Jag måste ju berätta...

.... om det här!
    Det var alltså igår, torsdag, på jobbet. Jag slinker över till fikastället mitt emot vår butik för att kvickt inhandla årets första semla. Jag vet att min jobbarkompis är nere på lagret, därför har jag noga uppsikt över den nu lite av mig "övergivna" butiken. Precis innan jag har betalat min semla, så ser jag att en äldre man går in i affären. Han går direkt fram mot disken. När jag återvänder till butiken så håller Mia på att expediera mannen.
    När han har gått berättar Mia att hundarna hade vrålskällt (!) och det var därför hon hade kommit upp från lagret för att se vad som stod på. Jag var helt ovetandes eftersom ljudet från jyckarnas skall inte hade nått ut till mig där jag stod borta vid fikaställets disk (vilket är lite märkligt). Mia och jag undrade varför hundarna hade vaktskällt; hade mannen gått bakom disken? Detta tyckte jag var osannolikt, eftersom jag så gott som hela tiden såg mannen; han skulle aldrig ha hunnit runt disken under den korta tid jag inte hade uppsikt över honom (eller de andra i butiken).

Under tiden vi funderar på vad som egentligen hände, så upptäcker vi att Pingu ligger och darrar. Han riktigt, riktigt darrar av spänning. "Vad är det med dig?", undrar jag oroligt. "Mår du inte bra?", frågar jag. Pingus darrningar bara eskalerar. Nu darrar han över hela kroppen. Mia sätter sig ned på huk bredvid Pingu, och talar lugnt med honom. Pingu, i sin tur lägger sig ännu närmare grinden och puttar bestämt nosen mellan dörrkarmen och grinden...

 Pingu pressar nosen mellan dörrkarmen och grinden.

Pingus darrningar avtar inte. Jag öppnar grinden och lockar på honom, varav...

... Pingu slänger sig runt grinden i ljusets hastighet och spanar in i hörnet.

 Spirou är bara intresserad av min semla. Han bryr sig inte ett dugg om sin lillebrorsa eller vad han har fått span på.

 Både Mia och jag anar nu vad som har hänt.

 Spirous absoluta och totala ointresse av det som Pingu är totalt fängslad av påminner mig om följande gamla bild...

Bilden är från oktober 2010. Ser ni den lilla filuren intill Spirous fötter? Ja, jag minns att jag verkligen undrade om Spirou själv var medveten om vad som hände - när "den lilla filuren" kilade under hans mage, och till och med gömde sig ett slag bakom hans ena tass!!

 Den här bilden är tagen strax innan. Det är Gromit som nyfiket inspekterar vad som rör sig under köksbänken inne i pentryt på jobbet (de gamla lokalerna). Det var tack vare honom som jag blev varse det hela.

Ja, ni ser ju! Spirous mus-ointresse är total. Till skillnad mot Pingu som inte fattar varför ingen annan bryr sig!

Pingu låg så här lääääänge. Han har tålamod i alla fall.

En liten stund efter jag tog dessa bilder, så hör jag en liten tjej ute i butiken utbrista något. Hennes mamma frågar mig sen lugnt: "Har du sett vad ni har här? Ni har besök."

    Jag berättar om att hundarna hade skällt, och att vi hade misstänkt vad det berodde på... och nu hade vi beviset precis under våra fötter. :)

"Jaha, vad gör jag nu?", tänker jag tyst, men fattar ett snabbt beslut - att helt sonika fånga den lilla rackaren. Helst skulle jag velat haft handskar på mig, men det fanns liksom ingen tid till att leta reda på såna, så jag böjer mig ned för att fånga den lilla musen direkt i handen. På det tredje försöket så lyckas jag!!

 

"Jaha, vad gör jag nu, då?", tänker jag sen - där jag står ensam i butiken (förutom kunderna, då) med en liten vettskrämd mus i högernäven.

    "Åhhh, vad den är söt!!", utbrister den lilla tjejen, "Får jag klappa?!!". Jag ger henne tillåtelse till det och sträcker försiktigt fram handen med den vettskrämda lilla musen. När flickan far fram med handen mot musen så ser jag hur den lilla stackaren blundar och ryggar tillbaka - så gott den nu kan när den sitter fast som i ett skruvstäd. Flickan klappar den försiktigt. "Nu vill den nog vara ifred.", säger jag, "Den är ju vild. Den vill inte bli klappad. Flickan instämmer (tror jag).

    Jag blev dock något tveksam om hon förstod, då lill-flickan uppspelt frågar sin mamma: "Vad kostar den?!!!" :) Men mamman förklarar - åter igen - att det är en vild mus. Jag instämmer bestämt.

"Ja... Jag måste nog få lite hjälp med den här lilla...", säger jag till mamman, ursäktar mig och går bort till vår andra butik för att få lite assistans. Så med andra ord så går jag ut i inneköpcentrumets torg och promenerar några butiker bort - helt casual - med den lilla musen i handen. Jag döljer dock min nyblivna lilla vän väl i handen - både för dennes och de mötande människornas skull.

Inne i den andra butiken så möter jag Mia direkt. "Har du sett vad jag har här?", säger jag lite i smyg (så ingen av kunderna hör), och visar försiktigt vad jag har i min näve. Mia skrattar förvånat (och ruskar nog lite på huvudet åt mitt tilltag).

Vi går tillbaka till affären. Självklart så har vi förstås varit duktiga och rivit alla skokartonger. Medan Mia tejpar ihop en, så tar jag hand om en till kund som kommit fram till disken. Denne kund beundrar länge Spirou som fortfarande står bakom det främre (provisoriska) kompostgallret, och kollar in mig. Medan vi talar om hundarna, hur fina och trevliga dom är samt också om CD:n hon har beställt, så funderar jag på hur kunden skulle reagera om jag visade vad jag har gömt i min näve? Jag menar, hon verkade ju vara en sann hundvän; undrar vad hon tycker om möss?

Hur som helst, den lilla söta filuren fick komma in i den lilla söta skokartongen med lite skönt och mysigt silkespapper i. Sedan fick kartong och mus åka ryggsäck medan hundarna och jag promenerade till bilen (jag hade noga tejpat fast kartonglocket, som Mia självklart hade mycket noggrant gjort fina lufthål i). Jag var lite orolig (nja, inte mycket) att musen hade kommit ur sin fängelsekartong, och huserat om i ryggsäcken, men den hade skött sig galant i kartongen.

    Medan hundarna satt noga kvar på behörigt avstånd (nån meter bort), så öppnade jag skokartongen och ut skuttade en liten vilsen skogs(?)mus. Han/hon sprang iväg i snön. Hoppas att den hittade ett bättre hus att bo i så att den inte nu fryser om sina små fossingar. 

Ja, jag vet inte om det egentligen är snällt att släppa ut dom så där. Det kanske är barmhärtigare att ta ihjäl dom direkt? Fast å andra sidan, så länge det finns liv finns det hopp... eller... nä, jag vet inte.

PS. Det är alltså över tre år sedan vi hade möss i lokalerna, men det är sånt som händer. Det har ju blivit kallt ute, så då söker de sig in. Dummare än så är dom inte, de små liven. DS.

Wilburs 15-års kalas och Linus 11-års kalas (fast något (?) försenat)

Som vanligt så blev det en kombi-födelsedagsfest. Lill-Linus fyllde ju elva år.... i augusti... var det, ja! *harkl* Ja, ja... bättre firad sent än aldrig.

När det gäller Wilbur, 15 år, så är det nog inte så värst klokt att vänta med att fira födelsedagar hur länge som helst... av naturliga skäl. Det känns sorgligt att man vet att det här är det absolut sista Wilburkalaset. :( Även om man skulle vilja att han ska bli 16, så... man får väl vara i alla fall liiite krasst realistisk.

Så här läckra och smaskiga var alla tårtbitar. Femton tårtljus i den ena och elva i den andra. Spirous, Pingus och människornas tårtor (typ) var det inte ett endaste tårtljus i. Fast det var vi nog ganska glada över.

