Fyra i koppel är ofta fem för många

Det var ett tag sen jag gick promenad med alla fyra jyckarna, men förra lördagen så tänkte jag vara effektiv och ta med alla på en gång. Fast jag var klok, jag planerade en mycket kort koppeltur, som var i symbios med min tålamodskvot, typ.

Så här efteråt kan jag konstatera att... jag kommer nog aldrig mer gå en regelrätt koppelpromenad bara sådär för nöjes skull med alla fyra nå´ mer. Okej, sådana där strikta, korta att ta sig från punkt A till punkt B-promenader, som till exempel från jobbet till bilen borta på infartsparkeringen är en helt annan sak. Dessa kommer jag givetvis fortsättningsvis göra. Jag menar, nån måtta får det va´ med promenerandet i omgångar.

Vadan detta då?

Hihi! Tänk er en hund som sackar oroväckande efter. Med andra ord så vill jag absolut inte gå fortare än vad han tyar med. Tänk er också en till hund som både är så gott som blind och döv, men pigg med benen - och nosen - som plötsligt kan svänga av mitt framför dina fötter och ställa sig stilla där (!) för det luktade spännande precis just vid den fläcken.
    Samtidigt så har vi den tredje hunden - den ystra slyngeln - på cirka 26 kilo styrka, som skuttar och drar uppsluppet och bångstyrigt i kopplet. Hans nos fungerar också helt perfekt... så när han får nos på nåt intressant - så drar han dit - obönhörligt. Detta i samband med en eftersläntrande liten pys, och - speciellt - en blind/döv farbror som står still - mitt framför fötterna - är ingen bra kombination. Jag menar, ibland är det lite (?) knepigt att stå emot det plötsliga 26-kilos tokdraget (speciellt om man inte var beredd, vilket man ju inte är eftersom det kommer så där oförutsett), men man måste stå emot- för det står en blind/döv farbror en halv decimeter framför en. Man vill ju inte varken trampa ned den döv/blinda farbrorn med sina 37:or eller ramla raklång framlänges som en fura - över blinda/döva farbrorn.

Så man ryter till. Jaha! Då blir bräckliga pysen (den som sackar efter och både hör och ser) orolig; tittar förskräckt upp mot en. "Nej, det var inte åt dig, lillpys!", försöker man förklara. Men lillpysen bara glor...

Gloende och ofta tämlingen oförstående lillpys.

Den "fjärde hunden".

"Men... den fjärde hunden då? Vad gör han?", undrar ni. Jo, den fjärde hunden blir också lite låg om jag tappar koncepten; han travar då lite långsammare än vanligt intill en, eller på behörigt avstånd, då. ;)
    Annars, något som den fjärde hunden är expert på är att reta gallfeber på sin matte. Jo, han bara måste byta sida bakom min rygg - hela tiden - så att jag trasslar in mig i kopplet. "Vadå ´ra! Det luktade ju nåt intressant där... på andra sidan. Varför ska inte jag få nosa när de andra får det?", visar han moloket. "Det är ju för jobbigt att raskt trava runt framför er allihopa, ju!!" Okej, jag förstår honom, men... eller ja, ja... han är ju snart tolv år (hoppas jag), det är nog ingen större idé att lägga ned en massa envis tid på att träna bort "gå-bakom-matte"-otyget, egentligen (han kunde det förr).

Och så har vi slyngel-Pingu...
    Han är så himla spontan  - och kvick i tassarna; han nosar av fram och tillbaka, höger till vänster, i fint zickzack-mönster (som den sanna springer spaniel han är) under hela promenaden. Om han vädrar upp en extra intressant doftfläck - så drar han dit obevekligt. Inget kan stå emot hans framfart. Om/när det står tre andra hundar i hans väg, så knuffar han dom bryskt åt sidan. Alla rämnas till marken!

Slyngeln går (faktiskt) ganska hyfsat i koppel numera. Om man tänker bort de envisa "vädrarzickzackdragen" bort mot den ena luktfläcken efter den andra. Med andra ord så parerar jag vant de där nästintill regelbundna dragen i kopplet...
    ... men så har vi dom där oregelbundna, de plötsligt avvikande helomvändningarna; rätt som det är, så gör han en helomvändning och rusar fram till mig - för en kvick nosdutt - för att sen fara iväg bort igen. Nu finns det två scenarion:

1. Om hans plötsliga helomvändning kommer mitt i mina invanda pareringar av hans framåtdrag - så tappar jag balansen och nästan ramlar baklänges, eftersom min kropp är inställd på ett drag framåt - som plötsligt helt uteblir.

2. Om jag tittar åt ett annat håll - så krockar slyngeln och jag med varandra med ett brak. Han bryr sig nada, utan han ser mer ut som om han tänker: "Matte smeker mig ömsint", till skillnad mot mig som ojar över den oförutsedda brutala krocken.

 Okej, till hans - och mitt - försvar i att lära slyngeljycken att gå fint i kopplet, så jobbar jag... Äh, om jag ska vara helt ärlig, så bryr jag mig (oftast) inte så himla mycket. Han kommer att lugna ned sig. Sen... vid sisådär fyra-fem års åldern. Det har alla mina andra hundar gjort. ;)

Jo´rå! De kan ibland ha slakt koppel. ;)