Det har nu en längre tid varit "hunky dory" mellan Wilbur och Pingu. Slyngeln har så fint vänt sidan till när Wilbur har stelnat till och visat upp sin pudelpondus. Visserligen har det alltid varit gruffrisk när de har återförenats efter arbetsdagens slut, men sånt (kan) hör hundflocklivet till. Oftast har Pingu uppfört sig galant - precis som en normalfuntad jycke.
Vare sig Wilbur eller Pingu vill ha någon större närhet med varandra. Wilbur ser och hör ju rackarns dåligt; han förlitar sig på sin fullt fungerande nos. Och det är här som det kan bli missförstånd och slagsmål när Wilbur nosar sig fram: "Är det tomt på min favoritsoffplats?" och han vädrar - alldeles för nära enligt Pingu, som ligger och har det bra i soffhörnet - som Wilbur anser är hans. Ja, ni fattar, va?
Jag styr och ställer, och visar de båda hur man uppför sig i detta hem. Men det är just detta som gör att jag lämnar icke Pingu och Wilbur ensamma hemma. Never!
Under min uppsikt så ligger de så fint intill varandra.
Här kändes det lite osäkert, därav min arm mellan Pingu och Wilbur.
Den här bilden är från ett annat tillfälle.
Kolla in Pingus blick mot Wilbur. Den är något... tja... vad ska man säga..? Ja, inte är det tillit i alla fall.
I lördags så rök de båda ihop. Eh? Nä, det var fel uttryckt... så här var det...
Wilbur hade käkat mat uppe i soffan. "Öh? Vadå?", undrar ni. Jo, eftersom Wilbur brukar numera visa upp en aning osäkerhet när han äter sin mat i köket, så får han förmånen att få sitt käk uppe i soffan (i sin matskål, förstås) där han känner sig trygg.
Wilbur var färdigäten, och matskålen borttagen. Wilbur själv låg och vilade intill mig i soffan. Pingu kommer traskandes och får matdoft i näsan, det vill säga han vädrar mot platsen där Wilburs matskål hade stått, alltså tätt intill där Wilbur nu ligger och vilar. Wilbur gruffar då till ett varningsvoff - och Pingu svarar upp direkt. Slagsmål!! Nej, det är just det som var fel uttryckt, för jag vill nog kalla det mer som en regelrätt attack från Pingu-slyngelns sida. Jag har annars som regel att aldrig ha några händer mellan två hundar som fightas, men nu så.... jag måste ju försvara Wilbur-stackarn, så jag bänder typ loss gammal Wilbur-farbror ur Pingu-slyngeln käft. Jag gjorde inte illa mig; jag fick inte en skråma. Senare visar det sig att Wilbur bara fick ett pyttelitet sår i ena öronlappen.
När de två är särade, så slänger jag - mycket burdust och argsint - ut Pingu genom ytterdörren. Ja, jag ifrågasätter mig själv, men jag var så förbaskat förbannad på slyngelfasonerna - och Wilburs chockfyllda skriande gjorde ju inte saken så mycket bättre. Jag tror nog att det ljudet är ett av de värsta ljud som finns. Stackars Wilbur! Tänk själva att plötsligt bli anfallen av ett stort osynligt monster. Jag var (nog) riktigt elak mot Pingu, vilket ju förstås kan ifrågasättas; jag menar, våld föder våld.
Men strax så ropar jag in Pingu igen - för han lär sig ju knappast hur man uppför sig tillsammans med sin flock om han är utfryst ur gemenskapen. Sen var det inte så mycket mer med det. Förutom att jag är något besviken över att Wilbur v/s Pingu-schismen har tagit fyr igen.
Så nu är det ständiga ögon i nacken igång igen, för att se minsta antydan till stel kroppshållning på de två kombattanterna, och efter situation antingen förmana, förhindra - eller ljust berömma (typ). Jo, för jag tror på att min och omgivningens sinnesstämning smittar av sig.
Och därför så har - både - Pingu och Wilbur de senaste dagarna fått väldigt mycket gos och smek och ömsinta pussar och klappar. Gärna inför den andres ögon.
Haha! Det mest jobbiga är att - de båda - är så in i norden envisa. De ska absolut vara intill varandra. Alltså när den ene ligger intill mig och har det gosigt - så bara måste även den andra komma - och ska ska vara tätt, tätt intill. Gärna ska de båda vila sitt huvud i mitt knä där de ligger på varsin sida om mig i soffan. Jag har full sjå att se till - dolt i mina klappar och smekningar - att deras nosar inte är alltför nära varann.
Och när den ene ligger och sover i det ena soffhörnet - så bara måste även den andra ligga precis just där. "Det är upptaget, dumskalle!", muttrar jag surt och motar bort, "Lägg dig i fåtöljen istället!", uppmanar jag bestämt. Moloket och besviket masar då Pingu eller Wilbur sig bort till fåtöljen och lägger sig motvilligt. Men efter en liten stund så är det tillbaka på ruta ett igen, och så spanar de bort till det redan upptagna soffhörnet. *suck* Envisa byrackor!! Men jag är envisast!!
Får ju inte hit filmsnutten på annat vis än att länka, så klicka och flyg iväääääg - men lova att komma tillbaks sen efteråt. Snälla!! :)
Men för nån månad sen så blev det så att Pingu fick kort leka och springa av sig med Rosies Sheena och Sharon, två halvsura men ack så läckra tanter (i Pingus ögon, alltså). Det var med en fröjd i ögat som jag fick se att Pingu kan sitt hundspråk; nästan överdrivet vända kinden till och öronen slickade bakåt när tanterna läxade upp den oförskämda slyngelpojken. Fast envis som en liten pilsk springerpojke kan va, så blev det flera åthutningar, "För man vet ju aldrig, tanterna kan ju ha ändrat sig; nu kanske de vill leka (eh?) med mig!", försökte Pingu om och om igen.
"Matte, lek med mig istället!!"
Härom dagen så fastnade jag inne på en Fb-gruppdiskussion om korrigeringar. Det var hela 360 stycken kommentarer. Otroligt nog så hölls de flesta kommentarerna i relativt trevligt tonläge. Det var bara under en kortare stund där det var otrevligheter och pajkastning, men sen så ryckte de upp sig - och fortsatte i en trevligare ton. Kors i taket! :)
Personligen så har jag lite svårt att förstå varför ordet "Nej!" eller rättare sagt ljudet "Nej!" ska vara så elakt att säga till sin hund? En utav kommentarsskrivarna skrev att hon skulle aldrig få för sig att säga nej till sin hund, eftersom det är elakt mot hunden, utan använder istället hundens namn för att få sin hund att gå ifrån det förbjudna.
Självfallet fungerar även det. Det jag undrar över är varför hunden ska uppfatta ordet/ljudet "Nej!" som så hemskt? Allt beror väl på hur man har lärt hunden att avbryta när den hör ordet/ljudet "Nej!"; inte ordet/ljudet i sig självt, eller?
Haha! Jag har god lust att kalla min nästa hund för Nej (eller Nejja). Tänk er på agilitybanan när man ropar på hunden: "Nej, här!" eller peppande ropar kortvarianten "Nej! Nej!Nej!" (jmr "Pingu, här!" eller "Ping! Ping! Ping!") :)
Jo, en till sak apropå att säga nej...
En rikskänd hundcoach har ju lite då och då beklagat sig över att alltför många hundägare har nu för tiden slutat att säga nej till sina hundar, att de inte sätter några gränser och så vidare, samt att alltför många kurser inte längre lär ut detta magiska ord (att säga nej, alltså).
Personligen så håller jag inte riktigt med. På de kurser jag nu har haft (vilket ändå är relativt många) så upplever jag dels (på valp/unghundskurser) så nejas det spontant hej vilt åt alla håll och kanter - men jycken bryr sig inte ett dugg - för det finns ingen pondus, ingen närmare tanke, eller ingen uppföljning till nejet (vare sig beröm eller att se till att jycken slutar med det förbjudna) - det är helt enkelt en massa "brusmesnej" som haglar runt valp/unghundens öron och dels (på agilitykurser) så nejas det automatiskt; nejet bara hasplar ur munnen på dom trots min uppmaning att inte säga nej vid inlärning av hinder eller handling. "Näe! Nu sa jag ju nej igen! Att det ska vara så svårt!!", utbrister de något besviket över sig själva när de egentligen skulle bara tyst ignorera när det blev tokigt.
"Men hallå!!", tänker nog en å annan, "Hunden lär sig ju inget på att bli nejad stup i kvarten!". Ja, jag instämmer! Det är ju det som är grejen, ju.
Apropå Wilbur v/s Pingu så har det lugnat ned sig igen, men som den luttrade hundägaren jag är, så är ögonen i nacken fortfarande påslagna - fast ögonen är lugna och harmoniska. Och de (läs: Pingu, Wilbur hör ju så gott som inget) får mest beröm, men (förstås) även uppmaningar hur man uppför sig i en familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar