Allt blir ju heller inte så himla mycket bättre - eller ljusare - över att de släcker den däringa stora utelampan så himla tidigt nu för tiden. Det är ju ett enda stort bläh bara det! Och värre blev det när vintertiden slog till i söndags. Ja, på kvällen, alltså. Inte på morron. Öh? Fast vem gillar morgonar - oavsett ljus?
Och i måndags blev det ännu deppigare, då en före detta kursdeltagare kom in på jobbet och berättade att hennes yngsta hund inte finns längre. Hunden var jämngammal med Pingu. *suck* Lill-tjejen hade fått ep. För någon månad sen berättade matten för mig att jycken hade fått anfall. Jag rös inom mig, men jag förklarar morskt att en gång är ingen gång, ta inte ut tråkigheter i förskott, fast jag förstod att den här jycken hade fått det värre än Grompan, för hon hade fått flera anfall efter varann.
Några veckor senare berättar matten att hunden har fått anfall igen, och att de har varit på veterinärbesök och fått diagnosen "svår epilepsi". För cirka en vecka sedan frågade hon hur länge Gromit hade anfallsuppehåll efter medicinen (fenemal) sattes in. Och i måndags.....
Ja, vad säger man? Hunden hade fått det ena anfallet efter det andra, och hon mådde inte heller bra däremellan... så det var rätt beslut. Jag lider så med matten. Den unga hunden. Matten var ju så glad över sin hund; hon överöste den med lovord på kursen. Hunden var så där speciell, och som hade en sån go. (vad jag känner igen det där) *suck* "Jag vill inte ha nån till hund.", förklarade hon kallt och uppgivet i måndags. De har en äldre jycke. Det var ju fel hund som... Usch, vad jag lider med henne...
Jag lider även med uppfödaren, som är en vän till hundägaren; det är inte roligt för henne heller. Hon tycker att det liksom är hennes fel...
Och så har vi lilla Linus, som börjar bli lite bräcklig både här och där. Och så förstås Wilbur, som i och för sig is still going strong, men är man snart 14 år och 10 månader så... ja, det är ju nedräkning om man säger så.
Även Spirou har ju börjat visa upp ålderstecken... Fast allt det här hör hundägandet till; sånt här visste man ju när man skaffade dom, att sen... så är det dags, det där ohyggliga.
Apropå det, så har jag saknat Gromit så in i norden de senaste dagarna... ja, inte hela tiden, utan lite då och då. Saknat så att det gör riktigt ont. Saknaden efter Keaton och Baloo, samt även Buster, är inte riktigt på samma vis.
Tankarna går även till ett par stycken i min bekantskapskrets (typ) som är i samma situation (typ) som en själv; hur gör de, hur går deras tankar..?
><
De senaste dagarna har jag helt tappat självförtroendet på mig själv som hundtränare; varför blir mina hundar alltid så här? (Utåtagerande och intresse för precis allt förutom sin matte). Jag menar, den - enda - gemensamma nämnaren är ju jag. Det är alltså helt klart mitt fel. Ja, så klart.
Jag deppade ihop. Tappade all lust till att göra nåt överhuvudtaget med de där byrackorna.
Så här känner jag mig.
Sur och irriterad, och inget - och då menar jag inget - fungerar. Hur man än försöker.
Men sen i tisdags....
Det första jag gör är att smita in på bokhandeln mitt emot jobbet, och införskaffar en kalender för 2014. Sen loggade jag in på SBK-Tävling och tog fram alla sen tidigare stjärnmärkta tävlingar 2014 (hade faktiskt helt glömt bort att jag hade stjärnmärkt dom), och noterade alla rallylydnadstävlingar samt agilitydito i den nyinköpta almanackan.
De stjärnmärkta är tävlingar som är inom min tävlingsradie runt mitt hem, det vill säga cirka två timmars resväg.
Haha! Den allra första tävlingen i vår 2014 infaller på samma dag som sommartiden börjar... så den gick FETBORT! :)
Flera av agility- och rallylydnadstävlingarna krockar med varann, så då blir det - med all sannolikhet - agilitytävlandet som går före. Tycker ju att agilityn är roligare. Så om jag nu minns rätt, så blir det bara en (1) rallylydnadstävling i vår; rallytävlandet får jag ta upp mer ordentligt i höst istället. Förresten så är jag fullkomligt medveten om att alla (typ) tävlingar ännu inte är fullt spikade i SBK-Tävling (väl?).
Jo, apropå rallytävlande...
Höstens lilla korta rallyturné kom ju egentligen till bara för att Louise och Katta hade tänkt dra ut och tävla. Haha! Först svarade jag nej på "förfråganmailet"; "Pingu är inte redo än, så jag avstår". Men... ja, hur lång tid tog det..? Tre minuter kanske, så skickade jag ett "dementi-mail" där det stod:
"Tja!
Jag o Pingu skulle kunna tänka oss Uppsala 21/9 och Roslagen BK 28/9. Och sen
Vallentuna 19/10.
/Hon som inte skull tävla nåt :) "
Ja, ja... med tanke på hur det gick, så hade det nog varit bättre om Pingu och jag stannat hemma. Och inte fick jag något sällskap heller för tävlingskompisarna och jag blev inte "synkroniserade".
Bläh!!!!
Jo, sen i tisdags efter jobbet på promenaden till bilen, så upptäcker jag att Linus sackar efter och haltar. Pingu är helt galen (efter att ha haft urtrist på jobbet hela dagen). "Nä, det här går ju inte!", tänker jag, och bestämmer mig för att lämna Wilbur och Linus kvar i bilen medan Pingu och Spirou får sin ordentliga promenadstur. Wilbur och Linus har ju redan fått sin promenaddos med brorsan. Sagt och gjort, två mycket förvånade pudlar blev inlåsta i bilen. "Öh?", visade de båda två när jag drar iväg med Spirou och Pingu. Eller rättare sagt: Pingu drar iväg med mig och Spirou.
Försöker trots allt lyfta mig upp.
Jaha! Då måste jag väl sätta igång och träna då! Jag kan ju inte bara tänka tävling, och notera kommande tävlingar i kalendern utan att träna nåt, ju!
Så mitt på promenaden så stannade Pingu, Spirou och jag spontant upp vid en halvbelyst liten parkering - och tränade lite rallymoves.
Det gick helt åt pipsvängen! Pingu lyssnade och nosade runt mot allt annat än mig. Jag blev sur och irriterad. Bytte till Spirou....
Och han var så lååååångsaaaaaam och uuuuuuuurrrrrtriiiiisssst. Bläh!
Jag byter hund i omgångar, men ingen av dom "funkar" nå´ bra. Bläh! Irriterad fortsätter vi promenaden...
Väl framme vid bilen, så tar jag nya träningstag. Spirou är nu lite mer villig, och kanske Pingu likaså, men....
När vi nästan har tränat klart, det enda jag begärde av Pingu var att han skulle titta upp på mig medan han satt fot plus att gå ett par steg med bibehållen kontakt - men hundjäkeln är som förbytt - det enda han har i huvudet är att nosa mot en liten stenbumling som avgränsar en infart strax intill oss. Jag är envis, ger mig dann på att vara mer envis än byrackan. Fast nu börjar jag känna irritationen stiga inom mig.... sur och grinig är jag... dum är jag... och jag får tankar till den där IPO-killen (se förra inlägget)... jag ser mig runt omkring...sen...
... går jag genast och byter hund. Spirou får hjälpa mig att svalka ned min irritation. Spirre är kanske lite låg (han kände nog min pyrande frustration), men vi har kul.
Jag byter tillbaka till Pingu, och går envist bort intill stenbumlingen; Pingu ska kunna sitta fot - med kontakt - fast den där lockande, helt stilla stenen är i närheten. Men... förgäves. Det går bara inte!! Jag byter till Spirou åter igen.
Hundbyte åter igen- ett par gånger till. Nämen ta mig tusan!! Jycken ser på mig, där han sitter snyggt fot. Och vi går ett par steg - med kontakt, strax intill stenen. Jag berömmer, och sen får han sitt varsågod. Pingu kastar sig mot stenen och nosar hejvilt runt den.
Efter en liten stunds nosande kallar jag in honom. "Vi sitter fot" en gång till - och det funkar. Varsågod, lilla slyngel-Pingu. Nosa!!
><
En cyklist dyker kvickt fram från en häckkamouflerad utfart. Jag säger "Stanna!" till Pingu som går före i helt utsträckt koppel. Pingu är faktiskt riktigt duktig på stanna.... i vanliga fall, alltså. Jag får lov att upprepa mitt stanna ett flertal gånger (jag ville inte "fuska" och använda kopplet). Haha! Konstigt att inte cyklisten stannade. Till slut så lyder i alla fall Pingu, och han ser på mig och ber om lov... Han ville inte efter cyklisten - utan det var en synnerligen intressant doftfläck bakom häcken som han ville till - och nosa. *suck*
Väl framme vid bilen, så kör vi lite träning igen. Men nu står en stor rackarns lastbil och puttrar precis intill den nu snart berömda stenbumlingen, så jag "platsar" först den ena hunden typ 15 meter ifrån lastbilen och den snart berömda stenbumlingen, och börjar träna med den andra jycken.
Svävar i det blå.
Bägge hundarna är helt suveräna! Trots all störning runt om. Jag menar, en massa störningar som även jag måste hålla reda på samtidigt som jag tränar hundarna. Allt går helt suveränt!!
><
Torsdag. Vi gör om samma sak igen...
När vi kommer till den lilla halvbelysta parkeringen vid halvtid av promenaden, så visar Pingu raka vägen in. Sen går allt helt åt pipsvängen - igen! Ingen av hundarna är på, allt går helt åt skogen - och jag blir sur.
Väl framme vid bilen... samma sak. Urtrist. Bläh!!!
Den här gången var det inte den snart berömda stenbumlingen som störde, utan plötsligt så kan inte Pingu-killen sitta fot intill mig! Jo, i ett steg, två steg - men inte tre steg. Jag fattar inte!! Gör jag nåt vid det tredje steget, månntro? Jag försöker rannsaka och studera mig själv... men näe, jag ser inte nån skillnad. Är det platsen, just den här kvadratmetern av parkeringen, kanske? Vi flyttar oss lite, men näe då. Hundkraken kan verkligen inte sitta fot tätt intill mig vid tre stegs förflyttning. Jag tar fram godis, har i handen framför nosen på honom.. Jo, då går det. Jag smyger bort godbiten, visar med tom hand... jo, då går det... hjälpligt. Men helt utan targethand; helt omöjligt, tycks det. Irritationen samt frustrationen kommer smygande inom mig - och då (givetvis) börjar protestvoffandet från Pingu. *suck*
Det är ju som förgjort, ju!!
Jag byter hund. Spirou funkar så där. Han är inte riktigt lika glad och följsam som dagen före, men det duger...
Jag byter tillbaka till Pingu... nä, sitta fot går icke! Speciellt inte efter tre steg. Till slut, efter stor envishet, så sitter han. Puh!!
><
Fredag, idag, alltså. Vi gör åter igen om samma sak direkt efter jobbet....
Även idag så visar Pingu vägen in till den lilla halvbelysta parkeringen. Idag är Spirou lite mer på än dagen innan. Pingu är helt klart på; han dansar (läs: travar glatt) vid min sida med fin kontakt. Han sitter fint fot, ibland dock lite väl långt bakom mig eller lite för snett bredvid, om jag inte visar överdrivet med handen.
När vi sedan kommer till parkeringsplatsen vid bilen, så kör vi igen ett litet kort träningspass. Nu går allt hyfsat bra. Pingu sätter sig fint fot - även efter tre steg. Det vill säga om det inte råkar vara en vattenpöl precis där. Där ser man! Där upptäckte man att Pingu gillar inte riktigt att bli blöt om rumpan. Det var även (förstås) lite trögt att lägga sig ned på den blöta asfalten (utan vattenpöl).
><
Jag började att skriva detta inlägg i... tisdags, tror jag; en liten träningsdagbok i dagboken, typ.
Jag vet inte, men jag måtte vara en ganska värdelös hundtränare. Pingu är ena stunden duktig och så, men nästa sekund totalt utflipprad. Vi tränade korta pass, så det är inte det som gör att det inte funkar. Näe! "Bläh!", säger jag.
Ja, jag vacklar fram och tillbaka mellan de här två bilderna; sur och grinig, allt går åt helskotta och lyfta sig upp och sväva i det blå.
Den här bilden gör mig dock glad. Från agility-KM i år. Det finns i alla fall hopp. Foto: Tina/Hans Köster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar