Den andra sidan av myntet...

Jag skulle egentligen även vilja ha två till rubriker: "You have the right to remain silence. Allt du säger kan vändas emot dig." eller "Mitt bättre jag anmodar mig med myndig stämma: Välsigna henne och låt henne gå. ("henne" är inte bara en person utan typ 2 - 3 stycken och inte nödvändigtvis just av honkön. )

... eller rättare sagt, min sida av myntet. Det här är min berättelse om vad som hände, och jag är kortfattad (faktiskt, relativt sett), mest för att det finns mer att berätta... som kan verka negativt för tredje person, men sånt vill jag inte publicera typ offentligt. 

I och med att jag inte vill röja identiteten på någon överhuvudtaget av de inblandade, så nämner jag härmed inget som kan härleda till dom

Vis från förr, så hade jag vid detta valpköp aldrig varit lika noga som denna gång. Att inte göra samma misstag som förut; med andra ord att inte skaffa valp för tidigt efter Pingus hastiga bortgång (sorgen har sin tid). Jag studerade stamtavlor och MH/BPH i all oändlighet och blev bara mer förvirrad ju mer jag studerade dom. Valpen ska vara frisk och framåt; en framtida agilitystjärna (i mina mått mätt).

Så jag tackade nej till en valp som var på gång för tidigt efter Pingus död, ångrade mig sen lite eftersom de nästkommande planerade valpkullar runt min närhet visade sig antingen inte bli nåt överhuvudtaget (tiken gick tom) eller så blev det bara tikvalpar. Men... väntar man på nåt gott så väntar man... och till slut så föddes han, min Rupert. 💕

En mycket söt och lovande valp. Jag fick två likvärdiga hanvalpar att välja mellan, och efter att Rupert hade spontant hoppat värsta svanhoppet ett par gånger över sina sovande syskon så bestämde jag mig: "Honom vill jag ha!!"

Bilderna här nedanför är ej i kronologisk ordning, och kom ihåg att även en bild har en berättelse.

Den 15:e september flyttade Rupert in hos oss

När vi startade bilen för hemfärd från uppfödaren, med den lilla Rupertvalpen i famnen, så sätts ju bilstereon igång... och det slumpar sig att det första som hörs är de sista tonerna av den där låten jag använde till Pingus tribute-video.... och tårarna vällde upp. Det var som om Pingu sa ett farväl - och ett välkommen Rupert; nu tar vi de första stegen på en ny hundsaga, en ny hundframtid...

Väl hemma. Det allra första mötet mellan Zafir och lilla Rupert.

Den första tiden gick alldeles utmärkt. Zafir tycktes verkligen gilla sin lillebror.

Och lille Rupert gjorde sig väl hemmastadd, och tycktes trivas här hos oss.

    Bilderna här ovanför: Hans första möte med en TV, upptäcker trevligt kryphål i vardagsrumsbordet där man sen kan somna i och hans första koppelpromenad här hemma i nattsvart mörker förutom pannlampans sken, men kavat valp travade bara på.

En storebrorsrumpa känns skön som huvudkudde.

En storebrors huvud passar också bra som kudde.

Zzzzzzz

Man skulle kunna tro att det är TV:n som Rupert utforskar, men det är vedlåren som ska få sig en valptuggning. Som ni ser så hade jag lite provisoriskt lagt en pall över för att han inte skulle gnaga på låren, men envisa Rupert löste problemet genom att klättra upp och nå vedlåren bakifrån istället. Smart valp!

De båda fick en "VälkommenRupert"-present att dela på. 16:e sept

Får väl avslöja att Zafir är "platsad", annars så hade han helt klart snott åt sig leksaken.

Men de samsades även om leksakerna, helt på egen tass.

Zafir väntar tålmodigt på att lillskrutten ska leka färdigt.

"Intet är som väntans tider...", tänker Zafir medan lill-Rupert utforskar sin nya leksak noga.

"Ha!! Nu är den min!!", rusar Zafir fram när Ruppis upptäcker nåt annat spännande.

Dragkamp med matte.

 Ibland är man så trött att man inte riktigt förstår... att man är trött...

Ibland  på kvällen fick man lov att "tvångshålla" en speedad och övertrött valpspoling som då strax somnade så sött i mattes trygga famn.

Tävling!!

Här är Rupert för första gången med på agilitytävling - som hejaklack förstås! Eller rättare sagt så fick han mest "heja" för sig själv inne i bilen. Lite kort innan vi åkte hem fick han för första gången hälsa på några klubbkamrater modell tvåbenta.

Foto: Lisa Randbäck.

Valpkissning utanför Olandstraktens BK:s infart strax innan hemfärd.

Inte lätt att ta foto på valpskrälle som vägrar sitta still i en sekund. 😉

Och här är vi på parkeringen utanför Norsborgs BK:s tävlingsplan.

Utanför Agilityklubben Södra Roslagens tävlingsområde.

Rupert - och Zafir - fick en välkommenvalp-present av snälla tävlingskompisar...

... som höll i flera minuter.. jag menar sekunder.

Hemma

Ruppisen tar det lugnt i en solstrimma här hemma.

Rupert slappar i myssoffan.

Vanligt soffhäng.

Lite ovanligare soffhäng.

Jag var så glad för att åter igen (efter flera års tid) ha två jyckar som gillar att vila tätt intill varandra. Här är dom hemma...

... och här på jobbet.

💓💗💗💗💗💗💗💓

På jobbet

Rupert sliter hårt under arbetstiden.

"Öh? Jag sooover. Rikta den där kameran åt nåt annat håll, va!"

Dragkamp pågår.

Ingen större brist på leksaker i alla fall. Både riktiga hundleksaker och lite andra prylar, skor och kartonger som kan passa en valpmun.

Nämen! Nu har det blivit lite tokigt! 😉 Stor hund i liten bädd och tvärtom.

Så där ja! Liten hund i liten bädd. Så ska det vara.

Men vad håller de på med nu då?

Jo, de hade hittat ett gammalt tuggben.

De sötaste vovvarna på jobbet!! 💕

När Rupert fick för första gången - under strikt uppsikt - följa med ut på den höga lastkajen.

Känslan när man står uppe på en stege nere på lagret, och när man undrar vad det är som händer nedanför en. En valp som försöker klättra upp!! "Vad gör du däruppe, matte?"

Känslan när man kvickt vänder sig om med en trave skokartoner i händerna för att ställa dom i utrymmet man nyss gjort för dom i hyllan... och upptäcker det sitter en söt valp i vägen!

Flera Rupert-påhitt...

Genast när man ser/passerar en vagn så bara ska man klättra upp på den ansåg uppenbarligen Rupert-valpen. Att den rör på sig bryr man sig inte om ett dugg. "Åh, min blivande agilitystjärna!", tänkte jag varje gång det hände och såg inför en inre syn hur Rupert tränade agilitygungbrädan.

När vagnen var full så tar man istället närmaste låda att klättra upp på.

Fast när vagnen bara är halvfull med kartonger, så sitter genast en liten valp där istället.

Rupert leker sköldpadda. (25:e sept)

Träningen att vara kvar bakom jobbgrinden fast matte är på andra sidan pågick in i det sista. Titta vad duktig han har hunnit bli! (Se det tidigare blogginlägg om just Rupert vs jobbgrinden.)

Detta är en absolut favvo-bild på min fina Rupert.

Två glada hundar - och matte - på väg hemåt. (30:e okt)

 I skogen

Rupert har fattat godisstenarnas funktion.

Nere på stan/i byn

Fredagskväll, Åkersberga by night.

Rupert upptäcker kraxfolket. Kråkan var nästan lika stor som Rupertvalpen själv.

Kvällsrastning på lite ovanlig plats. Vi hade jobbat sent och hann precis till Coop innan de stängde, och då passade vi på att rasta jyckarna på/vid parkeringen. Även där - precis som i skogen - finns det godisstenar.

Nere i byn finns det fler annorlunda "godisstenar", och liten valp lärde sig snabbt att härma sin storebror.

Här tar Rupert egna initiativ och spatserar uppe på den smala muren (vilket Zafir aldrig gjort). Min tanke varje gång det hände (vilket var varje gång vi passerade stället) var "Åh, min blivande agilitystjärna tränar inför agilitybalansbommen!".

I bilen

Fråga mig inte hur det gick till, men på nåt vis lyckades Rupert sätta på sig - helt på egen tass - Zafirs halsband (som jag hade lagt i facket vid sidan om grindarna).

I och med att Rupert oavbrutet och envist kröp fram till baksätet, så gav jag till slut upp. Han fick sitta där, med bilbältet på förstås. Dock till Ruppisens förtret, för när matte tyckte han faktiskt skulle vara i baksätet så försökte han krypa över till bakluckan istället, men bilbältet höll honom kvar. Prata om att Rupert var envis och inte alltid höll med sin matte.

Rupert utforskar slussen

Kavat valp på upptäcksfärd...

Rup var totalt orädd för stora märkliga manicker, kugghjul och högtljutt dånande och forsande vatten. Här kollar han in stupet bakom slussmuren. Thank God för koppel!!, säger då jag!!

Innan bilden togs, när vi gick på bron, skulle han absolut ut och balansera på brädan som är en bit ifrån själva gångbron och andra sidan av räcket. Tokvalp!!

"Skönt att vara på fast mark!", pustade jag ut när vi kom över till fina gångvägen.

Träffade på "släkten"

Lite vardags-Rupert-bilder...

Det där med tygetiketter är grejer det!! Dom ska snuttas på, enligt Ruppisen i alla fall.

Första gången som Rupert träffade på en sjö.

Inga kommentarer nödvändiga.

På trimbordet.

Rupert lärde sig fort att det var kul uppe på trimbordet och att bli omskött. Fast jag hann dock aldrig så långt innan...

Och så hände det!!

Plötsligt en dag, från ingenstans, typ, så blev Zafir "gramse" (milt uttryckt) på Rupertvalpen, och jag blev oroad över hans hårdhet. Men sen var de såta vänner igen och lekte samt vilade tillsammans - precis som hundar brukar göra. Tiden går och...

   Och så hände det plötsligt igen! Zafir blev urförbannad på lilla stackars Rupert, men jag var även denna gång precis intill och räddade honom ur Zafirs gap. Det var dagen innan Ruperts vaccinationsbesök, så jag bad då veterinären (av flertal rekommenderad) att undersöka och gå igenom Rupert... men det kommer sen att visa sig att Rupert mörkade totalt.
   Jag beskrev för veterinären mina farhågor (käken och nosen), men Rupert visade ingen smärta eller att han skulle vara trasig på något sätt. I och med att Rupert nu var lika pigg och glad som vanligt igen, precis så vild och glad som en valp brukar vara, så antog veterinären och jag att eventuella skador "bara" var muskulära.

Två veckor senare...
Jag tänker inte gå in på detaljer, men det här var det mest hemska och otäcka jag någonsin varit med om. Dock inget blod, öppna sår eller så.
    Jyckarna och jag var ute på tomten. De sprang runt och lekte med varandra, men plötsligt blev Zafir förbannad, och jag var ju en bit ifrån så det tog några extra sekunder innan jag hann fram för undsättning av stackars liten valpspoling.

Ett par timmar senare var vi hos veterinären på den mindre, men mångfaldigt välrekommenderade djurkliniken. Där tas vi väl omhand. Röntgenbilder tas. Veterinären är orolig för Ruperts andning. När han studerar röntgenbilderna reagerar han över att det tycks se ut som om mat- och luftstrupe har blivit skadade så att luft kommer ned i magsäcken, som var mycket gasfylld.
    Vi får remiss till akuten på Albano, och vi åker direkt dit medan de skickar röntgenbilderna över cyber space. Rupert och jag tar dock landsvägen.

När vi kom till Albano var Rupert nyfiken och nosade runt. Fast när bilden togs så hade han blivit trött och la sig i ett undanskymt hörn för sig själv. (31:a okt)
   Han fick stanna kvar under natten på intensiven där han hade minutiös övervakning och smärtlindring.

När jag kommer hem från Albano så messar jag allra först uppfödaren för info vad som har hänt. "... jag vet inte riktigt hur jag ska lösa problemet när Rup kommer hem igen - för det får absolut inte hända igen. Suck!... "

På morgonen dagen efter var Rupert pigg igen, så han fick flytta till den vanliga avdelningen, och så undersökte de honom under dagen, och så blev det nya röntgenplåtar (de tyckte att de ditskickade från den andra veterinären var "sneda och vinda". "Det blir så när hunden inte är nedsövd", sa Albano-veterinären).
   Fast... de såg inget som felades på vanliga röntgen, men de tyckte det var konstigt att Rupert luktade illa ur munnen, liksom inflammatoriskt.
    DT-röntgenmaskinen (skiktröntgen) råkade vara ledig, så då passade de på att köra den medan Ruppisen redan var nedsövd... och då upptäcker de... fraktur på käken och nosbenet samt även på bogen. Dessa skador stämmer precis på det jag misstänkte efter "incidenten" två veckor innan.
    Jag hade givetvis nämnt att en ytterligare attack hade hänt ett par veckor tidigare, men inte exakt vad mina farhågar hade varit, så veterinären hade inte fått några clues från mig. Jag blev också påmind själv att jag hade ju nån dag efter tyckt att Rupert vid nåt tillfälle gått lite orent, men sen inte sett det nåt mer.

Det här om den gasfyllda magen och eventuell "öppning" mellan mat- och luftstrupe nämndes inget mer. Albano-veterinären förklarade luften i magen med att Rupert hade efter attacken i panik kippat efter luft, vilket ju stämde med min iakttagelse. Att hans slemhinnor hade varit bleka direkt efter attacken visade också att han då var i chocktillstånd, men slemhinnorna fick strax rätt färg igen när han lugnade ned sig fortfarande här hemma bredvid mig i soffan medan jag - så lugnt jag nu kunde - ringde till veterinären.

Rupert fick permission från sjukhuset under helgen, så på lördagen hämtade jag honom. "Åh! Är det du som är matte till Rupert!!", utbrast tjejen i receptionen glatt. Och en annan djurskötare, som råkade stå bredvid och servade en annan, reagerade också, övergav helt sonika sin "kund", och var så glad över min  söta Rupert. Någon berättade att han även hade fått vara med på kontoret, så min lilla Rupert har "praoat" på djursjukhusets kontor.

När Rupert och jag kommer till parkeringen så var min plan att ta ut Zafir ur bilen för lite kort rastning av de båda tillsamman, mest för att se hur de båda skulle reagera... Zafir blev ursinnig redan i bilen!! Så bakluckan åkte igen på studs och in med Rupert i baksätet och sen ut med Zafir... för att gå in till receptionen igen för att inhandla och prova ut en munkorg. *så besviken och orolig över situationen*
    Den vänliga receptionstjejen hjälper villigt till, rekommenderar "galler"-munkorg i plast och förklarar att jag måste först vänja Zafir med den.

Väl hemma igen, så särar jag på hundarna när jag inte har minutiös övervakning. Jag och Zafir tränar även munkorgen, men... jag får känslan att Zafir blir lömsk och opålitlig, stressar upp sig, blir stel och obehaglig. Jag fick faktiskt lite "Buster-känsla" (du kan läsa om honom på min hemsida) och det är inte bra (känner lite lätt på ärren i ansiktet). Jag ska ju utstråla trygghet och säkerhet.

 Jag ifrågasatt faktiskt om munkorgen verkligen var ett bra koncept i och med att det var ju just när Zafir stressar upp sig som "incidenterna" hade uppkommit, men å andra sidan så kan han inte komma åt att skada lilla valpen när han har munkorgen på, fast... Jag hade ju planen att jag skulle kunna träna och omvända Zafir; att han skulle se Rup-valpen som en resurs istället för tvärtom, att det händer roliga saker, att Zaf får vinning av när Rupert är i närheten. Tja, ni fattar (tränings-) munkorgsproblematiken va?

Givetvis så hade jag kompostgaller uppställda lite varstans här hemma. Det var slussar och galler typ överallt.

På återbesök på Albano

Rupert följer kavat tass-spåren på golvet, så vi hamnade på rätt ställe.

Rupert fick en avskedspresent av det trevliga Albano-folket, en grön krokodil. (5:e nov)

Alla där på Albano var glada att få ha hand om Rupert igen, och de blev lite ledsna att han fick följa med mig hem. 😉

Jo, även om vi blev mycket väl omhändertagna där på Albano, så var det även lite brister med kommunikationerna mellan veterinär och reception. När jag kom där på tisdagen för att lämna Rupert efter hans helgpermis, så fanns han inte med i besökslistorna i receptionen.

  Och sen så ringde aldrig nån om att jag skulle komma för att hämta honom på seneftermiddagen. Till slut så ringde jag för att undra vad de har gjort med min hund - och då hade det blivit så pass sent att den vanliga receptionen var stängd och enbart akuttelefonen var igång, men vad gör man när de har min valp? 

   När de till slut svarade, så var akutreceptionstjejen ändå trevlig och mycket tillmötesgående. Vi skämtade lite och undrade var de har "gömt" min söta valp, men hon hittade honom till slut.. 😊

Veterinären ringde sen senare för att ge mig info om vad de hade kommit fram till. Hon jobbade helt klart över och var engagerad, vilket ska berömmas. Att personkemin mellan denna veterinär och mig inte riktigt stämde behöver jag inte nämna... 

 

 

Zafir fick bli instängd både hemma och på jobbet när jag inte hade uppsikt (bilden till vänster).

 

 

Men här är väl ändå fel hund i fel hundbädd?!! 😉 (bilden här ovanför).

Ute på promenad var det inga problem, fast jag kan erkänna att jag var orolig mest hela tiden. Vid det allra minsta läge där det kanske kunde bli surt från Zafir, exempel när de nosade på samma luktfläck, så särade jag lugnt på dom innan nåt eventuellt skulle hända - vilket det aldrig gjorde eller inte ens antydde till att göra.

Däremot hände det att just när Zafir skulle hoppa ur bilen, då han alltid är exalterad och i förhöjd stress, så råkade jag klanta mig. "RupertärenresurstilldigZafir"-träningen hade gått så mycket framåt, så jag var dum nog att överila mig - och då satt Rupertstackarn i Zafirgapet! *förbannar mig själv*

Påhoppet (!)

I och med att jag inte vill röja identiteten på någon av de inblandade, så nämner jag härmed inget som kan härleda till dom, vare sig numera ovänner (?) eller vänner.

Morgonen efter att jag hade gjort ett inlägg på Fejjan om den sista incidenten (som jag faktiskt tvekade över att publicera, i och med att jag även - mitt i bedrövelsen - skämtade, mitt sätt att bearbeta och få distans till eländet), så fick jag ett meddelande över messenger. Ja, man ska ändå vara tacksam över att det kom privat och inte offentligt på Fb...

Det var ett långt rackarns mess där jag blev anklagad för att vara "djurplågare" (citat) och att jag "medvetet tillåter Zafir att bita valpen" (citat), "... om och om igen" (citat). Inga frågor om hur det har gått till - utan bara påståenden.

Om hen hade frågat först och sen - efter mina svar - skrivit vad hen anser och tycker.skulle jag inte haft några invändningar mot hens mess, utan istället varit tacksam över hens omtanke,

Att avsluta det väldigt långa messet med att skriva ett par meningar med "styrkekram" och klämma till med en hjärt-emoji samt tillägga att hen förstår att situationen är "jättejobbig" hjälper inte ett dugg. Man känner sig fortfarande mycket påhoppad.

Det lustiga (?) är att jag och en träningskompis några dagar innan detta hade bollat namn på erfarna hundtränare som eventuellt skulle kunna hjälpa mig i min svåra situation. Personen som nu hoppar på mig genom messenger är en av dessa hundtränare som nämndes, och som jag tidigare har haft mycket trevlig kontakt med. En person som jag haft lite som ett föredöme (även om jag inte höll med om allt).

   Mitt första svar på påhoppet var att berätta just det; att jag har haft tanke att kontakta hen i och med hens långa erfarenhet av just ESS och jag tackade för hens omtanke. Men... 😕

 Jag ifrågasatt hur hen kan veta när hen inte nånsin varit närvarande att "Rupert ständigt är rädd för Zafir" och att "Zafir ständigt vill skada Rupert" och påståendet att jag "låter Zafir bita Rupert" etc.
    Allt jag skriver vänds emot mig. Och när jag åter igen ifrågasätter hur hen kan veta fast hen inte är här och sett vad som har hänt eller hur hundarna uppför sig, så får jag ett långt rackarns svar där hen listar upp alla hens meriter likt ett CV och så slutklämmen: "... så jag har en rätt gedigen kunskap om hundars beteende i flock och med varandra. Men självklart så kan du mer än mig eller hur menar du?" (äntligen kom där en fråga 😉).

   Mitt slutliga svar blir då: "Men snälla Xxxx, du måtte läsa in saker i mina ord som jag inte alls menar. Jag började ju denna konversation med att jag hade tänkt kontakta dig i o m din långa erfarenhet. Jag är tydligen lika dålig på att uttrycka mig som jag är hundtränare..." 

Vår messengerkonversation var därmed avslutad.

Det är så tråkigt när någon som man har haft som ett typ föredöme nu sjunker så lågt. Jag hade inte blivit så besviken om hen hade åtminstone först frågat hur saken låg till innan man hoppar på folk.

Nu är jag visserligen bara en simpel SBK-utbildad allmänlydnadsinstruktör samt agilitydito, men en sak jag har lärt mig under årens lopp är att fråga först - sen beroende på vilket svar man får - ge respons och konstruktiv (!) kritik.

(Att jag även är uppvuxen med syrrans hundar och haft hund själv sen 1990 och som flest fem stycken samtidigt och alla hanhundar (helt intakta 😉) och haft kurser i BK/HU:s regi sen slutet av 90-talet tycker jag inte är nån större mening att nämna.)

"... har aldrig varit med om en vuxen hund biter en valp, känns inte helt ok i mina ögon..", är en mening som jag funderar över lite då och då. Jag menar, för det första så klart det inte är okej!! Duh! Hur skulle det kunna vara okej?!! 

   Och för det andra tycker jag det är lite märkligt att man aldrig har hört om vuxna hundar som inte gillar valpar. Eller menas att det aldrig har hänt hos dom? Men..? 

Nej! Stopp och belägg! Oj, nu råkade jag slinta och vara på väg att skriva nåt som kan röja identitet. *suddar genast bort*

Några vardagsbilder...

27:e oktober.

Rupert tittar på medan Zafir tuggar gammalt märgben. Kameran knäppte av precis när Rupert tittade bort.

Innan man får rusa in genom ytterdörren.

Lydnad är en bra grund till ordning och reda samt harmoni i flocken/familjen. Tasstorkning precis avklarad. En hund fick vänta medan den andra tasstorkas - utan mutter eller tandagnisslan.

"Att valpkräket 💗 absolut ska ligga tätt intill storebrorsan och gnaga gammalt märgben!", suckade jag när jag tog bilderna, men inga "incidenter" hände någonsin vid tuggben eller leksaker.

Bränt barn skyr elden

Tja, det är ett ganska sant talesätt..
.
  "Aldrig mer jag sätter min fot på Östra Cup!!", muttrade jag surt för mig själv när jag tänkte på påhoppet.

Jag veeeet! Det är bara fånigt att säga och känna så här, men man har känslan av att man vill straffa, ge igen, men det typ skadar eventuellt bara en själv. Men man är inte mer än en dum människa.

Östra cupen är lite av en inkörsport till att peppa springerägare att avancera i spanieljaktträning, det som hundrasen är ämnad för, vilket ju borde vara nåt som varje ESS-uppfödare vill sprida till sina valpköpare. Efter påhoppet ville jag inte ha nåt med spanielfolket att göra överhuvudtaget.
   Ja, jag veeet! Man ska inte dra alla över en kam, och det gör jag inte heller, men... jag är numera mer restriktiv.

Zafir och jag var på rallylydnadstävling där även några andra springer spanielägare också deltog. Jag mer eller mindre tvingade mig att delta. Ville egentligen inte. Började känna mig paranoid.

Där och då funderade jag: "Är man ute i kylan nu..?" Vilka vet om påhoppet? Vilka bryr sig? Vad anser de? Finns det nån som längre vill prata med mig?
    Kände en press. Får absolut inte misslyckas eller ställa till med nåt. Måtte Zafir inte gruffa mot nån. Inte för att han brukar det, men om nån kommer för nära...
   Som sagt, paranoid under en jäkla press. 

 Samtidigt med påhoppeländet...

Det är ju en omställning för alla att ha valp på jobbet, både positivt och negativt. Visst är han söt, men... också lite (?) jobbig ibland.

På omvägar (!) fick jag höra klagomål från mina medarbetare, och att det var en enad front. Men varför kan man inte prata med mig direkt om det nu var ett sådant stort problem? Speciellt med tanke på att jag och jyckarna inte jobbar så många timmar när butiken är öppen. Även speciellt efter den där lördagen då jag fick hoppa in på grund av sjukdom och jag hade "fiskat" efter vad mina medarbetare tyckte om den dagens ganska jobbiga valpspoling?

När jag väl fick reda på "den enade frontens" tycken, så löste mitt förslag problemet. Ingen ska behöva vara i närheten av mina hundar om de inte vill det! Och så var det inget mer med det.

    Och ja, det fanns med andra ord en orsak varför jag ofta var nere på jobbet om kvällarna och tränade Rupert att vara tyst och kvar bakom jobbgrinden. Och han blev allt duktigare för varje dag, vilket faktiskt märktes sen på dagarna.

Det ska vara roligt att ha hund...

Ja, den tanken/mantrat poppade upp lite då och då.

Jag rådfrågade givetvis uppfödaren om hon hade några bra problemlösningar angående Zafir och Ruppe. Jag berättade också mycket kort om påhoppet på mig - utan några detaljer - förutom att påhopparen rekommenderar att jag ska lämna tillbaka Rupert.

  Jag rådfrågade en träningskompis som hade haft liknande problem hur och om hennes träning hade hjälpt. Funderingar om kastrering av Zafir skulle hjälpa, men om det hjälper hur lång tid tar det? Blir det bara värre under konvalescenstiden? Hur gör jag under tiden? Munkorgen? Funkar det där "Relax-pulvret/fodret"? (alla "incidenter" hade hänt när Zaf varit i uppstressat/exalterat tillstånd)

   Frågorna hopades och med dom den ständiga oron. De enda (typ) tillfällen då vi mådde som bäst var när vi alla tre slappade i soffan. Med mig i mitten och en hund på var sida om mig.

Trotjänaren soffan. Där är det som bäst.

Men när det var dags att röra på sig.. Alltså när det var rastning- frukost- och middagsdags, träning/lek etc så kom oron och pressen att absolut får inget hända. Och det gjorde det inte heller.
    Måste tänka före hela tiden (stor igenkänningsfaktor från tiden med Buster). Slussar och provisoriska kompostgrindar hit och dit. Alltid en hund kopplad när vi rör oss på tomten. En hund blir hela tiden eskorterad i kort koppel från punkt A till punkt B. Inget roligt spring eller bus när vi är ute.


Över vintern hade vi bokat in oss på agilityträning varannan söndagskväll, och jag mer eller mindre tvingade mig att delta, vilket jag inte ångrar. För när man väl var där så var allt så bra och avslappnat. Man glömde bort eländet ett slag.

Rupert fick för allra första gången springa igenom tunneln - och han var jätteduktig!! 😊💖

Rupert med på agilityträning för första gången i hans liv. Kanske den enda gången... Han som skulle bli min bästa agilityhund. *näjagärintebitterjo*

Jag minns också den där lördagen då jag och båda hundarna hade slappat så lugnt och skönt i soffan, men jag inser att nu är det dags att röra på sig. Jyckarna måste ju rastas. Helst skulle jag vilja tillägna all tid där i soffan med en hund på var sin sida om mig. Och bara gosa med dom. Men det går ju inte!

 Plötsligt känner jag ett väldigt obehagligt tryck över bröstkorgen. Vad är detta? Håller jag på och få hjärtinfarkt eller nåt? Vad?
   Nä, det är bara pressen. Ångesten över att jag måste resa mig upp och vara på helspänn - utan att sprida oro till hundarna, tänka efter före, så inget händer.
   Jag satt kvar i soffan. Gjorde typ avslappnande andningsövningar tills trycket försvann. Då gick vi ut, båda hundarna och jag. Under strikt tillsyn.

Dagen efter, på söndagskvällen, så hade vi åkt bort till Österskär/Tuna för att gå promenad där. Först gick jag med Rupert medan Zafir fick vänta i bilen. Det var en så skön och avslappnad promenad med Ruppe.

När jag precis hade bytt hund och på väg att gå med Zafir så slumpar det sig att en kompis råkar precis passera platsen med sina hundar. Vi tar en lång promenad tillsammans. Alla hundar sköter sig. Jag fick prata ur mig. Lätta på trycket. Allt kändes bra där på promenadturen, men... plötsligt så kände jag hur ångesten började bubbla upp igen... Jo, vi hade nu närmat oss parkeringen med min bil med min fina Rupert väntandes i.
   På nåt vis förstod jag där och då att så här kan jag och mina hundar inte ha det. Det ska vara roligt att ha hund - och att vara hund.

På måndag morgon hade jag tagit det desperata och ytterst tråkiga beslutet. Jag messar uppfödaren och berättar att det smärtar, men jag måste lämna tillbaka Rupert. Det här går inte längre. Det tog bara tio minuter så fick jag svar! 😏 Jag kunde komma på seneftermiddagen och lämna honom åter. 

Min fina Rupert. 💔
Den sista promenaden och bilden innan vi åkte för att lämna tillbaka hos uppfödaren. Det var tungt och kändes även så overkligt.

Åter hemma hos uppfödaren där han fick leka med sin kullsyster och alla de andra hundarna. Bästa hundkollot, typ.

Jag är ytterst tacksam över den hjälp jag fått av uppfödaren. Rupert hade ju återbesökstider hos veterinären. Jag erbjöd mig att åka med honom, men uppfödaren ville fixa det. Självklart står jag för alla veterinärkostnader.

Ja, här är den där godisstenen där olika konstallationer av min hundflock har fotats. Här med lilla sötaste Rupert och fina Zafir...

På morgonen efter jag hade lämnat åter Rupert, så ser jag på Zafir hur mycket bättre han mår. "Javisst, ja! Så brukade han ju göra förut.", blev jag påmind lite då och då om sådana där små vardagsdetaljer. Zaf utrstrålade harmoni och glädje där han skuttade omkring på tomten. Precis som det var förr. Innan Rupert.

Jag saknade Rupert så, men var samtidigt glad över att bästa Zafir var glad.

Jag blev förvånad över att man kan sakna en familjemedlem så mycket som enbart bott hos en i bara cirka två månader, men han var ju precis den valpen jag ville ha. Så fin, så gosig, så lättlärd, så jobbig som en liten valp ska vara, som sedan växer upp till bästa agilityhunden. Ja, jag försökte göra allt rätt inför val av valp. Har som sagt aldrig tidigare varit lika noga som inför detta valpköp, men...

Många gånger tänker jag att jag ångrar precis allt när det gäller detta valpköp. Precis allt. Ja, förutom vilka jag sedan fann som förhoppningsvis blir Ruperts nya för-alltid-familj.

Men jag har ju också lärt mig, fått en ny erfarenhet, vilket ju leder till större empati för andra som hamnar i samma/liknande situation.
  Det jag också har lärt mig är att inte vara så jäkla försynt utan vara envis, vara lite pain in the ass, och fråga rent ut "Varför?" istället för att själv fundera i tysthet och försöka förstå/klura ut anledningen varför andra uppför sig som de gör. Fast jag hoppas att jag aldrig behöver använda den lärdomen..

"Alone Again, Naturally."

Kommer ni ihåg det där om när vi satte oss i bilen för att åka hem med lilla Rupert-valpen, att bilstereon gick igång och att det slumpade sig att sluttonerna från den där Pingu-tributevideon fadade ut. Då tolkade/fantiserade jag att det var ett "Välkommen valp, en ny hundsaga"-tecken, men det var ett fnys, ett "du-ska-inte-tro-nåt"-hån.

  

Det här blogginlägget har plitats ned under en längre tid, för att sen fått tid att "mogna" i tyst opublicerat läge. Det ingår i en typ trilogi där rubrikerna för tillfället är "Omplaceringen" och "Vägen tillbaka?"

Del 2: Blogginlägget med rubriken "Att omplacera sin familjemedlem" kommer inom kort.