Allt går bra... alltså innan vi kommer dit. ;) Jag lyckas vara där i god tid, vackert och fint höstväder och allting är precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Haha! Förutom den lilla detaljen att jycken är totalt hopplös. "Vadå? Rallylydnad? Eh? Aldrig hört talas om. Var är brudarna?!!", visar slyngel-Pingu. "Och den där killen..! Han ska inte vara här!", morrar (nja, visar mera) Pingu bestämt. För han tycker att alla brudar är hans brudar. Likaså med allt godis eller godisrester som råkar ligga kvar på marken.
God-korven, med 75 % kött, specialinköpt för ändamålet ratade Pingu demonstrativt. Eller rättare sagt, han ignorerade den fullständigt. Jag skulle nog kunnat klämt in den i näsan på honom - och han hade inte märkt det. "Oj, det tar emot lite när man andas... Äh, skit samma! Var är brudarna?!", nosade och vädrade han runt, runt, runt.
Jag försökte ta en bild på Pingu när han ser på mig...
Tala om att det är frustrerande när man ju vet att jycken ju kan köra rally - men inte här och nu, inte med denna störning runt om. Man får väl hoppas att de flesta som var där mycket väl vet hur det kan vara... men lite skämmigt var det. Fast det bryr jag mig inte så mycket om, jag är van.
... men det var typ... omöjligt!!
När jag tänker på rundan (eh?) så här efteråt, så kan jag konstatera att jag var inte ett dugg nervös (som vanligt, alltså), så det är inte roten till problemet. Jag tycker och tror att jag jobbade som om jag vore helt alena där på brukshundklubben. Nja, när Pingu och jag skulle gå fram till starten, så var det lite pinsamt; för jycken hängde i kopplet, ignorerade mig totalt. Pingu hade bestämt sig för att nosa vid buskarna som var intill banan. Han hade inte tid att köra nån rallylydnad, inte.
Dagens bana.
Han satt fot vid startskylten, men sen for han iväg. Sträckt koppel i massor!! Jag får tillbaka honom, jag kämpar. Pingu utför de första skyltarna sådär. Sen barkar det åt skogen rejält.
Jycken ska vid den första spiralen absolut till de som sitter intill utanför kantbandet - vid varje varv som gick åt det hållet. Precis likadant vid den andra spiralen, fast då skulle han fram till domaren, skrivaren och bakskrivaren som stod precis intill - vid varje varv. Det är ju så typiskt! En av momenten som Pingu - annars - är riktigt duktig på är just vänstersväng; han bjuder så fint på mitt handtecken. Annars alltså. Här så la han inte den minsta notis om att jag visade nåt handtecken - eller att jag var med över huvud taget!!
*Spana, spana, spana*, gjorde Pingu - hela tiden.
Jag hade ju en plan; att om (läs: när) jag tappar honom så ska jag jobba, jobba. Om jag tappar honom två gånger, så ska jag jobba, jobba, jobba för att få hans kontakt - då gör vi nåt lätt, belönar och bryter. Ja, ja... Det blev väl näääästan så. Tre skyltar klarade vi av utan att få några avdrag (skylt 4, 6 och 7). Hm. Skulle nog ha belönat och brutit där. Fast det är lätt att vara efterklok.
När det gick åt pipsvängen vid vänsterspiralen (den andra spiralen) så kämpade jag envist; byrackan ska för sjutton klara av det - fast domargänget står där precis bredvid. Min tanke var att vi, Pingu och jag, skulle sen bara göra en sak till på rätt vis - sen bryter jag. Nästa skylt (nr 9) var tre steg bakåt. Haha! Innan vi hinner komma fram till skylten så tar Pingu tag i den första spiralkonen och välter den lite nonchalant. Jag ställer helt resolut upp den igen - precis som om vi bara var där och tränade. Haha! Sen försöker jag gå fram till tre steg-skylten, men Pingu far iväg för långt fram. Jag tar om, går tillbaka till spiralens utgång, struntar helt i tävlingen. Kör istället 3 steg framåt. När jag får ögonkontakt med byrackan så tjoar jag till, belönar med kamptofs (som han knappt bryr sig om) och bryter. Pingu rusar bort till buskarna intill tävlingsbanan - och nosar!!
Just det! Haha! Vid banvandringen så kommer jag på att det är visst några skyltar som vi glömt träna på ;) - och det var just de två första skyltarna (sitt-stå och ligg-gå runt). Haha! Jag fnissade då lite för mig själv. Hihi! Det är ju för sjutton bara en liten tävling, inget att ta så himla allvarligt.
Jo, förutom när han plötsligt skuttar upp mot hundburen... för att spana in hundarna bakom oss - inte för att titta på mig!
När Pingu är klar med dagens "tävlande" (eller vad man nu kan kalla det för), så går jag princip direkt för att packa ihop och att åka hem. Jag tar ändå ut Wilbur, Spirou och Linus för en liten kort rastningsrunda runt brukshundklubben (Pingu fick vara kvar i bilen). Dels för att de behövde få sträcka på benen lite, men också dels för att passa på att träna Linus. Han var faktiskt jätteduktig!! Han gjorde knappt några utfall alls mot mötande jyckar (till skillnad mot när vi var där för ett par veckor sen). Det var bara vid ett tillfälle (hundar nära på varsin sida om oss) som han ballade ur totalt, annars så gjorde han bara antydan till surt bjäbb för att sekunden efter komma mig nära för godistiggeri. Duktig vovve!
Ärligt talat så fanns det också en till egotrippad och fånig anledning till att jag ville röra mig runt alla andra hundägarna.... för att visa att jag faktiskt även har lydiga jyckar som kan uppföra sig. :) Om nu nån skulle bry sig.
Jo, vet ni vad Wilbur lyckas med? Haha! Stackarn lyckades att ramla ned i det djupa diket som avgränsar planerna. Precis innan vi skulle balansera på plankorna över diket, så tänker jag: "Hm? Det här fixar nog inte Wilbur." Innan jag hinner hejda Spirou (som gick först) och Wilbur, så kravlade han plötsligt nere i diket. Jag får dock upp honom illa kvickt, och sen tog vi träbron istället lite längre bort.
Självklart när jag precis har fått in alla hundarna i bilen, så hittar jag en till liten bajsplutt i bilen. Gissa vem! Han den där som vägrar skita utomhus (nja) var den skyldige. Men han är definitivt bättre på att knipa ute än inomhus, dumhunden. Så det var bara att gå bort och slänga bajspåse åter igen. När jag går bort till soppåsen - för fjärde gången (eller var det femte gången) - så ser jag Monika vinka glatt, och hon säger: "Jag har försökt få kontakt med dig, men du är ju så koncentrerad!" Haha! Ja, jag hade faktiskt gått runt där i min egen lilla bubbla, koncentrerad på mina olydiga - och lydiga - jyckar :)
Bilden är från när vi var på Uppsala BK för ett par veckor sen, då Pingu tävlade agility (? kan ifrågasättas om han verkligen körde agility, eller tävlade ;) ).
Jag känner igen en ung Rudi i din beskrivning av Pingu, Det dröjde ända till vi släppte lydnaden och bara hade kul på träning tills han slutade nosa och höll kontakt med mig och vi började skörda framgångar. Jo, vi hade ju LP1 och LP2, men mycket nosande blev det då också. Framför allt den där känslan att man lika gärna kunde ha stannat hemma, för jycken varken såg eller hörde mig, det känner jag alltför väl igen!
SvaraRadera