The BIG no-no

Jo, i tisdags så råkade (?) Pingu utföra "the BIG no-no"*, så nu blir det andra bullar hädanefter. Här börjas det genast att mota Olle från grinden; började smida träningsplaner direkt. Så vi har passat på lite då och då att träna lite konster mellan kunderna på jobbet. Ja, alltså inte bokstavligt talat mellan kunderna utan när det är "kundfritt" i butiken.
    I fredags så försökte jag fixa lite bildbevis, men... det var inte så lätt. Pingu tyckte jag var konstig när jag höll på och flipprade med mobilen samtidigt, och då tyckte han att man kunde vara lika okoncentrerad som sin matte. *harkl*

Det vi tränar är backa, men här blev det buga istället - fast han egentligen inte kan det. Jag hade full sjå att inte falla för frestelsen och belöna hans snygga bugning. Vi höll ju på med backa, ju! (Pingu flänger runt med huvudet, och kameran hängde inte med)

Här står han still och funderar: "Vad sjutton vill hon, män´skan? Hur ska jag göra får att få ett "Yes!"(istället för klickern) och en godisbit?"

Det är lite komiskt att när vi tränar shapingvis så är Pingu som en slö slashas med ett stort blinkande frågetecken ovanför hans söta huvud. "Öh?", frågar han - och lägger sig ned - blickstilla. Att fortsätta att försöka prova nåt annat.... är inte direkt det första han kommer på - om man säger så. Hela han går i slow motion, till skillnad mot annars. Det är jobbigt att tänka själv, tycker Pingu."Visa istället!", uppmanar han.

Spirou däremot - som annars är en slö slashas - blir som en fnittrande och fladdrande gigantisk skogsmus som testar både det ena och det andra - i en hysterisk kackafoni när vi tränar konster. Kameran hinner definitivt inte med (som synes). Det är förresten inte bara kameran som inte hinner med; jag gör det inte heller.

Bilden ovanför så körde han ett kvickt och slarvigt "Skäms!"

Här har han precis backat och gjort några snurrar åt bägge hållen - och tycker att nu är det belöningsdags. Vem är det som bestämmer vad här egentligen? Va?!!!

Ett nytt försök, men han backade iväg och körde sitt race. Hahaha!

Här är det på gång i alla fall; "Se fånig ut"-konsten.

Där satt den!!

Jag har ju nu misstänkt under en längre tid att Spirou börjar höra sämre, därför så har jag nu introducerat nya handtecken för skämmas- och "se fånig ut"-konsterna. Jag trodde ett tag att han hade fattat handtecknen, men sen så har jag börjat tvivla... men det kan ju bero på att jag höll på med mobiltelefonen samtidigt.

 Spirou, Pingu och jag går promenad i Österskär by night. Vi (i alla fall jag) hoppades på flera hundmöten, men det blev inte så. Inte ett enda. Det fanns däremot fina stenar att skutta upp på.

Anledningen till att vi styrt promenader till Österskär är för att där bor det typ millioner hundar, i alla fall fler hundar än människor (nja... en lätt överdrift, eller en stor då). Denna morgon fick vi bara två hundmöten - med samma lilla tax. Men det gick alldeles utmärkt. Typ.

Mitt "typ" nyss var för att Pingu var helt galen (en lätt underdrift) i början av promenaden (han var överlycklig av spänningen att vara på en ny plats); han höll på att dra omkull mig ett flertal gånger - men jag lyckades hålla mig på fötter, trots att jag förblindad av solen lyckades kliva i värsta leran samtidigt som Pingu gjorde världens megaryck. Taxmatten tittade skeptiskt mot mig och de två windsurfingkillarna som stod bredvid.... jag undvek att se åt deras håll, om man säger så...

Om ni undrar varför inte Wilbur och Linus är med på bilderna är för att de inte är med. De fick gå en egen kort liten promenad i "storstan" eller i Åkersberga "city" om man vill kalla det så. De brukar ju annars promenera i Österskär, så jag tyckte de behövde lite omväxling på dofterna. Spirou och Pingu däremot brukar ju oftast tillbringa sina kortpromenader i Åkersberga, så då blev det Österskär för dom (plus att det bor typ millioner hundar där).

Pingu tyckte det var så läskigt ute på bryggan med blåsten och de kluckande vågorna samt båtförtöjargnissel så han ansåg att det var säkrast att lägga sig ned.

Här står han dock på darrande tassar. Hehe!

Igår morse (eller förmiddag, då.. nja... tidig eftermiddag, kanske) så hängde vi på att lägga lite spår. Det var typ ett och ett halvt år sen sist. Om man inte räknar med då jag och Pingu gick våra hemmagjorda "latmansspår" (gick först ut i skogen med de andra hundarna och sen satte jag på spårlinan på Pingu och så fick han sköta sig själv, typ).
Bilden är från igår. Se hur fint han går i spårlinan... *harkl*

 Eller så var det så att han fattade nada (konstigt, va?). Här nosar han runt lite grann.

Här ställde han sig på en sten för att lättare kunna se vad Zero och Izza hade för sig på andra sidan två höga staket.

 Som ni ser så är han fullt koncentrerad på spårkärnan... *harkl*

"Men... hallå?!!! Vad är det här som sitter runt min mage?!!!!", undrar plötsligt Pingu och försöker dra av sig spårselet. Just det! Den väl erfarna spårhunden... *harkl*

"Hm? Vad gör dom där nere på åkern, månntro?", funderar spår-Pingu mitt i alltihopa.

"Öh, matte? Vad händer egentligen?", fråga en spårnovis Pingu.

"Men hallå!!!! Vad är det här?!! Min agilitykampleksak ligger och skrotar ensam för sig själv mitt i spårterrängen!!!", visar en ÖVERLYCKLIG Pingu. Jag tror att jag aldrig har sett honom så euforisk - någonsin!
Annars så tycker han att hans agilitykampleksak är tämligen småtråkig när vi kör agility (då oftast godis är en bättre belöning enligt honom).
Gissa om jag är ovan att spåra med en hund som tycker att spårslutet är roligare än själva spåret!!

"Min agilitykampleksak!!", skuttar, rullar och har sig Pingu överlycklig - och trasslar in sig i både spårlina, sele samt koppel.

"Åh, min agilitykampleksak! Vilken tur att jag hittade dig här ensam ute i ödesmarken. Vad jag har längtat efter dig". <3

 Sen fick Spirou visa framtassarna i spårlinan. Vilken skillnad! Han går metodiskt och lugnt tillväga, men så kan han det här också. Spåret korsade stigar ett par gånger, men det var inga problem, och vid ett ställe så gick spåret på stigen men vek sen av - inga problem för Spirre inte!

Visserligen var han ute på villovägar vid vinklarna, men han fixade till det på egen tass.

 Stolt Spirou efter att ha spårat. Det var länge sen sist, men han kommer ihåg. Borde ju spåra oftare, men jag är ju så himla lat. *suck*
Jo, jag kör ju bara lekmans-spår - inga spårpinnar och sånt tjafs. ;) Vi gör det som en rolig aktivering utan en endaste tanke på att göra det tävlingsmässigt.

Efter spåret så blev det uppletande. Dra på trissor, va!! :)

Här kommer en glad och lycklig Spirou i full fart med upphittad pryl.

Jag tycker att han var jätteduktig! Allra helst med tanke på att det var evigheter sen sist. Visserligen gick jag med honom i rutan, men han hittade prylarna helt själv - och levererade dom så fint så. Trots att de flesta grejerna inte var våra. Så det så!!

Har tyvärr ingen bild på när Pingu körde. Det fanns liksom inget utrymme för det - för det gick undan när Pingu var i uppletanderutan. Jag blev mäkta förvånad över att han faktiskt visade samarbete med sin matte, och levererade med bara små egna "utflykter". Slyngeln har visst mognat lite. Yes!! :)

Efter uppletande fick Pingu leka lite med Deedee. Jo, min slyngel-Pingu kan sitt hundspråk (vilket jag verklgien gillar att konstatera) - fast visst är han en envis slyngel. Det tyckte även Deedee. :)

Även i morse så tog vi en promenad i det hundtätbefolkade Österskär. Idag så mötte vi i alla fall tre hundar, men alla tre i "messtorlek" (ursäkta ordvalet, meshundar ;) ). Det var i alla fall nära att vi fick till hundmöten med större och mer pondusaktiga jyckar, men de smet precis förbi oss. Fast å andra sidan så blev det bra hundmöten; Pingu såg och begrundade samt fick/tiggde sen belöning av mig. Duktig, vovve!

Idag precis som förra gången så passade vi på att ha lite passivitetsövning vid en parkbänk. Pingu var jätte-duktig, fast å andra sidan så hade han denna gång flera spännande "prylar" att beskåda.

Så spännande så att man måste spontant lägga sig ned.

 Här spanar Pingu in en hund som precis har gått förbi oss.
Denne hund hade en tennisbollkedjekastande husse. De hade hållit på med detta ihålliga bollkastande (med bollkastare) i minst en kvart (eller två). "Det är väl ändå märkligt att hon är så tokig i bollar. Hon bryr sig inte alls om andra hundar. Det är bara bollen som räknas!", förklarade hussen glatt och stolt när de gick förbi. Ja, ja...

Den här (suddiga) bilden tog jag bara för att Pingu är så söt och fin.

 Jo, Spirou var också med.

 Och även han är söt och fin.

* The BIG no-no är när ens jycke svarar upp mot en. 

I tisdags morse så gjorde Pingu utfall mot en främmande hund. Han brukar inte ha problem med hundmöten, men denna gång blev det lite tokigt:

Pingu står stilla i slakt koppel och spanar in den mötande hunden (av spanieltyp och med pondus, alltså den typ av jycke som mina hundar mycket väl kan gå igång på). Jag hade velat ha Pingu närmare mig (det var ju nu han som stod "på frontlinjen"), men samtidigt så ville jag inte "störa" Spirou som valde att nosa i dikesrenen bakom mig istället för att intressera sig för den främmande hunden. Spirou har ett förflutet som "främmandehundgruffare". Helst hade jag velat kalla in Pingu, men jag avstod (och hoppades att det skulle gå ändå) för jag misstänkte att han inte skulle lyda mig, dvs vända ryggen mot den mötande hunden. Pingu gör utfall, jag tillrättavisar - och då fortsätter han "sitt grälmuckande" med mig - han svarar upp mot mig. 

    Gissa om jag fick "Buster-känsla"!

    På ett sätt blev jag inte förvånad över Pingus tilltag, eftersom Pingu har en gång tidigare visat upp försvar (mot människa, förut på kurs). En gång är ingen gång, men... ja, ni vet. Så nu vill jag ha hundmöten (och Pingu ska stå bakom mig) att träna på. Samtidigt så måste Pingu och jag öka på vår samarbete samt alllmänt trevligt gos. Bland annat därför så blev han häromkvällen "tvångspussad" över hela huvudet och full med mattedregel. :)

Att vara med i matchen

Det här är mina minnen...

(Det finns musik att klicka igång längst ned.)

Första gången jag hörde/la märke till honom var när jag och en granne (typ) var på hundpromenad med våra pudlar, min Baloo och hennes dvärgpudel Allan. Det var lite lustigt och ett sammanträffande att hennes jycke hette just Allan, alltså det namnet som Baloos uppfödare hade kallat sin förstfödde (Tipsters First Of All) det vill säga min Baloo. När vi passerade brukshundklubben så påpekade/berättade min granne, som hade mycket mer hunderierfarenhet än jag, om killen som höll på och tränade sin hund ute på appellplanen. "Öh? Vadå?!", undrade jag totalt oförstående, eftersom jag var en riktig novis i hunderiet.

Nästa tidiga minne av denne instruktör var när han stod omringad av sina kvinnliga adeptrar/beundrarinnor uppe på brukshundklubbens parkering. Det skrattades, stojades och kacklades. ;)

Jag minns också detta...
    Keaton, som var ökänd uppe på klubben för hans olydnad samt hans eviga rymmande från sin förtvivlade matte (alltså jag), Keaton som bland annat var i sitt esse när han på ett lydnads-KM var oftare uppe på parkeringen - och nosade runt hej vilt - än vid min vänstra sida.
    Keaton hade - som vanligt - rymt från mig där jag tränade på den bakre planen, och han hade pinsamt nog rusat runt mot den främre dito där instruktören var upptagen med en privatkursare.
    Jag ropar (förgäves) efter Keaton, och hastar efter min rymling. "Han visade fingret åt mig!", berättar instruktören sen för mig - lugnt och lite lätt humoristiskt. Han hade försökt schasa tillbaka min buse (så att Keaton inte skulle springa fram till hans privatelevs hund), men Keaton hade envist stått stilla och nosat på luktfläck - och inte brytt sig för fem öre - han hade inte ens lyft på huvudet. Då hade han kastat ett koppel intill för att försöka få iväg Keaton därifrån (eftersom de var oroliga att han skulle rusa bort till den andra hunden) - med följden att min envisa och smått odrägliga Keaton visserligen tittar upp, men med en blick som bara kunde beskrivas som om han "visade honom fingret". :)

Kan tilläggas att Keaton vid ett annat tillfälle, då vi gick privatkurs för honom, lyckades markera mot hans ben. "Äh, jag är van.", svarade han lugnt när jag försökte förläget be så himla mycket om ursäkt å min hunds vägnar.

Några år senare, så var det åter dags att ta nån privatlektion, det var både tävlingslydnad och lite vardagsdito på min "önskelista". "Men Kerstin! Har du inte fixat vardagslydnaden än!", svarade han med en viss uns av instruktörströtthet och -leda. :)

Han var allvarligt sjuk, men en sådan beundransvärd stark kämpe. Under de senaste tio årens lopp så var det flera gånger som jag tyst tänkte att nu är det väl ändå sorgligt slut... men nä då!! Tror ni inte att han står där ändå på appellplanen och undervisar i ur och skur - och man möts av ett glatt och mycket trevligt samt varmt "Hej!" - i solsken, i vinterkyla och i höststormar.

Jag kommer verkligen sakna det där hejet. Appellplanen kommer nu bli så ekande tom... eller vänta här! Nä, det där hejet kommer nog alltid - för evigt - att dröja kvar.

Vi var inte helt överens om allting, men det jag speciellt har tagit till mig är att adressera kommandon, att "vara med i matchen" och att vara på, på, på. Så varje gång jag gör detta så går mina tankar till Tomas.
 

Något som jag stort beundrar var hans genuina och ärliga ödmjukhet på många olika plan.

Jag tror ju inte på regnbågsland och sånt, men... om det nu skulle finnas så har alla änglahundar nu en trygg famn att vila i.

Mina tankar går till hans familj.

- "Har du Daniel Powter Bad Day inne?"

- "Nej, men jag kan beställa den till dig?

- "Ja! Bra!"

Några dagar senare:
- Har den kommit?"
- Ja, här är den!"
(dialog på jobbet hösten? 2005)

Nej!! För bövelen!!! Neeeej!!!

 (Det här inlägget började jag skriva för flera dagar sedan, men det har legat "i träda" - eller i glömska, kanske - ett bra tag.)

Det har nu en längre tid varit "hunky dory" mellan Wilbur och Pingu. Slyngeln har så fint vänt sidan till när Wilbur har stelnat till och visat upp sin pudelpondus. Visserligen har det alltid varit gruffrisk när de har återförenats efter arbetsdagens slut, men sånt (kan) hör hundflocklivet till. Oftast har Pingu uppfört sig galant - precis som en normalfuntad jycke.

Vare sig Wilbur eller Pingu vill ha någon större närhet med varandra. Wilbur ser och hör ju rackarns dåligt; han förlitar sig på sin fullt fungerande nos. Och det är här som det kan bli missförstånd och slagsmål när Wilbur nosar sig fram: "Är det tomt på min favoritsoffplats?" och han vädrar - alldeles för nära enligt Pingu, som ligger och har det bra i soffhörnet - som Wilbur anser är hans. Ja, ni fattar, va?
    Jag styr och ställer, och visar de båda hur man uppför sig i detta hem. Men det är just detta som gör att jag lämnar icke Pingu och Wilbur ensamma hemma. Never!

Under min uppsikt så ligger de så fint intill varandra.

 Här kändes det lite osäkert, därav min arm mellan Pingu och Wilbur.

Den här bilden är från ett annat tillfälle.

Kolla in Pingus blick mot Wilbur. Den är något... tja... vad ska man säga..? Ja, inte är det tillit i alla fall.

I lördags så rök de båda ihop. Eh? Nä, det var fel uttryckt... så här var det...
    Wilbur hade käkat mat uppe i soffan. "Öh? Vadå?", undrar ni. Jo, eftersom Wilbur brukar numera visa upp en aning osäkerhet när han äter sin mat i köket, så får han förmånen att få sitt käk uppe i soffan (i sin matskål, förstås) där han känner sig trygg.
    Wilbur var färdigäten, och matskålen borttagen. Wilbur själv låg och vilade intill mig i soffan. Pingu kommer traskandes och får matdoft i näsan, det vill säga han vädrar mot platsen där Wilburs matskål hade stått, alltså tätt intill där Wilbur nu ligger och vilar. Wilbur gruffar då till ett varningsvoff - och Pingu svarar upp direkt. Slagsmål!! Nej, det är just det som var fel uttryckt, för jag vill nog kalla det mer som en regelrätt attack från Pingu-slyngelns sida. Jag har annars som regel att aldrig ha några händer mellan två hundar som fightas, men nu så.... jag måste ju försvara Wilbur-stackarn, så jag bänder typ loss gammal Wilbur-farbror ur Pingu-slyngeln käft. Jag gjorde inte illa mig; jag fick inte en skråma. Senare visar det sig att Wilbur bara fick ett pyttelitet sår i ena öronlappen.

När de två är särade, så slänger jag - mycket burdust och argsint - ut Pingu genom ytterdörren. Ja, jag ifrågasätter mig själv, men jag var så förbaskat förbannad på slyngelfasonerna - och Wilburs chockfyllda skriande gjorde ju inte saken så mycket bättre. Jag tror nog att det ljudet är ett av de värsta ljud som finns. Stackars Wilbur! Tänk själva att plötsligt bli anfallen av ett stort osynligt monster. Jag var (nog) riktigt elak mot Pingu, vilket ju förstås kan ifrågasättas; jag menar, våld föder våld.

Men strax så ropar jag in Pingu igen - för han lär sig ju knappast hur man uppför sig tillsammans med sin flock om han är utfryst ur gemenskapen. Sen var det inte så mycket mer med det. Förutom att jag är något besviken över att Wilbur v/s Pingu-schismen har tagit fyr igen.
    Så nu är det ständiga ögon i nacken igång igen, för att se minsta antydan till stel kroppshållning på de två kombattanterna, och efter situation antingen förmana, förhindra - eller ljust berömma (typ). Jo, för jag tror på att min och omgivningens sinnesstämning smittar av sig.
    Och därför så har - både - Pingu och Wilbur de senaste dagarna fått väldigt mycket gos och smek och ömsinta pussar och klappar. Gärna inför den andres ögon.

Haha! Det mest jobbiga är att - de båda - är så in i norden envisa. De ska absolut vara intill varandra. Alltså när den ene ligger intill mig och har det gosigt - så bara måste även den andra komma - och ska ska vara tätt, tätt intill. Gärna ska de båda vila sitt huvud i mitt knä där de ligger på varsin sida om mig i soffan. Jag har full sjå att se till - dolt i mina klappar och smekningar - att deras nosar inte är alltför nära varann.
    Och när den ene ligger och sover i det ena soffhörnet - så bara måste även den andra ligga precis just där. "Det är upptaget, dumskalle!", muttrar jag surt och motar bort, "Lägg dig i fåtöljen istället!", uppmanar jag bestämt. Moloket och besviket masar då Pingu eller Wilbur sig bort till fåtöljen och lägger sig motvilligt. Men efter en liten stund så är det tillbaka på ruta ett igen, och så spanar de bort till det redan upptagna soffhörnet. *suck* Envisa byrackor!! Men jag är envisast!!

https://www.facebook.com/photo.php?v=591827664188234&l=4164051748573468746

Får ju inte hit filmsnutten på annat vis än att länka, så klicka och flyg iväääääg - men lova att komma tillbaks sen efteråt. Snälla!! :)

Det är - tyvärr - väldigt sällan som Pingu (eller nån annan av mina hundar) får tillfälle att leka med andra jyckar. Det blir liksom aldrig av, tråkigt nog.
    Men för nån månad sen så blev det så att Pingu fick kort leka och springa av sig med Rosies Sheena och Sharon, två halvsura men ack så läckra tanter (i Pingus ögon, alltså). Det var med en fröjd i ögat som jag fick se att Pingu kan sitt hundspråk; nästan överdrivet vända kinden till och öronen slickade bakåt när tanterna läxade upp den oförskämda slyngelpojken. Fast envis som en liten pilsk springerpojke kan va, så blev det flera åthutningar, "För man vet ju aldrig, tanterna kan ju ha ändrat sig; nu kanske de vill leka (eh?) med mig!", försökte Pingu om och om igen.

"Matte, lek med mig istället!!"

 Härom dagen så fastnade jag inne på en Fb-gruppdiskussion om korrigeringar. Det var hela 360 stycken kommentarer. Otroligt nog så hölls de flesta kommentarerna i relativt trevligt tonläge. Det var bara under en kortare stund där det var otrevligheter och pajkastning, men sen så ryckte de upp sig - och fortsatte i en trevligare ton. Kors i taket! :)
    Personligen så har jag lite svårt att förstå varför ordet "Nej!" eller rättare sagt ljudet "Nej!" ska vara så elakt att säga till sin hund? En utav kommentarsskrivarna skrev att hon skulle aldrig få för sig att säga nej till sin hund, eftersom det är elakt mot hunden, utan använder istället hundens namn för att få sin hund att gå ifrån det förbjudna.
    Självfallet fungerar även det. Det jag undrar över är varför hunden ska uppfatta ordet/ljudet "Nej!" som så hemskt? Allt beror väl på hur man har lärt hunden att avbryta när den hör ordet/ljudet "Nej!"; inte ordet/ljudet i sig självt, eller?
    Haha! Jag har god lust att kalla min nästa hund för Nej (eller Nejja). Tänk er på agilitybanan när man ropar på hunden: "Nej, här!" eller peppande ropar kortvarianten "Nej! Nej!Nej!" (jmr "Pingu, här!" eller "Ping! Ping! Ping!") :)

Jo, en till sak apropå att säga nej...
    En rikskänd hundcoach har ju lite då och då beklagat sig över att alltför många hundägare har nu för tiden slutat att säga nej till sina hundar, att de inte sätter några gränser och så vidare, samt att alltför många kurser inte längre lär ut detta magiska ord (att säga nej, alltså).

Personligen så håller jag inte riktigt med. På de kurser jag nu har haft (vilket ändå är relativt många) så upplever jag dels (på valp/unghundskurser) så nejas det spontant hej vilt åt alla håll och kanter - men jycken bryr sig inte ett dugg - för det finns ingen pondus, ingen närmare tanke, eller ingen uppföljning till nejet (vare sig beröm eller att se till att jycken slutar med det förbjudna) - det är helt enkelt en massa "brusmesnej" som haglar runt valp/unghundens öron och dels (på agilitykurser) så nejas det automatiskt; nejet bara hasplar ur munnen på dom trots min uppmaning att inte säga nej vid inlärning av hinder eller handling. "Näe! Nu sa jag ju nej igen! Att det ska vara så svårt!!", utbrister de något besviket över sig själva när de egentligen skulle bara tyst ignorera när det blev tokigt.

"Men hallå!!", tänker nog en å annan, "Hunden lär sig ju inget på att bli nejad stup i kvarten!". Ja, jag instämmer! Det är ju det som är grejen, ju.

