*hosta, hosta, hosta, hosta* Öh? Lunginflammation?! Där ser man!

Jag är ju en sån där lyckligt lottad typ som aldrig är sjuk, typ. Jo, det händer väl nån gång per år, och då passar man på att vara sjuk och vek på sin lediga dag. :)

Det hela började den första december... typ. Jag skulle till tandläkaren dagen efter, men ringde återbud för jag hade en sån irriterande rethosta; tanken att ligga typ upp och ner i tandläkarstolen med en massa prylar i munnen och samtidigt hosta kändes motbjudande. Så vi sköt upp tandläkarbesöket till veckan efter...
    Fast hostan blev ju inget bättre utan närmare tvärtom, så tandläkarbesöket sköts upp ytterligare en vecka igen...

Nu började jag känna mig riktigt dålig. Jag orkade inte göra nånting; den allra minsta "ansträngning" (ja, i friskt tillstånd hade man inte ens tänkt på att det var en "ansträngning") så blev jag totalt utmattad, blev andfådd som en trasig blåsbälg. Att duscha (!) kändes som att springa ett maratonlopp (för att inte tala om när jag även skulle tvätta håret - det gick inte att hålla andan medan jag sköljde ansiktet - hade liksom inte en uns till lungkapacitet att hålla andan!).
    Att gå uppför den lilla slänten från gårdsplanen upp till huset var som ett halvt maratonlopp; när jag kom in var jag helt slut, hann inte ta av mig ytterkläderna innan jag typ bara måste kasta mig ned i soffan för att sitta och flåsande hämta andan.
    På jobbet var trappan ett elände. Hopplöst när man hade varit nere på lagret för att hämta skor till kunden, och sen när man väl var uppe igen vid disken så brukar man fråga om de vill ha skokartongen eller inte, men jag fick liksom inte fram ett ord; hade ingen luft för att prata, utan måste pusta ut några sekunder för att åtminstone få väsande fram: "Vill du *pusta, pusta* ha *flåsa, flåsa* kartongen?".

Haha! En dag när jag skulle hjälpa en kund ute i butiken med att leta reda på rätt storlek, så slog ögonmigrän till (jag kallar det så, vet inte om det är rätt benämning) - jag kunde omöjligt se vad som stod under skorna - fick lov att fråga kunden. Just då tyckte jag det bara var komiskt; inte nog att man knappt kunde andas - nu ser man inte att läsa heller!! :)
    Men jag vet att sätter man sig bara ned och tar det lugnt en kvart-tjugo minuter så försvinner "ögonmigränen" och allt blir som vanligt igen. Vilket det också gjorde.

Det gäller att inte jaga upp sig, bli skärrad - utan att istället lugna ned sig och tala förstånd med sig själv. Man kommer faktiskt ganska långt med det, eller rättare sagt det blir i alla fall inte sju gånger värre.

Jo, nu minns jag en till sak!
    En dag, typ innan man insåg att man var sjuk, så var jag nog lite smått omtöcknad eller nåt. Jag klättrade upp på en stege för att ta ned en pryl (en relativt tung XBOX-konsoll), men råkade glömma bort (!) att jag stod uppe på en stege, så när jag tog steget bakåt.... så föll jag pladask två trappsteg ned på det hårda cementgolvet nere på lagret. Pingu stod förvånad brevdid, undrade vad sjutton matte höll på med? Som tur var slog jag inte i bakhuvudet i CD-hurtsen som stod precis bredvid utan jag ramlade bara mjukt på min runda rumpa. Jag var dock först lite förvirrad, satt stilla kvar på golvet några sekunder innan jag fattade vad som hade hänt, varför jag hade ramlat.

Självklart så tog både Spirous och Pingus mat slut typ samtidigt. Att bära upp två tunga matsäckar (12 resp 15 kilo) uppför slänten från bilen till huset... var en utmaning.... om man säger så...
    Samtidigt så är jag väldigt tacksam att det inte kom en drös med snö.... Tanken att behöva skotta den långa uppfarten med tillhörande plogvall... Eh? Det skulle helt enkelt inte gått!

På mornarna när jag kom till jobbet, så har man ju först gått från infartsparkeringen (vilket var helt utmattande), sedan forcerat trappan (tjugo trappsteg) inne på jobbet för att sedan - sen som man ju var - så fort som möjligt dra upp entrégallret till butiken. Jag tackade Byggare Bob var morgon för att han lånade ut sin vänstra axel så jag kunde ta stöd och pusta ut/hämta andan mot honom medan gallret rullades upp.
    "Åkaren" som ofta kommer på morgonen och levererar varor precis när vi öppnar sa vid nåt tillfälle: "Du ser för jävlig ut!!" :) Han och jag brukar annars ofta lite skämtsamt munhuggas och retas, men nu tycktes han vara smått orolig.
    Mina arbetskamrater var också oroliga, tyckte det var nog dags att gå till doktorn...

Hur som helst till slut fick jag väl lov att göra som dom sa... fast jag knappt visste hur man gör. Jag är ju aldrig sjuk. Hur gör man?
    Eftersom... ja, vad heter dom..? ... husläkarna (?) "bor" precis intill där jag jobbar, så gick jag dit. Följde skylthänvisningarna uppför trapporna *pust, pust* och stapplade flåsande fram till receptionsdisken. "Jo, jag är aldrig sjuk.. men nu är jag det. Hur gör man?", frågade jag tjejen, som förstås var en hundbekant från förr från brukshundklubben. :)

Efter en liten stunds väntan, så fick jag träffa en sköterska (blev lite förvånad att man fick göra det så där på en gång)...
    Hm? Det allra första hon säger är (efter jag har flåsande försökt beskriva hur det var fatt): "Det är många som är hostiga nu."
    "Jaha...", tänker jag då, "och vad har dom med mig att göra?", men jag säger inget utan jag känner att hon tycker att jag inte är riktigt sjuk, att jag inte alls behöver nån hjälp. Jag blir anti direkt, men jag säger inget. Jag förklarar dock att jag aldrig brukar vara sjuk, och hoppas att hon ska förstå att jag är inte en av alla dessa "hypokondriker" som jag antar att hon ofta stöter på i sitt jobb.
    Jag talar också om att jag har absolut ingen matlust, jag får inte i mig nån mat. "Det är inte så konstigt att man inte känner någon aptit när det är sånt här tråkigt väder", blir hennes förklaring till detta och nickar ut mot fönstret. Jag blir något förvånad; jag hade inte en tanke på att det var "tråkigt väder" utanför.
    Jag nämner även att jag blir extremt andfådd när jag går uppför trappor, men (dum som jag är) förklarar jag själv det med att det kanske inte är så konstigt när man inte får nån mat i sig, att man då blir svag. Sköterskan säger ingenting alls om detta.
    Lite motvilligt (?) så får jag dock en tid till läkaren, men det är över en vecka till dess. "Det är ingen fara. Du behöver inte vara orolig.", säger hon ett par gånger. Jag blir lite förbryllad; jag är inte orolig.... jag känner mig dock riktigt, riktigt sjuk.

 Spirou och Linus på besök på Albano.

Två dagar senare (fredag) är jag riktigt dålig. På vägen från infartsparkeringen till jobbet, så dyker en hund upp bakom oss. Hunden gläfser och drar. Den vill fram till mina hundar.
    Jag är jättesen! Jag har absolut inte tid med att prata med matten. Framför allt Pingu blir mäkta nyfiken över den vilt gläfsande hunden, men jag är envis; jag bara går och drar med milt våld med mig mina hundar. Fast denna annars så lilla ansträngning gör att jag flåsar så högt så jag inbillar mig att hela Åkersberga borde ha hört mitt flåsande, och mitt hjärta dunkar ansträngt i bröstet på mig. "Det här kan inte vara normalt.", tänker jag, men jag väntar ändå med att åter försöka få till ett läkarbesök. Det är ju också helg.

"Om du blir sämre hör av dig, så fixar vi till en tid.", hade ju sköterskan sagt, så på måndagen ringer jag vid 10-tiden. "Nä, det finns inga tider.", svarar tjejen i telefonen, "... men om du ringer mellan kl. 8.00 - 9.00 så kan du få en akuttid förhoppningsvis samma dag." "Jaha", tänker jag, "varför talade de inte om detta tidigare för?" Ja, man får skylla sig själv när man inte riktigt vet hur man gör när man är sjuk...

Nästa dag ringer jag och får en akuttid bara en knapp timme efteråt. "Men hinner du?", undrade tjejen i telefonen. "Jag hinner!!!", förklarade jag och tänkte att jag gör vad som helst för att få en tid.
    Jag är där precis på minuten. Flåsande.

Jag gillade läkaren. Eftersom jag ju aldrig är sjuk så hittar jag ju inte på det där husläkarstället. Efter att läkaren hämtade mig från väntrummet, så gick han iväg ganska fort runt hörnet. Jag hann knappt med för att se vart han tog vägen. "Vad du var snabb då!", småskojade jag lite muttrande och flåsande när jag själv sakta gick runt hörnet. "Det är för att man ska se skillnad på vem som är läkare och vem som är patient.", förklarade han lite skämtsamt. Jag tyckte det var jättekul (så lättroad är jag), men var för sjuk för att visa att jag uppskattade skämtet.

"Med största sannolikhet har du lunginflammation.", konstaterade han sen efter undersökningen, "... och det är inget att leka med!!", fortsatte han med sträng röst mycket bestämt. ("Du behöver inte vara orolig. Det är nog ingen fara"-repliken från sköterskan ringde i öronen, men jag sa inget till läkaren..)
    Jag fick recept på penicillin. "Blir du inte bättre efter tre dagar, alltså på fredag, så ska du åka in till akuten på Albano.... " Nej!! Fel!! Så sa han inte. Inte Albano... tala om man är indoktrinerad djurägare... Jag skulle åka till akuten på Danderyd. "Nä! Det vill jag inte.", svarade jag.
    Innan jag fick gå därifrån så skulle jag upp till labbet för provtagning, så att han hade ett prov på hur mina värden var innan penicillinkuren. "Jag hinner väl..? Jag ska jobba nu klockan 10.", sa jag. "Det där hörde inte jag!", svarade läkaren.... ganska bestämt och menande.
    Jag hann.

Jag fick även stränga förmaningar från vänner och bekanta samt en och annan kund att jag inte borde jobba. De hade nog rätt, men det var ju lite småknepigt när vi redan var två man kort på jobbet på grund av sjukdom (varav ytterligare en till faktiskt hade lunginflammation, och han är inte bra än), fast det ordnade sig med lite samlade krafter; de flesta dagarna gick jag hem efter att alla hade fått sina luncher och en dag var jag sjukledig hela dagen (!) samt sen var det helg och då är jag ju ledig i alla fall.

En pina var det här att få i sig pillren, de gigantiska pillren - tre gånger om dagen!! Jag fick lov att dela dom i fyra delar. Annars var det stört omöjligt!!
    Jag blev faktiskt något bättre efter tre dagar, så jag bestämde helt sonika att det räckte. Inget dumt akutbesök på Alban... Nej! ... på Danderyd. Sedan efter en vecka (och pillerkuren avslutad) så kände jag mig mycket bättre, men inte helt bra. Sedan kände jag mig så gott som bra men på darriga ben. Nu känner jag mig helt ljuuuuuuvligt frisk; jag kan ju röra mig som en normal människa - utan att bli totalt utmattad eller bli andfådd som en trasig blåsbälg. Fast hostan sitter i, men det gör inget.

 Spirou och Pingu på Albano.

Några iakttagelser...
    Jag har aldrig gillat rå banan. Banantårta eller friterad/varm banan med glass är jättegott, men rå banan? Nej, fy!! Fast nu när jag var sjuk, så var det nästan det enda jag ville äta!! Märkligt, va?! Jag åt lite men ofta. Speciellt när jag kände mig matt och orkeslös, och kände då genast att man fick lite energi.

Rätt så ofta hostade jag så man storknade, så man kräktes. Det går alldeles utmärkt att köra bil, hosta och kräkas samtidigt. Man har ju alltid hundbajspåsar lättillgängligt i fickan, så när överdriven hosta gick över till spyande, så fiskande man bara upp påsen, la in rätt växel, rattade rätt i rondellen - samtidigt som man spydde i påsen - utan att söla ned sig. :) Detta konststycke lyckades jag med minst tre gånger.

Jo, apropå att hosta så man kräks...
    Om man vill få en mycket följsam hund så ska man spy. Pingu blev synnerligt följsam och nyfiken samt mycket närgången när jag kräktes första gången hemma. :) 
    Fast sen blev han faktiskt något bekymrad över när jag fick värsta rethostan; han såg på mig med stora ängsliga ögon, och han följde inte med in i badrummet längre utan stod utanför vid dörröppningen och kikade in. "Ska du dö nu, matte? Kommer vi bli föräldrar/mattelösa nu?", såg det ut som han oroligt tänkte. Spirou och Linus kollade också in läget, men dock lite mer diskret.

Men hundarna då? Hur har det annars gått med dom?
    Ja, jag är lite smått imponerad över hur anpassningsbara dom är. Wilbur och Linus är ju med brorsan när jag jobbar, så för dom har allt varit som vanligt, men Spirou och Pingu har under de här... faktiskt tre veckorna... bara fått promenader mellan jobbet och infartsparkeringen samt förstås rasa av sig (typ) hemma på tomten.
    Inga olater eller understimuleringsproblem har tillkommit. De har bara tagit allt med ro; sover när jag sover, uppe när jag är uppe. Jag har förstås väldigt ofta slängt ut nävar med godis ut på tomten för små stunder med godissök. Annars så har vi inte tränat något överhuvudtaget. Vi har ju missat två agilityträningstillfällen i Arningehallen. Apropå det så missade jag tråkigt nog ju även Stora Sthlm-hundmässan. Jag tror det är den allra första gången som jag inte var där.

Igår (söndag) var det första gången... på en månad (!) som vi fick till en liten kort skogspromenad. Det uppskattades av oss alla tre. Jag var dock lite tveksam över att släppa Pingu lös, men det gick så bra så. Den som dock "försvann" - två gånger - var Spirou när han plötsligt får för sig att vi har gått åt det andra hållet och det misstaget lyckas han som sagt med två gånger. Dumsnut!

Apropå anpassningsbar...
    ... så är även människan det. Under tre veckors tid har jag suttit upp och sovit - framåtlutad. Meddetsamma jag lutade mig bakåt så kom rethostan igång. Ja, det går att sova sittandes - framåtlutad.
    Nu uppskattar jag dock verkligen att till och med kunna lägga mig ned. För att inte tala om att kunna röra mig obehindrat, och kunna duscha utan att bli värsta blåsbälgen eller kunna gå upp för slänten från gårdsplanen till huset eller trappan (20 trappsteg) på jobbet eller att kliva ur bilen för att gå och stänga grinden.... ja, allt det där vardagliga som man annars inte tänker på att man gör.
    Ja, det är nog egentligen lite smånyttigt att vara sjuk ibland, så man påminns hur bra man egentligen har det när man är frisk.
    
Just nu går jag bara runt och njuuuuuuter; jag kan promenera i rask takt, jag kan skrapa bilrutorna, jag kan småjogga uppför trappan på jobbet, jag kan gå uppför slänten hemma..... osv.

Jo, tandläkarbesöket blev uppskjutet till nästa år. Hoppas rethostan har givit med sig till dess.

God Juuuuuuuuuul... *skriker hest*... på er allihopa!! :)

Här ett litet urval från julfotosessionen som gick av stapeln (eh?) bara för nån timme sen....

 Stör mig att Linus vänder bort huvudet. Och Wilbur har värsta knasiga minen. :)

 Jag gav ganska snabbt upp att få Wilbur att vara kvar uppe på "kullen"; han vinglade/ramlade ned hela tiden (läs: två gånger, sen fick det va, liksom. Nån måtta får det vara att försöka få en så gott som döv och blind hund balansera kvar uppe på en liten smärre höjd.)

 Wilbur medan de andra fortfarande poserade uppe på "kullen".

 Alla hundarna är oborstade, otrimmade och dana; en riktig trash-jul när det gäller den saken.

Äh, skit samma!

God Jul!! :)

Rallylydnad - sporten för ALLA! :)

Nu är debatten igång igen när det gäller rallylydnaden... det är ju snart dags för regelrevidering.

Vad sjutton menas med det där "sporten för alla" egentligen?

Menas det att alla ska kunna vinna? Bli mästare? Bli champion? Hur kul skulle det va?!! Om alla vinner?

Nej, det menas det inte. Däremot är grundtanken att det (för det flesta) inte ska kännas stört omöjligt att vinna, bli mästare eller champion.
    Att den där genomsnittshundägaren som inte har "all tid i världen" att träna, den där Svensson-hundägaren som annars inte har en tanke över att de skulle kunna framgångsrikt tävla och ha roligt tillsammans med sin hund, kan få möjlighet att känna att det finns en chans att faktiskt kunna komma upp i den åtråvärda kvalificeringspoängen. Den tanken är moroten till att välja att prioritera hundträning istället för annat som lockar en i ens vardag!

 Ofokuserad...

 ... fokuserad.

Rallylydnadsgrundkonceptet var från allra första början att locka fram just genomsnittshundägaren, alltså de där som annars inte brukar flockas ute på brukshundklubbarnas appellplaner, att ge dom en sporre att träna grundlydnadsskills och ha kul med sin hund. Det var grundarens tanke.

Anledningen till att många vill att just rallylydnad ska fortsätta att vara så pass enkel är just detta; det var tanken från allra, allra första början till skillnad mot andra hundsportgrenar såsom agility, lydnad osv.

Frågan är varför anser man att man måste höja kvalpoängen? (att det inte räcker med de nya momenten som ska läras in)
    Vissa tycker att annars så får meriten inget värde, framgångar i rallylydnad blir bara en "slaskmerit". Men hallå! Om nu nån tycker så, så låt dom göra det. Om de nu tycker/tror att det är så hiiimla lätt, att det bara är att gliiiida genom alla klasserna, så... låt dom. Det är många som verkligen kämpar för att uppnå kvalgränsen för uppflytt. Rallyn tillhör folket. Låt folket få ha kvar rallyn!

"Men vadå? Vi tillhör ju också folket!", protesterar nu många av de där som tycker att det har varit för lätt att avancera i klasserna. Jo, ni ingår i folket, men rallylydnadens grundkoncept var inte riktigt tänkt just för er. Ja, så var det sagt. Det lät lite elakt och rått, men så är det. Ni skulle ju - också - kunna roa er med andra hundsporter som är precis så där i ert tycke en lagom utmaning, där man måste dutta och noggrant peta i detaljer för att nå framgång; där ni måste lägga ned mååånga timmars slit och svett med träning.

Jag menar, ni får absolut köra rally - och få jättefina poäng samt fina meriter - tillhöra toppskiktet, tävla SM och vi beundrar er, ni blir dom som vi andra ser upp till, men låt det inte gå ut över oss, så att kvalpoängen känns alldeles för avlägsen och ouppnåelig.

"Men om ni lägger ned lite mer tid på hundträning istället för annat - som vi gör - så klarar även ni denna smått höjda kvalgräns!!", protesterar ni. Tja... nej, så är det inte. Tiden kanske helt enkelt inte finns, eller så känns det för svårt och ouppnåeligt. Det räcker ju med att man bara missar nån övning, får sträckt koppel lite här och där (nybörjarklassen), lite bris (bristande samarbete, typ), nåt förarfel och därtill lite nosande så är över 30 poäng som bortflugna i ett litet nafs.

"Jag har sett många hundar som är uppe i de övre klasserna men som inte har något där att göra. De mår inte bra, men har blivit ditsläpta av merit/titelhungriga hundägare!", påstod någon domare (!) i debattens hetta.
    På min fråga hur detta yttrade sig blev svaret att hundarna visar upp stor brist i fokusering, nosande, kliande (överslagshandlingar), gnyende eller till och med ständigt skällande som visar att hunden inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Hundar har till och med gjort utfall.

Nosigt...

 ... flamsigt.

Men... borde inte aggressiva hundar bli avstängda? Hur kan de få fortsätta att tävla? Och beskrivningen på den ofokuserade, nosande och skällande jycken var en exakt beskrivning av min Pingu - som alltså tävlar i nybörjarklass... eller rättare sagt tävlade (vi har för tillfället gett upp rallyn). Det högsta poäng vi lyckades komma upp till är 43p vilket ju är väldigt mycket under nuvarande kvalpoäng (70p), Hur lyckas då de andra hundarna - trots denna ofokusering - ändå komma upp i kvalpoäng och tävla i de högra klasserna? Det är frågan jag ännu inte har fått svaret på...

 

Men spela roll... Huvudfrågan är varför vissa tycker det är dags att höja kvalgränsen? 
    Svaret att det blir för många som det går bra för håller inte. Jag vet inte en endaste annan hundsportgren där man tycker det är dåligt att det finns många duktiga ekipage.
     Svaret att meriten inte känns riktigt värd något håller inte heller. Jag är i alla fall mäkta stolt över Spirous RLD N-titel. Min allra, allra första äkta officiella tävlingsbemärkelse. Jag är stolt! (Jag har hållit på med hundsport sedan 1994 främst agility, men lite då och då under årens lopp även nosat på tävlingslydnad och lite freestyle.)
    Jag menar, hur mycket en titel känns värd är mycket individuellt och personligt beroende på yttre omständigheter och förstås hundens personlighet.


"Men hallå! Vad gör egentligen den lilla föreslagna höjningen i kvalpoängen för skillnad? Varför denna uppståndelse? Nybörjarklassen oförändrad, 75p i Fortsättning (höjt från 70) ", undrar ni. Fast i Avancerad- och i Mästarklass så är höjningen stor; 80p respektive 85p (bägge höjda från 70p, och förutom det en drös nya moment att lära in).
    Med andra ord så ska bara "elitsatsarna" få chansen att avancera i de två högsta klasserna; många av Svensson-hundägarna tycker nog att det känns oövervinnerligt, allra helst eftersom det även tillkommer många nya och även avancerade moment.

Egentligen kan man väl ifrågasätta varför jag bryr mig; jag har ju lagt av med rallyn, men...

Jag tycker det är tråkigt att en hundsportgren som kom till just för att medelhundägaren ska få möjlighet att få känna sig stolt över att ha klarat av utmaningen att lyckas avancera i klasserna ska utarmas till vilken hundsportgren som helst.