Och så var 2015 års agilitysäsong officiellt invigd :)

Trött och dan efter jobbet. Strosar lite förstrött längs kanalen intill infartsparkeringen där bilen står så troget och väntar medan man jobbar. Funderar på vad man ska äta när man kommer hem. "Nåt enkelt och extremt snabblagat men gott", bestämmer jag. Orkar inte vänta nån längre stund på att nån mat ska behaga sig att bli tillagad. Hungrig, men dock inte så där panikhungrig. Åt faktiskt en subway-macka till lunch.

Liten hund i en stor värld utan några pudelkompisar kvar. Bara två gigantiska och klumpiga spaniels. Tycker ibland lite synd om Linus nu när "brorsan" Wilbur inte längre finns med oss. Linus har ju överlevt både sin riktiga flockbrorsa Gilbert, och nu Wilbur, som förresten av ren slump var halvbror med Gilbert.

Efter besök på ICA och kvickt stoppat i sig två chokladbitar, Marabou den där med salta Tuc-kex i, så kör vi hemåt.... men hamnade spontant (fick ju nya krafter med hjälp av de två chokladbitarna) uppe på brukshundklubben. "Om klubben är helledig, så ska Pingu och jag träna agility.", bestämde jag. Är ju "något" orolig att släppa lös en helvild och helivrig slyngel-Pingu mitt bland alla spännande dofter, speciell när han ju har lagrat upp en massa energi hela jobbardagen och haft urtrist samt inte har varit ute på appellplanerna sen... när det nu var...? Nån gång i senhöstas, typ. Brukshundsklubben måtte vara som ett nyöppnat tivoli för jycken.
    När bilen kör genom den där "vändplanvänstersvängen" så spanar jag nyfiket bort mot klubbparkeringen... Jo, den är alldeles tom. Jag har med andra ord hela brukshundklubben helt för mig själv :)

Direkt efter att Pingu har fått hoppa ut från bilen passerar en husse med nån stor hund på vägen bakom min rygg. Jag ser dom i ögonvrån, och iakttar Pingu samtidigt som jag stänger och låser bilen. Precis när jag hade tänkt säga nåt avdramatiserande, så ser jag hur Pingu tänker gruffa till, han har ragg uppe och han tar ett halvt steg mot den andra hunden... men han väljer att istället vända sig om och se på mig!! Gissa vilken hund som då fick rikligt med beröm!! :) :)

Berömmet tog dock tyvärr slut under transportsträckan bort mot agilityplanen... om man säger så. *suck*
    Fast... å andra sidan; han kunde ha varit värre, och jag jobbade envist med honom samt tillät att han fick undersöka doftfläckar om/när han först skötte sig samt bad om lov. Då blev det "Sitt!" och sen "Varsågod!". Och jag flyger efter som en vante, typ. *suck*

    Sedan nere vid agilityplanen var jag som en riktig igel på honom; Pingu skulle inte få tillfälle att smita iväg från mig. Tja... det lyckades relativt bra; han smet "bara" iväg typ två och tre fjärdedels gånger.. typ.

"Vadå "två och tre fjärdedels gånger"? Antingen smiter man iväg eller så gör man det inte, väl?", funderar ni. Ja, förvisso, men man kan också vara på väg att smita iväg - och sen komma tillbaka när matten ropar på en. Och då har man ju inte smitit, bara nästan och sen ångrat sig. Och det är ju väldans bra jämfört med att helsmita iväg och skita totalt i sin övergivna matte som står där och ropar och ropar och frustrerat mumlar några ej så väl valda ord. *harkl*
    Men han är allt bra klurig, den där Pingu-grabben. Vid den andra fjärdedels smitartillfället så stannar han upp mitt i sitt rymmartilltag, vänder sig om - precis som han gjorde gången innan och då kom glatt tillbaka - och jag berömmer lyckligt... men den här gången så vänder han bort - ratar totalt mina nyss glada tillrop - och rusar iväg, över hela appellplanen, över dikesrenen och nästan hela vägen bort till gungorna. *suck*
    Suckande går jag tyst - och besviken över min dum-hund - efter honom. Vägrar att tjata!! Som tur var hade jag varit klok nog att inte tagit av honom halsbandet, så jag går helt sonika lugnt bort och tar tag i halsbandet och för honom tillbaka till agilityplanen - utan att säga ett ljud. Han följer något sånär frivilligt med.

Jag är envis; vi skulle ju bara göra det sista innan vi avslutade det ganska korta träningspasset. Men jag ifrågasatte om vi ändå hade hållit på för länge? Var det därför han smet iväg, månntro?
    Fast jag vidhöll att vi båda skulle klara av "staket-kombinationen" och sen avsluta (som vanligt) med en gammal hederlig "släpp-övning" över en typ målraka. Vi fick till det.

Efter utfört agiltyträningsuppdrag, så skulle Pingu få sin riktiga belöning: att få nosa runt som han ville (i princip). *suck* Som vanligt missförstår jag min hund. *dubbelt suck*
    Jag inbillar mig att bara för att han var mycket intresserad av dofterna vid "ön" (en liten skogstypdunge mitt på alla planerna) när vi gick mot agilityplanen, som nu när vi ska gå mot parkeringen blir till höger om "ön" så kommer han rusa dit. Som vanligt så säger jag till honom att sätta sig ned och hans rumpa studsar nästan mot marken för han vet att ju fortare han sätter sig ned desto fortare så kommer han få sitt varsågod. Av nån anledning så hade jag kopplet på honom; tänkte nog (lite för ogenomtänkt) att det skulle hejda honom något. Ha! Så jag misstar mig - jämt och ständigt med den där jycken!!
    Efter mitt "Varsågod!" så rusar Pingu åstad - i 190 - till vänster om "ön", först bort mot IPO-planen, men ångrar sig och vänder - i full kareta - över bron istället bort mot den stora parkeringen. Kopplet far åt alla håll släpandes efter honom, och skramlar mot broräcket. Med hjärtat i halsgropen (måtte inte kopplet fastna nånstans) står jag - som vanligt - övergiven kvar... men jycken helvänder (!) när jag falsettropar på honom. Jag berömmer hejvilt och tar fram pipleksaken som jag har haft hela tiden i beredskap gömd i fickan (hade inte använt den vid agilityträningen). När Pingu upptäcker pipleksaken ser han i språnget överlycklig ut: "Jaaaaa! Min pipleksak som jag inte har sett på månader! Jippeee!!!". Hmpf! Ja, så kul var den... Efter cirka två sekunders rolig (?) dragkamp så släpper jycken greppet och följer sin spårnos på marken istället. "Öh? Vad där?!!!", avbröt han vårt urskojiga (?) dragkampslek. Hmpf!!!! Tala om att känna sig ratad. *suck, suck, suck* Vi (läs: jag) har stora problem med just belöningarna.... eller är det så att jag har totalt misslyckats med uppfostran; att han struntar fullkomligt i mig..?

Ja, ja... Fast själva agilityträningen gick ganska utmärkt. :)

Inväntar startsignal.

Sedan under bilfärden hemåt när jag funderade på vad som egentligen hände på vår träningsdebut för året, så fick jag en liten aha-upplevelse:
    Jag har ju förstått sen tidigare att Pingu tröttnar väldigt snabbt på leksaksbelöningar; måste byta leksak ofta för att den ska ha något värde för honom; den leksak som nyss var euforiskt rolig blir kvickt totalt värdelös. Andras leksaker är dock riktiga skatter. Tror och anar jag i alla fall.
    Det bör ju även vara samma sak med "life reward"-belöningarna, alltså att han får nosa på luktfläckar. Det är ju alltför ofta som jag tror att just därborta så finns den där mest spännande doftfläcken - bara för att jag har sett att han har mycket gärna velat nosa där nyss, men nu, en stund efteråt så är den ju "old news" - precis som med leksakerna.
    Men hur sjutton ska jag då kunna utnyttja hans typ enda äkta vilja som belöning? Jag vägrar att svära över alla dofter - för jag kan inte göra nåt åt dom - de finns där - vare sig jag vill det eller inte. Jag vill ju istället kunna utnyttja dom, men hur?

Hade för en kort stund funderingar på att koppla på en lång lina när det är "life reward"-dags, så att jag då får en viss chans att styra, men han rusar ju åstad så snabbt så linan riskerar ta slut - och då blir det ju ännu värre tvärnit än i vanligt koppel - och sånt gör ont i oss båda... Hm?
    Funderar även på om jag istället för "Varsågod!", som betyder: "Du får göra vad sjutton du vill" (fast under rimliga gränser) säga mitt automatiska/omedvetna "Så!", ord/ljud jag säger utan att tänka på det efter att ha först stannat jycken för att ta bort kvistar, ta bort fästing, torka tassar etc, som har betydelsen "Gör vad du vill, men du får inte rusa åstad hur som helst", typ.
    Hm? Jag vill ju inte "förstöra" varsågod-kommandot genom att först säga: "Du får!" och sedan hejda och säga typ: "Nä, jag lurades bara. Du får inte alls!!". Då finns det ju risk att han tappar förtroendet för sin matte och hennes kommandon, ju.
    Hm? *funderar*

Tjohooo!!

