu.
Samtidigt som jag fullt vrålande ränner efter ryttarekipaget med skällande hundkräk efter, så tänker jag tre saker:
1. Vilken utskällning jag kommer att få, och hoppas att inte hästen kastar av ryttaren och att de skadar sig.
2. Vad gör Spirou, Wilbur och Linus? Kommer de ränna efter? Tänk om det kommer en bil..?
3. Jag har absolut inte tid med det här.
Häst med ryttare med efterhängande skällande byracka försvinner bakom vägkröken... De har alltså kommit en bra bit bort... men hästen - med ryttare - kommer tillbaka. De har vänt.
När jag kommer fram (flåsande) så ber jag såååååååååå mycket om ursäkt. Ryttaren säger att det är lugnt, och förklarar att hästen är mycket hundvan. "Det syns att han (Pingu) vet att han är i onåd!", fortsätter tjejen uppe på den höga hästen, som står helt lugn och stilla, fast Pingu rusar runt och skäller. "Vad duktig du är!!!", säger jag med eftertryck till hästen - och till tjejen som sitter ovanpå. "Till skillnad mot vissa hundar!!", fortsätter jag menande medan jag försöker få fatt i min ohängda hund. "Jag trodde han skulle ge upp, så jag fortsatte bara, men.... ", förklarar tjejen.
Högbent hästhov.
Under den korta stund jag var där intill hästekipaget så tror jag att jag bad minst fyra gånger om ursäkt - minst! Vad jag skämdes! Och det ska jag också göra!!
Det som gör det ännu mer skämmigt, är att jag tror att ungefär samma sak hände i skogen för typ ett halvår sen. Det borde ju varit samma häst med samma ryttare, som sa samma sak när jag bad om ursäkt å min byracka till hunds vägnar. Jag menar det kan väl inte finnas så många bruna, stora hästar som har sån hundvana och med en matte som är så snäll, lugn och förstående - trots denna ouppfostrade odåga till jycke som springer runt i cirklar och vrålskäller.
Jag skäms så in i norden, så det är nästan att det skulle kännas bättre om jag hade fått en utskällning.
När jag - och Pingu - sen ska skynda tillbaka, så tar jag ett stadigt tag i springer spaniels inbyggda "koppel", det vill säga dess långa öron. Jag ville absolut inte riskera att han gjorde en helomvändning och rusade efter hästen - igen. Det som då händer är att Pingu slänger sig ned i backen, så att örat sträcks och han skriker ut sin smärta (?). Nu kanske hästtjejen tror att jag slog honom eller nåt. "Han vet att han är i onåd", sa hon ju, och nu kanske hon tror att jag var dum mot honom; *suck* att jag inte bara har noll koll på jycken, jag är även en värdelös och elak matte också. "Inte undra på att jycken inte vill vara med henne", kanske hon tänkte. *dubbel-suck*
Ja, ja...
Spirou hade kommit sakta efter oss. Han möter upp oss, och vi vänder hemåt. Jag har nu lossat "örongreppet" på Pingu, och fattat "nackskinn"-greppet istället. Pingu går nedhukande intill mig; han gillar icke "nackskinn"-greppet. Vi möter en bil, men ingen hund blir platt.
När vi kommer tillbaka till gårdsplanen, så står två förvirrade pudlar och ser vilset runt omkring sig. "Öh, vart tog hon vägen, den där matten?", undrar de båda var för sig. Fort som bara den ser jag till att alla hundarna kommer in i bilen, så att vi - mycket försenade - kan åka till jobbet....... Bakluckan går inte att stänga!!!!
Varje vinter så strular bakluckan, men den har skött sig - hittills - denna vinter - tills just denna morgon! Men efter att det har varit kallt, blivit lite varmare - och sen kallt igen, så är det kört (tydligen). *suck*
Det är tur att man ändå har grindar i bak. Så med halvstängd baklucka åker vi i väg mot jobbet - mycket försenade - med en ilsket röd dum lampa på instrumentbrädan som skriker: "Bakluckan är inte stängd! Stäng den!!", samtidigt som ett dumt, irriterande pip ropar oavbrutet: "Stäng bakluckan!!". Jag veeeeeeeet!!! *mycket ilsket* Det hela typ påhejas av kupébelysningen som envist lyyyyyyser och antyder lite mer diskret: "Hörru... Bakluckan..... den är inte ordentligt stängd. Har du möjligtvis... märkt det?" SUCK!!
Resten av strulet denna morgon; bland annat traktorer som kör i slow motion, rödljus och annat oflyt, tänker jag inte ens nämna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar