Hmpf! Efter maten... nja... typ, fryspizza (hela veckan har bestått av enbart nyttig (?) snabbmatsvarianter, denna fryspizza blev som pricken över i:et, typ), som typ aldrig ville bli klar, magen kurrade och protesterade mot att det tog "en sån tid" (enligt magen, alltså), så somnade jag ifrån alltihopa.
Vaknar till vid två-tretiden på natten. Släpper ut hundarna på tomten (thank God for egen, inhägnad tomt), kommer på att jag har varken packat inför morgonens tävling eller fixat det där som jag måste göra innan butikernas öppning. Att åka ned till jobbet vid denna tidpunkt på dygnet (mitt i natten) lockade icke! "Nej, jag fixar det innan avfärd till tävlingen.", bestämmer jag, något tvekande, "Kommer jag verkligen fixa det?" Medan jag försöker bestämma mig hur jag ska få till det hela, så halvsover jag i soffan. Min tvekan gör att jag inte ställer in alarmet på klockradion; för jag hade ju inte bestämt hur jag skulle göra; åka och fixa jobbgrejen nu, mitt i natten eller fixa det direkt innan avfärd till tävling, eller kanske jobbgrej först och sen åka hem och packa. Det var ju också ett alternativ....
Jag vaknar med ett ryck. Det har ju börjat ljusna ute!!! Nej! Jag har försovit mig!! Klockan är mycket riktigt i ungefärlig tid med jag skulle gått upp - om jag inte skulle behöva fixa jobbgrejen...
Medan jag morgonfixar mig och packar tävlingsryggsäcken, så avstår jag medvetet att se på klockan. Vill inte bli stressad - bara göra saker och ting kvickt och effektivt.
Haha! "Jag behöver i alla fall inte ödsla tid att öppna och stänga grinden.", tänker jag positivt (bilen stod ju kvar vid grindhålet) när jag och hundarna går ut, låser dörren och sen går bort för att hämta hundburar och stol från boden. Samtidigt passar vi på att ta en snabb rastningstur runt tomtägorna. Ja, kvickt och effektivt var det!
Bilen styrs åt motsatt håll än Roslagens BK, mot jobbet istället. Hundarna fick vänta i bilen medan jag kvickt - och effektivt, utan stress - fixar. Jag kollar inte på klockan förrän jag åter sitter i bilen. Vi far till tävlingen fem minuter efter tiden jag hade planerat vara på plats på Roslagens BK. "Äh, det där med banvandring är totalt överskattat!", tänker jag och minns mina forna agilitytävlingar. ;)
Jag och hundarna glider sen in på brukshundklubbens parkering, parkerar och låter hundarna och hundburar vara kvar. Jag tar bara med mig ryggsäcken med regbeviset och går raskt - men ej så särskilt stressat till tävlingsplatsen...
Döm till min förvåning när jag upptäcker att de fortfarande håller på med banvandringen! Jag går och anmäler mig till funktionärerna, och de uppmanar mig (lugnt men effektivt ;) ) att gå banvandring, och att de tar vaccinations- och medlemskoll sen.
Banan var ganska kort (12 skyltar) och relativt lätt, och jag tyckte att det var lite synd att jag antagligen skulle behöva bryta banan för att jag inte har nån kontakt på Pingu-slyngeln. Jag menar, nu när den ändå kändes så (relativt) lättövervinnerlig; inga utdragna slalom- eller spiralerskyltar och bara en endaste "framför sitt"-skylt.
Jag hämtar Pingu - och han är totalt utflipprad. Först en snabb avrastning med en superdragig byracka i kopplet, som jag håller i ett vant och stadigt grepp. När vi sedan äntrar själva brukshundklubben så skäms jag över min pinsamt dragiga hund. Men... ja, ja... man får den hund man förtjänar. Jag får skylla mig själv.
Jag och drag-Pingu kommer fram till vår lilla "läger-plats", så försöker jag värma upp honom och få lite kontakt. Men det är som omöjligt. Han till och med lite då och då vägrar att komma till mig, för att sitta fot. Det är en liten fläck på marken (typ där strax intill vårt läger) som han vägrar att vara på; han skuttar över den eller försiktigt nosar mot den, som om det vore nåt läskigt där? Jag fattar nada. Detta beteende växlar han med att han drar mot hundar som passerar oss. Vi har knappt nån kontakt alls.
Eftersom min plan är att troligtvis bryta mitt i banan, så vill jag ha nån kampleksak som är tillräckligt stor för att kampa med, men tillräckligt liten för att gömma i fleecetröjefickan. Jag kommer på att använda mina vantar. Visserligen är det mina favvo-vantar som jag inte vill ska bli förstörda, fast de är ju redan lite nötta och slitna, så de kan bli lite "slitna" till. ;) Medan jag försöker värma upp slyngeln, så introducerar jag den nya kampleksaken. Pingu tycker vanten är kul, men inte så där jättejätte-kul (allt annat runt om är ju mer intressant).
När vi väntar i startfållan, så får jag faktiskt någerlunda kontakt med hundkräket, och för en liten stund glömmer jag bort att vi strax ska in och tävla! Plötsligt ropar de på mig inifrån banan. Vi ska in! "Öh? Vadå? Redan nu?!", tänker jag - och genast tappar Pingu sin koncentration på mig; han sätter på näsan och dammsuger planen - hårt dragande i kopplet - på vår väg mot startskylten. "Ja, det här ser ju snyggt ut!", tänker jag ironiskt.
Envist vill jag få Pingu sitta fot snyggt innan vi äntrar planen. Jag lyckas, och vi tar steg över kantbandet mot startskylten. Pingu flyger iväg, men jag får tillbaka honom. Han sätter sig fot.
Jag säger "Kom" och tar steg framåt, Pingu far iväg i hela kopplets längd (som vanligt på tävling, men ej lika vanligt på träning) för att nosa och undersöka stället. Envist kallar jag tillbaka, och tar till och med steg tillbaka i banan för att få till ett - i mitt tycke - hyfsad "läggande under gång", det vill säga jag struntar totalt i tävlingspoäng och avdrag hit och dit; jag vill bara att hunden ska var med mig.
Vi får en massa "pos" och "bris" samt tusen "nos"* på de nästföljande skyltarna (3-4). Jag kämpar. Och efter skylt nummer fyra (långsamt tempo) så får jag kontakt!!!!!!!!!!! Och den håller i sig i "vänstersnurren", Pingus paradnummer under träning, som gick helt åt skogen förra helgen. Han bibehåller kontakten efter skylt sex (normalt tempo), så jag tar tillfället i akt att bryta vid skylt nummer sju - och han får ett tjohoo med vantdragkampbelöning - och ut från planen. Haha! Där han tappar mig igen. Nosa, nosa, nosa, dra, dra, dra.
Ja, ja... spela roll (jo, lite, eller rätt så mycket, eller något irriterande, eller nåt). Det kändes i alla fall som ett smart drag att bryta och få chansen att belöna medan vi hade flaggan i topp. Även om kontakten och flytet bara var i tre skyltar lång. Fast... det är betydligt bättre än ingen kontakt överhuvudtaget. Känns bra.
Bilden är inte från idag. Tyckte bara att jag borde i alla fall ha en bild på slyngeln som inlägget handlar om.
Efter vårt - mycket korta - bidrag i tävlingen, så får Pingu ligga och vänta uppbunden i markkroken (hundburarna var kvar i bilen) medan jag pratar lite med Veronica. Grattis igen till Ciders RLD N!!
Pingu är faktiskt riktigt duktig på att vara tyst och lugn - när hans matte inte är i hans direkta närhet. Jag har uppenbarligen mycket dålig inverkan på slyngel-grabben. *suck*
Linus och Spirou samt Wilbur (utanför bild) äntrar Roslagens BK:s planer från "bakdörren".
När Pingu och jag är tillbaka vid bilen för hemfärd, kommer jag på att jag borde passa på att miljöträna Linus igen. Så ut med tre hundar ur bilen, men Pingu fick stanna kvar. Linus uppförde sig inte så särdeles bra när vi äntrade planerna och han upptäckte alla andra hundarna, men det gick strax bättre. Innan vid rastningsstigen var han minsann hur duktig som helst.
Som vanligt så inmundigade jag min frukost under bilfärden hem. :)
* "pos" = ur position, "bris" = bristande samarbete, "nos" = jycken nosar istället för att samarbeta med sin förare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar