Älskade, älskade, innerligt älskade fina Spirou, du fattas mig!!

Ja, så det kan bli...

    Ena stunden sitter man lugnt i soffan och har fredagsmys, typ... och i nästa stund så åker man i ilfart in till Albano. Får väl erkänna att jag "råkade" lite då och då köra i 120 km/h... "Kan avfarten inte komma snart!!!"

Spirou har den senaste tiden både blivit lite piggare och även helt mat- och godisgalen - och kanske även lite senil. Han har de senaste dagarna börjat voffgläfsa i bilen som han gjorde som ung när man var på väg mot nåt som han tyckte var roligt. "Men... är vi inte framme än?!!!!", gläfste han högljutt därbak i bilen, med ett gläfsljud som var som att dra naglarna mot en griffeltavla; öronen ryste av obehaget. Fast... även om det var irriterande, så tyckte jag att det var helt okej (och även om jag ville få tyst på det hiskeliga oväsendet, så gick ju inte det, så det var liksom bara att gilla läget) så visade hans iver att ännu är det liv i farbrorn.
    Senast i torsdags morse så hade jag tankar att spela in honom för att ha som minne, men.... det hanns inte med... *suck*

Vi hann med en hel del skoj under hans över trettonåriga liv. Tretton år och drygt fyra månader för att vara exakt.

 De sista åren var han bästa hejarklacken (alltså, helt tyst).

Men ibland så bara måste han - helt på egen tass/eget initiativ visa att man kan minsann fortfarande.

Fast oftast så slöade man i tältet....

... om man inte roade sig och andra med ett förfinat tiggeriande.

Lite pensionärsagilitylek hemma på klubben...

... då man hittade på egna varianter att forcera hindren. :)

 

Än kan gubben.

Han har även varit gladare och piggare på jobbet på sistone; ibland kunde man överraskande möta honom nere på lagret mellan alla skohyllorna (han brukar annars mest ligga och snarka i sin hundsäng), och när man skulle gå hem så "gammelgalopperade" han i korridoren, men tyvärr så blev det inte det sistnämnda filmat för varje gång jag kom på att ta upp mobilen så hade dum-Pingu lekattackerat farbrorn, som då tyckte att det roliga tog slut. Men jag kanske har en liiiiten filmsnutt. Vänta!!

Jodå! Den här får duga, men tyvärr så kom jag på att filma för sent. Precis innan var Spirre riktigt på "gammelgaloppsprång". Här har Pingu börjat småmobba en gammelfarbror: "Nananana! Du får inte springa. Det får bara jag!!", visar dumslyngel-Pingu elakt.

    Spirou började även att möda sig med att välkomna åkarna när de levererade paket, vilket annars bara Pingu brukar göra (läs: ställa sig i vägen så man inte kommer fram med lådorna). "Men hej gammelman!! Kommer du och hälsar också! Så klart att du ska!", sa killen från Schenkers lilla bil glatt när Spirou vänligt traskade ut på lastkajen för att hälsa på honom nu senast i torsdags.

Senast bara för någon dag sedan hade jag tanken att jag måste verkligen ta vara på den här tiden; borde ta mig i kragen och lägga spår till Spirou. Han tycker ju det är så kul. (Och använda det nya och hittills oanvända selet som i och för sig är tänkt till Pingu, men spela roll.)

    Ja, ja... det blev inget spår. Men jag har i alla fall lagt manken till att för varje vardagligt "på-jobbet-i-farten-Pingu-klapp" när man rusar förbi en uppmärksamhetbedjande Pingu, så var det alltid följt av en obligatorisk "Spirou-klapp" där han låg under skrivbordet i hundsängen utan att göra något väsen av sig (förutom en å annan prutt, då ;) ).
    Det är ju så lätt att glömma gammelhunden som inte längre "kräver" nåt. Allra helst när man så egoistiskt inte tycker att det är lika givande/roligt som att träna/leka med unghunden.
    Fast varje gång jag tränade Pingu så fick även Spirou en liten kort (men alldeles för kort, har liiiite dåligt samvete) lekstund med lite konster och trix som han sååå mycket tyckte om.

När vi efter jobbet i fredags hämtade Linus hos brorsan, så var Spirou helt tokig (precis som han har börjat med den senaste tiden). "Jag ska ha mitt godis NUUUU!", tjatade han och visade in mot köket. Brorsan och jag fick inte prata med varandra. "Sluta prata. Hit me mitt godis!!!".

Sedan när vi kom hem efter skogspromenaden, så körde vi vår sedvanliga lekstund på gårdsplanen innan vi gick in i huset. Just i fredags så blev det lite extra rallyträning med Pingu eftersom det ju var KM dagen efter. Vad jag nu är glad över att jag även "bemödade" mig med att låta Spirou få köra lite. Även om det var lite väl kort.

En gammal filmsnutt från en lekstund på gårdsplanen.

    Någon timme efter middagen, vid halv nio-tiden, vill Spirou gå ut. Han är sin vana trogen sugen på "efterrätt" (läs: leta efter mer eller mindre ätbara "delikatesser" ute på tomten). Pingu vill också hänga på. Eftersom jag ju vet vad Spirou vill göra, så "lyder" jag först inte hans "förslag". Jag till och med tar ett spontant kort på de båda där de ute i hallen tigger om att bli utsläppta. Det blev det allra, allra sista kortet på min älskade Spirou... men det visste jag ju inte då... Efter ett tag så släpper jag ut dom. Pingu vill sen komma in. Spirou är ute ensam, vilket inte är nåt konstigt alls.
    Jag kollar "Doobidoo" följt av "Skavlan" på TV:n medan Linus och Pingu ligger intill mig i soffan. Jag hade faktiskt nästan glömt att Spirou var där ute.
    Plötsligt hör jag nåt gnyende ljud utifrån. Vad är det?!! Oroligt kollar jag ut genom fönstren. Ser inget. Går ut. Ser hur Spirou försöker spy. Han ser olycklig och tagen ut. Jag ropar på honom där jag står ute på farstubron i tofflorna, försöker få honom att komma till mig, men... han står kvar. Ser olyckligt mot mig "under lugg". Jag är envis, och han kommer lunkande mot mig, men vänder strax igen. Jag går in. Sätter kvickt på mig gummistövlarna och jacka samt pannlampan. Spirou försöker åter att kräkas och han gnyr samtidigt. Nu ser jag att det kommer bara vitt skum ur honom. Ingen mat.
    Jag känner att hans buk verkar spänd. "Magomvridning?!", tänker jag med en fasa. Jag rusar in och googlar: "magomvridning symptom" och klickar sen på veternär.nu. Ögnar snabbt igenom, tycker att det stämmer in (jag som trodde att det bara kunde hända om hunden rusade runt strax efter mat/vattenintag). Jag ringer Albano samtidigt som jag går ut igen till stackars Spirou. Det är bara nån konstig signal från Albano. De har kanske stängt, tänker jag. Ringer Bagarmossen istället. De svarar snabbt, och säger att jag bör åka in akut nu. "Var bor du?", frågar hon. "Åkersberga...", svarar jag lite undrande. "Åk till Albano!", uppmanar hon vänligt. "De stänger kl. 22. Hinner du dit?"

Nu har jag släppt ut Linus och Pingu. Tänker först att de ska få följa med, men sen kommer jag på att jag kan ju inte (bör inte) ha Spirou och Pingu så tätt intill varandra i bakluckan. De får stanna hemma. Linus hade redan hoppat in i bilen, och vill inte hoppa ut igen. Jag tar honom resolut under armen medan jag åter ringer till Albano för att varsko dom. Nu kommer jag fram. "Vi stänger om en halvtimme. Hinner du?", upplyser och undrar tjejen. "Jag hinner!!", svarar jag med bestämdhet.
    Jag har även innan hunnit ringa till brorsan, för betalningshjälp.

Spirou på en av otaliga godisstenar.

Pingu står kvar intill bilen nere vid gårdsplanen, vägrar att komma. Han vill absolut inte gå in. Efter att ha ropat ett par gånger, så tar jag handgripligen och mer effektivt tag i det hela; jag bär Pingu från bilen in till huset. Allt för att det ska gå så fort som möjligt.
   Sedan ilfärd mot Albano. Var lite orolig för bensinen. Hade även tankar om jag åker in i onödan? Han sitter ju upp. Han har kanske bara fått i sig nåt skumt? Fast nu gnyr han. Jag gör nog rätt? "Kan inte avfarten komma snart!!", kör jag (alldeles) för fort.

"Men matte! Blev det inte mer godissök?"

Vi är framme en knapp kvart/drygt tio minuter innan stängning. Ärligt talat skäms jag lite över att komma så sent med ett jobbigt fall. De vill väl gå hem, stackarna som har jobbat hela dagen.

Receptionen är tom, men jag hör någon tala i telefon i rummet bakom. Medan jag väntar lockar jag upp Spirou på vågen. Så i alla fall det är avklarat (man har ju varit med förr). 23,7 kilo.
    När telefonsamtalet är slut kommer en djurskötare fram till disken och frågar hur det är ställt. Hon ser direkt att Spirou ser vissen ut, där han står på vågen. Jag berättar. "Jag ringer efter akutveterinären.", säger tjejen. Medan vi väntar börjar jag kolla efter hur jag egentligen ser ut. Vad har jag på mig egentligen? På fortfarande darrande ben ser jag efter att jag faktiskt var någorlunda hyfsat klädd.
    Jag är lite förvånad över att alla tar det hela med ro. Jag inbillade mig ju innan att det var fråga om minuter vid magomvridning, att man stack in nåt genom buken får att kvickt få ut gaserna som pressar på, men så tänker jag att de är ju proffs, de ska ju vara lugna och så inför hysteriska djurägare. Observera att även jag var lugnt utåt, men inuti... Jag vill ju dölja min oro väl inför Spirou.
    Efter en liten stund kommer veterinären. Jag berättar. "Bäst att vi tar in honom på ett mottagningsrum.", visar hon och vi går in till rum som finns på nedervåningen som jag inte kände till (man brukar ju annars vara två trappor upp).

Nu kommer jag inte riktigt ihåg, men jag tror att jag berättade händelseförloppet åter igen på mottagningsrummet. "Jag går och hämtar veterinären.", säger tjejen som tydligen var en annan djurskötare än den i receptionen (och inte veterinären som jag först trodde).

Medan vi väntar travar Spirou runt lite grann. Efter en liten stund försöker han mödosamt att lägga sig ned, men nä det var inte bra. Han faller på sidan istället, och ligger så ett tag, börjar flåsa med öppen mun. Det var inte bekvämt, han ändrar ställning; lägger sig på magen, men nej, det går inte. Han reser sig upp igen.

    Efter en liten stund kommer veterinären. "Jag har hört av... men kan du berätta igen", frågar hon. Jag berättar för fjärde gången (tror jag). "Bäst att vi röntgar. Men vi tar tempen först.", säger veterinären efter min berättelse och efter att hon har lyssnat på hjärta och klämt på Spirou. "Dom har redan tagit tempen. Ingen feber.", upplyste jag. "Bra!", svarar veterinären lite lätt positivt förvånad över sina medarbetares initiativförmåga. ;) 

Vi går tillsammans mot hissen. "Ta du hissen, så tar jag trapporna för att kvickt sätta igång röntgen.", förklarar hon.
    Väl uppe vet jag först inte åt vilket håll jag ska gå i det annars stängda djursjukhuset. När jag kikar åt vänster så ser jag henne knappa på en dator, typ. "Gå rakt fram så kommer jag sen.", uppmanar hon. Jag och Spirou går längs korridoren lite trevande. Jag har ju röntgat här förut, men minns nu inte riktigt var det är. "Fortsätt bara, du, så är det sen längst bort till höger!". Ja, hon hade minsann samtidigt koll på mig. När jag kommer fram så känner jag igen mig. Vi går in. Efter en liten kort väntan på röngtenmaskinen ska bli "uppvärmd", så kör vi - samt även byte av veterinär (!) - och jag fick berätta åter igen (det var skiftbyte). 

    Spirou är duktig och medgörlig medan vi tar plåtar från tre håll. Han ligger sen snällt kvar på sidan uppe på den mjuka röntgenbritsen medan vi väntar på att plåtarna ska bli klara.

    Nångång här så monterade de in en sån där "kran" på Spirous ben, och så tappade de ut lite blod i två rör. Blodet ville inte riktigt rinna till. Senare satte dom i dropp i "kranen", och hans slemhinnor fick en bättre färg (de kollade det lite då och då).

Bild från seniorkollen för cirka två månader sen, då allt såg sååå fint ut - både ut- som invändigt.

Magomvridning är definitivt konstaterat, men även mjälten ser suspekt ut. Veterinären börjar leda in mig på att det finns inget man kan göra när det gäller en gammal hund. "Det är en alldeles för stor operation med lång konvalescens, och så vet vi ändå inte hur länge det håller med tanke på mjälten... och att operara bort den... och så har vi njuren". Jag håller med, men hon hör nog att jag inte är riktigt övertygad.
    Anledningen att jag känner tveksamhet är dels att man kan liksom inte ångra sig - efteråt. Och dels för att vid seniorkollen när de ultraljudade honom för bara två månader sen, så sa de att han var vid god vigör både ut- och invändigt för att vara 13 år. Vem ska jag egentligen lita på? Vilken av de två veterinärerna är det som är duktigast med den bästa medicinska apparaturen?

    Vi ultraljudar (nog mest för att säkert övertyga mig - för allas parter). Spirou är lika medgörlig där; han ligger snällt still i den madrasserade och typ avlångt skålformade mjuka britsen. Hans ögon ser så lugna ut. Han ligger helt still och låter oss hållas. Varför? Litade han så på oss? Eller hade han så ont att han inte tyade protestera? Fast han brukade alltid vara medgörlig vid omvårdnad, så det var inte konstigt.
    "Jag vill inte trycka så hårt.", säger veterinären medan hon far runt med ultraljudsmanicken över Spirous spända mage. "Han har ont." Veterinären ser i det där ultraljudsblurret på skärmen att mjälten och ena njuren har tumörer. "Hur sjutton ser du det?", undrar jag som alltid ifrågasätter, speciellt med tanke på den förra ultraljudundersökning hos det andra djursjukhuset. Inte förrän nu talar jag om att den andra veterinären inte såg nåt för ett par månader sen, och att denne hade svårt att hitta den ena njuren, och att jag tycker det är konstigt, men jag svarar mig själv med att det kan väl komma fort. Denna veterinär svarar inte direkt (hon ville kanske inte) utan det blir nåt svepande jakande svar.
    Hon förklarar och visar på datorn Spirous röntgenplåt (där hela magen var en enda stor gasbubbla) och jämför hur det ska se ut med en bild på en frisk hund.

Spirou och jag blir lämnade ensamma i rummet. Först ligger Spirou lugnt kvar uppe på ultraljudsbritsen, men sen ville han ned. Jag lyfter ned honom och parerar med droppslangarna. Sen går han runt lite grann och jag får hela tiden trassla ut droppet.

Veterinären kommer tillbaka och vi bestämmer (definitivt) att det är dags. Jag frågar hur mycket det kostar. Jag ringer brorsan. Han stod tydligen redan utanför entrén och väntar (med sitt kontokort i handen ;) ). Jag ber dom att släppa in honom.
    Brorsan och jag - och förstås Spirou - får sen vänta ett bra tag. Jag börjar tycka att det drar ut på tiden, med tanke på att stackars Spirou har ont. Jag vet inte om de hade fler patienter eller om de bara väntade på att vi skulle få det bistra beskedet att sjunka in.
    Nån gång här så säger djurskötare/veterinär att det är svårt att ta bort ett älskat djur. Jag instämmer, men säger att det är så mycket värre när hunden är ung (och förklarar mycket kort om Gromit). "Ja, en gammal hund har ju liksom fått leva hela sitt liv.", instämmer hon.

Så var det dags. Spirou föll ihop bara efter knappt halva av den första avlivningssprutan. Veterinären blev själv överraskad. "Det där var jag faktiskt inte beredd på!", förklarar hon sitt lilla misstag (det såg ju inte så fint ut), "men hans kropp var nog helt slut. Har kämpat." Vi ville ju inte tvinga honom att lägga sig ned (eftersom det ju spände i magen), men så här i efterhand så förstod man ju att jag skulle ha hållt om honom och stödjat honom. Fast å andra sidan, så gjorde inte hans lilla fall Spirou nåt; han sov ju. Och det gjorde inte mig nåt heller. Just då.
    Hjärtat ville dock inte ge upp hur lätt som helst, så alla avlivningssprutorna gick åt. Strax före halv tolv på natten somnade Spirou stilla in för gott.

Att det ska vara så svårt att lämna jycken! Vet inte hur länge jag satt där på knä intill honom. Jag pussade. Jag snusade in hans doft. Kände på tassar, svans, trampdynor, klor, smekte över hela hans kropp. Jag reste mig upp, tog nåt steg, men hejdade mig, böjde mig och började om igen att ta farväl. Rättade till hans huvud, så att örat han vilade på låg bättre. Pussade åter på nosen.
    Kände pressen över att brorsan väntade utanför. Men nej, han får vänta. Kände pressen över de som jobbar där, fast de sa att jag fick ta den tid jag ville, så jag stannade lite till.
    Till slut så går jag mot dörren. Går ut. Jag vänder mig om och ser på min älskade hund. Står kvar i dörröppningen. Ser länge. Sedan sakta, sakta stänger jag dörren.

'

Veterinären sitter och skriver i "kontoret", hon hör direkt att jag är tillbaka. "Att det ska vara så svårt att lämna. Jag har nu pussat över hela honom.", säger jag och jag ser hur hennes ögon blir tårfyllda. "Du gjorde helt rätt. Vi kunde inte göra något mer för honom. Du gjorde helt rätt att åka in. Tur att det inte hände senare.", säger hon. Jag håller med.
    Vi går ned till receptionen och betalar.

Utanför på parkeringen så står brorsan och jag och pratar lite. Hehe! Ja, vi har lite morbid humor. Några djurskötare går förbi och nattrastar inneliggande hundar (antar jag) och de måtte undrat när brorsan och jag skrattar gott efter detta tragiska. Vad vi skrattade rått åt? Jo, vi spånade vidare på brorsans förslag till affärsidé till djursjukhusen som han kom på just där och nu: Bra erbjudande till valpköp efter man har avlivat sin hund. Man får välja om man vill ha en valp så lik eller så olik den gamla beroende på hur man är lagd.

Strax efter midnatt åker vi därifrån (i varsin bil). När jag startar motorn så sätter ju bilstereon igång, och det slumpar sig så att introt till en av mina absoluta favoritlåtar börjar (en av de jag har bestämt till min egen begravning), den ackustiska versionen. Då kom tårarna.

Originalversionen från "Det vita albumet" är egentligen bättre, men det var den här versionen som var på CD:n i bilstereon.

Väl hemma, tog jag med mig Spirous koppel in. Höll det i ett stadigt grepp. Satt mig i soffan med kopplet fortfarande i handen. Ville inte släppa taget. Kopplet ligger ännu kvar på soffbordet.

En sömnig och otrimmad Spirou - samt precis 13 år fyllda.

    

Så många minnen...
    Spirou var ju en av de få hundar som inte gillade agility - och den hunden hamnar hos mig. Så tokigt det kan bli. Det Spirou ändå tyckte var roligast på agilitybanan var att självmant trassla in sig i platta tunnelns släp. Till slut så lärde sig domarna (och publiken) att han faktiskt gjorde det med flit; med andra ord man behövde inte gripas av "panik" och kvickt försöka trassla ut honom. 

Lite luttrat tar domaren lugnt upp vattenflaskan innan han hjälper till att trassla ut Spirre - medan hinderfixaren småfnissar åt Spirous tilltag.

 När jag var hos uppfödaren för att kolla in... ja, var det Gromit-valp? Jo, det måste det ha varit, så beklagade jag mig lite över att Spirou ju inte har varit så agilityintresserad. "Du har inte funderat på att omplacera honom?", undrade hon. "Min Spirou!! Nä! Aldrig. No way!!", utbrast jag bestört. Nä, Spirou var min. Bara min. Och han lärde mig mycket. Både hur det är att ha en långsam agilityhund och att man kan uppskatta andra hundsporter som freestyle och rallylydnad samt aktiviteter som apportering och framför allt konster och trix. Det sistnämnda var ju Spirous allra bästa specialité.

 En filmsnutt med Spirou, Gromit och Wilbur. Från 2012.

En av mina absoluta favvobilder. Två nytrimmade jyckar - och Spirou precis nybadad och ren.

Spirou hade ju lärt sig själv hur man öppnar ytterdörren, på gott och ont. Faktiskt ganska behändigt under sommarhalvåret, men desto kyligare under vintern. "När ska du lära dig att stänga dörren efter dig?!", muttrade jag surt varje gång jag fick lov att gå bort och stänga dörren efter honom.

Wilbur och en alldeles nyss hemkommen Spirou-valp.

Spirous allra första skogspromenad. Håller sig intill sin morbror Keaton.

Spirou, Gromit och Keaton.

Några bilder på Spirou och hans morbror Keaton.

Systerson och morbror. Ganska lika, va! Fast ändå så olika.

Alltså... finns det nåt vackrare? <3

Tja... skulle vara den här bilden, då. <3

... eller den här!!

Så där satt han ofta förr i tiden. "Nä, nu är det faktiskt dags för frukost/middag!! Kom hit nu, matte!"

Han var hopplös med att ibland få för sig att krypa in under huset. Knäpphund!!

Knäpphund!! <3

Nu någon dag efteråt sätter ångern igång...
    Jag skulle ha förstått. Jag skulle förstått att nåt var på gång. Jag la ju märke till tidigare på dagen att jag tyckte han såg stor ut, men tänkte att jag bara inbillade mig. Jag skulle ha påskyndat veterinären, så Spirou slapp vänta och ha ont. Jag skulle ha förstått att han skulle falla ihop så där. Jag skulle förstås hållit om honom runt bröstkorgen och inväntat... och låtit honom falla ned i min famn. Känns som jag svek honom. Har ju i hela hans liv inpräntat att matte fixar allt; allt som är läskigt, fyrverkerismällar, blodprov osv. "Bara du hänger här intill mig så är det läskiga strax över.", har jag lärt honom. Och han litade på mig. Men jag satt bara bredvid och lät honom falla...

Saknar dig så! <3

Det e lite mycke´ nu

Här ett litet bildsvep över min för tillfället ganska hektiska arbetsplats.

Första bilden är från nån dag sen nere på lagret. "Va! Har kartongerna och lådorna börjat göra tunnlar nu för tiden?", undrar en förvånad och något misstänksam Pingu.

Den här bilden är också för nån dag sen, fast uppe i butiken, bakom disken. En liten Pingu har olovandes öppnad grinden och kikar lite nyfiket samt försiktigt ut: "Hur är det? Får man komma ut och mingla, månntro?"

Hallå! Var är disken egentligen?

 Jo, den är ju där. Rakt fram, ju! Ser du inte?

Samma fast från andra hållet. Notera att även skurhinken "är igång" samtidigt med uppmärkning av varor - och förstås även att samtidigt ta hand om kunderna.

Jobba, jobba, jobba, jobba! Fortare kan du!!!

I morse hade jag tankar att åka direkt efter jobbet upp till brukshundklubben för att träna rally. Pingu har ju anmält sig till en till tävling, ju - och då måste vi ju träna, ju!
    Förresten så körde vi ett kvickt litet spontant fem-minuters torr-rallypass mitt på trottoaren utanför jobbet medan tågresenärer rusade förbi oss samt pensionärsgubbar sneglade undrande vad vi pysslade med där mitt på trottoaren.
    Planerna att åka och träna mer ordentligt efter jobbet med skyltar och allt* hade jag ända tills bilen körde in på gårdsplanen här hemma, men sen efter skogspromenaden så gick det tokbort; ville bara hem och äta - och sen tog soffan tag i mig och håller fortfarande min kropp i ett stadigt grepp. :) 

* Har faktiskt funderingar på att hitta på nån typ av bärbar liten banband/kantband-konstruktion. Pingu blir ju som helt förändrad bara vi kliver över tävlingsbanans kantband. Om det sen beror på plastbandet (antagligen inte) eller på själva tävlingssituationen med spännande dofter etc (det mer troligaste) vet jag förstås inte, men han blir helt klart som förbytt bara vi kliver steget över kantbandet, så situationen ska tränas!

><

Nä, det blev ingen rallylydnadsträning. Efter åter en hektisk arbetsdag så blev det istället en avslappnad skogspromenad i lugn och ro; en skön kontrast mot tidigare av dagen.

Här är det godissök på gång i bergsskrevorna.

Här är det... ingenting på gång; vi bara är.

Snart hemma igen. Solnedgång. Ni ser väl Pingu spana ned på oss.

Även Spirou spanar efter sin matte.

I lugn och ro traskar vi...

... som Lucky Luke och Jolly Jumper mot solnedgången.

*suck* Rallylydnadstävlingsåtertåg på Roslagens BK

Allt är som vanligt. Och då menar jag allt.

Bild från torr-rallyträning mitt på Österskärs tågstation med störning av ankommande samt avgående tåg, resernärsvimmel samt ett slarvigt slängt bananskal mitt på asfaltsparkeringen. De svarta stolparna fick tjänstgöra som rallyslalom- samt serpentinkoner. Det tyckte Pingu var urskoj!!

Försover mig. Trots det hiskeligt hemska klockradiotjutet samt kompletteringen med mobiltelefonalarmet. Jag minns att jag hör klockradiopipet, men vaknar inte tillräckligt för att resa mig upp och stänga av det. Jag minns sen att jag hör ett nytt slags ljud. "Öh? Vad är det?", tänker jag fortfarande halvsovande, men kommer alldeles strax på: "Ja, just det! Det är ju mobilalarmet." Somnar om, vaggad åter till sömn av mobilljudet. Pingu ligger gosigt vid min sida....

Efter 20 minuter vaknar jag till med ett ryck: "Vad tyst det är!! Vad är klockan?!!! Neeej!! Nu är det BRÅTTOM!!" Ja, allt är som vanligt. *suck*

Att missa banvandringen i agility är typ piece of cake. I alla fall i klass 1, men i rallylydnad. Nej, det funkar inte! Genast man börjar läsa på skyltarna så har man tappat jycken. Jag menar, hunden är ju för sjutton redan tappad innan man börjar försöka läsa skyltarna. 

Varför denna nattsvarta men lite vackra bild? Jo, den är tagen strax efter spontan men behövlig torr-rallyträning på kvällspromenaden. Ni ser väl Pinguhuvudet i förgrunden?

När jag kommer fram till tävlingsplatsens parkering så greppar jag kvickt ryggsäcken och skyndar in genom brukshundklubbens grindar. Samtidigt sneglar jag ned mot planen, och ser med en lättnad att banvandringen pågår. Vid klubbstugans farstukvist står ett gäng folk. De ser mot mig där jag skyndar mot dom. "Hej, jag är sen.", hälsar jag. "Banvandring håller på precis. Vilket startnummer har du? Vi kollar vaccinationen nu och här.", möter de mig med stor serviceminded vänlighet. 
    För att det ska gå fort drar jag upp hela bunten med stamtavlor som ligger blandat med agilitytävlingböcker i ryggsäcken, och jag bläddrar kvickt igenom allihopa samtidigt som jag tänker högt: "Nej, fel... Där är den!". "Oj, hur många hundar har du?!!", säger tjejen förvånat. "Nä, jag har bara inte rensat...", förklarar jag.
    Ja, Gromits och Wilburs papper ligger fortfarande kvar. Jag tror att till och med Keatons stamtavla ligger kvar där. Ja, de är inte bara ständigt kvar i mitt hjärta och minne - utan även bokstavligen kvar i min tävlingsryggsäck; har inte hjärta att plocka bort dom. <3 <3 <3 

Jag skyndar ner till den pågående banvandringen. Samtidigt går en funktkionär ner till inroparen för att berätta att "Nr 7" har kommit. "Det är jag det.", förtydligar jag snabbt och glatt samtidigt som jag äntrar den pågående banvandringen. "Hej! Jag har varskott dom att du är på väg. Såg ditt inlägg på fejjan.", hälsar Carina. Tack för det! Tänk att mina klubbisar alltid ska behöva "ta hand om mig". :) 
    Sen senare kom Rosie med en kanelbulle som det hade stått mitt namn på. "Jag stannade för att köpa kaffe, och så såg jag den." Som sagt, mina klubbisar tar hand och servar mig till det yttersta. :) Tackar!!  

Vill nu på en gång passa på att åter säger ett stort GRATTIS till både Carina med Cava samt Rosie med Sharon för vinst samt fint kval.poängresultat!! GRATTIS!!!

Den typiska "prispallsoredan".

 

Grattis Cava och Carina!!

Rosie och Sharon in action. Stort GRATTIS till er med.

Hur gick det då för Pingu och mig, då? Äh!!

En liten rallyresumé: Vi hade ju en liten tävlingsturné för... ett år sen? Som gick helt åt skogen. Sen ett längre rallylydnadsuppehåll. Men nu fick jag för mig att ta ett nytt försök...

"Allt är som vanligt.", suckade jag tyst inom mig vid den första skylten (startskylten ej medräknad). Speciellt med tanke på noseriet vid "startfållan" samt startskylten. Jag fick jobba för att få nån kontakt överhuvudtaget vid startskylten. Jag fick till och med lov att peta på honom. "Öh? Undrar om vi blir diskade nu? Äh, spela roll. Jag måste ju göra nåt!", bestämde jag.

Sedan kom det ihålliga vaffandet. Samt den ständigt "ur position". Samt "sträckt koppel". Samt... Äh, ni fattar, va?!
    Ärligt talat blev jag lite less och sur. Så när Pingu välte ena serpentinkonen så böjde jag mig ned för att demonstrativt ställa upp den igen. Alltså typ demonstrativt och bestämt för Pingu. Typ; "Nä, den ska stå upp! Rör dom inte!!". Inte för att jag tror att Pingu fattar sådana "subtila" demonstrationer. Men ändå! Morr.

Ett bra tag innan serpentinvältet så bestämde jag att när (om) Pingu slutar att vaffa och istället sköter sig, så springer jag av planen för att belöna (alltså medvetet diskar oss). Men han slutade inte förrän strax före målskylten. Vi sprang ut från planen "i förväg". Jag trodde faktiskt att vi redan var diskade innan (antingen redan vid mitt petande vid startskylten eller när jag städade vid serpentinen), men tydligen (enligt protokollet) så blev vi diskade där, typ ett par meter före målskylten. 

Men spela roll.

När jag sedan hemma räknade ut vilka poäng vi skulle ha fått om vi inte hade diskat oss, så kom jag fram till.... *spänningen stiger* ...  Av de 100 poäng man har innan startskylten blev det.... *spänning* .... ett (1) ynka poäng kvar. ;) 

 Med andra ord, detta var vår absolut sämsta rallylydnadstävling. Av de där 100 poängen man har innan start blev det avdrag med 15 (enpoäng), 36 (trepoäng), 25 (fempoäng) samt 20 (tiopoäng) plus -3 på helheten = summa 99 poängavdrag.
    Och så den där vanliga domarkommentaren: "Fortsätt träna - bra kämpat." och så en smiley. *suckar uppgivet samt något frustrerat*

Ja, vad hjälper det att man tränar (uppenbarligen inte tillräckligt, eller rätt), försöker hitta platser med en massa störningar eftersom jag känner att själva momenten är det inga större problem med - utan att Pingu hellre vill nosa och hitta på annat än att köra rally.

Det är så in i helvete (ja, nu svär jag) frustrerande när jag ju vet att jycken kan - men inte på tävling. Jag riktigt älskar att känna den där kontakten, se hans mörkbruna ögon lysa av glädje och lycka när vi tränar... men lika mycket haaaatar jag när jag inte får den där kontakten, när jag inte får se de där glädjelystra mörkbruna ögonen...

Och så har vi hans vaffande. Jag har ju trott att det beror på hans frustration över att inte bli tillräckligt snabbt (i hans tycke) bjuden på belöning, men idag funderade jag på att det kanske inte bara är det; det kan även vara att han typ inväntar att vi ska börja köra... "Hallå, matte! När ska vi börja egentligen? Gå inte runt så där och larva dig och vifta med armarna "Framför! Kom! Gå runt! Kvar! (osv) När ska vi börja springa? Var är hindren?!!!!"

Rosie och Sharon, båda gamla agilityrävar, jobbar tillsammans inne på rallybanan och det gör de båda med bravur på deras första officiella rallytävling.

 Ser ni balansbommen som står intill plankanten? Jo, när Pingu och jag rusar bort från banan efter vårt rallylopp så kutar Pingu spontant och mycket vant upp på balansbommen och sätter kontaktfälten klockrent! Där kändes det hemvant och tryggt.

Jag menar naturligtvis inte att jag tyckte att balansbommen "störde" på nåt vis. Och jag brukar ju köra rallymoves som uppvärmning inför agilitytävling, för att få upp kontakten, så min ovan nämnda "tes" varför jycken frustrationsvaffar är tämligen svag.

 
Är jag nervös?
    Nja, visserligen blev jag lite förvånad över mig själv att känna ett pirr precis innan vi äntrade banan, men väl inne på banan kände jag bara en blandning av hopplöshet samt envishet att försöka få jycken att sköta sig. Så att anledningen till hans vaffande skulle bero på mattes nervositet stämmer nog inte, men visst är man mer spänd; att nu gäller det.

Där på tävlingen, efteråt, kände jag revanschlust samt en känsla av: "Öh, får man bara ett försök? Är det bara ett lopp?" Van med att det ju ofta är minst två lopp på agilitytävling. Då kände jag en vilja att försöka ralltytävla igen. Det är ju en tävling snart på Tyresö BK.
    I bilen på väg hemåt kände jag istället mest besviken frustration: "Äh, det funkar ju inte! Varför ska jag pyssla med det här? Det är inte nåt kul."

Okej, vi kör Tyresö-tävlingen. Men om (?) det inte alls funkar... så lägger jag av. Det ska vara kul - annars är det inge´ att ha!

 
Men samtidigt så... Tänk om (?) det skulle funka. Han är ju så duktig när det gör det. Emellanåt. Lite grann. Ett litet tag. Några skyltar. Tänk att få känna ett rallyflyt! Tillsammans med jycken. Vilken lycka!!
    Har jag tränat för mycket med betoning att hitta störningar? Eh? Jag, träna för mycket går i och för sig inte ihop. Jag känner ju att själva momenten är inga problem - utan det som ställer till det är hans nosighet, brist på fokusering samt följsamhet - och förstås vaffande. Varför frustrationsvaffar han? Han voffar ju även i agilityn när han är på, till exempel i slalomet. Men det är ett annat voffande. Eller? Det är skillnad på vaffande och voffande, eller hur?

Jag var ju på en föreläsning i torsdags med Kenth Svartberg om just belöningar samt hur man får jycken att funka på tävling, och jag tyckte jag fick lite uppslag att jobba med samt ändra mina träningsrutiner; en tydligare belöningssignal, fördröja själva belöningen med att glädjefullt rusa bort till en "belöningspunkt" (för att förtydliga att vi jobbar tillsammans samt att man faktiskt kan vänta något innan belöningen kommer), försöka få igång "social" belöning (men Pingu undrar mest vad sjutton jag håller på med: "Lägg av! Sluta peta på mig! Hit med godiset/bollen!", visar han något förundrat samt frustrerat).
    Frustration är vårt "middle name". ;)

Pinntokerier. Agilitytävling på Vallentuna BK

När jag publicerade förra blogginlägget (som har varit "pågång" en längre tid) i fredags, så hade jag tanken: "Bara för jag nu publicerar det här kommer det förstås bli en pinne imorrn.". Ja, så blev det. Lite tokigt, va! :) 

Tävlingen var perfekt i flera perspektiv: Nära (knapp halvtimmes resväg), första banvandring cirka kl. 11.00 samt helt okej väder. Jag tycker att alla tävlingar borde vara så här.

Agilityklass

Startnummer 12. Ganska halvlagom. Man hinner gå banvandring och värma upp utan att känna någon större jäkt.

Pingu var nosig som vanligt. När det är två före mig (en inne på banan och en väntande) så lägger jag ned Pingu strax intilll startfållan.  Jag ställer mig på kopplet så att hans ständigt påslagna nos inte kan fara iväg alltför mycket.

    Hunden som är före mig värmer upp och rör sig konstant inne i startfållan. Plötsligt börjar hon köra "Backa!", alltså hunden står framför henne och backar från henne; de står/rör sig hela tiden nos mot nos, alltså matte har (borde ha) full koll hur jycken hennes backar... men hennes hund backar mot Pingu och mig väldigt  nära, typ knappt en meter från oss, och allt närmare blev det.

    "Eh? Måste du vara så nära?", påpekar jag. "Jag måste ha xx i rörelse.", protesterar/förklarar matten. "Jo... men...", säger jag. De flyttar sig längre in i startfållan istället, men det blev precis dags för dom att starta. På väg in mot första hindret vänder sig matten om mot mig och ropar: "Ursäkta!". "Det är lugnt!", ropar jag tillbaka. :) 

    En liten parantes är att samma matte brukade "förr i tiden" köra nån typ av "distansinkallningsövningar" som uppvärmning inför hennes starter, där intill banans startfålla. Jag minns hur överraskad jag och Gromit blev när det plötsligt - från ingenstans - kommer en stor jycke farandes i 190 förbi oss - och alla andra ekipage - så att man nästan föll baklänges av vinddraget, och ingen mattes syntes intill den. Ja, hunden var hur lydig som helst, men... kanske inte så lämpligt just där mitt i startfållevimlet.

Till saken... loppet.

Jag förekommer Pingu (ingen tjuvstart). "Men vad i alla världen gör jag?!!", utbrister jag i tanken vid den första tunnelns utgång; jag skulle ju köra ett blindbyte där, men håller på att trassla till det för mig redan i starten. Dumsnut!!

Efter slalomet gör jag ett framförbyte och envisas med "Här! Här! Här!", och visar med hela mig framför mig, men Pingu flyyyyter ut bakom min rygg och för en sekund tappar jag honom helt "Vart tog jycken vägen?!!!" och tänker börja kika efter honom bakom ryggen på min vänstra sida, men som tur är så sluter han - sent om sider - upp där jag vill ha honom (från högerhållet). 

Han tar gungan utan tvekan. Ja, hans gungfobi verkar vara ett minne blott (om det inte poppar upp igen). Han har fint hindersug över hopphinder och in mot tunneln.
    Jag planerade bakombyte före A-hindret (de flesta körde nog sidbytet före långhoppet) dels för att jag anade att jag inte skulle hinna annat och dels för att Pingu då - måhända - skulle sakta ned sig något över A-hindret och därmed få till en tass på nedfartens kontaktfält. Planering i minsta detalj! :) 

Sen vid den sista tunnelingången så blev det dramatiskt!! Vägranhotet darrade på ribban. :)
    När Pingu sen far in med nosen in i den sista tunneln - så stannar han upp! Han tvekar. Men som tur är så tvekade han med tassar och nos fortfarande i tunneln (jämför om jycken stannar upp uppepå uppfarten till exempelvis gungan). Om han hade backat ur tunneln igen, eller stannat upp innan tunneln då skulle det bli en hel klar vägran. Det var verkligen på ett hår när. Jag misstänker att stackarn som sen kom på sjätteplaceringen - med noll fel - och utanför pinnplats nog tycker tävlingslivet blev ganska orättvist.  Sorry!! (jag menar det)

Man kan se på filmen att Pingu inte riktigt vet var han har sin matte i "hoppsvängen" innan de två sista tunnlarna; han vänder på huvudet för att kolla. Trodde han att det var ett bakombyte, månntro eller nåt? Smått intressant för en agilitynörd.

Om vi hade fått en femma, så hade vi hamnat på 11:e plats istället, men det var ingen vägran. Så det så! :)

 Ja, så nu fick man gå och gräva ut Pingus tävlingsbok från tävlingsryggsäckens djupaste fack. Den har legat där - orörd - sen cirka ett och ett halvt år tillbaka. Fortsätter vi i den här takten så kommer vi kunna flytta upp till klass 2 om... cirka fyra år. Hihi! Äh, vem har bråttom.

Det kändes faktiskt lite fånigt och dumt att den där pinnen kom intrillande just igår (efter mitt dumma blogginlägg dagen före). Sen kändes det också lite dumt för den där "nästan-vägran-incidenten" i den sista tunneln samt för att det ska vara så himla speciellt bara för att loppet råkade bli ett pinnlopp. 
    Jovisst, loppet kändes bra, trots här ovan nämnda misstag plus "irritationen" över att Pingu rusade efter målgång direkt fram till Ester som råkade stå där. Haha! Sicken belöning för en överlycklig Pingu!!! Tur att inte Ester tog illa vid sig - eller hennes matte.
    För er som inte vet, Pingu är ständigt djupt förälskad i henne - bara för att hon löpte en gång för över ett år sedan. Något som han nog aldrig kommer att glömma. Verkar det som. (självklart har hon löpt flera gånger sen dess, men det vet inte Pingu om). Jag tror nog att Pingu behöver få träna lite med Ester som störning.

Pingu har flera hundar som han ständigt är kär i: Hubbe, Felix (labbe, ESS, kastrerade killar), Ester (flat), Tosca (havannais, som förresten löpte igår, de använde i alla fall löpmatta), Winnie (blandis, kastrerad tjej) och så Zack förstås (blandis, kastrerad pojkvasker). 

Apropå Zack, så tyckte jag faktiskt lite synd om Zack-matten igår. De hade ett ynka lopp, väntar typ hela låååånga dagen på det - och så är jycken mer eller mindre helspattig. Efter en dags lång väntan blir det bara en kort startträning, typ, i tävlingssituation. *suck* "Man vet aldrig vilken hund man har med sig in på banan.", konstaterade hans matte. Ja, vilket humör är han på? Är han den där fina följsamma eller den där totalt urblåsta fara-runt-jycken? "Ja, det är väl det som är charmen med att tävla med jyckar!", kommenterade jag lite dumt irriterande, men sant. Fast en hel del pinnar har de erövrat. Så duktiga är dom. 

Hopploppet

"Bara för att det gick så bra i förra loppet, så kommer det gå åt skogen.", tänkte jag. Strax efter så kommer Rosie och säger/kommenderar: "Bara för att det gick så bra i förra loppet, så ska du inte...!". Haha! Ibland läser hon mina tankar.

Pingu har startnummer 36. Pingu började att nästan desperat att storgläfsa där vi står (Pingu ligger ned) och inväntar vår start. Han spejar runt. Jag ser att Ester står därborta en liten bit från målfållan (de hade nyss kört). Jag ber Rosie att vara beredd att schasa bort en "rymmar-Pingu" samt att be Ester att kanske flytta på sig.


Det var en lite halvsvår start: Hopphinder, tunnel och långhopp (där man vill ha gjort ett sidbyte). I min fantasi så skulle Pingu sitta fint kvar i starten medan hans matte går och ställer sig vid typ halva tunneln och sen kalla in och man hinner göra sidbytet medan jycken rusar i tunneln. Pyttsan! Tjuvstart som det bara ryyyyyker om det.
    Men vi har kört nödlösningshandling förut. Det blev väl nån vägran vid nåt hopphinder. Om jag minns rätt så blev det fel i slalomet, först vägran, sedan fel väg i slalomet (när jag passade på att utmana honom), men jag sket i det. Diskade kutade vi in i mål. Jag fångar Pingu innan han far iväg. Han är inte så mycket intresserad av hans speciella tävlingsboll. Vill hellre nosa runt. Rosie bjuder på "istället-för-rymma-iväg-godis". Jag ber henne att räcka mig kopplet. När kopplet väl är på plats så intresserar sig Pingu för bollen, fast först ville han ha "bjud-godiset". Jag hade boll och godis i varsin hand och frågade vilket han ville ha. Fick samma svar på två försök. Sen tyckte han det var boll-lekardags.

Jag: "Titta! Han ser på mig!" Pingu: "Öh? Vem är du?!!!" Foto: Ulrika Lundberg.

Nu är hon så där dum igen. Pinntokigt.

Ja, dumheterna börjar redan i rubriken; tala om sig själv i tredje person. Störtfånigt!
    Varför jag är "så där dum"? Jo, för jag är på klagohumör. Eller klaga och klaga? Nä, inte riktigt. Folk får väl göra och tycka som de vill, men... ;) 

 Nu är 2015-års agilitytävlingar snart slut. Det är bara 2-3 tävlingar kvar (och en rallylydnadstävling!!). Förra året, för cirka 1,5 år sedan, typ, så var det några snälla och peppande agilityvänner som hurtigt skanderade att nästa år, då kommer pinnarna (uppflyttningspinnar) bara raaasa och trilla in för Pingu.
    "Vad var det du sa förra året...?", har jag nu - i år - småfnissat lite och retat dom. Ja, för dom där inrasande pinnarna har lyst med sin frånvaro - och inte gör det mig nåt! :) Pingu har alltså en (1) pinne i agilityklass, och den erövrade han för över ett år sedan.

Hm? De som spådde Pingus agilityframgångar kanske inte räknade med hans matte, mig? ;) Det är förstås jag som har satt käppar i pinnframgångshjulet. Hehe!

Här har vi en pinne som heter duga!!

Skämt åsido, så har jag faktiskt funderat lite på det här med "pinntokerierna".
    Men... är det inte tråkigt att behöva känna en besvikelse - fast man har gjort världens finaste lopp - bara för att en liten hoppbom råkade falla, att en tass råkade flyga över kontaktfältet eller att man fick nåt hundradels tidfel? Ja, för att kunna erövra en pinne så måste ju man ju nolla (varken hinder- eller tidsfel).
    Det borde väl i alla fall vara roligare att kunna helt ut vara glad och nöjd över ett bra lopp - oavsett om det har genererat till en pinne eller inte. Den viktigaste utmaningen är (för mig) att lyckas ta sig igenom banan med ett flyt och med glädje. Om det nu skulle vara ett pinnlopp så är det bara (typ) en oerhörd rolig bonus.

Jag vet och förstår att min egen tävlingsinställning inte är ett vinnande koncept, alltså resultatmässigt, men måste helt klart vara roligare! Mycket roligare än ni/de som ständigt jagar pinnar, uppflyttningar och andra meriter? Eller? Själv riktigt hatar jag att bli besviken. Haaaaatar!!

Jag minns den där ödeslydnadstävlingen för typ hundra år sedan (på den tiden då jag lite då och då småfuskade i tävlingslydnad), och jag peppade mig före tävlingen: att om platsliggningen funkade hyfsat, så är första priset (alltså inte placeringen) med största sannolikhet i hamn. Pyttsan! Jag blev så besviken så att jag satte inte min fot på en lydnadsplan på två år. 

 Pingu är nu tre och ett halvt år, och jag kanske borde skämmas över att mina mål fortfarande är att han ska stanna kvar inne på banan (alltså inte ägna sig åt "publikmingleri"), att vi kör banan som ett team där vi stöttar varandra och att vi, Pingu och jag, rusar tillsammans i mål och har en liten trevlig belöningsstund ihop.
  Mötte för en tid sen en tjej som har en jycke som är typ jämngammal med min Pingu. Hon uttalade sig negativt om loppen hon och hennes hund hade kört under dagen. "Men han är ju ung än!", tyckte jag. "Nääää! Han är ju gammal!!!", protesterade hon med eftertryck.

Ja, vi ser olika. Inget fel med det. Hur som så förväntar jag mig inte att Pingu ska bli "hund" förrän han har fyllt fyra år. Tja, jag är förstås inte heller en vinnarskalle. Mina hundar är framför allt mina familjemedlemmar, och saker och ting får helt enkelt ta den tid det tar. Jag är nog lite mer "laid back" - och har inte heller erövrat några bemärkelser tävlingsmässigt (förutom Spirous RLD N). Man får det man är typ, och jag är glad och nöjd som det är. Menar absolut inte att annan inställning är "fel" annat än för mig själv.

Haha! Ibland dagdrömmer jag om att man skulle på nåt otroligt sätt kvala till SM (jag säger ju att det är en fånig dagdröm), men avstå - för att SM:et arrangeras över min "max två timmars resvägs"-regel. Vad kul det skulle va`! :)

Ja, den dagdrömmen är verkligen beviset på min obefintliga tävlingsinstinkt; min dröm är att frivilligt avstå SM; att säga "Tack, men nej tack!".

PS. Fast liiite tävlingsinriktad är jag nog... eller inte. Eftersom jag i alla fall inte efterlever 2+2 på balanshindren, så har jag bestämt att hädanefter köra nån typ av "halvblesyr-running". Dels för jag som sagt inte efterlever det på tävling samt dels för att vinna bantid i och med vi i alla fall är så långsamma. Har inte tid med att vara ordentlig och sånt tjafs. Fast... nu finns det förstås -överhängande- kontaktfältsskutt. Eh? Man måste/bör nog träna "halvblesyr-running". Hm? *funderar* DS.

Att det ska va så fördömt svårt att vakna? Agilitytävling Uppsala Hundvänners LKK

Som vanligt. Vaknar inte. Jag hör det hemska klockradiotjutet. Kikar med sömndruckna ögon ut. Inser att det fortfarande är mörkt ute. "Jag går inte upp när det är mörkt. Vägrar!!", tänker jag förgiftad av morgontrötthet. Pingu ligger gosigt inträngd vid min sida. Jag vaggas av det hiskeliga tjutet från klockradion åter till sömn. Att Pingu låg så där mysigt intill gjorde ju inte heller saken bättre; vem vill gå upp då, liksom? Suck.
    Vaknar sedan med ett ryck. Det är ljust ute och det hiskeligt hemska klockradiotjutet har tystnat av sig självt för lääääänge sedan. Att jag aldrig lär mig?
 
    För att fatta mig kort*: Vi missade dagens första start. Pingu hade ju startnummer nio. Insåg direkt att det är kört, även utan banvandring. För en stund tänkte jag faktiskt strunta i alltihopa och stanna hemma istället, fast jag då redan hade fixat matsäck med mera, men är det verkligen värt att åka till Uppsala bara för att köra ett ynka lopp?

Haha! Sen när jag väl är på plats (efter att ha åkt fel två gånger), så håller jag på att missa hopploppets banvandring. Om inte Anneli hade gått till tältet och hojtat till där jag stod i lugn och ro efter att ha gått en morgonrastning med jyckarna, så hade jag missat det. "Öh? Vadå? Jag trodde vi skulle köra på den här banan!", svarade jag smått förvånat samt skamset. Att den där Anneli jämnt måste hålla reda på mig. Hon måtte tycka att jag är hopplös!! 
   Hur jag kan vara så dum och tro att vi skulle köra agilityklass när jag var fullt medveten om att det var just agilityklass som jag missade vet då inte jag. Dumsnut!!
 

Agilityklass, klass 2 pågår...

... fast först måste gungan fixas.

 Bilderna här ovanför är här enbart för att illustrera - och visa mig själv - hur balanshinder ser ut, och att när dessa hinder ingår (A-hinder, balansbom samt gungbräda) så är det inte hoppklass. Kom nu ihåg det till nästa tävling!! Så jag inte åter igen ställer mig lugnt och inväntar banvandring vid fel bana - medan banvandringen är i full gång bakom ryggen på mig. ;) 

Egentligen tog jag bilderna bara för jag inte hade så mycket annat för mig, där jag satt och inväntade Zack, Zia samt Sharons starter i klass 2. Pingu tävlar icke i klass 2. Tyckte också att lite mer ovanliga agilitybilder kunde pryda denna sida med en sån där bild på agilityvärldens vardag; funktionärer samarbetar effektivt för att lösa ett uppkommet problem.

Hoppklass

"Startnummer 37. Varför kunde vi inte fått 37 i agilityklassen istället? Då hade vi ju (kanske) hunnit med den med." (mina tankar inför loppet)

Pingu är väl som vanligt inför loppet; omvartannat odräglig till följsam med god kontakt. När det börjar närma sig vår start så går vi numera fram till startfållans direkta närhet, och jycken ska ligga ned. Jag ställer mig på kopplet, så han inte kan nosa runt hur mycket som helst. Pingu blir väldigt intresserad av hunden som startade före oss (vilket jag då inte visste att det var just hunden före, det var ett par tävlande som inte dök upp). Han påbörjar att smågläfsa, men stillar sig (typ). Denna  jycke råkar sen passera precis framför oss, och Pingu visar stooort intresse. Längtansfullt ser han efter dom. (Vilket absolut inte är deras fel på något sätt.)

Inroparen hittar inte startande. Plötsligt är det vår tur. Jag blir obarmhärtigt indragen av Pingu till platsen framför första hindret, där han noggrannt nosinspekterar marken. 

    Som det syns på filmsnutten har jag svårigheter att få upp Pingunosen från marken. Det syns däremot inte på filmen att han minutiöst slickar på en gräsfläck. Jag försöker med alla mina knep (tjoar, försöker locka med handen framför nosen, hoppar på stället, klappar händer, viskar osv) att få upp nosen - utan att på nåt sätt verka vara fysiskt hårdhänt (ni kommer väl ihåg domaren som sa åt mig förut).

    Till slut (kändes som typ trehundra evigheter) får jag upp nosen på jycken. Lite kul att se på filmen hur domaren väntar tålmodigt, undrar vad hon tänker? Detsamma om tidtagaren.

    Lite oroväckande så spaaanar Pingu tråååånande bortåt, in mot banan - inte mot de första två hindren. Jag kör en "give me five" enbart för att kolla om hundskrället är kontaktbar. Det var han.

Vid banvandringen hade jag bestämt att jag inte skulle komma för nära slalomet, utan mer skicka honom mot slalomingången, men jag ser på filmen att jag misslyckas totalt. Nu kanske Pingu skulle struntat i slalomet i alla fall, men... (det är svårt att koncentrera sig på att krångel-zick-zacka när man har annat trevligt i nosen). Jag berömmer att jycken faktiskt kommer tillbaka efter missat slalom (inte far iväg på "publikmingleri").

Det blir alldeles för vida svängar (fulla med handlingsnödlösningar), men jag kämpar på. Vid banvandringen insåg jag faran att jycken skulle kunna fara in i fel tunnelingång (tunnel nr 2) och jag planerade att vara tidig och tydligt visa den bortre tunnelingången, men vad hjälpte det? Att jag planerade det, alltså. Äsch! Jag blev ju sen och disken sitter som en smäck i tunneln!.

Jag är ändå mycket nöjd över loppet. Det gick att köra trots "flänghund". Jag är även nöjd över att Pingu själv nog aldrig märkte att det blev fel väg (som annars kan generera i strul och avbrott i banflytet).

  Det jag däremot inte blev glad över är att han efter målgång (diskad) rusar fram till närmaste jycke. Jag som skröt i torsdags vid rallyträningen att han numera springer i mål tillsammans med sin matte. Pyttsan!! Tack Malin för att du var kvick på fötterna och motade bort honom från hans "frieri-fantasier". Jag gör ändå försök att belöna med den speciella "tävlingsbollen", vilken han först ratar, men sen så fick jag ändå igång en gemensam tävlingsbelöningsrutin. *nickar instämmande med viss förvåning*

Den där nosen går inte av för hackor.

* Vilket - tydligen - är för mig omöjligt. Se bara hur långt inlägget blev ändå. Fast det kunde (brukar) vara värre. :)

"Det här är första å sista gången...", muttrade hon surt. Agilitylagtävling på Södertälje LKK

Eftersom det var lagtävling med bästa (om man ser ur en trevlighetssida, inte resultat) ZaPi-ZeKo-laget, så bara måste jag komma dit i tid. Jag var (nästan) riktigt nervös inför att läsa PM:et där det ju står vilka tider det kommer att vara. Jag pustade sen ut: Första banvandring klockan 9.30 och vårt lags banvandring var åtta minuter senare, minst. *puh* Ja, till halvtio borde jag ju kunna fixa mig själv dit i tid. Och det gjorde jag faktiskt också, men det var på ett hår när. *suck*

Tävlingen i Södertälje var/är (pågår fortfarande i skrivande stund) ju en stor rackarns tävling i dagarna två med fyra banor igång samtidigt. Laget var enbart anmäld till lördagens tävlingar, och det är jag just nu mycket tacksam över... Idag regnar det nämligen. Avskyr regn!!

Jag tänker på er nu, ni agilityfreaks som just nu kutar runt i vattenpölar så det skvätter om er. Och där! Just där så ruskade hunden av sig allt det blöta så ert före detta varma kaffe blev alldeles utspätt. Hehe! Hamburgergrillen har förstås slocknat i skyfallet, så det kan ni glömma. Tänk vad kul ni kommer få sen när ni ska torka allting när ni väl - sent om sider - kommer hem; allt från blöta kläder och strumpor till hundburar och gigantiska och otympliga tält som kräver några hektar torkplats. *här späs (!) skadeglädjen på från en varm - och torr - soffa inomhus* ;) :) 

 Igår var det vädret helt okej. De svarta åskmolnen bara styrde förbi oss med ett fåtal regnstänk över våra huvuden.

Jo, till saken....
    Jag var som sagt där i tid. Körde först in till avlastningsparkeringen för att just göra det, lasta av pirra med prylar, och ställde sen den fulla pirran samt ryggsäck intill tävlingsområdet. Sen bar det iväg för att parkera bilen på "den riktiga" parkeringen... där det var akut parkeringsfunktionärsbrist. Därmed blev det även akut parkeringsbrist - fast det egentligen inte skulle/borde behövt vara det. Jo, det är nåt nytt dom har kommit på som en del inte alls var medvetna om; man kan faktiskt parkera bilar intill varandra - i (!) det så fint vitmarkerade parkeringsrutorna. Då skulle det lätt fått plats några bilar till.
    Jag irrade runt parkeringen med bilen nåt varv, försökte klämma in mig i en egentligen för trång lucka, men gav upp (vågade inte), men blev sen hänvisad till en lucka mellan husbilarna. Tack!! :) Jag trodde ju att platsen var enbart reserverad för husbilar, ju.

Sen en så där lite lagom rastningspromenad med hundarna bort till tävlingsplatsen. Men.... det börjar nu att bli ont om tid...
    Väl framme så greppar jag min full-lastade pirra och slänger på mig ryggsäcken samtidigt som jag irriterat försöker styra en minst sagt oregerlig Pingu som drar stenhårt åt alla håll och kanter, mot folk och fä samt spännande dofter och annat intressant. Spirou hänger (i princip) bara med. Jag måste mest bara tänka mig för så att jag inte går för fort, så det är nödvändigt att justera kopplen anpassat till respektive hund.
    Medan jag drar den relativt tunga och halvvingliga pirran (beroende på ojämnheter i marken samt förrädiska gropar) och försöker parera så att inte jyckarna (läs: Pingu) sätter igång och "flirtar" med varenda hund vi möter/passerar, så ser jag hur banvandringen har börjat borta vid de två "largeklassbanorna", som självfallet var lääääängst bort.

Det är folk och fä i vägen överallt!!! 
    Folkvimmel, hundskall, speakerröster, barnaskrik, folk som glatt hejar på varandra, banmarkeringar som ej får överträdas, tältlinor och tältpinnar i dubbla tältrader att snubbla runt i.
    Vid "gångkorridorskorsningen" så möts två hundekipage mitt framför fötterna på mig, och de ställer sig och börjar glatt konversera - mitt i korsningen - och pratar läääänge (i mitt tycke) med varandra; de ser inget annat än sig själva, de är som försjunkna i sitt, de ser inte att de står mitt i vägen för min, min full-lastade småvingliga pirras och mina odrägliga (läs: Pingu) hundars försök att komma fram till vårt tält (läs: Annelis tält). Jag morrar inombords samt blänger lite surt - och menande - mot dom. De två "pratkvarnarna" går till slut åt varsitt håll, fortfarande helt omedvetna om att de nyss stod mitt för alla försök för resten av jordens befolkning att kunna komma fram till dit de nu vill komma. *pust*

Gammal bild. Enbart som en liten läspaus bland alla bokstäverna.

 

Väl framme *pust* vid Annelis tält, monterar jag kvickt upp hundburarna. Det är tid kvar. Som tur är är det ju två banvandringar. In med odjuren i varsin bur (efter att först ha bjudit på vatten), sen bort till den andra banvandringen - som faktiskt inte ännu har påbörjats!! Med andra ord, gott om tid. Anneli står och väntar, men var är Helena? Jo, där kom hon med andan i halsen. "Parkeringen!!!", flåsades det. Just det!
    Hålla hennes hundar medan hundbur samt markkrok monteras upp. Äsch! Även den andra banvandringen är ju hela åtta minuter lång, ju. Man hinner. Det är lugnt. ;) *harkl*

Jag vill sen gå en rast/uppvärmningsrunda med hundarna. Pingu är dfjklöafjö- (finns inga ord) dragig och nosig. Jag har fullt sjå att hålla honom i styr. Jag vill bara komma ut från denna bubblande agilitygryta. Hittar bakom de dubbla tältraderna en vidöppen grind. Jag irrar in på nån slags "bakgård". Ser en man stå och fixa med nåt. "Kommer man ut härifrån?!", frågar jag näst intill i panik. "Jo, därborta!", nickar mannen med ett litet leende på läpparna. "Tack!!", säger jag med en lättad ton och dras obarmhärtigt bortåt av Pingu. Vi går runt det staketinhägnade tävlingsområdet.
    När jag senare kommer tillbaka till tältraderna så muttrar jag surt för mig själv: "Det här är första och sista gången.... Första och sista gången jag är med på en sån här stor tävling..." Ja, jag ljuger förstås (det är inte första gången, och troligt ej heller sista). Fast så kändes det - just då. Just då ville jag bara vara för mig själv med hundarna i en tyst och trevligt lugn skog.

Haha! Tala om att man babblar om en massa ovidkommligheter (eh?), om man istället skulle kort sammanfatta gårdagens fyra laglopp, så skulle det bli så här: disk, disk, disk och så en.... disk. :) 
    För er som inte vet om det här med agilitylagklass: Man måste vara minst tre i ett lag (max fyra) för att det ska räknas, det vill säga man måste ha minst tre resultat annars blir det disk, och vi var just det: tre stycken. Koy hade annat för sig.
    Just det! Vi har ju en ny medlem i laget: Frasse och Helena. Zero (som ju är -Ze i lagnamnet) har blivit agilitypensionär.

Hoppklass A.

I det första loppet, hoppklass A, blev våra resultat så här:

Titta! Pingu, den fantastiske, kom i mål!!! :)

Det är helt otroligt att denne jycke som var så odräglig och envist dum utanför banan kunde prestera detta. Visserligen tjuvstartade han, det blev milslånga vida svängar (därav tidsfelen), jag fick dra till med tusen nödlösningshandlingar och bästa jycken som har ett så pass bra hindersug att han törs försöka forcera hindren från helt omöjliga vinklar - och lyckas!! Bästa Pingu!!

Denna klass vanns av bästa Kalaspuffarna, där vårt ZaPi-ZeKo:s Anneli var stand-in-förare (eller numera originalförare?). Heja Kalaspuffarna!!

Agilityklass A.

Här var det mest bara flams från Pingus sida.. Tjuvstart igen (!), denna gång en rejäl en, och jag vet inte vad. Kändes inte så bra, men han är fortfarande med mig - ända in i mål, så belöning får han ändå. Lever i nuet.

Hoppklass B.

Tjuvstart igen... eller var det vid detta lopp jag förekom honom precis innan han antagligen skulle tänkt tjuvstartat? Hur som helst, det var i det här loppet han helt plötsligt efter två hinder (typ), efter långhoppet får för sig att kuta bort till en tunnel - som låg typ tusen kilometer ifrån dit jag visade. "Öh?!", stod jag kvar och undrade vad Pingu fick för sig. Sen resten av loppet gick kanonbra!! Med andra ord en disk igen, men spela roll!! Jag är allra, allra mest nöjd över slalomingången. *ler förnöjt*

Agilityklass B.

Pingu var hopplöst nosig innan start. Lite då och då stod han även och vädrade upp mot vinden som blåste in från golfbanan/fälten. Han var även nästan helt hopplös att få upp från det där doftparadiset framför det första hindret, men till slut så kom nosen upp - och jag berömde honom (som numera vanligt).
    Innan loppet hade jag bestämt att nu ska jag göra allt för att förhindra tjuvstart - och han tjuvstartade faktiskt inte!
    Haha! Men vad hjälpte det!! Fast jag ropade in honom, i mitt tycke (i alla fall just då) hur tydligt som helst för att visa in till den bortre tunnelingången - och inte - framför allt den så trevligt frestande balansbommen som stod rakt fram, så skjöt Pingu sig själv iväg, som skjuten ur en kanon, rakt fram mot balansbommens uppfart - disk.
    Pingu är hur flamsig som helst. Jag avbryter banan och skuttar (inte jag bokstavligen, alltså) de sista hindren. Pingu får som vanligt sin speciella tävlingsboll som belöning - för att han är med mig (inget publikmingleri).
    Kalaspuffarna blev tvåa i denna klass.

Sammanfattning

Jag tycker det är jobbigt med sådana här stora tävlingar; får nästan lite klaustrofobiska känslor med min ohängda byracka som hårt hänger och drar i kopplet. Vill bara komma ut och ifrån all trängsel. Ändå var det inte såååå himla trångt igår; väl tilltagna "gångkorridorer" med fårnätsstängsel mellan banorna, och det fanns stora ytor till att värma upp, men de var ju lite "där borta". Det blev väldigt trångt intill start- och målfållorna. Hade det här varit för nåt år sedan, så hade jag nog spruckigt av irritation över trängseln och min ouppfostrade hund (ja, det är mitt fel).
    För varje gång jag skulle ta mig tillbaka till vårt tält, efter rastning/lopp, så var jag vilse. "Var sjutton är vårt tält?!!", muttrade jag förvirrat för mig själv medan jag spanade efter nåt ljusblått (Annelis tält), som ju är en ovanlig tältfärg, men vad hjälpte det? Jo, faktiskt. Lite. Tänk hur jag skulle ha irrat omkring om tältet hade`haft samma färg som alla andras, och som mitt eget "vanlig-blåa" tält!

Själva tävlingen flöt på väldigt bra, allra helst med tanke på antalet starter och banor och att det plötsligt blev strömavbrott samt att en balansbomsstegpinne behövdes fixas till mitt i pågående klass. Bra jobbat alla funkisar!!

Jag är lite småstolt över att Pingu ändå skötte sig inne på banorna, och han skötte sig faktiskt relativt bra (typ, thank God för koppel) utanför.
    Jag är även glad över att det inte var min hund som plötsligt stannar upp mitt i banan, ställer sig stilla för att vädra/glo ut mot ringside - och sen i full kareta kuta iväg mot en/några hundar som stod en liten bit ifrån banan. Snabba människor intill schasade kvickt som attan bort hunden, så det hände absolut ingenting.
    Jag är åter igen även glad över att det inte var min hund som får för sig att anfalla/mucka gräl med hunden intill; fullt och fult slagsmål med varsin ägare som desperat försöker sära dom åt. Den anfallande matten blev nog väldigt besviken/arg/förtvivlad över sin hund. Känner faktiskt nästan mer för henne än för den stackars hunden som blev anfallen. Kanske fel av mig, men... 

Kan orsaken till Pingus flamsighet samt extrema nosande i speciellt det sista loppet bero på "mental utmattning", att han helt enkelt var för trött för att koncentrera sig på agilityn?

Jag är superglad över att Pingu fixade slalomet i alla tre (!) klasserna (i den fjärde bröt jag innan slalomet). Han som har slalomstrulat de senaste tävlingarna - och inte har vi tränat nåt heller. Hm? Träna räknas väl som lite småfusk, va? ;) 

Jag blev även smått stolt och glad över att Pingu fick erbjudande att vara med i världens bästa springerlag (efter vårt första braiga lopp ;) ) som ju har varit med på SM tre år i rad (eller var det fyra?), men jag tackade vänligt nej eftersom jag nog inte är rätt lagmedlem för dom; den där SM-pinnejakten är inte riktigt min grej. Men visst skulle det vara kul, men... jag måste vara realistisk.
    Jag blev även lite smått road av ett förvånat "Oj, då!" från ringside (hörsägen) efter det första nollade loppet (sånär på tidsfelen). :)

Gammal bild på fin hund.