Några funderingar från en enkel, simpel tävlande, som hyser stor tacksamhet till tävlingsarrangörer, funktionärer och domare samt andra som offrar sin fritid för mig.
Av förekommen anledning så har ju en annan blivit tvingad att ha ett längre tävlingsuppehåll, i två och ett halvt år för att vara precis. Om ni som inte känner mig nu undrar varför, så kan ni klicka på "förekommen anledning" här ovanför så får ni svaret.
I vår så har det varit agilitytävlingar typ nästan varje helg, tio tävlingsplatser totalt. Just nu - mitt i sommaren - är det ett litet tävlingsuppehåll. Ja, visst skulle jag kunna tävla oavbrutet, men jag har ju min tävlingsresvägsradie som är max två timmars resväg. Ärligt talat håller jag just nu på och velar om jag ska anmäla Pingu till Slottshoppet i Skutskär...? Meeeen... det är ju låååååångt till Skutskär. Alldeles för långt... väl? Tänk om large inleder dagen... typ klockan åtta. Då är det kört! Aldrig att jag sätter mig i bilen och far iväg klockan 05.30!!! Det finns bara inte!!
För er som inte känner mig, så kan jag upplysa er om att jag är ökänd med att alltid missa tävlingsdagens första banvandring, vilket inte är så himla lyckat om det är large som ska memorera banan. *harkl*
Att komma tillbaka så här efter ett längre tävlingsuppehåll har känts lite märkligt; det har både varit typ "Allt är precis som vanligt"; samma agilityfolk, samma brukshundklubbar. Några ser något äldre ut, några buskar är borttagna sen sist (ni får själva välja när jag syftar på folk och när jag syftar på klubbområden), men det har också varit några nyheter som känts lite ovant. Fast i det stora hela är allt sig likt. Alltså två och ett halvt år sedan sist...
Jo! Kan ni tänka er att med andra ord var det så länge sen att på den tiden tävlade man inte - officiellt - med löptikar. Med andra ord, så ligger jag nu lite efter alla ni andra med just den erfarenheten (har annars agilitytävlat sen 1994).
På några av de tio tävlingsplatserna så har arrangörerna valt nymodigheten (?) att ha två banor placerade tätt (?) intill varandra med en - mer eller mindre smal - korridor mellan. En korridor där typ allt ska rymmas: sekretariatstält x 2 inklusive utstående tältpinnar, förrädiska tältlinor, diverse kablar som slingrar sig hit och dit, bord med bl.a. tävlingsböckerfack "in" och "ut", funktionärshundar, en drös funktionärer på väg hit eller dit och sen tillbaka igen, en någorlunda stationär inropare (som rusar fram och tillbaka mellan sekretariatet, inropartavlan samt runt om startfållan vilt gastande, själva inropartavlan, en utspridd hög av belöningsprylar alternativt belöningslåda, ekipage som är på väg att starta och försöker värma/ladda upp samt slutligen ekipage som har precis kommit i mål som vilt belönar sin hund, och som därefter försöker komma därifrån zick-zackande mellan folk och fä. Nä! Nu glömde jag lite publik vill gärna också vara där och trängas och kolla läget.
Som ni kanske förstår (om ni lyckas läsa mellan raderna i stycket ovanför) så uppskattar inte jag denna "nymodighet" så särskilt mycket.... Oj!!!! Vad skrev jag nu?!!! Det här kan upplevas som elak kritik mot arrangörerna! Fyyyyy på mig!!! De som sliter i sitt anletes svett. De som gör allt för oss tävlande; offrar sömn och familj, offrar sina egna hundar... de offrar tid och rum... De offrar allt bara för att just jag ska kunna ha roligt och tävla med min hund. Fyyyyy på mig! Otacksamma flicka! Om - och då menar jag om - jag ska ge nån kritik så ska jag göra det öga mot öga - inte så här över cyberspace! Fyyyyyyyyy!
För säkerhets skull så har jag huggit (fotobeskurit) huvudet av mig, så ni inte ser vem jag är. Ni ser bara min stora, feta mage som krampartat och förgäves försöker hänga med min hund. Jag menar, om jag skriver sådana hemskheter som kritik mot arrangörer, så är det bäst att gömma sig... Nej! Nu blev det väl ändå fel?! Man får ju absolut inte heller vara anonym... eh?
... så här ser ni mig i hela mitt fula och elaka jag. Ser ni också hur Pingu tar sats för att flyyyyyyyga över kontaktfältet? Ser ni även min grymma min: "Ånej!! Nu hoppar han kontaktfälten också!!", muttrar jag.
Skämt åsido... (jag driver alltså med många av alla dessa Facebook-trådar, där först någon påtalar något kritiskt, som sen blir vilt halshuggen av arrangörer/funktionärer som tar ledsamt åt sig av den elaka (?) kritiken). Jag förstår att det finns stora fördelar för arrangörerna att ha två banor precis intill varandra. Full förståelse!! Men....
Bara så ni vet: Jag vägrar att ställa mig i en vacker, söt kö - och trängas med ett dussin andra ekipage, tältlinor och belöningsleksaker i en mindre kvadratruta - innan Pingus och min start.
Min oerfarna pojkvasker Pingu är nämligen en riktig önskedrömmare; han inbillar sig att alla - och då menar jag alla - fyrbenta varelser kan vara potentiella löptikar. Det spelar absolut ingen roll om den utvalde är tik eller hane, kastrerad eller inte. "Var är hon? Min drömprinsessa!!", trånar han runt.
Jag har även full förståelse att alla andra inte uppskattar hans trånande med risk att bli antastad av en oerfaren pojkvasker. Så därför håller jag mig utanför "mitt-mellan-två-banor-kaoset".
"Men har du ingen pli på hunden har du inget på tävling att göra!!", muttrar säkert nu en och annan.
Hm? Kanske inte det, men jag tränar envist, och faktum är att jag har inget kvitto på min träning förrän jag står där på tävlingsplatsen, eller hur? Och när jag väl är där, så har jag inte så hiiimla mycket att välja på än att försöka göra det bästa av situationen.
Jag har med berått mod införskaffat en hanhund. Jag står mitt kast - och försöker träna. Men det knepiga - när det gäller just antilöptiksträningen - så är det att det är så hiiimla knepigt att få fram löptikar när jag vill ha dom framme. Jag menar, det finns inga i agilityboden på klubben, inte heller i min träningsryggsäck. De lyser riktigt rött i sin frånvaro.
Men jag försöker att taga vad man haver; det är flera gånger som jag har välsignat (!) alla dessa (förbannade) tappade godisar runt hindren efter det har varit nybörjarkurs på agilityplanen och min hund har tvärnitat för att knapra i sig resterna. Jag menar, om han inte klarar av att behärska sig när det är godis som lockar, så går det knappast om det är lockande löptikar.
Jag tränar med principen "Jobb först, nöjen sen", alltså rolig agility/rally/lydnadsmoment först sen varsågod och käka/nosa.
Hela Agility-Sverige har bestämt att löptikar får delta, och jag vill absolut inte ändra tillbaka till att löptikarna inte får - officiellt - tävla. Jag står mitt kast av val av hund. Men lika mycket anser jag att även Agility-Sverige ska stå sitt kast, och därmed inte göra det ännu svårare för oss med trånande hanhundar genom att - om det så är möjligt - avstå att ha inträngda start- och målfållor.
Jag roade mig (?) vid en tävlingen att "ögonmåtta" denna ovan omtalade "korridor" - där typ alla måste (?) närvara - samtidigt. Den var max 4,5 meter bred och fram till själva starten var det minst cirka 15 meter. I denna inhägnad stod - bland alla andra - de som skulle starta i en fin (typ) stilla kö. Jag blev förvånad över att så många inte behöver peppa/värma/tagga sina hundar; de stod bara helt stilla? Eller skulle de inte starta? Stod de bara där... som publik?
Hur som helst, så vägrade jag att trängas med min slyngel i denna folk- och färöra. Jag och Pingu hade startnummer 3 vid det ena loppet, och ettan var struken. Jag ser där borta "i fjärran" att en hund har startat, och jag antar att det är startnummer 2, det vill säga jycken före mig....
Det finns inte en susning till chans att se inropartavlan (om man inte har en bra kikare tillhands). Jag gör försök att ta mig fram till starten - men två ekipage står mitt i "korridoren" och pratar (även hundarna "pratade" nos mot nos), och hindrar all genomfart åt något håll (den ena hade precis kört (antar jag), och den andre väntade på sin tur). Eftersom jag inte hade någon lust att trängas och att armbåga mig igenom - med bångstyrig slyngel som är helt övertygad om att hans livs drömprinsessa är en av... eller varför inte bägge jyckarna, ej heller att försöka ropa till dom och be dom att flytta på sig, så istället går jag tillbaka till "korridorens" ingång - och fortsätter vår uppvärmning. Pingu och jag fick sedan rusa fram mot starten på speakerns uppmaning...
Innan ni börjar att vilt protestera, så ja!! Jag försöker träna så gott jag kan, men jag har det liiiite knepigt att få till träningstillfällen med typ flera hundra hundar och folk - eller åtminstone ett tiotal ekipage där det även ingår en och annan löptik. Jag hittar inte sånt i min träningsryggsäck. Hur mycket jag än gräver i den. Och ja, jag tränar lite då och då mitt i min hembygds köpcentrum.
Behöver jag nämna att Pingu gjorde ett lappkast och kastade sig bakåt samt rusade fram till första bästa jycke när vi - egentligen - skulle starta vårt lopp? Vi blev diskade - med all rätt - redan innan vi hann starta.
Sen när vi "kom i mål", så fanns det knappt nåt utrymme över att belöna på i den smala "korridoren". Det var även svårt att komma ifrån tävlingbanorna, tillbaka till de stora - öde (ja, jag överdriver lite ;) ) - gräsplanerna. De två tävlingsbanorna var nämligen kantade av ett staket, där det var så smalt att det nog inte var meningen att man skulle gå, och kliva ut på den andra (tomma) tävlingsbanan vågade man ju inte heller, för det är nåt man har blivit itutad sen barnsben: "Du får icke beträda en tävlingsbana utan tillstånd!".
Andra loppet denna dag gick i typ samma stil; Pingu rusar tillbaka till startfållans väntande jyckar när vi egentligen skulle starta.
Jag ber här åter om ursäkt för min slyngels tilltag. Sorry!
Min oerfarna pojkvasker Pingu är nämligen en riktig önskedrömmare; han inbillar sig att alla - och då menar jag alla - fyrbenta varelser kan vara potentiella löptikar. Det spelar absolut ingen roll om den utvalde är tik eller hane, kastrerad eller inte. "Var är hon? Min drömprinsessa!!", trånar han runt.
Jag har även full förståelse att alla andra inte uppskattar hans trånande med risk att bli antastad av en oerfaren pojkvasker. Så därför håller jag mig utanför "mitt-mellan-två-banor-kaoset".
"Men har du ingen pli på hunden har du inget på tävling att göra!!", muttrar säkert nu en och annan.
Hm? Kanske inte det, men jag tränar envist, och faktum är att jag har inget kvitto på min träning förrän jag står där på tävlingsplatsen, eller hur? Och när jag väl är där, så har jag inte så hiiimla mycket att välja på än att försöka göra det bästa av situationen.
Jag har med berått mod införskaffat en hanhund. Jag står mitt kast - och försöker träna. Men det knepiga - när det gäller just antilöptiksträningen - så är det att det är så hiiimla knepigt att få fram löptikar när jag vill ha dom framme. Jag menar, det finns inga i agilityboden på klubben, inte heller i min träningsryggsäck. De lyser riktigt rött i sin frånvaro.
Men jag försöker att taga vad man haver; det är flera gånger som jag har välsignat (!) alla dessa (förbannade) tappade godisar runt hindren efter det har varit nybörjarkurs på agilityplanen och min hund har tvärnitat för att knapra i sig resterna. Jag menar, om han inte klarar av att behärska sig när det är godis som lockar, så går det knappast om det är lockande löptikar.
Jag tränar med principen "Jobb först, nöjen sen", alltså rolig agility/rally/lydnadsmoment först sen varsågod och käka/nosa.
Pingu tar sikte mot kontaktfälten (som han sen vigt skuttade av på sidan *suck*)
Hela Agility-Sverige har bestämt att löptikar får delta, och jag vill absolut inte ändra tillbaka till att löptikarna inte får - officiellt - tävla. Jag står mitt kast av val av hund. Men lika mycket anser jag att även Agility-Sverige ska stå sitt kast, och därmed inte göra det ännu svårare för oss med trånande hanhundar genom att - om det så är möjligt - avstå att ha inträngda start- och målfållor.
Jag roade mig (?) vid en tävlingen att "ögonmåtta" denna ovan omtalade "korridor" - där typ alla måste (?) närvara - samtidigt. Den var max 4,5 meter bred och fram till själva starten var det minst cirka 15 meter. I denna inhägnad stod - bland alla andra - de som skulle starta i en fin (typ) stilla kö. Jag blev förvånad över att så många inte behöver peppa/värma/tagga sina hundar; de stod bara helt stilla? Eller skulle de inte starta? Stod de bara där... som publik?
Hur som helst, så vägrade jag att trängas med min slyngel i denna folk- och färöra. Jag och Pingu hade startnummer 3 vid det ena loppet, och ettan var struken. Jag ser där borta "i fjärran" att en hund har startat, och jag antar att det är startnummer 2, det vill säga jycken före mig....
Det finns inte en susning till chans att se inropartavlan (om man inte har en bra kikare tillhands). Jag gör försök att ta mig fram till starten - men två ekipage står mitt i "korridoren" och pratar (även hundarna "pratade" nos mot nos), och hindrar all genomfart åt något håll (den ena hade precis kört (antar jag), och den andre väntade på sin tur). Eftersom jag inte hade någon lust att trängas och att armbåga mig igenom - med bångstyrig slyngel som är helt övertygad om att hans livs drömprinsessa är en av... eller varför inte bägge jyckarna, ej heller att försöka ropa till dom och be dom att flytta på sig, så istället går jag tillbaka till "korridorens" ingång - och fortsätter vår uppvärmning. Pingu och jag fick sedan rusa fram mot starten på speakerns uppmaning...
Innan ni börjar att vilt protestera, så ja!! Jag försöker träna så gott jag kan, men jag har det liiiite knepigt att få till träningstillfällen med typ flera hundra hundar och folk - eller åtminstone ett tiotal ekipage där det även ingår en och annan löptik. Jag hittar inte sånt i min träningsryggsäck. Hur mycket jag än gräver i den. Och ja, jag tränar lite då och då mitt i min hembygds köpcentrum.
Behöver jag nämna att Pingu gjorde ett lappkast och kastade sig bakåt samt rusade fram till första bästa jycke när vi - egentligen - skulle starta vårt lopp? Vi blev diskade - med all rätt - redan innan vi hann starta.
Sen när vi "kom i mål", så fanns det knappt nåt utrymme över att belöna på i den smala "korridoren". Det var även svårt att komma ifrån tävlingbanorna, tillbaka till de stora - öde (ja, jag överdriver lite ;) ) - gräsplanerna. De två tävlingsbanorna var nämligen kantade av ett staket, där det var så smalt att det nog inte var meningen att man skulle gå, och kliva ut på den andra (tomma) tävlingsbanan vågade man ju inte heller, för det är nåt man har blivit itutad sen barnsben: "Du får icke beträda en tävlingsbana utan tillstånd!".
Andra loppet denna dag gick i typ samma stil; Pingu rusar tillbaka till startfållans väntande jyckar när vi egentligen skulle starta.
Jag ber här åter om ursäkt för min slyngels tilltag. Sorry!
Nästa dags lopp går myyyyycket bättre. Jag vet förstås inte om det råkar vara ett sammanträffande, men när det var dags för oss att starta, så såg den dagens inropare till att rensa bort alla som inte hade något att göra i den långa, smala "start- och målfållekorridoren". Hon får av mig en STOR ELOGE. Tack proffsiga inroparen!! (Jag tackade henne förstås även på plats)
Jag vet inte om jag själv hade nåt med det hela att göra, men hon (borde) ha förstått min situation, eftersom jag envist höll mig borta vid "korridorens" ingång - trots hennes insinuationer om att det snart är vår tur att starta. "Tack! Nu har jag koll!", svarade jag vänligt på hennes upplysningar om min start (vilken av alla dessa hundar som startade före Pingu och mig).
Bägge loppen denna dag så startade Pingu faktiskt framåt - över hindren - till skillnad mot dagen innan, då han kastade sig bakåt mot alla inbillade, tilltänkta fästmöer (som stod och väntade på sina starter). Jag skrattade gott åt den underhållande speakern som i Hoppklassen berömde Pingu för att han idag - faktiskt - sprang framåt :) Vi var redan diskade för att han hade tagit fel hinder, men vad gör det när man är överlycklig över att jycken faktiskt kör agility istället för friarstråt
Självklart kanske det fanns en stor anledning varför banorna var placerade som de var, men det här är mina funderingar och tankar om det hela. Visst skulle jag kunna maila och dela med mig min kritik direkt till arrangörerna, men jag litar på andra människors intelligens och sunda förnuft. Jag är övertygad om att arrangörerna själva insåg bristerna. Men som sagt, de kanske inte hade något annat val?
Jag vet inte om jag själv hade nåt med det hela att göra, men hon (borde) ha förstått min situation, eftersom jag envist höll mig borta vid "korridorens" ingång - trots hennes insinuationer om att det snart är vår tur att starta. "Tack! Nu har jag koll!", svarade jag vänligt på hennes upplysningar om min start (vilken av alla dessa hundar som startade före Pingu och mig).
Bägge loppen denna dag så startade Pingu faktiskt framåt - över hindren - till skillnad mot dagen innan, då han kastade sig bakåt mot alla inbillade, tilltänkta fästmöer (som stod och väntade på sina starter). Jag skrattade gott åt den underhållande speakern som i Hoppklassen berömde Pingu för att han idag - faktiskt - sprang framåt :) Vi var redan diskade för att han hade tagit fel hinder, men vad gör det när man är överlycklig över att jycken faktiskt kör agility istället för friarstråt
Självklart kanske det fanns en stor anledning varför banorna var placerade som de var, men det här är mina funderingar och tankar om det hela. Visst skulle jag kunna maila och dela med mig min kritik direkt till arrangörerna, men jag litar på andra människors intelligens och sunda förnuft. Jag är övertygad om att arrangörerna själva insåg bristerna. Men som sagt, de kanske inte hade något annat val?
Titta, vilket team vi är/har blivit!! Vi båda räcker fram höger framtass, helt synkroniserade. :)
Foto, alla bilder här ovanför: Rebecca Nygren, www.rebeccanygren.se.
Foto, alla bilder här ovanför: Rebecca Nygren, www.rebeccanygren.se.
En annan sak som jag har lagt märke till efter mitt ofrivilliga långa tävlingsavbrott är att det numera relativt ofta "saknas" hinder på banan. Alltså att domaren - av någon anledning - valt eller blivit tvungen att inte ta med till exempel gungbrädan, däcket eller långhoppet. (Det var faktiskt nyligen en väldigt lång Fb-tråd om just detta.)
Tävlandet är ju liksom ett kvitto på ens träning, och jag vill ju veta hur Pingus träning har gått, framför allt hur han fixar gungan som vi har jobbat så med, men är gungbrädan inte med, så.... då blir jag faktiskt lite besviken. Även om jag de första tävlingarna (då gungan var med) bestämde mig för att frivilligt diska oss, och hjälpa honom över hindret.
I och med att jag, den luttrade instruktören, lyckats klanta mig i höstas, så blev Pingu rackarns rädd för just gungbrädan. "Vält alltid gungan när ni tränar!", befaller jag mina nybörjarkursdeltagare, "så ni inte riskerar att era hundar springer upp och får hjärtsnurp när gungan dimper ned med ett KABOOOM!" Ja, ja... Gör som jag säger, inte som jag själv gör, var det, ja! *suck*
Och jag lyckades klanta mig - två gånger!! Pingu var så skrämd att han vågade inte ens vara i närheten av gungbrädan (alltså på marken) om jag rörde den och vippade lite lätt. Men enträgen vinner....
Titta!! Ser ni!! Första gången på tävling.
Visst är han tveksam, men han klättrar upp - och avslutar med fina kontaktfält (två på, två av). Sen är jag även lite småstolt över att jycken fixar bakombytet trots att jag kom lite fel, vilket antagligen är orsaken varför han river, men spela roll! Han fixade det!
Det här loppet - då vi för andra gången i världshistorien kom i mål - är nog det roligaste loppet. So far!
Här nedan kommer en liten mellanpudelkavalkad...
Jo, en helt vanlig agilityvovve.
Slutligen några "jag-tycker-min-egen-hund-är-sötast-i-hela-världen-därför-tar-jag-milijoner-bilder-på-honom"-foton.
Söt, men lite uttråkad Pingu.
Söt Pingu med "Öh? Vad är det där?"-min.
Söt Spirou som snarkar sött.
Jag ber härmed om ursäkt om någon känner sig offentligt påhoppad av min text. Det är absolut inte min mening. Det här är bara mina tyckanden, min sida av saken - inget annat. Inget rätt eller fel. När man är på plats, så gillar man bara läget - och försöker göra det bästa av situationen. Det är sen efteråt när man kommit hem, som funderingarna poppar upp i huvudet.
Dock är den största frågan...
Ska jag anmäla till Slottshoppet i Skutskär? Hm? Kanske lördagen..? Är tre lopp med rolig agility med trevligt agilityfolk värt cirka två timmars resväg? Och sen två timmar hem igen.. Hm? *funderar och funderar och velar och velar* Suck, vilken vel-tant!
Det måste väl vara jättebra att dela med sej av sina synpunkter så det kan bli bättre för alla. Annars blir det ingen utveckling om alla håller tyst om sina åsikter. Håller helt med och tänker att man kanske inte förstår hur mycket det kan påverka ens hund när miljön blir för stimmig. Blir lite orättvist i tävlingsbedömningen kan man tycka om ens hund är alldeles uppstressad när man börjar banan. Här i Umeå har istort sett alla kurser som hålls av brukshundsklubben kravet att hunden kan vara lös bland andra hundar utan att gå fram och hälsa. Tror att andra raser kan ha lättare med det kanske….
SvaraRadera