Att vara med i matchen

Det här är mina minnen...

(Det finns musik att klicka igång längst ned.)

Första gången jag hörde/la märke till honom var när jag och en granne (typ) var på hundpromenad med våra pudlar, min Baloo och hennes dvärgpudel Allan. Det var lite lustigt och ett sammanträffande att hennes jycke hette just Allan, alltså det namnet som Baloos uppfödare hade kallat sin förstfödde (Tipsters First Of All) det vill säga min Baloo. När vi passerade brukshundklubben så påpekade/berättade min granne, som hade mycket mer hunderierfarenhet än jag, om killen som höll på och tränade sin hund ute på appellplanen. "Öh? Vadå?!", undrade jag totalt oförstående, eftersom jag var en riktig novis i hunderiet.

Nästa tidiga minne av denne instruktör var när han stod omringad av sina kvinnliga adeptrar/beundrarinnor uppe på brukshundklubbens parkering. Det skrattades, stojades och kacklades. ;)

Jag minns också detta...
    Keaton, som var ökänd uppe på klubben för hans olydnad samt hans eviga rymmande från sin förtvivlade matte (alltså jag), Keaton som bland annat var i sitt esse när han på ett lydnads-KM var oftare uppe på parkeringen - och nosade runt hej vilt - än vid min vänstra sida.
    Keaton hade - som vanligt - rymt från mig där jag tränade på den bakre planen, och han hade pinsamt nog rusat runt mot den främre dito där instruktören var upptagen med en privatkursare.
    Jag ropar (förgäves) efter Keaton, och hastar efter min rymling. "Han visade fingret åt mig!", berättar instruktören sen för mig - lugnt och lite lätt humoristiskt. Han hade försökt schasa tillbaka min buse (så att Keaton inte skulle springa fram till hans privatelevs hund), men Keaton hade envist stått stilla och nosat på luktfläck - och inte brytt sig för fem öre - han hade inte ens lyft på huvudet. Då hade han kastat ett koppel intill för att försöka få iväg Keaton därifrån (eftersom de var oroliga att han skulle rusa bort till den andra hunden) - med följden att min envisa och smått odrägliga Keaton visserligen tittar upp, men med en blick som bara kunde beskrivas som om han "visade honom fingret". :)

Kan tilläggas att Keaton vid ett annat tillfälle, då vi gick privatkurs för honom, lyckades markera mot hans ben. "Äh, jag är van.", svarade han lugnt när jag försökte förläget be så himla mycket om ursäkt å min hunds vägnar.

Några år senare, så var det åter dags att ta nån privatlektion, det var både tävlingslydnad och lite vardagsdito på min "önskelista". "Men Kerstin! Har du inte fixat vardagslydnaden än!", svarade han med en viss uns av instruktörströtthet och -leda. :)

Han var allvarligt sjuk, men en sådan beundransvärd stark kämpe. Under de senaste tio årens lopp så var det flera gånger som jag tyst tänkte att nu är det väl ändå sorgligt slut... men nä då!! Tror ni inte att han står där ändå på appellplanen och undervisar i ur och skur - och man möts av ett glatt och mycket trevligt samt varmt "Hej!" - i solsken, i vinterkyla och i höststormar.

Jag kommer verkligen sakna det där hejet. Appellplanen kommer nu bli så ekande tom... eller vänta här! Nä, det där hejet kommer nog alltid - för evigt - att dröja kvar.

Vi var inte helt överens om allting, men det jag speciellt har tagit till mig är att adressera kommandon, att "vara med i matchen" och att vara på, på, på. Så varje gång jag gör detta så går mina tankar till Tomas.
 

Något som jag stort beundrar var hans genuina och ärliga ödmjukhet på många olika plan.

Jag tror ju inte på regnbågsland och sånt, men... om det nu skulle finnas så har alla änglahundar nu en trygg famn att vila i.

Mina tankar går till hans familj.

- "Har du Daniel Powter Bad Day inne?"

- "Nej, men jag kan beställa den till dig?

- "Ja! Bra!"

Några dagar senare:
- Har den kommit?"
- Ja, här är den!"
(dialog på jobbet hösten? 2005)