Jag måste ju berätta...

.... om det här!
    Det var alltså igår, torsdag, på jobbet. Jag slinker över till fikastället mitt emot vår butik för att kvickt inhandla årets första semla. Jag vet att min jobbarkompis är nere på lagret, därför har jag noga uppsikt över den nu lite av mig "övergivna" butiken. Precis innan jag har betalat min semla, så ser jag att en äldre man går in i affären. Han går direkt fram mot disken. När jag återvänder till butiken så håller Mia på att expediera mannen.
    När han har gått berättar Mia att hundarna hade vrålskällt (!) och det var därför hon hade kommit upp från lagret för att se vad som stod på. Jag var helt ovetandes eftersom ljudet från jyckarnas skall inte hade nått ut till mig där jag stod borta vid fikaställets disk (vilket är lite märkligt). Mia och jag undrade varför hundarna hade vaktskällt; hade mannen gått bakom disken? Detta tyckte jag var osannolikt, eftersom jag så gott som hela tiden såg mannen; han skulle aldrig ha hunnit runt disken under den korta tid jag inte hade uppsikt över honom (eller de andra i butiken).

Under tiden vi funderar på vad som egentligen hände, så upptäcker vi att Pingu ligger och darrar. Han riktigt, riktigt darrar av spänning. "Vad är det med dig?", undrar jag oroligt. "Mår du inte bra?", frågar jag. Pingus darrningar bara eskalerar. Nu darrar han över hela kroppen. Mia sätter sig ned på huk bredvid Pingu, och talar lugnt med honom. Pingu, i sin tur lägger sig ännu närmare grinden och puttar bestämt nosen mellan dörrkarmen och grinden...

 Pingu pressar nosen mellan dörrkarmen och grinden.

Pingus darrningar avtar inte. Jag öppnar grinden och lockar på honom, varav...

... Pingu slänger sig runt grinden i ljusets hastighet och spanar in i hörnet.

 Spirou är bara intresserad av min semla. Han bryr sig inte ett dugg om sin lillebrorsa eller vad han har fått span på.

 Både Mia och jag anar nu vad som har hänt.

 Spirous absoluta och totala ointresse av det som Pingu är totalt fängslad av påminner mig om följande gamla bild...

Bilden är från oktober 2010. Ser ni den lilla filuren intill Spirous fötter? Ja, jag minns att jag verkligen undrade om Spirou själv var medveten om vad som hände - när "den lilla filuren" kilade under hans mage, och till och med gömde sig ett slag bakom hans ena tass!!

 Den här bilden är tagen strax innan. Det är Gromit som nyfiket inspekterar vad som rör sig under köksbänken inne i pentryt på jobbet (de gamla lokalerna). Det var tack vare honom som jag blev varse det hela.

Ja, ni ser ju! Spirous mus-ointresse är total. Till skillnad mot Pingu som inte fattar varför ingen annan bryr sig!

Pingu låg så här lääääänge. Han har tålamod i alla fall.

En liten stund efter jag tog dessa bilder, så hör jag en liten tjej ute i butiken utbrista något. Hennes mamma frågar mig sen lugnt: "Har du sett vad ni har här? Ni har besök."

    Jag berättar om att hundarna hade skällt, och att vi hade misstänkt vad det berodde på... och nu hade vi beviset precis under våra fötter. :)

"Jaha, vad gör jag nu?", tänker jag tyst, men fattar ett snabbt beslut - att helt sonika fånga den lilla rackaren. Helst skulle jag velat haft handskar på mig, men det fanns liksom ingen tid till att leta reda på såna, så jag böjer mig ned för att fånga den lilla musen direkt i handen. På det tredje försöket så lyckas jag!!

 

"Jaha, vad gör jag nu, då?", tänker jag sen - där jag står ensam i butiken (förutom kunderna, då) med en liten vettskrämd mus i högernäven.

    "Åhhh, vad den är söt!!", utbrister den lilla tjejen, "Får jag klappa?!!". Jag ger henne tillåtelse till det och sträcker försiktigt fram handen med den vettskrämda lilla musen. När flickan far fram med handen mot musen så ser jag hur den lilla stackaren blundar och ryggar tillbaka - så gott den nu kan när den sitter fast som i ett skruvstäd. Flickan klappar den försiktigt. "Nu vill den nog vara ifred.", säger jag, "Den är ju vild. Den vill inte bli klappad. Flickan instämmer (tror jag).

    Jag blev dock något tveksam om hon förstod, då lill-flickan uppspelt frågar sin mamma: "Vad kostar den?!!!" :) Men mamman förklarar - åter igen - att det är en vild mus. Jag instämmer bestämt.

"Ja... Jag måste nog få lite hjälp med den här lilla...", säger jag till mamman, ursäktar mig och går bort till vår andra butik för att få lite assistans. Så med andra ord så går jag ut i inneköpcentrumets torg och promenerar några butiker bort - helt casual - med den lilla musen i handen. Jag döljer dock min nyblivna lilla vän väl i handen - både för dennes och de mötande människornas skull.

Inne i den andra butiken så möter jag Mia direkt. "Har du sett vad jag har här?", säger jag lite i smyg (så ingen av kunderna hör), och visar försiktigt vad jag har i min näve. Mia skrattar förvånat (och ruskar nog lite på huvudet åt mitt tilltag).

Vi går tillbaka till affären. Självklart så har vi förstås varit duktiga och rivit alla skokartonger. Medan Mia tejpar ihop en, så tar jag hand om en till kund som kommit fram till disken. Denne kund beundrar länge Spirou som fortfarande står bakom det främre (provisoriska) kompostgallret, och kollar in mig. Medan vi talar om hundarna, hur fina och trevliga dom är samt också om CD:n hon har beställt, så funderar jag på hur kunden skulle reagera om jag visade vad jag har gömt i min näve? Jag menar, hon verkade ju vara en sann hundvän; undrar vad hon tycker om möss?

Hur som helst, den lilla söta filuren fick komma in i den lilla söta skokartongen med lite skönt och mysigt silkespapper i. Sedan fick kartong och mus åka ryggsäck medan hundarna och jag promenerade till bilen (jag hade noga tejpat fast kartonglocket, som Mia självklart hade mycket noggrant gjort fina lufthål i). Jag var lite orolig (nja, inte mycket) att musen hade kommit ur sin fängelsekartong, och huserat om i ryggsäcken, men den hade skött sig galant i kartongen.

    Medan hundarna satt noga kvar på behörigt avstånd (nån meter bort), så öppnade jag skokartongen och ut skuttade en liten vilsen skogs(?)mus. Han/hon sprang iväg i snön. Hoppas att den hittade ett bättre hus att bo i så att den inte nu fryser om sina små fossingar. 

Ja, jag vet inte om det egentligen är snällt att släppa ut dom så där. Det kanske är barmhärtigare att ta ihjäl dom direkt? Fast å andra sidan, så länge det finns liv finns det hopp... eller... nä, jag vet inte.

PS. Det är alltså över tre år sedan vi hade möss i lokalerna, men det är sånt som händer. Det har ju blivit kallt ute, så då söker de sig in. Dummare än så är dom inte, de små liven. DS.