Säsongens första agilitytävling. Nacka BK

Årets agilitysäsong började idag med tävling på Nacka BK. Visst är det tjusigt värre där med sjöutsikt å allt.

Varför ser du så trumpen ut, Pingu?

Och rätt som det är så kommer det en liten båt farandes förbi.

Men.. Jaha, vi skulle inte berätta om båtar, skepp och skutor - utan om agilitytävlingen.

Först och främst, large-klassen började inte förrän tidigast kl. 13.00 stod det i PM:et. Sicken bra tävling!! Äntligen har de fattat vilket klockslag som gäller när det ska vara tävlingar. Jag anser att alla tävlingar borde starta tidigast kl. 13.00. Basta!!

    Nu hann man ta det lugnt hemma, komma dit i tid, och ha en sådan exstrem tur att en bil åker precis iväg från den överfulla parkeringen när jag kommer, och så hinna med banvandring och allting. ;)

"Ja, ja... men hur gick själva tävlingen, då?", undrar ni lite sådär nyfiken i en strut. Om jag är nöjd? Nä, jag är mer än nöjd. Jag är jätteglad! Väl hemma när jag handlade käk så gick jag runt på ICA med ett fånigt leende inombords. Jag var så glad så jag kunde spricka!
    "Vann ni?", undrar ni nu. Nä! Vi blev diskade i agilityloppet och kom på en mycket blygsam 22:a placering i hoppklassen, men det kändes som om vi vann hela tjottaballongen!! :) 

    
    För kan ni tänka er, Pingu åt inte upp en endaste hund. Visserligen drog han i kopplet som en riktigt ouppfostrad byracka (jag skämdes), och han fastnade i en doftfläck framför första hindret... men jag fick loss honom!! Han tjuvstartade inte (jag hade tänkt till och förekom honom lite genom att säga mitt "Kör!" något innan jag annars brukar göra på träning), och i den lite halvsvåra hinderkombinationen i starten så fick jag till det genom att GASTA "PINGU!! PINGU!! PIIIINGUUUU!" som en besatt idiot; därmed frångick Pingu hans annars sedvanliga att bara rusa in i banan och ta nåt hinder för att sen komma tillbaka (mycket väl diskad) till matte.

Pingu kom lite snett upp på A-hindret (på grund av centrifugalkraften, uppfarten till hindret var inte i riktig rak linje från hopphindret innan), men han klamrade sig kvar på kanten med hjälp av ren vilja (A:et var även ganska högt och rätt så smalt). Jag är inte riktigt säker på hur loppet gick, men som jag kommer ihåg det (vilket inte alls behöver vara rätt), så är jag säker på att han skuttade kontaktfältet på A-hindrets nedfart. Sen var det några hopphinder där han fick minst en (antagligen fler) vägran, varav jag hinner hejda honom precis när han passerar hopphinder, men jag visar/handlar/kommenderar "Runt!" - och han gör det perfekt (så fick man stila lite med att han kan sånt också ;) ).

    Sedan tror jag att han fixade kontaktfälten på A-hindret (ja, det var två gånger). När vi sen ska till slalomet, så tänker jag att vi är ju redan körda (diskade) så det är lika bra att testa att stila lite (läs: chansa vilt) i slalomet; kör ett högerslalom följt med ett blindbyte. Jag hör hur det rasslar i slalompinnarna när Pingu forcerar hindret. Enligt hörsägen så gick han rätt i alla portar. Själv har jag ingen aning eftersom han ju var bakom ryggen på mig i nån sekund. Är hur som helst mycket nöjd över mitt lilla slalomtilltag. Varför sejfa när man kan stila och hoppas? ;) 

    Pingu tvekade inte så himla mycket på gungan (Jippeee!!!). Sen fick han för sig att smita ut "offpist" och "publikmingla" lite, men han hejdade sig (!) när jag kallade tillbaka honom. Jag hade god lust att belöna honom rejält där, men vi fortsatte de två resterande hopphinder... där han väl missade det sista.. tror jag?

    Han fick hur som helst massor med beröm och jag bjöd även på den gamla och utslitna "tävlingsbollen" som han inte sett sen i höstas. Pingu brydde sig knappt om den. Jag borde ha tagit den nyinköpta istället.

Nyinköpt "tävlingsboll". Den utslitna (milt uttryckt) har varken fluff eller pip kvar i sig; den är bara liksom i trasor.

Varje gång vi passerade på grusvägen som går jämte agilityplanen skämdes jag öronen av mig över min ohängda byracka som inte kan gå i koppel som en vanlig hund. Han drog hårt för kung och fosterland åt alla håll och kanter för att kunna komma åt att nosa på folk och fä och alla spännande dofter, men i sin (egentligen Spirous) bur så låg man så tyst och snällt så.
    Fast när vi passerade på grusvägen efter agilityloppet - och jag var strålande glad - så gick han ganska fint förbi alla frestelser. Ja, och så hade jag även en leverpastejgodisbit framför nosen också. *harkl*

Bit av grusvägen fast längre ner mot vattnet.

  
Inför hoppklass-loppet var han lika odräglig igen; kunde inte fokusera på sin matte, inte. Och fastnade förstås i en luktfläck framför första hindret, men även denna gång får jag loss nosen från marken. Ingen tjuvstart (ja, jag förekom honom likadant som i agilityklassen).
    När han sen ska in i slalomet, så ville jag styra upp lite så att han skulle få en lite rakare ingång (så han inte skulle dundra in i andra porten), men hade under banvandringen inte en tanke på att jag då "knuffade" honom bort mot en hägrande tunnel därborta i "horisonten" (något överdriven beskrivning). Jag skriker ett falsett-"Häääär!" - och jycken vänder tillbaka precis innan nosen åkte in i tunnelöppningen. Tala om i sista stund! Jag ser i ögonvrån hur domaren ler/skrattar åt eller rättare sagt med oss när Pingu kommer tillbaka och kör slalomet. Jag blir alltid lika nöjd och glad när man lyckas att roa en luttrad domare. :)

Snälla Ulrika filmade loppet... som jag inte lyckas få hit. Hm? Äh, filmsnutten finns på Fb på min sida. Haha! Som jag minns det så kutade vi med värsta farten.. Hahahaha! Det ser ju ut som filmen går i slow motion, ju! :) Spela roll, vi hade kul!!
    Denna gång hade jag med mig den nyinköpta "tävlingsbollen" - och Pingu tyckte den var störtkul!! 

När jag nu ser på filmsnutten så ser jag att Pingu rusar ju in i första porten i slalomet för att sen fortsätta rakt mot tunneln. Äh, jycken hittade på egen väg, typ. Det var inte alls "bara" mitt fel.

Och som grädde på moset så fick Pingu-grabben äntligen nosa så mycket han ville där intill grusvägen, men inte förrän man satte sig fint på rumpan (vilket han gjorde väldigt kvickt) och matte sagt "Varsågod!". Alla hundar och mattar och hussar hade nu åkt därifrån, så det var tomt och fritt för att vältra sig i alla spännande dofterna.

Finns det nån annan sport där man kan bli så glad fast man diskat sig eller placerat sig långt ned på resultatlistan? Känslan att vara som ett med jycken ute på banan är obetalbar och obeskrivbar. Inga (uppflyttnings-) pinnar i hela världen är värd mer än detta. Min oslipade diamant börjar slipa till sig. ;) <3

Innan vi åkte hemåt så fick Spirou och Linus lufta tassarna för andra gången för dagen på Nacka BK:s domäner. Spirou fick även vara med på prisutdelningen inne i klubbstugan där även alla som gått i mål fick välja ett pris. Spirre och jag valde ett tuggben till Pingu... fast Spirou trodde att det var till honom. Han blev något besviken när han inte fick käka upp det.

Imorrn ska vi åka till Agilityklubben Södra Roslagen för inoff tävling. Den börjar klockan 11.00. Vad är det för fel på kl. 13.00? //Den nu ganska bortskämde