Innan vi åkte hem så fick även Spirou och Linus lufta sina tassar uppe på brukshundklubben. De tyckte också att det fanns många spännande lukter där.

När vi kom tillbaka till parkeringen igen upptäckte jag vilka fina vårblommor som var planterade där. Trevligt värre!! Tydligen (enligt Fb-kommentarer ;) ) fanns det fler blommor planterade uppe vid stugan, men jag tittade tydligen åt andra hållet när vi gick förbi på gångvägen intill stugan.

Samma ställe fast åt andra hållet. :)

Samma ställe med samma fina blommor fast med en extra fin hund i närbild. :)

Jo, apropå Pingu och "life reward"-stuket...
     Under mina senaste försök att få jycken att förstå att det är trevligare att gå fint utan att dra i kopplet, så använder jag ju bland annat dessa "Nu får du nosa"-belöningar. Och för att göra det lite enklare att komma ihåg så har jag bestämt att vid varje (typ) vägskäl här hemma i Stava så är det "nos-belöningsdags" (inbillar mig att det är fler spännande dofter samlade just vid vägskälen).
    Förra gången jag körde denna träning här hemma, så blev det lite tokigt vid just ett vägskäl.
    Pingu satte sig så fint på mitt kommando och inväntade tjusigt mitt "Varsågod!", fast - som vanligt *suck* - så var han inte alls inställd på samma gräsfläck som jag; Pingu far iväg i full kraft bort till nästa "vägskäl" (infarten till en skogsstig som genar till riktiga grusvägen). Jag blev helt överrumplad och hängde knappt med i andra änden av kopplet, och tappar/släpper det. Pingu fortsätter in på gångvägen (nonchalerar helt att matte inte längre är med), men kommer strax tillbaka (efter min inkallning) - med en något förvånad min: "Vadå? Du sa ju att jag fick, ju!!"

Nu idag, vid samma ställe eller rättare sagt vis av förra gången så sätter jag Pingu vid denna gånggenväg istället. Pingu sätter sig fint och alert samt inväntar tålmodigt och ivrigt på frikommandot.
    "Varsågod!", säger jag i min vanliga ton. Pingu sitter kvar (!) i samma ivriga och spända kroppshållning med ögon stora som tefat. "Varsågod!", säger jag åter igen i vanlig ton men förtydligar med handtecken. Pingu sitter fortfarande kvar med samma förväntansfulla och ivriga blick, som även säger: "Menar du verkligen det du säger, matte?". För säkerhets skull så kollar jag snabbt runt ifall det finns nåt där bakom min rygg som jag har missat, men nej.
    För en tredje gång så säger jag "Varsågod!", med samma tonläge men förtydligar åter med handtecken, varav Pingu FAR IVÄG I TUSEN KILOMETER I TIMMEN med sin matte släpande efter likt ett klumpigt ankare. Pingu spårar och spårar och spårar - ivrigt. Hans nos och hela kropp slingrar sig efter nåt (för mig) osynligt spår. Undrar verkligen vem eller vad som hade gått där före oss?

Till slut tröttnade jag på att vara ankare och helt enkelt stannade. Pingu blev tvungen att stanna han med där i andra änden utav kopplet. Han vänder sig om och går fram till mig. För att få stopp på spårandet droppar jag några godbitar på marken - i ett försök att "arrangera" ett spårslut. Det gick väl sådär; Pingu var fortfarande på spårhumör; han hade mycket bråttom framåt. Jag blev sur.
    När vi sen kom fram till fotbollsplanen så satte jag mig på en sten (precis som sist), men denna gång tog det längre tid innan Pingu kom på att man nu skulle slappa. Han till och med testade att voffa på mig: "Men hallå!! Vi ska ju fortsätta, ju!!!"
    Inte förrän en ryttare och häst hade passerat (den ena ovanpå den andre, kände att det var behövligt för ett förtydligande ;) ) kom han på att avslappning lönar sig. Hästkraken hjälpte tydligen till att få honom att "vakna upp" ur de ivriga spårönskedrömmarna.

 Resten av promenaden gick helt okej, faktiskt. Körde lite rallysvängar mitt på vägen lite då och då plus tränade "Stanna!" som han på sistone blivit sämre på, som förut var en av hans bästa lydnadskonster (läs: min nödbroms, som jag varit dålig på att belöna). Nu är "Stanna!" innött igen. :)