Efter det andra kurstillfället (i tisdags) så gick det upp för mig varför folk går kurs! Hunden blir ju duktigare vartefter liksom. Märkligt!
Visst, Pingu var ömsom totalt odräglig (vid pauserna, passivitetsträning, ni vet *harkl*) och ömsom en helt underbar rallylydnadsjycke! Lite småfel lite här och där, men i det stora hela hade vi samspel och kontakt med varandra, trots störningar med andra hundar och alla dessa intressanta dofter överallt. Det var faktiskt riktigt roligt att känna ens hund hänga med en, som gör som man visar/säger; vi var som om vi vore ett team!
Det vanskas ju tävling nästa helg. Fast jag ska inte börja inbilla mig nåt, jag veeet hur det blir. *nosa, nosa, nosa*
Idag så tog jag enbart Pingu med mig på promenad (pensionärsgänget fick sitt precis innan), och jag stannade spontant upp på en vändplan för lite rallyträning med hästbajs och spännande skog strax intill som STOR störning. Det gick sådär. Jag menar, om en sån liten störning gör att allt fallerar, vad ska då inte en tävlingsplats full med folk och fä göra? Helt plötsligt så kunde han inte ens en simpel "hit-ingång". *suck* Men jag fick till en hyfsad till slut, och förutom godis, så blev det skog-belöning.
Nästa helg ska vi till Uppsala BK igen, men då är det rallylydnadstävling.
I förrgår, efter ungdomsagilitykursen och hundpromenad, så blev det ett sent agilityträningspass fast jag egentligen skulle åka direkt hem. Agilitybanan stod där i den fina nattbelysningen och viskade frestande: "Kooooom hiiiit! Kooom hiiiiiiiiit!" Och man ska ju falla för frestelser, eller hur?
Som uppvärmning först lite rally på appellplanen, där jag verkligen fick kämpa för att Pingu skulle få upp näsan från marken. Hans favvo-leksak var totalt värdelös som belöning. Men till slut fick jag till det. Jag måste vara på, på, på och även rask under fötterna. Jycken ska inte få en chans att doppa nosen i backen.
Sedan på agilityplanen så körde vi en kort bana av de hinderkombinationer som redan stod där. Det blev en ganska knepig sådan, med relativt svår slalomingång, bakombyte och tvära svängar. Pingu-stjärnan fixar alla svårigheter (men lite väl vida svängar här och där), min lilla Pingu-grabb! Tänk vad "lätt" allting är när man tränar själv. :) Samma sak tänkte jag i onsdags, då vi körde valda delar ur banan som fanns då (minus balanshindren). Visserligen missade han då den lättare målrakan, men det kanske berodde på att jag hade slappnat av, eller så var det för att det var rätt så mörkt just där.
Just det, life reward-belöningen...
När jag i förrgår glatt ropar "Bra! Varsågod!" så kutar Pingu iväg i 190 bort, bort, bort. Ut från agilityplanen, runt det avgränsande fårstängslet, bort över hela appellplanen, längst, längst bort så stannar han upp - och nosar på sin tydligen mycket intressanta doftfläck. Haha! Jag hade ju sagt varsågod (= du får rusa iväg till din nos-belöning), så jag måste ju låta honom hållas. Jag hade dock inte räknat med att den externa nosbelöningen skulle vara typ en kilometer bort! (bildligt talat)
Eftersom Pingu tar alltför lång tid på sig därborta, så går jag och hämtar tillbaka honom. Vi fortsätter agilityträningen - och varje gång jag glatt ropar "Bra! Varsågod!", så rusar han bort till doftfläcken lååååångt borta på appellplanen. :) Och sedan - faktiskt på egen tass - tillbaka igen till agilityplanen. Låååååånga belöningssträckor blev det! Pingu har helt klart fattat konceptet. Nu vet jag i och för sig inte om detta egentligen blev en sådan optimal träning - med dessa lååååånga belöningssträckor, men Pingu hade kul - och trött blev han. Han flåsade som en..... ganska andfådd, ung springer spaniel.
Pingu på upptäcksfärd.
Det går sisådär med targetträningen (mycket beroende på att jag själv tycker det är småtråkigt), men Pingu fattar grejen med targeten; man ska kuta dit, sätta tassarna på och vänta på mattes "Kör!", då får man rusa iväg till favvokampleksaken eller utslängd godis. Vi har även testat på balansbom-nedfarten; Pingu skuttar upp från sidan och sätter tassarna på targeten. Det funkar. Fast... vi har liksom fastnat där. Pingu tycker balansbommen är lite läskig, han har traskat över den förut, men nu vågar han inte riktigt.
Därför så bjöd jag honom på en "leta-reda-på-nedfallna-träd-som-man-kan-balansera-på"-expedition idag på skogspromenaden efter rallylydnadsträningen på vändplanen.
Pingu och jag hade alltså som sagt lite kvalitetstid tillsammans, bara han och jag. Det sägs ju vara nyttigt och bra för samarbetet och relationen. Pyttsan! Trots mina försök att vara intressant och oberäknelig; tränade plötslig pipa-inkallning (funkade utmärkt de två första piptillfällena), tog initiativ till nya godisstenar med snurrtrick ovanpå (han fixade galant) och plötsligt avvika från stigen ut i "bushen" (jaha, ska vi gå här?) samt några "kom-och-balansera-här-på-trädstammen-så-får-du-godis"-inviter, så sticker byrackan - utan synbar anledning - plötsligt ifrån mig; han lämnar mig alena intill ett nedfallet träd. Så kul var det! *fnys*
Jag passar då på att - åter igen - gömma mig, men lämnar kopplet kvar vid det nedfallna trädet. Denna gång var han borta i kanske cirka två minuter, kanske tre. Med andra ord; alldeles för länge! Mycket kan hända på tre minuter! Jag börjar ju genast att fantisera det ena värsta scenariot efter det andra; allt från det var sista gången man såg sin hund i livet till att jag blir polisanmäld för att jycken springer runt vind för våg.
Pingu kommer dock strax (utan några incidenter, vad jag vet i alla fall) rusande förbi i full kareta, han viker av till höger till annan stig, tvärvänder efter några meter, rusar till vänster på samma stig, tvärnitar och springer sen direkt till mig (nonchalerade kopplet totalt) - helt cool-lugn. Jaha, så läskigt var det!
Det här att jycken ska lära sig att hålla reda på sin flock genom att man gömmer sig har aldrig riktigt funkat på mina jyckar. Jag tycker mig istället se att byrackan blir bara mer självsäker på sin sökförmåga: "Äh, jag hittar matte och dom andra sen, ska bara först..."
Ja, ja... Efter att ha fått balansera på några trädstammar hit och dit, och vända och ha sig, så såg jag redan idag framsteg med hans balansförmåga. Alltid nåt.
En dag kanske jag får honom att gilla balanshindren.
Apropå att Pingu är anmäld till MH som är om ett par veckor.; bilden är från slutet av juli, då Pingu blev skraj för den nedfallna konen, men till slut vågade han sig fram. Han är lite småfeg ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar