... och för resten fortsätter det som vanligt... typ

Det är ett tomrum där nu.. i soffhörnet.

Fast bilden här ovanför är från förut, då han fortfarande fanns här hos oss. Ja, du ser ju att Wilbur ligger där tätt intill sin matte. Anledningen att jag då tog bilden var för att visa hur fånigt det var; jag var intryckt i det andra soffhörnet, och så var resten av soffan helt tom.

 Det var även något ovanligt att Wilbur valde att ligga så nära; han brukade annars vilja ha folk och fä på behörigt avstånd, och om han nån gång låg så där nära - så fick man absolut inte störa honom med att vara ohyfsad nog att röra sig!! Om man ändå gjorde det så fick man höra ett varningsmorr: "Ska du sitta här intill mig så får du vara stilla, dumskalle!" Att det var han själv som hade valt platsen, att jag satt där först, har inget med saken att göra. Tyckte han, ja!! Jag brydde mig inte om honom; jag rörde mig så mycket jag ville (om jag nu ville det). Så det så!!

När jag letade bilder hittade jag den här! Spirou och Wilbur bredvid varandra. Den ena gråare än den andre. <3

Den här bilden är från sent på kvällen samma dag som Wilbur lämnade oss. Det tog inte lång tid innan soffans tomrum blev upptaget. Linus var först.

Det tog inte heller lång tid efter att Linus hade intagit platsen innan en viss Pingu absolut skulle också (!) ligga där. Och då blev Linus sur; muttermorrande så hoppade han ned från soffan.

Denna bild är från nån dag efter då Spirou bredde ut sig på det nu före detta tomrummet.

Fortfarande så ska det trängas i soffan. Spirou ligger bekvämt?

Pingu som hade lagt sig på andra sidan om mig, ligger i alla fall bekvämt.

När jag sedan reste mig upp så såg det ut så här på lite avstånd.

  
Jag måste väl erkänna att även om det är tomt efter Wilbur så är det inte enbart negativt. Ja, jag borde väl skämmas lite att jag tycker att mycket har blivit lättare, men det är nu helt klart en lugnare atmosfär här hemma. Jag behöver ju inte längre ha ständig koll på Pingu och Wilbur, och jag anar att även jyckarna känner på sig att flocken nu är lite mer avspänd.
    Fast reflexerna sitter i fortfarande (förstås). När jag sitter i soffan och jag ser i ögonvrån att en av jyckarna (vilken jag undermedvetet tror är Wilbur) reser sig upp för att byta plats, så instinktivt ser jag runt om var Pingu ligger och om jag behöver "vägleda".

Jag har även lite, lite dåligt samvete (antagligen helt onödigt) att Wilbur kunde haft det bättre hos mig; att jag kunde ha ägnat mer tid med honom. Visst, han hade det jättejättejättebra hemma hos brorsan. Wilbur var nog egentligen mer en enflockshund, och visst, det var svårt att kommunicera med honom när han var nästan helt blind och döv, men ändå. Det är bara bortförklaringar. :(
    Brorsan berättade att bara nån dag innan Wilbur dog, så hade han kört sin konsterserie: snurrar (åt bägge hållen), buga och toppade det hela med en nysning på kommando. Nja... "på kommando"... Wilbur kunde sin konsterserie typ utantill. Det här samspelet mellan Wilbur och mig fanns liksom inte riktigt på slutet - och jag tar det ansvaret på mig. Jag var dålig. Och då menar jag att jag tyckte/tycker det är roligare att träna Pingu än de andra jyckarna. Jag får ju mer respons från slyngeln, och han typ behöver det mer än gamlingarna, men.... nä! Jag håller inte med mig själv! Gammeljyckarna behöver också, fast kanske inte lika mycket och likadant. Jag var/är lat. Är inte värd att ha nån hund. Dumma mig!!

Bild från i julas. Wilbur öppnar sin julklapp.

Fast å andra sidan...
    ... så har mina jyckar nog det väldigt bra. I alla fall om man jämför med vissa andra stackare. För nån dag sen följde jag en Fb-tråd (som förhoppningsvis nu är borttagen) och... *skakar på huvudet*
    
Jag blev faktiskt riktigt upprörd. Varför skaffar sig folk hund? Varför sålde uppfödaren (eller liknande) jycken just till denna familj? De hade ju (tydligen, enligt en kommentarskrivare) redan innan omplacerat en annan hund för att det inte fungerade i familjen (vilket det tydligen nu gör hos den nya familjen, enligt denne kommentarskrivare).
    Okej, matten sökte i och för sig nu hjälp genom Facebook, och det är ju jättebra, men... hur tänkte alla inblandade - innan? Allra helst om de redan hade varit med om liknande förut?

    Och så blir man mörkrädd av en del kommentarer. Riktigt mörkrädd!!! Att sådana "råd" fortfarande ges - år 2015! Och hur de bara kan ge råd "så där bara" utan en endaste lilla aning om hur det hela verkligen ligger till.
     I och för sig så vet ju inte jag heller hur det egentligen ligger till hemma hos hunden (trådstarten var ju väldigt kort på info), men om det är som jag gissar (!) efter mattens beskrivningar i senare kommentarer; två döva vuxna, tre barn varav två med adhd-diagnos och "de är ofta högljutt hyperaktiva" (citat) samt en autistisk, därtill även två döva katter plus en 6-årig mellanpudel, som ska omplaceras (?) (som familjen inte har några problem med, om jag uppfattade det rätt), så är absolut det absolut sista den jycken behöver är att bli - ännu - mer skrämd "till lydnad", "för att veta sin plats" osv.

Problemet familjen har (förhoppningsvis hade) var att den två-åriga dvärgpudeln bits när den framför allt är i eller är i närheten av soffan, och att den blir "orolig" (citat) när barnen för liv (den har bitit 3-årig dotter, som nu inte längre vågar klappa hunden). Annars är hunden följsam med sin matte, och den ligger och myser med barnen när det är sängdags.
    Som vanligt så nämner trådskaparen inte alla omständigheter vid själva trådstarten. Där nämns enbart att "den dominanta" (citat) hunden bet henne när hon skulle "flytta" (citat?) jycken från soffan, och visar upp ett litet, litet blödande sår på ett finger på bilden (vilket faktiskt känns lite smått löjligt).
    Efter den sedan följande beskrivningen av familjesituationen så gissar (!) jag att hundstackarn inte alls är "dominant" - utan helt enkelt vettskrämd! Han försvarar sig så gott det går, och han tycker att soffan är en någotsånär fristad.

Jag undrar även hur det egentligen gick till när matten skulle "flytta" på hunden från soffan? Morrade den varnande innan? Hörde/såg matten i så fall det?

Keaton och Gromit bakom disken i den gamla lokalen.

    Detta påminner mig om en händelse för läääänge sedan på jobbet i butiken. En mamma med 3-4 ungar står vid disken och diskuterar inköp med de äldsta ungarna. Ett par av de yngre barnen går därifrån och för ett fasligt liv runt diskhörnet, bakom pelaren, där intill kompostgallret som var som en avspärrning vid disken för mina hundar tillika för utomstående ungar. Barnen slog och bankade mot grinden. Jag kunde inte begripa varför inte mamman sa till dom. "Hur kan man vara så respektlös?", minns jag att jag surt tänkte. Sen kom förklaringen: Mamman var döv. Hon hörde ju inte vad som var på gång. Jag skämdes över mina förgrymmade tankar när jag insåg hur det hela låg till. 
    Fast å andra sidan, så var ju barnen under hennes vuxna skydd och ansvar... Precis som mina hundar var/är undet mitt.
    Det hände ingenting. Det blev ingen incident - men det var för att jag såg till att det inte kunde hända nåt.

Ja, ja... Matten på Fb berättade att de har hittat ett eventuellt omplaceringshem till jycken (som är helt barnfritt). Hoppas verkligen att det blir så. För alla parter. Och visst, kanske hennes barn egentligen behöver en hund, men... då bör den nog vara en utbildad typ servicejycke, eller hur?
    Ja, ja... så fick jag ur mig det. Varför skrev jag om det där för? Det är inte mitt problem, ju.

Till nåt som är mitt "problem"... Öh? Nä, jag har inga problem. Så här istället ett par filmsnuttar där Pingu undrade om Wilbur har kommit tillbaka.
    Häromkvällen (eller när det nu var), så kände jag för att trippa tillbaka på memory lane och kolla in lite Wilbur-filmsnuttar. Pingu reagerade direkt.

  Om nån undrar vad Wilbur har för sig på filmen, så kan jag tala om att han är överlycklig över ett tuggben; han vet inte till sig av lycka över denna mumsiga skatt. :)

Wilbur ylar för att han trodde han var ensam och övergiven, men det var han inte... eller inte så mycket i alla fall; vi andra var ute på tomten.

"Matte pratar fast hon inte gör det?" Pingu blev helt konfys av detta mystiska fenomen. På filmsnutten är förresten Pingu själv som valp och förstås en mycket efterhängsen Wilbur.

Avslutar med ett elakt filmklipp. Hehe!

"Jo!!! Vi är hungriga! Vi vill ha mat! Fatta då, matte!!!!"

Pingu är extra lugn i filmklippet, men jag antar att han tycker matte är lite märklig med att stelt hålla den där svarta lilla lådan i ena handen.
Alla utomstående som enbart har sett Linus på promenad borde få se det här filmklippet där han skuttar vilt runt som värsta unghunden. :)