Den första skogspromenaden och den första arbetsdagen... utan Spirou

En del bilder är man mer glad över än andra att de blev tagna... och denna är en av dom...

Spirou, Gromit och Keaton.

Eftersom ens förnuft säger en att jycken inte kan bli hur gammal som helst, så förstod man ju att en dag så kommer ju Spirou gå bort. Jag har länge fasat över den dagen. För i och med den dagen så kommer "treeningheten" vara till ända. Jag har alltid sett ett band mellan Buster, Keaton och Spirou.
    Keaton var ju "istället för" Buster som ju bara blev lite drygt ett år. Keaton fick sitt namn efter honom, och Spirou var Keatons systerson.  Så de tre hörde liksom ihop, som en länk mellan dom, en länk som hjälper en att minnas. Men nu är länken bruten...


I söndags tog Pingu och jag vår första skogspromenad... utan Spirou.

Ja, det fattas nån där till höger om Pingu på denna obligatoriska godissten.

Det är ju så här det ska se ut. Bilden är från augusti i år.

Fast egentligen borde det se ut så här. Spirre, Wilbur och Linus. Tripp, trapp, trull, typ. Fina Wilbur, det är bara ett halvt år sedan du lämnade oss. <3 Och Linus... han kommer nog överleva oss alla. *ler*

Vi fortsätter vår promenad i söndags...

I klarblå himmel traskade vi vidare.

 Lite då och då stannade jag upp, i min vana trogen, och vänder mig om, fast jag visste att att jag inte längre behövde det; alltså att vänta in min Spirre. Jag gjorde det ändå, för jag ville det. Och jag låtsades se Spirou nosa på nåt intressant, för att sedan trava ifatt oss på stigen.

Men där i skogen var bara Pingu och jag. Ja, Linus hade fått stanna hemma.

Sen kom vi till det där stället där Spirou alltid - med stor belåtenhet - traskade rakt ner i det vattenfyllda diket (typ) och med en njutning la sig ned i lervattnet. Man kunde riktigt se hur han tyckte det var så skönt att lägga magen i dyvattnet och svalka sig.

 Jag stod stilla kvar en liten stund för att åter få se honom traska i lerdiket inför min inre syn. Jag väntade in honom...

... men ingen Spirou kom skyndsamt efter oss för att komma ikapp. Stigen gapar tom... Men... om man ser riktigt, riktigt noga... visst skyndar han efter oss med smutsvattnet drypande ur pälsen och ser så där friskt sprallig ut. Där är också platsen där han ibland fick tokryck i tassarna - och bara for runt i snåren som ett värsta jehu.

På den där stenen var det alltid godisutdelning. När godiset var slut skyndade sen alltid Pingu raskt vidare, men Spirou dröjde alltid kvar in i det sista. "Men, matte... några fler godbitar kan jag väl få söka upp?", hoppades han, men travade sen efter oss när han förstod att det inte längre var lönt att försöka tigga till sig lite mer.

Sen kom vi till "specialstället", där det brukar bli godissök följt av en "bara vara" stund.

Samma plats, bara för nån vecka sen. Men då var dom två.

Plötsligt började Pingu noggrannt nosa runt bergsskrevan. Kanske hade de missat nån godbit förra gången vi var där, som han nu nosade upp?

 Att bara sitta stilla i en skogsglänta - och bara vara.

Efter en liten stund gick Pingu och la sig ned i mossan.

  Faktiskt så strax innan detta, så gjorde Pingu ett "varningsskall-utfall" mot något bortom träden. Något som jag inte är van med att han gör! På min tillsägelse hejdade han sig bara typ 10-15 meter ifrån mig, för att stå och glo och spana misstänksamt bortåt. Sen gick han helt spontant och la sig intill mig. Det kan man inte tro om min slyngel.

Jaha, och så var det dags för nästa godissten. Pingu sprang som vanligt före. Ser ni den gamla grenen som fallit till marken typ mitt på bilden? Pingu och jag skuttar/flyger/kliver lätt över den, men gammel-Spirou måttade alltid och valde att kliva över lite mer till vänster där det inte är lika högt. Fast ibland tog han en rejäl omväg till höger - runt hela buskaget - för att sen komma till stigen och återförenas med sin matte. Ja, han visste ju hur vi brukar gå.

Så var det åter dags för godisstenförtäring. Men det fattas ju en hund!! Han ska ju stå där i mitten, ju!

 Spirou har ju i alla år skuttat över skrevorna, för att sen under en liten period istället gå runt. Men den sista tiden började han skutta över skrevorna igen. Ja, det gick upp och ned för farbrorn, för att slutligen... ta slut.

Eftersom jag ändå är relativt klok, så har jag redan för en längre tid tillbaka börjat fundera på livet efter Spirou. Ja, man förstår ju att han inte kan leva hur länge som helst. Så ja, det kommer en till hund... sen.

    Efter Gromit som ju lämnade oss i förtid, skaffade jag ju Pingu rätt så snabbt. Det fanns så behändigt en tillgänglig och lovande kull till hands.
    Men det var dumt; kunde inte riktigt "bounda" ordentligt; var för full med sorg. Men jag ville ju komma tillbaka till agilityn så kvickt som möjligt, att lära upp en ny hund från scratch skulle ju ta 1,5 - 2 år innan man var tillbaka till tävlingsbanorna igen.
    Fast jag ångrar det nog inte riktigt...? Eller gör jag? Vad skulle jag ha gjort? Pingu är för övrigt bästa hunden (för det mesta), och faktiskt hittills min bästa agilityhund, vilket i och för sig beror både på att jag har blivit duktigare än förr och att Pingu är en bra hund - som också tycker om agility.

Jag har nu förstått/kännt att det är annorlunda när ens hund har fått bli gammal, har fått leva sitt liv. Den nya valpen - who ever you are - är ju planerad, typ den naturliga vägen; livets gång.

Så där på den första skogspromenaden... utan Spirou... gick jag inte enbart och sörjde och mindes, utan även funderade på valpen, på min nästa hund. Vad ska den heta? Jag vill ha ett namn som hedrar Spirou. Och jag fick nästan typ en "uppenbarelse". ;) 
    Länken (se ovan) är inte bruten, utan jag har fabricerat ihop en ny länk, precis som mellan Buster och Keaton.

 Keaton fick ju heta Keaton för att typ hedra Busters minne, och för att det är ett fint namn, förstås. Jag minns hur syrran och jag på vägen hem från kenneln med den åttaveckors "Storbläsen" i famnen spånade namn. Jag vet inte vem av oss som kom på Keaton först; jag tror nog att vi typ kom på det samtidigt och utbrast i kör: "Keaton!! Självklart!"

Ni som är allmänbildade vet vem Buster Keaton var, och det var alltid lika roligt sen när folk frågade om min valps namn: "Keaton... Jaha! Efter Buster, eller?". Och jag höll med, fast jag menade mest min hund Buster - inte stumfilmskomikern, men jag sa (oftast) inget.

Ja, i serien Spirou finns flera figurer. Marsupilami är förstås häftigast, men det går inte att ropa. Omöjligt. Jag har försökt. Likaså med Champignac. Jag menar, försök själva!! Och Nicke och Gaston är för vanliga. Så... om valpen är ett elakt litet hundkräk, så kommer den få heta... Zafir. Om valpen däremot är en näpen liten typ, så blir det Spip. Med reservation för att man ändrar sig. ;) 

  Bara så ni vet, så var namnet Pingu bestämt låååångt innan Pingu kom in i mitt liv; "Om jag nån gång skaffar mig en svart-vit springer spaniel så ska den få heta Pingu". Och så blev det.

   För övrig så var faktiskt också Spirou-namnet "på gång" i många år (!) innan Spirou kom.

Så när jag gick där i skogen, den första skogspromenaden... utan Spirou, så vandrade tankarna inte enbart i sorg, vemod och minnen - samt stor saknad, utan även framåt.. till nästa valpspoling, till nästa äventyr, till nästa lilla personlighet att få älska och värna om.... och att känna efter om man är redo. Och om Pingu är "redo"? Men han blir ju fyra år i mars.
    Jag vet nämligen att det finns en kull "i typ min närhet" som ska ploppa ut alldeles snart, och så såg jag igår att en till planeras till vår/vinter.

Jag vill ha en brun-vit. Tycker faktiskt att de är vackrare än de svart-vita (man ser ansiktsuttrycken bättre), men det är hårfint. Jag gillar Zafir-namnet bäst. Tycker det är vackert - och därmed passar att hedra Spirou allra bäst, och Spirre var ju också brun-vit... Fast Zafir passar bäst till en svart-vit... För visst är safir en blå ädelsten? *googlar* Just det. Hm? Spip-namnet passar bäst till en brun-vit... *funderar*
    Ja, ja, jag vet, utseendet är inte det viktiga - utan de inre egenskaperna och mentaliteten. Fast... dom inre kvalitéerna syns ju liksom inte. Där famlar man ju i mörkret, typ. 

><

Första arbetsdagen... utan Spirou.

    Innan avfärd mot jobbet i måndags, i sedvanlig morgonrutin, gick jag bort för att öppna (kompost-) grindarna vid grindhålet. Linus följde med precis som han brukar. Pingu syntes inte till - också precis som vanligt. Han brukar nosar runt i snåren och i gräset, minding his own business.

    Men sen när jag gick tillbaka på uppfarten så kom Pingu farande för att möta mig halvvägs - och för att hoppa upp med framtassarna och ge mig en "kram". Det har han aldrig gjort förut. Tyckte han månntro att det var lite konstigt att inte Spirou var där i morgonrutinerna?

Nu är vi på väg från infartsparkeringen mot jobbet - för första gången på åratal med bara en (1) hund.

Konstigt nog var vi i tid, så det blev en liten (smyg-) vända i parken. (smyg: innan nån kom för att skälla ut mig för att jag tillåter hundtassar beträda gräset. A-lagarna brukar förresten också gilla den här platsen, vilket jag förstår till fullo. *fniss*)

Jag liksom drogs in till gräsplätten. Den här platsen har ett litet speciellt minne för mig. Det var ju här man snabbrastade Gromit-valpen... och sen Pingu-valpen... som nu har blivit stor. Men här utan sin storebror Spirou. Jag, sentimental? Nä! Tycker ni!! ;)

Under den här första veckan på jobbet - utan Spirou - har Pingu legat i hundsängen och vilat mer än vanligt. Han ligger inte lika ofta vid grinden som han annars brukar göra. Varför? Saknar han Spirre eller är det bara för att hundbädden nu alltid är ledig?

Ofta så struntar han till och med att resa sig upp för att hälsa på de andra arbetskamraterna.

 Och hur är det med mig, då?
    Jo, saknaden är där, men sorgen kommer och går. Man blir påmind av nån bagatell. Man minns - och man vill minnas.
    I lördags, alltså "dagen efter" var det ju KM - och the show must go on, ingen idé att sitta hemma och glo. På KM:et hade jag liksom inte tid att tänka för mycket.

Fast när Pingu fick sin 2-placeringsprisrosett i agility-KM, lägre klass, gick tankarna - direkt - till Spirou, och ögonen tårfylldes. Precis som det ska göra. Spirre blev ju rallylydnadsklubbmästare 2012. Ett fint minne.

Sen i söndags kväll, två dagar efter, så fick jag nån släng av mindre panikångest; det enda jag ville var att sätta på mig jackan och ta bilen till Albano för att klappa honom. Fick ett sådant behov att åter få en sista gång få känna hans päls; "Jag hann inte ta farväl ordentligt. (och sen när han verkligen kommer tillbaka, så är han ju inte lika klappvänligt längre; mer hård och fyrkantig)".
    Men... så kan man ju inte göra, så... jag tog hans koppel istället och höll. Höll det hårt.

På måndag morgon, så smekte och snusade jag in på päls som jag har sparat. Innan jag gick ut för att åka till jobbet, klappade jag hej då till Spirou-kopplet som fortfarande ligger kvar på vardagsrumsbordet. Min bästaste Spirre-Spirou.

><

Nu idag, en vecka senare, så funderar jag... är man redo eller ska man vänta?

    Nyss så kollade jag faktiskt in info på hunddata... och man blir både full av glädjefull förväntan med ett stort JA på min "är-jag-redo-fundering", men även Hm..? Är det där verkligen bra? Ja, jag är ju absolut inte nån avelsexpert, och man kan ju aldrig någonsin veta säkert - inte ens uppfödarexperterna... förrän sen. Efteråt. När valpspolingen har vuxit upp.

Spirou, för över tretton år sedan. <3