Älskade, älskade, innerligt älskade fina Spirou, du fattas mig!!

Ja, så det kan bli...

    Ena stunden sitter man lugnt i soffan och har fredagsmys, typ... och i nästa stund så åker man i ilfart in till Albano. Får väl erkänna att jag "råkade" lite då och då köra i 120 km/h... "Kan avfarten inte komma snart!!!"

Spirou har den senaste tiden både blivit lite piggare och även helt mat- och godisgalen - och kanske även lite senil. Han har de senaste dagarna börjat voffgläfsa i bilen som han gjorde som ung när man var på väg mot nåt som han tyckte var roligt. "Men... är vi inte framme än?!!!!", gläfste han högljutt därbak i bilen, med ett gläfsljud som var som att dra naglarna mot en griffeltavla; öronen ryste av obehaget. Fast... även om det var irriterande, så tyckte jag att det var helt okej (och även om jag ville få tyst på det hiskeliga oväsendet, så gick ju inte det, så det var liksom bara att gilla läget) så visade hans iver att ännu är det liv i farbrorn.
    Senast i torsdags morse så hade jag tankar att spela in honom för att ha som minne, men.... det hanns inte med... *suck*

Vi hann med en hel del skoj under hans över trettonåriga liv. Tretton år och drygt fyra månader för att vara exakt.

 De sista åren var han bästa hejarklacken (alltså, helt tyst).

Men ibland så bara måste han - helt på egen tass/eget initiativ visa att man kan minsann fortfarande.

Fast oftast så slöade man i tältet....

... om man inte roade sig och andra med ett förfinat tiggeriande.

Lite pensionärsagilitylek hemma på klubben...

... då man hittade på egna varianter att forcera hindren. :)

 

Än kan gubben.

Han har även varit gladare och piggare på jobbet på sistone; ibland kunde man överraskande möta honom nere på lagret mellan alla skohyllorna (han brukar annars mest ligga och snarka i sin hundsäng), och när man skulle gå hem så "gammelgalopperade" han i korridoren, men tyvärr så blev det inte det sistnämnda filmat för varje gång jag kom på att ta upp mobilen så hade dum-Pingu lekattackerat farbrorn, som då tyckte att det roliga tog slut. Men jag kanske har en liiiiten filmsnutt. Vänta!!

Jodå! Den här får duga, men tyvärr så kom jag på att filma för sent. Precis innan var Spirre riktigt på "gammelgaloppsprång". Här har Pingu börjat småmobba en gammelfarbror: "Nananana! Du får inte springa. Det får bara jag!!", visar dumslyngel-Pingu elakt.

    Spirou började även att möda sig med att välkomna åkarna när de levererade paket, vilket annars bara Pingu brukar göra (läs: ställa sig i vägen så man inte kommer fram med lådorna). "Men hej gammelman!! Kommer du och hälsar också! Så klart att du ska!", sa killen från Schenkers lilla bil glatt när Spirou vänligt traskade ut på lastkajen för att hälsa på honom nu senast i torsdags.

Senast bara för någon dag sedan hade jag tanken att jag måste verkligen ta vara på den här tiden; borde ta mig i kragen och lägga spår till Spirou. Han tycker ju det är så kul. (Och använda det nya och hittills oanvända selet som i och för sig är tänkt till Pingu, men spela roll.)

    Ja, ja... det blev inget spår. Men jag har i alla fall lagt manken till att för varje vardagligt "på-jobbet-i-farten-Pingu-klapp" när man rusar förbi en uppmärksamhetbedjande Pingu, så var det alltid följt av en obligatorisk "Spirou-klapp" där han låg under skrivbordet i hundsängen utan att göra något väsen av sig (förutom en å annan prutt, då ;) ).
    Det är ju så lätt att glömma gammelhunden som inte längre "kräver" nåt. Allra helst när man så egoistiskt inte tycker att det är lika givande/roligt som att träna/leka med unghunden.
    Fast varje gång jag tränade Pingu så fick även Spirou en liten kort (men alldeles för kort, har liiiite dåligt samvete) lekstund med lite konster och trix som han sååå mycket tyckte om.

När vi efter jobbet i fredags hämtade Linus hos brorsan, så var Spirou helt tokig (precis som han har börjat med den senaste tiden). "Jag ska ha mitt godis NUUUU!", tjatade han och visade in mot köket. Brorsan och jag fick inte prata med varandra. "Sluta prata. Hit me mitt godis!!!".

Sedan när vi kom hem efter skogspromenaden, så körde vi vår sedvanliga lekstund på gårdsplanen innan vi gick in i huset. Just i fredags så blev det lite extra rallyträning med Pingu eftersom det ju var KM dagen efter. Vad jag nu är glad över att jag även "bemödade" mig med att låta Spirou få köra lite. Även om det var lite väl kort.

En gammal filmsnutt från en lekstund på gårdsplanen.

    Någon timme efter middagen, vid halv nio-tiden, vill Spirou gå ut. Han är sin vana trogen sugen på "efterrätt" (läs: leta efter mer eller mindre ätbara "delikatesser" ute på tomten). Pingu vill också hänga på. Eftersom jag ju vet vad Spirou vill göra, så "lyder" jag först inte hans "förslag". Jag till och med tar ett spontant kort på de båda där de ute i hallen tigger om att bli utsläppta. Det blev det allra, allra sista kortet på min älskade Spirou... men det visste jag ju inte då... Efter ett tag så släpper jag ut dom. Pingu vill sen komma in. Spirou är ute ensam, vilket inte är nåt konstigt alls.
    Jag kollar "Doobidoo" följt av "Skavlan" på TV:n medan Linus och Pingu ligger intill mig i soffan. Jag hade faktiskt nästan glömt att Spirou var där ute.
    Plötsligt hör jag nåt gnyende ljud utifrån. Vad är det?!! Oroligt kollar jag ut genom fönstren. Ser inget. Går ut. Ser hur Spirou försöker spy. Han ser olycklig och tagen ut. Jag ropar på honom där jag står ute på farstubron i tofflorna, försöker få honom att komma till mig, men... han står kvar. Ser olyckligt mot mig "under lugg". Jag är envis, och han kommer lunkande mot mig, men vänder strax igen. Jag går in. Sätter kvickt på mig gummistövlarna och jacka samt pannlampan. Spirou försöker åter att kräkas och han gnyr samtidigt. Nu ser jag att det kommer bara vitt skum ur honom. Ingen mat.
    Jag känner att hans buk verkar spänd. "Magomvridning?!", tänker jag med en fasa. Jag rusar in och googlar: "magomvridning symptom" och klickar sen på veternär.nu. Ögnar snabbt igenom, tycker att det stämmer in (jag som trodde att det bara kunde hända om hunden rusade runt strax efter mat/vattenintag). Jag ringer Albano samtidigt som jag går ut igen till stackars Spirou. Det är bara nån konstig signal från Albano. De har kanske stängt, tänker jag. Ringer Bagarmossen istället. De svarar snabbt, och säger att jag bör åka in akut nu. "Var bor du?", frågar hon. "Åkersberga...", svarar jag lite undrande. "Åk till Albano!", uppmanar hon vänligt. "De stänger kl. 22. Hinner du dit?"

Nu har jag släppt ut Linus och Pingu. Tänker först att de ska få följa med, men sen kommer jag på att jag kan ju inte (bör inte) ha Spirou och Pingu så tätt intill varandra i bakluckan. De får stanna hemma. Linus hade redan hoppat in i bilen, och vill inte hoppa ut igen. Jag tar honom resolut under armen medan jag åter ringer till Albano för att varsko dom. Nu kommer jag fram. "Vi stänger om en halvtimme. Hinner du?", upplyser och undrar tjejen. "Jag hinner!!", svarar jag med bestämdhet.
    Jag har även innan hunnit ringa till brorsan, för betalningshjälp.

Spirou på en av otaliga godisstenar.

Pingu står kvar intill bilen nere vid gårdsplanen, vägrar att komma. Han vill absolut inte gå in. Efter att ha ropat ett par gånger, så tar jag handgripligen och mer effektivt tag i det hela; jag bär Pingu från bilen in till huset. Allt för att det ska gå så fort som möjligt.
   Sedan ilfärd mot Albano. Var lite orolig för bensinen. Hade även tankar om jag åker in i onödan? Han sitter ju upp. Han har kanske bara fått i sig nåt skumt? Fast nu gnyr han. Jag gör nog rätt? "Kan inte avfarten komma snart!!", kör jag (alldeles) för fort.

"Men matte! Blev det inte mer godissök?"

Vi är framme en knapp kvart/drygt tio minuter innan stängning. Ärligt talat skäms jag lite över att komma så sent med ett jobbigt fall. De vill väl gå hem, stackarna som har jobbat hela dagen.

Receptionen är tom, men jag hör någon tala i telefon i rummet bakom. Medan jag väntar lockar jag upp Spirou på vågen. Så i alla fall det är avklarat (man har ju varit med förr). 23,7 kilo.
    När telefonsamtalet är slut kommer en djurskötare fram till disken och frågar hur det är ställt. Hon ser direkt att Spirou ser vissen ut, där han står på vågen. Jag berättar. "Jag ringer efter akutveterinären.", säger tjejen. Medan vi väntar börjar jag kolla efter hur jag egentligen ser ut. Vad har jag på mig egentligen? På fortfarande darrande ben ser jag efter att jag faktiskt var någorlunda hyfsat klädd.
    Jag är lite förvånad över att alla tar det hela med ro. Jag inbillade mig ju innan att det var fråga om minuter vid magomvridning, att man stack in nåt genom buken får att kvickt få ut gaserna som pressar på, men så tänker jag att de är ju proffs, de ska ju vara lugna och så inför hysteriska djurägare. Observera att även jag var lugnt utåt, men inuti... Jag vill ju dölja min oro väl inför Spirou.
    Efter en liten stund kommer veterinären. Jag berättar. "Bäst att vi tar in honom på ett mottagningsrum.", visar hon och vi går in till rum som finns på nedervåningen som jag inte kände till (man brukar ju annars vara två trappor upp).

Nu kommer jag inte riktigt ihåg, men jag tror att jag berättade händelseförloppet åter igen på mottagningsrummet. "Jag går och hämtar veterinären.", säger tjejen som tydligen var en annan djurskötare än den i receptionen (och inte veterinären som jag först trodde).

Medan vi väntar travar Spirou runt lite grann. Efter en liten stund försöker han mödosamt att lägga sig ned, men nä det var inte bra. Han faller på sidan istället, och ligger så ett tag, börjar flåsa med öppen mun. Det var inte bekvämt, han ändrar ställning; lägger sig på magen, men nej, det går inte. Han reser sig upp igen.

    Efter en liten stund kommer veterinären. "Jag har hört av... men kan du berätta igen", frågar hon. Jag berättar för fjärde gången (tror jag). "Bäst att vi röntgar. Men vi tar tempen först.", säger veterinären efter min berättelse och efter att hon har lyssnat på hjärta och klämt på Spirou. "Dom har redan tagit tempen. Ingen feber.", upplyste jag. "Bra!", svarar veterinären lite lätt positivt förvånad över sina medarbetares initiativförmåga. ;) 

Vi går tillsammans mot hissen. "Ta du hissen, så tar jag trapporna för att kvickt sätta igång röntgen.", förklarar hon.
    Väl uppe vet jag först inte åt vilket håll jag ska gå i det annars stängda djursjukhuset. När jag kikar åt vänster så ser jag henne knappa på en dator, typ. "Gå rakt fram så kommer jag sen.", uppmanar hon. Jag och Spirou går längs korridoren lite trevande. Jag har ju röntgat här förut, men minns nu inte riktigt var det är. "Fortsätt bara, du, så är det sen längst bort till höger!". Ja, hon hade minsann samtidigt koll på mig. När jag kommer fram så känner jag igen mig. Vi går in. Efter en liten kort väntan på röngtenmaskinen ska bli "uppvärmd", så kör vi - samt även byte av veterinär (!) - och jag fick berätta åter igen (det var skiftbyte). 

    Spirou är duktig och medgörlig medan vi tar plåtar från tre håll. Han ligger sen snällt kvar på sidan uppe på den mjuka röntgenbritsen medan vi väntar på att plåtarna ska bli klara.

    Nångång här så monterade de in en sån där "kran" på Spirous ben, och så tappade de ut lite blod i två rör. Blodet ville inte riktigt rinna till. Senare satte dom i dropp i "kranen", och hans slemhinnor fick en bättre färg (de kollade det lite då och då).

Bild från seniorkollen för cirka två månader sen, då allt såg sååå fint ut - både ut- som invändigt.

Magomvridning är definitivt konstaterat, men även mjälten ser suspekt ut. Veterinären börjar leda in mig på att det finns inget man kan göra när det gäller en gammal hund. "Det är en alldeles för stor operation med lång konvalescens, och så vet vi ändå inte hur länge det håller med tanke på mjälten... och att operara bort den... och så har vi njuren". Jag håller med, men hon hör nog att jag inte är riktigt övertygad.
    Anledningen att jag känner tveksamhet är dels att man kan liksom inte ångra sig - efteråt. Och dels för att vid seniorkollen när de ultraljudade honom för bara två månader sen, så sa de att han var vid god vigör både ut- och invändigt för att vara 13 år. Vem ska jag egentligen lita på? Vilken av de två veterinärerna är det som är duktigast med den bästa medicinska apparaturen?

    Vi ultraljudar (nog mest för att säkert övertyga mig - för allas parter). Spirou är lika medgörlig där; han ligger snällt still i den madrasserade och typ avlångt skålformade mjuka britsen. Hans ögon ser så lugna ut. Han ligger helt still och låter oss hållas. Varför? Litade han så på oss? Eller hade han så ont att han inte tyade protestera? Fast han brukade alltid vara medgörlig vid omvårdnad, så det var inte konstigt.
    "Jag vill inte trycka så hårt.", säger veterinären medan hon far runt med ultraljudsmanicken över Spirous spända mage. "Han har ont." Veterinären ser i det där ultraljudsblurret på skärmen att mjälten och ena njuren har tumörer. "Hur sjutton ser du det?", undrar jag som alltid ifrågasätter, speciellt med tanke på den förra ultraljudundersökning hos det andra djursjukhuset. Inte förrän nu talar jag om att den andra veterinären inte såg nåt för ett par månader sen, och att denne hade svårt att hitta den ena njuren, och att jag tycker det är konstigt, men jag svarar mig själv med att det kan väl komma fort. Denna veterinär svarar inte direkt (hon ville kanske inte) utan det blir nåt svepande jakande svar.
    Hon förklarar och visar på datorn Spirous röntgenplåt (där hela magen var en enda stor gasbubbla) och jämför hur det ska se ut med en bild på en frisk hund.

Spirou och jag blir lämnade ensamma i rummet. Först ligger Spirou lugnt kvar uppe på ultraljudsbritsen, men sen ville han ned. Jag lyfter ned honom och parerar med droppslangarna. Sen går han runt lite grann och jag får hela tiden trassla ut droppet.

Veterinären kommer tillbaka och vi bestämmer (definitivt) att det är dags. Jag frågar hur mycket det kostar. Jag ringer brorsan. Han stod tydligen redan utanför entrén och väntar (med sitt kontokort i handen ;) ). Jag ber dom att släppa in honom.
    Brorsan och jag - och förstås Spirou - får sen vänta ett bra tag. Jag börjar tycka att det drar ut på tiden, med tanke på att stackars Spirou har ont. Jag vet inte om de hade fler patienter eller om de bara väntade på att vi skulle få det bistra beskedet att sjunka in.
    Nån gång här så säger djurskötare/veterinär att det är svårt att ta bort ett älskat djur. Jag instämmer, men säger att det är så mycket värre när hunden är ung (och förklarar mycket kort om Gromit). "Ja, en gammal hund har ju liksom fått leva hela sitt liv.", instämmer hon.

Så var det dags. Spirou föll ihop bara efter knappt halva av den första avlivningssprutan. Veterinären blev själv överraskad. "Det där var jag faktiskt inte beredd på!", förklarar hon sitt lilla misstag (det såg ju inte så fint ut), "men hans kropp var nog helt slut. Har kämpat." Vi ville ju inte tvinga honom att lägga sig ned (eftersom det ju spände i magen), men så här i efterhand så förstod man ju att jag skulle ha hållt om honom och stödjat honom. Fast å andra sidan, så gjorde inte hans lilla fall Spirou nåt; han sov ju. Och det gjorde inte mig nåt heller. Just då.
    Hjärtat ville dock inte ge upp hur lätt som helst, så alla avlivningssprutorna gick åt. Strax före halv tolv på natten somnade Spirou stilla in för gott.

Att det ska vara så svårt att lämna jycken! Vet inte hur länge jag satt där på knä intill honom. Jag pussade. Jag snusade in hans doft. Kände på tassar, svans, trampdynor, klor, smekte över hela hans kropp. Jag reste mig upp, tog nåt steg, men hejdade mig, böjde mig och började om igen att ta farväl. Rättade till hans huvud, så att örat han vilade på låg bättre. Pussade åter på nosen.
    Kände pressen över att brorsan väntade utanför. Men nej, han får vänta. Kände pressen över de som jobbar där, fast de sa att jag fick ta den tid jag ville, så jag stannade lite till.
    Till slut så går jag mot dörren. Går ut. Jag vänder mig om och ser på min älskade hund. Står kvar i dörröppningen. Ser länge. Sedan sakta, sakta stänger jag dörren.

'

Veterinären sitter och skriver i "kontoret", hon hör direkt att jag är tillbaka. "Att det ska vara så svårt att lämna. Jag har nu pussat över hela honom.", säger jag och jag ser hur hennes ögon blir tårfyllda. "Du gjorde helt rätt. Vi kunde inte göra något mer för honom. Du gjorde helt rätt att åka in. Tur att det inte hände senare.", säger hon. Jag håller med.
    Vi går ned till receptionen och betalar.

Utanför på parkeringen så står brorsan och jag och pratar lite. Hehe! Ja, vi har lite morbid humor. Några djurskötare går förbi och nattrastar inneliggande hundar (antar jag) och de måtte undrat när brorsan och jag skrattar gott efter detta tragiska. Vad vi skrattade rått åt? Jo, vi spånade vidare på brorsans förslag till affärsidé till djursjukhusen som han kom på just där och nu: Bra erbjudande till valpköp efter man har avlivat sin hund. Man får välja om man vill ha en valp så lik eller så olik den gamla beroende på hur man är lagd.

Strax efter midnatt åker vi därifrån (i varsin bil). När jag startar motorn så sätter ju bilstereon igång, och det slumpar sig så att introt till en av mina absoluta favoritlåtar börjar (en av de jag har bestämt till min egen begravning), den ackustiska versionen. Då kom tårarna.

Originalversionen från "Det vita albumet" är egentligen bättre, men det var den här versionen som var på CD:n i bilstereon.

Väl hemma, tog jag med mig Spirous koppel in. Höll det i ett stadigt grepp. Satt mig i soffan med kopplet fortfarande i handen. Ville inte släppa taget. Kopplet ligger ännu kvar på soffbordet.

En sömnig och otrimmad Spirou - samt precis 13 år fyllda.

    

Så många minnen...
    Spirou var ju en av de få hundar som inte gillade agility - och den hunden hamnar hos mig. Så tokigt det kan bli. Det Spirou ändå tyckte var roligast på agilitybanan var att självmant trassla in sig i platta tunnelns släp. Till slut så lärde sig domarna (och publiken) att han faktiskt gjorde det med flit; med andra ord man behövde inte gripas av "panik" och kvickt försöka trassla ut honom. 

Lite luttrat tar domaren lugnt upp vattenflaskan innan han hjälper till att trassla ut Spirre - medan hinderfixaren småfnissar åt Spirous tilltag.

 När jag var hos uppfödaren för att kolla in... ja, var det Gromit-valp? Jo, det måste det ha varit, så beklagade jag mig lite över att Spirou ju inte har varit så agilityintresserad. "Du har inte funderat på att omplacera honom?", undrade hon. "Min Spirou!! Nä! Aldrig. No way!!", utbrast jag bestört. Nä, Spirou var min. Bara min. Och han lärde mig mycket. Både hur det är att ha en långsam agilityhund och att man kan uppskatta andra hundsporter som freestyle och rallylydnad samt aktiviteter som apportering och framför allt konster och trix. Det sistnämnda var ju Spirous allra bästa specialité.

 En filmsnutt med Spirou, Gromit och Wilbur. Från 2012.

En av mina absoluta favvobilder. Två nytrimmade jyckar - och Spirou precis nybadad och ren.

Spirou hade ju lärt sig själv hur man öppnar ytterdörren, på gott och ont. Faktiskt ganska behändigt under sommarhalvåret, men desto kyligare under vintern. "När ska du lära dig att stänga dörren efter dig?!", muttrade jag surt varje gång jag fick lov att gå bort och stänga dörren efter honom.

Wilbur och en alldeles nyss hemkommen Spirou-valp.

Spirous allra första skogspromenad. Håller sig intill sin morbror Keaton.

Spirou, Gromit och Keaton.

Några bilder på Spirou och hans morbror Keaton.

Systerson och morbror. Ganska lika, va! Fast ändå så olika.

Alltså... finns det nåt vackrare? <3

Tja... skulle vara den här bilden, då. <3

... eller den här!!

Så där satt han ofta förr i tiden. "Nä, nu är det faktiskt dags för frukost/middag!! Kom hit nu, matte!"

Han var hopplös med att ibland få för sig att krypa in under huset. Knäpphund!!

Knäpphund!! <3

Nu någon dag efteråt sätter ångern igång...
    Jag skulle ha förstått. Jag skulle förstått att nåt var på gång. Jag la ju märke till tidigare på dagen att jag tyckte han såg stor ut, men tänkte att jag bara inbillade mig. Jag skulle ha påskyndat veterinären, så Spirou slapp vänta och ha ont. Jag skulle ha förstått att han skulle falla ihop så där. Jag skulle förstås hållit om honom runt bröstkorgen och inväntat... och låtit honom falla ned i min famn. Känns som jag svek honom. Har ju i hela hans liv inpräntat att matte fixar allt; allt som är läskigt, fyrverkerismällar, blodprov osv. "Bara du hänger här intill mig så är det läskiga strax över.", har jag lärt honom. Och han litade på mig. Men jag satt bara bredvid och lät honom falla...

Saknar dig så! <3