Ibland när alla fyra hundarna strosar runt på brukshundklubbens planer som lite nedvarvning, antingen efter träning eller efter kurs, så kan jag "se" Gromit fara runt som en brun-vit virvelvind. Jag minns speciellt ett tillfälle...
Det var skymning. Jag hade precis släppt ut alla fyra hundarna, men jag gick sen tillbaka till bilen för att hämta nåt. När jag sen igen går runt "buskhörnet" mot appellplanen så ser jag Gromit stå still och spana in mig. Men... det var ju Pingu. Det var bara det att han stod precis som Grompan brukade göra, med samma nyfikna uppsyn.
Grompan spanar.
Gromit vilar huvudet i bilen...
... samma bil, precis samma plats i bilen, samma vilande, men annan hund, Pingu, Gromits halvsysterson.
Bilden till vänster: Spirou och Grompan. Bilden till höger: samma plats, men med Pingu.
Förra helgen så var många av mina klubbkompisar och tävlade agility på Väsby BK, och som vanligt så la dom ut sina lopp på Fejjan. Nyfiken som jag är så brukar jag ju alltid kolla in deras lopp, men... innan jag tryckte på play-pilen, så tvekade jag.... och jag avstod.
Först så förstod jag inte riktigt varför. Varför kände jag en obehaglig känsla av att se på filmsnuttarna med deras superduktiga agilityhundar? Det brukar jag absolut inte göra - förstås. Sedan kom jag på att tävlingen var ju på Väsby BK, som på nåt sätt - tydligen - påminner "för mycket" av mitt agilitytävlande med Grompan; det blev liksom för... mycket.
Först så förstod jag inte riktigt varför. Varför kände jag en obehaglig känsla av att se på filmsnuttarna med deras superduktiga agilityhundar? Det brukar jag absolut inte göra - förstås. Sedan kom jag på att tävlingen var ju på Väsby BK, som på nåt sätt - tydligen - påminner "för mycket" av mitt agilitytävlande med Grompan; det blev liksom för... mycket.
Dagen efter så försökte jag igen, och jag till och med satte igång en av filmsnuttarna... men efter knappt halva loppet.... så stängde jag av; jag tyade inte med att se. Egentligen förstår jag inte riktigt varför...
Fast kanske det är för att när Gromit och jag sist tävlade där så var det liksom första gången som det kändes att nu är vi på gång, nu börjar alla agilitydelar så smått falla på plats. Jag började se ljuset...
Fast kanske det är för att när Gromit och jag sist tävlade där så var det liksom första gången som det kändes att nu är vi på gång, nu börjar alla agilitydelar så smått falla på plats. Jag började se ljuset...
Agilityklass, Väsby BK, 28:e maj -11.
Hoppklass, Väsby BK, 28:e maj -11.
Vilka underbara filmer för dig att minnas Grompan med och för mig att få se ett samspelt team på agilityplanen! Jag förstår precis det där med tävlingsminnen förknippade med platser. Jag vet inte var jag och Arlo ska tävla rally i framtiden, Rudi och jag var ju överallt och hade kul .
SvaraRaderaMmmm. Jag tror att när man väl är där med sin äntligen startklara hund, så är man så koncentrerad på själva tävlingen och sin jycke. Innan Pingu o jag startade på Sommarcupen (träningstävling) och inoff Blåbärsklass, så trodde jag att jag skulle bli "överväldigad" av både saknad och att man äntligen står där på startlinjen igen. Men... riktigt så blev det inte. Bara lite på väg dit, och sedan på hemvägen när man slappnat av. Men visst finns dom där i ens tankar hela tiden. Fattas annat (egentligen).
Radera