Apropå Wilbur v/s Pingu så har det lugnat ned sig igen, men som den luttrade hundägaren jag är, så är ögonen i nacken fortfarande påslagna - fast ögonen är lugna och harmoniska. Och de (läs: Pingu, Wilbur hör ju så gott som inget) får mest beröm, men (förstås) även uppmaningar hur man uppför sig i en familj.

På jobbet

På jobbet. En bildblogg.

 Och vad ser man här då...?

 

 Jo, en Pingu som faktiskt har blivit så pass duktig, så att han ligger kvar - nästintill - bakom grinden.

Ja, ja... visst kan det fuskas ibland; en liten Pingu - och givetvis även en Spirou - traskar så där lite casual fram, precis som att han får göra så, fast han egentligen vet att han inte får. ;)

Jag bara måste visa att Grompan låg ofta likadant. Bilden är tagen från den gamla butiken.

Förresten så låg även Buster ofta likadant. Det var liksom en princip: "Det är okej med grind, men den ska stå på glänt - bara för att visa att man kan om man skulle vilja, men man gör det inte för att göra den där matten till viljes." :)

 Förra helgen när jag städade hemma, så slog det mig att mina hundar har ju inga leksaker längre!!! Genast så tillverkade jag ett par provisoriska leksaker; pulade in tidningspapper i två par gamla uttjänta strumpor. Det tog två sekunder så var dom ett minne blott.

Sedan tog det tills i torsdags - då slog jag till och införskaffade två nya leksaker. Här har Spirou fått fatt i den ena, men var är Pingu, då..?

 Jo, han hade sprungit ned till lagret med sin. Det hördes ett rackarns pipande där nerifrån. Vilket det även gör just nu - i skrivande stund - här hemma.

 Apropå lagret... "Vad är det här för nåt som står bredvid min låda?", undrar Pingu.

Miranda har apat efter Pingus låda!! Vilken härmapa, va!!

Titta! Här sitter hon som en prinsessa på ärten, och gör en fånig min. :)

Ibland är även Linus och Wilbur med på jobbet.

Wilbur syns inte för den här dagen låg han och latade sig kungligt i hundsängarna.

När pudlarna är med och jobbar, så är grinden ordentligt fasthakad i väggkroken. Annars så skulle vi har två pudlar rännande omkring - överallt!!! "Grindar är bara för fjanthundar!", anser de båda.

 Hundsängarna finns bland annat här...

Så här ligger Spirou och Pingu och snarkar om dagarna.

"Öh? Vad är det här?!!!"

 

När matte är själv i butiken och det är lugnt, så får hundarna lite utökat utrymme ut mot butiken.

Observera att Linus håller på att tjuvöppna grinden med sin nos.

 De här bilderna är från en annan dag (som synes på gallrets placering).

Jyckarna verkar inte riktigt nöjda, va?!

 Oftast är det faktiskt lite småtråkigt på jobbet. Matte springer fram och tillbaka, upp och ner i trappan (ja, inte uppåner, förstås, det skulle däremot vart skoj). Hon håller bara på med tråkjobb.

Men snart så är arbetsdagen slut - då blir det livat värre!!! :)

Sorry för den urusla bild- och ljudkvalitéen.

Fyra i koppel är ofta fem för många

Det var ett tag sen jag gick promenad med alla fyra jyckarna, men förra lördagen så tänkte jag vara effektiv och ta med alla på en gång. Fast jag var klok, jag planerade en mycket kort koppeltur, som var i symbios med min tålamodskvot, typ.

Så här efteråt kan jag konstatera att... jag kommer nog aldrig mer gå en regelrätt koppelpromenad bara sådär för nöjes skull med alla fyra nå´ mer. Okej, sådana där strikta, korta att ta sig från punkt A till punkt B-promenader, som till exempel från jobbet till bilen borta på infartsparkeringen är en helt annan sak. Dessa kommer jag givetvis fortsättningsvis göra. Jag menar, nån måtta får det va´ med promenerandet i omgångar.

Vadan detta då?

Hihi! Tänk er en hund som sackar oroväckande efter. Med andra ord så vill jag absolut inte gå fortare än vad han tyar med. Tänk er också en till hund som både är så gott som blind och döv, men pigg med benen - och nosen - som plötsligt kan svänga av mitt framför dina fötter och ställa sig stilla där (!) för det luktade spännande precis just vid den fläcken.
    Samtidigt så har vi den tredje hunden - den ystra slyngeln - på cirka 26 kilo styrka, som skuttar och drar uppsluppet och bångstyrigt i kopplet. Hans nos fungerar också helt perfekt... så när han får nos på nåt intressant - så drar han dit - obönhörligt. Detta i samband med en eftersläntrande liten pys, och - speciellt - en blind/döv farbror som står still - mitt framför fötterna - är ingen bra kombination. Jag menar, ibland är det lite (?) knepigt att stå emot det plötsliga 26-kilos tokdraget (speciellt om man inte var beredd, vilket man ju inte är eftersom det kommer så där oförutsett), men man måste stå emot- för det står en blind/döv farbror en halv decimeter framför en. Man vill ju inte varken trampa ned den döv/blinda farbrorn med sina 37:or eller ramla raklång framlänges som en fura - över blinda/döva farbrorn.

Så man ryter till. Jaha! Då blir bräckliga pysen (den som sackar efter och både hör och ser) orolig; tittar förskräckt upp mot en. "Nej, det var inte åt dig, lillpys!", försöker man förklara. Men lillpysen bara glor...

Gloende och ofta tämlingen oförstående lillpys.

Den "fjärde hunden".

"Men... den fjärde hunden då? Vad gör han?", undrar ni. Jo, den fjärde hunden blir också lite låg om jag tappar koncepten; han travar då lite långsammare än vanligt intill en, eller på behörigt avstånd, då. ;)
    Annars, något som den fjärde hunden är expert på är att reta gallfeber på sin matte. Jo, han bara måste byta sida bakom min rygg - hela tiden - så att jag trasslar in mig i kopplet. "Vadå ´ra! Det luktade ju nåt intressant där... på andra sidan. Varför ska inte jag få nosa när de andra får det?", visar han moloket. "Det är ju för jobbigt att raskt trava runt framför er allihopa, ju!!" Okej, jag förstår honom, men... eller ja, ja... han är ju snart tolv år (hoppas jag), det är nog ingen större idé att lägga ned en massa envis tid på att träna bort "gå-bakom-matte"-otyget, egentligen (han kunde det förr).

Och så har vi slyngel-Pingu...
    Han är så himla spontan  - och kvick i tassarna; han nosar av fram och tillbaka, höger till vänster, i fint zickzack-mönster (som den sanna springer spaniel han är) under hela promenaden. Om han vädrar upp en extra intressant doftfläck - så drar han dit obevekligt. Inget kan stå emot hans framfart. Om/när det står tre andra hundar i hans väg, så knuffar han dom bryskt åt sidan. Alla rämnas till marken!

Slyngeln går (faktiskt) ganska hyfsat i koppel numera. Om man tänker bort de envisa "vädrarzickzackdragen" bort mot den ena luktfläcken efter den andra. Med andra ord så parerar jag vant de där nästintill regelbundna dragen i kopplet...
    ... men så har vi dom där oregelbundna, de plötsligt avvikande helomvändningarna; rätt som det är, så gör han en helomvändning och rusar fram till mig - för en kvick nosdutt - för att sen fara iväg bort igen. Nu finns det två scenarion:

1. Om hans plötsliga helomvändning kommer mitt i mina invanda pareringar av hans framåtdrag - så tappar jag balansen och nästan ramlar baklänges, eftersom min kropp är inställd på ett drag framåt - som plötsligt helt uteblir.

2. Om jag tittar åt ett annat håll - så krockar slyngeln och jag med varandra med ett brak. Han bryr sig nada, utan han ser mer ut som om han tänker: "Matte smeker mig ömsint", till skillnad mot mig som ojar över den oförutsedda brutala krocken.

 Okej, till hans - och mitt - försvar i att lära slyngeljycken att gå fint i kopplet, så jobbar jag... Äh, om jag ska vara helt ärlig, så bryr jag mig (oftast) inte så himla mycket. Han kommer att lugna ned sig. Sen... vid sisådär fyra-fem års åldern. Det har alla mina andra hundar gjort. ;)

Jo´rå! De kan ibland ha slakt koppel. ;)

Nionde november 2008

Dagens disiga novemberväder fick mig att minnas en "bildhistoria" från hemsidan...


Här ett par bilder från dagens träning på brukshundklubben...

Jag veeet, men... jag gillar verkligen Pingus lite casual och coola stil när han för allra första gången blev spontant "platsliggad" mitt på appellplanen.

Han ser inte alls uttråkad ut, eller hur? ;)

Jag har hört (eller vet, då) att lydnadsjyckar ska (?) ligga i snygg och prydlig samt ståtlig lejonstil med fokus på sin matte/husse, men vadå ´ra? Han har i alla fall koll på mig. Fast å andra sidan, så har ju att ha hakan i marken-stilen ju nu för tiden blivit mer "modernt" i lydnadskretsarna istället för "lejonstuket"... eller hur var det nu? :)

Kan nån gissa vad det här är? Bilden är tagen på min tomt tidigare idag.
"Du har en motorcross-bana på din stora tomt, kanske?", svarar säkert ni.
Nja... nästan. Fast det är inte några motorcyklar som gör dessa spår utan....

... denna käcka lilla krabat.
Pingu rejsar runt på tomten i en sjusärdeles fart.

"Öh? Vadå?"

Linus fick sin frukost ute idag. (fråga mig inte varför)
Jag glömde bort skålen, som som vanligt hade kvar några ratade matkulor. Pingu hade då inte glömt bort den - inte heller att man inte får sno från andras matskålar - fast den står på ett märkligt ställe. Duktig Pingu!!
Men man behöver liksom inte gissa vad det är han vill. :)

PS. Jag har nu i flera timmar försökt få bort de däringa hemska och löjliga ramarna runt bilderna... Men det går ju inte!!! HTML-koder hit och dit, men.... Nä! Grrrrrr! DS.

Dags att ta sig i kragen och lyfta sig upp

Om man ska vara lite ärlig så här på kvällskvisten, så har det varit lite (?) blähigt på sistone; ett enda stort bläh. Fast... när folk frågar så där "Hur är det?", så mörkar man förstås. Man mörkar sin dunkla blähighet.
    Allt blir ju heller inte så himla mycket bättre - eller ljusare - över att de släcker den däringa stora utelampan så himla tidigt nu för tiden. Det är ju ett enda stort bläh bara det! Och värre blev det när vintertiden slog till i söndags. Ja, på kvällen, alltså. Inte på morron. Öh? Fast vem gillar morgonar - oavsett ljus?

Och i måndags blev det ännu deppigare, då en före detta kursdeltagare kom in på jobbet och berättade att hennes yngsta hund inte finns längre. Hunden var jämngammal med Pingu. *suck* Lill-tjejen hade fått ep. För någon månad sen berättade matten för mig att jycken hade fått anfall. Jag rös inom mig, men jag förklarar morskt att en gång är ingen gång, ta inte ut tråkigheter i förskott, fast jag förstod att den här jycken hade fått det värre än Grompan, för hon hade fått flera anfall efter varann.
    Några veckor senare berättar matten att hunden har fått anfall igen, och att de har varit på veterinärbesök och fått diagnosen "svår epilepsi". För cirka en vecka sedan frågade hon hur länge Gromit hade anfallsuppehåll efter medicinen (fenemal) sattes in. Och i måndags.....
 Ja, vad säger man? Hunden hade fått det ena anfallet efter det andra, och hon mådde inte heller bra däremellan... så det var rätt beslut. Jag lider så med matten. Den unga hunden. Matten var ju så glad över sin hund; hon överöste den med lovord på kursen. Hunden var så där speciell, och som hade en sån go. (vad jag känner igen det där) *suck* "Jag vill inte ha nån till hund.", förklarade hon kallt och uppgivet i måndags. De har en äldre jycke. Det var ju fel hund som... Usch, vad jag lider med henne...
    Jag lider även med uppfödaren, som är en vän till hundägaren; det är inte roligt för henne heller. Hon tycker att det liksom är hennes fel...

Och så har vi lilla Linus, som börjar bli lite bräcklig både här och där. Och så förstås Wilbur, som i och för sig is still going strong, men är man snart 14 år och 10 månader så... ja, det är ju nedräkning om man säger så.
    Även Spirou har ju börjat visa upp ålderstecken... Fast allt det här hör hundägandet till; sånt här visste man ju när man skaffade dom, att sen... så är det dags, det där ohyggliga.

Apropå det, så har jag saknat Gromit så in i norden de senaste dagarna... ja, inte hela tiden, utan lite då och då. Saknat så att det gör riktigt ont. Saknaden efter Keaton och Baloo, samt även Buster, är inte riktigt på samma vis.
    Tankarna går även till ett par stycken i min bekantskapskrets (typ) som är i samma situation (typ) som en själv; hur gör de, hur går deras tankar..?

><

De senaste dagarna har jag helt tappat självförtroendet på mig själv som hundtränare; varför blir mina hundar alltid så här? (Utåtagerande och intresse för precis allt förutom sin matte). Jag menar, den - enda - gemensamma nämnaren är ju jag. Det är alltså helt klart mitt fel. Ja, så klart.
    Jag deppade ihop. Tappade all lust till att göra nåt överhuvudtaget med de där byrackorna.

 Så här känner jag mig.

Sur och irriterad, och inget - och då menar jag inget - fungerar. Hur man än försöker.

Men sen i tisdags....
    Det första jag gör är att smita in på bokhandeln mitt emot jobbet, och införskaffar en kalender för 2014. Sen loggade jag in på SBK-Tävling och tog fram alla sen tidigare stjärnmärkta tävlingar 2014 (hade faktiskt helt glömt bort att jag hade stjärnmärkt dom), och noterade alla rallylydnadstävlingar samt agilitydito i den nyinköpta almanackan.

De stjärnmärkta är tävlingar som är inom min tävlingsradie runt mitt hem, det vill säga cirka två timmars resväg.

Haha! Den allra första tävlingen i vår 2014 infaller på samma dag som sommartiden börjar... så den gick FETBORT! :)

Flera av agility- och rallylydnadstävlingarna krockar med varann, så då blir det - med all sannolikhet - agilitytävlandet som går före. Tycker ju att agilityn är roligare. Så om jag nu minns rätt, så blir det bara en (1) rallylydnadstävling i vår; rallytävlandet får jag ta upp mer ordentligt i höst istället. Förresten så är jag fullkomligt medveten om att alla (typ) tävlingar ännu inte är fullt spikade i SBK-Tävling (väl?).

Jo, apropå rallytävlande...
    Höstens lilla korta rallyturné kom ju egentligen till bara för att Louise och Katta hade tänkt dra ut och tävla. Haha! Först svarade jag nej på "förfråganmailet"; "Pingu är inte redo än, så jag avstår". Men... ja, hur lång tid tog det..? Tre minuter kanske, så skickade jag ett "dementi-mail" där det stod:

"Tja!

Jag o Pingu skulle kunna tänka oss Uppsala 21/9 och Roslagen BK 28/9. Och sen
Vallentuna 19/10.

/Hon som inte skull tävla nåt :) "

Ja, ja... med tanke på hur det gick, så hade det nog varit bättre om Pingu och jag stannat hemma. Och inte fick jag något sällskap heller för tävlingskompisarna och jag blev inte "synkroniserade".

 Bläh!!!!

Jo, sen i tisdags efter jobbet på promenaden till bilen, så upptäcker jag att Linus sackar efter och haltar. Pingu är helt galen (efter att ha haft urtrist på jobbet hela dagen). "Nä, det här går ju inte!", tänker jag, och bestämmer mig för att lämna Wilbur och Linus kvar i bilen medan Pingu och Spirou får sin ordentliga promenadstur. Wilbur och Linus har ju redan fått sin promenaddos med brorsan. Sagt och gjort, två mycket förvånade pudlar blev inlåsta i bilen. "Öh?", visade de båda två när jag drar iväg med Spirou och Pingu. Eller rättare sagt: Pingu drar iväg med mig och Spirou.

Försöker trots allt lyfta mig upp.

Jaha! Då måste jag väl sätta igång och träna då! Jag kan ju inte bara tänka tävling, och notera kommande tävlingar i kalendern utan att träna nåt, ju!
    Så mitt på promenaden så stannade Pingu, Spirou och jag spontant upp vid en halvbelyst liten parkering - och tränade lite rallymoves.
    Det gick helt åt pipsvängen! Pingu lyssnade och nosade runt mot allt annat än mig. Jag blev sur och irriterad. Bytte till Spirou....
    Och han var så lååååångsaaaaaam och uuuuuuuurrrrrtriiiiisssst. Bläh!
Jag byter hund i omgångar, men ingen av dom "funkar" nå´ bra. Bläh! Irriterad fortsätter vi promenaden...

Väl framme vid bilen, så tar jag nya träningstag. Spirou är nu lite mer villig, och kanske Pingu likaså, men....

När vi nästan har tränat klart, det enda jag begärde av Pingu var att han skulle titta upp på mig medan han satt fot plus att gå ett par steg med bibehållen kontakt - men hundjäkeln är som förbytt - det enda han har i huvudet är att nosa mot en liten stenbumling som avgränsar en infart strax intill oss. Jag är envis, ger mig dann på att vara mer envis än byrackan. Fast nu börjar jag känna irritationen stiga inom mig.... sur och grinig är jag... dum är jag... och jag får tankar till den där IPO-killen (se förra inlägget)... jag ser mig runt omkring...sen...

... går jag genast och byter hund. Spirou får hjälpa mig att svalka ned min irritation. Spirre är kanske lite låg (han kände nog min pyrande frustration), men vi har kul.
    Jag byter tillbaka till Pingu, och går envist bort intill stenbumlingen; Pingu ska kunna sitta fot - med kontakt - fast den där lockande, helt stilla stenen är i närheten. Men... förgäves. Det går bara inte!! Jag byter till Spirou åter igen.

Hundbyte åter igen- ett par gånger till. Nämen ta mig tusan!! Jycken ser på mig, där han sitter snyggt fot. Och vi går ett par steg - med kontakt, strax intill stenen. Jag berömmer, och sen får han sitt varsågod. Pingu kastar sig mot stenen och nosar hejvilt runt den.
    Efter en liten stunds nosande kallar jag in honom. "Vi sitter fot" en gång till - och det funkar. Varsågod, lilla slyngel-Pingu. Nosa!!

><

Onsdag efter jobbet. Vi kör samma procedur igen; Wilbur och Linus får vara kvar i bilen, medan Spirou och Pingu får sin promenad med avbrott med träning på den där halvupplysta lilla parkeringen. Allt går super!! Bägge hundarna är hur glada och följsamma som helst. Även Pingu!! Trots tjoande och lekande ungar en liten bit ifrån, trots att koppelpromenerande hundar går förbi, trots bilar som passerar. Vid gott mod fortsätter vi sen promenaden.

En cyklist dyker kvickt fram från en häckkamouflerad utfart. Jag säger "Stanna!" till Pingu som går före i helt utsträckt koppel. Pingu är faktiskt riktigt duktig på stanna.... i vanliga fall, alltså. Jag får lov att upprepa mitt stanna ett flertal gånger (jag ville inte "fuska" och använda kopplet). Haha! Konstigt att inte cyklisten stannade. Till slut så lyder i alla fall Pingu, och han ser på mig och ber om lov... Han ville inte efter cyklisten - utan det var en synnerligen intressant doftfläck bakom häcken som han ville till - och nosa. *suck*

Väl framme vid bilen, så kör vi lite träning igen. Men nu står en stor rackarns lastbil och puttrar precis intill den nu snart berömda stenbumlingen, så jag "platsar" först den ena hunden typ 15 meter ifrån lastbilen och den snart berömda stenbumlingen, och börjar träna med den andra jycken.

 

Svävar i det blå.

Parkeringen vi är på ligger vid en idrottsplats. Nån typ av idrottsman värmer upp ute på parkeringen, han viftar med armarna medan han springer fram och tillbaka intill den puttrande lastbilen. På parkeringen är även en återvinningsstation. Bilar kommer, parkerar och åker förbi. Och så har vi förstås själva vägen intill parkeringen med tillhörande cykel- och gångväg. Med andra ord, det är full rulle där vi är.

Bägge hundarna är helt suveräna! Trots all störning runt om. Jag menar, en massa störningar som även jag måste hålla reda på samtidigt som jag tränar hundarna. Allt går helt suveränt!!

><

Torsdag. Vi gör om samma sak igen...
När vi kommer till den lilla halvbelysta parkeringen vid halvtid av promenaden, så visar Pingu raka vägen in. Sen går allt helt åt pipsvängen - igen! Ingen av hundarna är på, allt går helt åt skogen - och jag blir sur.

Väl framme vid bilen... samma sak. Urtrist. Bläh!!!
    Den här gången var det inte den snart berömda stenbumlingen som störde, utan plötsligt så kan inte Pingu-killen sitta fot intill mig! Jo, i ett steg, två steg - men inte tre steg. Jag fattar inte!! Gör jag nåt vid det tredje steget, månntro? Jag försöker rannsaka och studera mig själv... men näe, jag ser inte nån skillnad. Är det platsen, just den här kvadratmetern av parkeringen, kanske? Vi flyttar oss lite, men näe då. Hundkraken kan verkligen inte sitta fot tätt intill mig vid tre stegs förflyttning. Jag tar fram godis, har i handen framför nosen på honom.. Jo, då går det. Jag smyger bort godbiten, visar med tom hand... jo, då går det... hjälpligt. Men helt utan targethand; helt omöjligt, tycks det. Irritationen samt frustrationen kommer smygande inom mig - och då (givetvis) börjar protestvoffandet från Pingu. *suck*

 Det är ju som förgjort, ju!!

    Jag byter hund. Spirou funkar så där. Han är inte riktigt lika glad och följsam som dagen före, men det duger...

Jag byter tillbaka till Pingu... nä, sitta fot går icke! Speciellt inte efter tre steg. Till slut, efter stor envishet, så sitter han. Puh!!

><

Fredag, idag, alltså. Vi gör åter igen om samma sak direkt efter jobbet....
Även idag så visar Pingu vägen in till den lilla halvbelysta parkeringen. Idag är Spirou lite mer på än dagen innan. Pingu är helt klart på; han dansar (läs: travar glatt) vid min sida med fin kontakt. Han sitter fint fot, ibland dock lite väl långt bakom mig eller lite för snett bredvid, om jag inte visar överdrivet med handen.

När vi sedan kommer till parkeringsplatsen vid bilen, så kör vi igen ett litet kort träningspass. Nu går allt hyfsat bra. Pingu sätter sig fint fot - även efter tre steg. Det vill säga om det inte råkar vara en vattenpöl precis där. Där ser man! Där upptäckte man att Pingu gillar inte riktigt att bli blöt om rumpan. Det var även (förstås) lite trögt att lägga sig ned på den blöta asfalten (utan vattenpöl).

><

Jag började att skriva detta inlägg i... tisdags, tror jag; en liten träningsdagbok i dagboken, typ.
    Jag vet inte, men jag måtte vara en ganska värdelös hundtränare. Pingu är ena stunden duktig och så, men nästa sekund totalt utflipprad. Vi tränade korta pass, så det är inte det som gör att det inte funkar. Näe! "Bläh!", säger jag.

 Ja, jag vacklar fram och tillbaka mellan de här två bilderna; sur och grinig, allt går åt helskotta och lyfta sig upp och sväva i det blå.

Den här bilden gör mig dock glad. Från agility-KM i år. Det finns i alla fall hopp. Foto: Tina/Hans Köster.