Jag hade något besvär att få till det här fotot - utan att vare sig hem, hundar eller tårtor skulle brinna upp. Men det gick!!

Haha! Först hade jag fullt sjå att inte tårtbitarna skulle brinna upp. Dels tog det ju typ ett "halvår" att först tända elva tårtljus - och sen femton stycken till, och dels så blev det en ganska ordentlig eldlåga när femton tända tårtljus flammade tillsammans på en liten blodpuddingsyta. - så ett par tårtljus hann liksom brinna ned innan hundarna var utsatta på fotosessionsplats.

Fast allt gick bra (med stor hjälp av mina gäster som höll koll så att inte tårtorna brann upp - eller nån hund - medan jag placerade ut en hund efter den andre samt när jag sedan för en kort sekund vände ryggen till för att greppa kameran.

Under den korta fotosessionen så upprepade jag ganska många "Bra!" och "Stanna kvar!". 

Lite kul att döv-blinda Wilbur fattade att man skulle sitta kvar, och att Linus, a.k.a. "den ständige ultranärgångna skuggan", också satt kvar medan jag fotade spektaklet. Haha! De vågade väl inte annat med tanke på eldlågorna. :)

Linus låter sig väl smaka.

Wilbur likaså.

 Festen är slut. Linus och Pingu undrar vart alla roliga gäster tänker ta vägen: "Vadå åka hem till sitt?"

 Två trötta festprissar. Men vilket party det var!!

Idag är det ingen vanlig dag...

... för idag är det Wilburs 15-års dag!!!!

STORT GRATTIS WILBUR!!!!!!

Bilderna här ovanför är tagna för exakt en månad sen.

 

Wilbur sommaren 2008

Wilbur är pigg och glad, trots sina åldershandikapp (mycket dålig syn och hörsel), men hans nos fungerar alldeles utmärkt. Bilden är tagen för ett par veckor sedan. Wilbur tar täten på promenaden på pigga tassar.

Haha! Och den här bilden är tagen för en månad sen, då vi var ute på tomten för att ta julbilder. Wilbur blev sugen på godis - och då fick han den strålande idén att klättra upp på den urgamla balansbommen. Ooops!! ;)
Okej, han fick godis för att han satte upp tassarna på kontaktfälten, men sen så såg jag till att han inte klättrade längre upp, blindstyret. ;) Fast... han hade nog inte klättrat högre ändå... kanske...

 

Wilbur is still going strong, men det hör inte till vanligheterna att han använder Spirous svans som kudde. Det skulle han verkligen inte gjort i sin ungdoms dagar.

 Nä, springrarna skall alltid hållas kort och på behörigt avstånd.

Det är nog ingen större tvekan om vem som är (var) kung över flocken!

Ikväll är det kalas-dags. Då blir det tårta!! :)

Dagens skrytmåns

Ni vet ju att jag brukar skryta så här lite grann på kvällskvisten. Ett av mina favvoskryt är ju att de glupska och matglada springrarna vet så väl att man inte får nalla från pudlarnas matrester. (Jag tror att detta är det enda jag har lyckats med i uppfostringsväg)

 

Så här brukar det ju se ut. 

Ofta så glömmer jag bort jyckarna vid matdags.. Alltså, jag ger dom sin mat, sedan lämnar jag dom oftast själva medan de glupskt slukar sin mat från respektive matskål. Efter ett tag så brukar jag undra vart ESS:en har tagit vägen? Wilbur och Linus är där intill mig i soffan, de har ätit färdigt, men var är Pingu och Spirou?

   Jo, de väntar troget inne i köket, kör sin egen variant av platsliggning modell "hakan i golvet" med egenpåhittad extern belöning - men det är matte som bestämmer över den. Så det brukar se ut så här när jag kikar in i köket (bilden ovan). Och vi pratar inte om några fjuttiga två minuters "platsliggning"; jag kan ibland glömma bort dom läääänge.

Men härom dagen, så var jag kvar inne i köket och fixade och donade lite... jag tror att det heter att diska..? Med andra ord så hade jag ryggen åt hundarna. Plötsligt hör jag ett dunk bakom mig. Jag vänder mig om och ser det här:

 

 Pingu har våldsamt stött till Linus matskål med tassen, så att matresterna har skvalpat över.

Eftersom jag nu inte vill att Pingu ska lära sig att det går alldeles utmärkt att kringgå mattes matskålsregler, så fick han inte glufsa i sig matkulorna som låg fritt på golvet. Annars så är regeln så att om Linus eller Wilbur råkar tappa nån matkula utanför skålen, så får man äta upp dom. (Matkulorna, alltså. Inte Wilbur eller Linus, dom får man inte äta upp.)

 Det är strikt förbjudet att nalla från själva skålen.

Jag vill inte att Pingu ska komma på tricket att först "råka" stöta till skålen med tassen - för sen ha världens middagsfeast.

Både Pingu och Spirou fick sedan belöning - från min hand - för att de var så duktiga och inte bara kastade sig över de utspridda matkulorna.

Jaha! Det var dagens skryt. Over and out.

 

Pingus MH den 22 september 2013.

Här kommer den! Den som ni alla har väntat på... *trumvirvel*

         !!!!!        

Pingus MH-filmsnutt!! :)

Hallå??!!! Filmsnutt! Vart tog du vägen?!!

Efter vissa tekniska problem... Efter vissa "Jag ger upp!"-uttalanden... Efter vissa "Okej, jag försöker väl igen, då"- suckar... Efter en massa "Näe, det går ju inte!!"-yttringar, så... Här ett nytt försök:

Men oj!!! Kors i taket! Filmsnutten är här!!!

Låt mig få presentera..... *ny trumvirvel*

 Pingus MH 22 sept 2013, del 1.

 Och här har vi del 2 av Pingus MH. Helt fantastiskt!!

Här är nu ett stort svart hål. 

Här borde del 3 vara, men icke...

Ett antal med massor av timmar senare.... 
Hålet är nu borta! Hoppas jag...

Japp!! Det stora svarta hålet är nu ett minne blott.
Här är filmsnutten! Låt mig få presentera del 3!!

Här har vi den sista delen, alltså del fyra!!! Yippeee!! Fyrverkeriknallar och färggnistorsprak över hela himlavalvet!!!!! (Hehe! I dubbel bemärkelse)

Den sista delen har en undertitel:

"Jag skiter väl i dig, matte. Det finns viktigare saker att undersöka här."

Japp, så var det med det.

Vänta!

 Jag hittade den här bilden som jag gillar skarpt. (Undertecknad lekte paparazzi och smygfotade) Den har en sådan "jag och du, matte"-känsla full med lugn och harmoni. Mixxa och Sandra som väntar på sin MH-tur.

Tränar trick. Filmtajm.

Rätt som det är så har hundarna och jag börjat träna in trick. Vet inte vad som har hänt? Varför jag har helt plötsligt ryckt upp mig från mitt "slutat-helt-att-träna-hund"-dvala vet jag inte, men jag vet att det är bra. Alltid nåt.

Pingu ska få lära sig att skämmas. För det tycker jag att han behöver göra, med tanke på alla bus-streck han stundom hittar på.
    Det är ändå lite märkligt att förut när jag introducerade klickern för Pingu - så var han helt frågande och jättetråkig. Visade ingen motivation överhuvudtaget: "Jaha... det låter klick när man får godis... So what?". Jag är van med att se att jycken tycks få ett lyckopirr i magen vid klickljudet. Pingu är den första hund jag har varit med om som inte gillade (läs: inte blev jättemotiverad) när man klickade in hunden (och han gillar ju godis).

Vid targetträningen (för agilitybalanshindrens kontaktfält) så skippade jag klickern efter ett tag, körde mitt muntliga "Yes!"-beröm-ord istället, som tycktes fungera minst lika bra, om inte bättre (varför då envisas med klickern?). 
    Jag la också märke till vid targetträningen att han uppskattade inte riktigt godiset; det funkade bättre med lek med leksak - då tände han till.

För bara cirka nån månad sen (Eh? Undrar om man verkligen kan lita på mitt tidsperspektiv?) så lärde jag Pingu att backa på kommando, och då körde jag mitt "Yes!"-beröm när vi shejpade fram bakåtsteg. Det verkar nästan som efter det så har han förstått shejpingkonceptet; att om man testar lite olika saker, så får man matten sin att bjuda på godis..
    När jag tidigare försökte klickerträna och shejpa in nåt trick, så blev det bara pannkaka. Pingu blev frustrerad, fattade ingenting, orkade inte tänka och det var inte roligt - för nån av oss. Även när vi bara körde pyttekorta träningspass, så blev det bara tråkigt och dumt. "Jaha!", tänkte jag lite besviket "Jag har fått en hund som inte klarar av att shejpa!" Fast ack så fel jag hade.
    Men för cirka en vecka sen då jag fick mitt trick-träningsryck, och testade med klickern - så jag har nu plötsligt en fullt fungerande klicker/shejpingbar hund. Pingu behövde visst mogna till sig lite

Bild på en typisk mogen hund.

För att träna in "skämmas", så skulle jag ju kunna sätta en tejpbit på Pingus nos för att få honom att lägga tassen mot nosen, men det är "fusk" ;) . Pingu och jag kör inlärningen "the hard way"; shejping from skratch, det vill säga:

1. Klick när han bjöd på att sitta ned. Han testade ju allt möjligt: backa (förstås, eftersom det är det senast inlärda konsten), ligga, stå helt still och glo, buga (till min stora förtret, vill ju även lära honom det, men vill inte krångla till det och klicka två trick samtidigt) och "nolla" (cirkulera runt mig, freestyletrick som vi nyligen börjat träna med handteckenhjälper).
2. Klick när han bjöd på att sittandes röra någon framtass.
3. Klick när han bjöd på att röra vänster framtass (bestämde mig för vänster tass eftersom det var den han först rörde spontant, Pingu är tydligen "vänstertassad").
4. Klick när han håller vänster framtass högt och helst still i luften (här är vi nu, ungefär).

Lite synd att jag inte filmade träningen från scratch för att se utvecklingen.

Min klickertiming är under all kritik, men det tycks funka ändå. Min avsikt var att klicka så att han förstår att han ska hålla kvar tassen uppe i luften; att inte vifta och vinka med tassen, men jag tror hela tiden att han kommer hålla tassen uppe en halv sekund till - vilket han inte gör. Så jag klickar istället, pinsamt för många gånger, när han tar ner tassen. 

Jag kände mig också fånigt stel och dan bara för att jag visste att det hela filmades. Ibland tänkte jag på kameravinkeln, om hunden syntes och sånt - istället för att koncentrera mig på jycken och träningen.
Haha! Bortförklaringarna till min urusla klickertiming haglar! :)

Nästa steg (5) är att jag sätter en liten tejpbit på nosen, för att få honom att rikta in tassen dit (istället för upp i luften).
Det näst sista steget (6) är att klicka när han rör tassen mot nosen utan tejpbiten, och slutligen klick när han håller tassen still mot nosen. Klart!! :)

Spirou shejpar in nån slags jämfotaframbens-skutt. Hm? I och med att jag själv inte är riktigt säker på vad jag är ute efter, så blir hans träning lite svår - för båda parter. Fast det struntar Spirou i.

Linus, som jag hade gett upp för ett tag, trickinlärningsmässigt alltså, tränar "cirkel" (medsolssnurr). Han lärde ju sig "snurra", dvs motsolssnurr faktiskt mest tack vare brorsan. Även där hade jag gett upp, men så en vacker dag - efter ganska lång, nästan överdrivet lång tid - så bara funkade det. Och nu så är det samma sak med "cirkel". Det räcker numera att jag "handtecknar" högt över hans huvud (förut så fattade han ingenting om jag inte hade godishanden precis framför nosen på honom.

Wilbur körde en latmansträning liggandes i soffan. Jo, han kan stå upp! Wilbur är en pigg och glad snart femtonåring, som traskar i skogen och hittar ständigt nya godisstenar att skutta upp på - om de är i femtonårigpudelpensionärshöjd. 


PS. Jag tänker inte kommentera hur stökigt jag har det. :) DS.

Nyårsafton 2013 och nyårsdagen 2014 eller KABOOOOOM!!

*whiiiiiii* KABOOOOM!!!! *sprak, sprak, sprak*
    Sorry! Blev ni rädda nu? Fy, på mig! Man får inte skämta om sånt här. Fy, fy, fy!!

Äh, bry er inte om dumma mej. Mot bilderna!

Precis som vanligt så jobbade jag på nyårsafton - till mina hundars stora förtret. I alla fall allra helst till Wilburs och Linus stora förtret. För även brorsan (där jyckarna brukar vara annars) jobbade också.

"Ska vi gå hem nu?", undrade Linus förhoppningsfullt. Men ack! Jag hade ju bara gått ut för att slänga kartonger. 

Här undrar Wilbur var sjutton den där matten tog i vägen nu igen? "Har hon gått hem, och glömt mig?", funderar och vädrar Wilbur runt omkring. Men jag hade ju bara gått ned på lagret för att hämta grejer, ju.

Om man ska vara noga så är den här bilden från nån annan jobbardag. Wilbur gav upp - och gick och la sig på det hårda cementgolvet nere på lagret i ett hörn!! Hundarna har faktiskt sköna och fluffiga liggplatser

När ju nu i alla fall håller på med att visa bilder som inte är från nyårsafton... Den här bilden tog jag för det var den första dagen som Pingu kände smärta. Ja, kort smärta. Men det kändes. Spirou blev sur - bara för att han ville ha sitt tuggben för sig själv. Vilken fuling, va! När då Pingu svarade emot, så blev Spirou ännu mer sur och röt till ordentligt, med följden att Pingu veknar; de kör en dov morrduell istället, tätt intill varandra. Pingu typ hänger nästan över Spirou när jag lugnt och bestämt kommer till undsättning (vilket i och för sig inte behövdes). Pingu går sakta därifrån, jag fortsätter med mitt, men ser att Pingu håller upp sin högra tass; han har - för första gången - känt smärta! Grattis, Pingu! Welcome till verkligheten! :)
    Själva slagsmålet varade alltså bara i typ två sekunder, sen tog den korta morrduellen vid. Sen var det inte mycket mer med det. Men man ser på bilden att Pingu faktiskt tog till sig Spirous protest, eller hur?
    Pingus tass/ben var kry som vanligt sen strax efter, så han råkade antagligen bara vricka till sig i tumultet.

De här bilderna är inte heller från nyårsafton, men de är tagna på jobbet, och har viss slagsmålsrisk i sig: de två notoriska kombattanterna nära varandra och en av dom har ett läckert märgben i besittning. Inga problem.

Duktiga pojkar!

Den här bilden fick vara med bara för att jag tycker Spirou ser så söt ut när han står där uppe i trappan och spanar ner på mig. Gull-unge! (usch, va fånig jag är)

När vi sen gick en promenad efter jobbet, så små-knallade det på håll, lite här och där. Gissa hur svårt det är att låta bli att vända sig om för att se om Spirou reagerade på knallarna? Jo, typ nästan omöjligt! Men det går. Jag fick nästan lov att bokstavligt talat ta tag i huvudet på mig själv för att hålla fast det med näsan framåt. :) Vid ett tillfälle så råkade Spirou dock vara jämte mig, så då kunde jag se att han blev berörd, men så pass lite att han ändå kunde (efter kort, orolig spaningspaus) fortsätta med sitt nosande.

    Plötsligt när vi går där i lugn och ro så lyser en raket upp himlen (fortfarande en ganska bra bit ifrån oss). Vackra färger sprakar på det mörka himlavalvet. Snabbt som sjutton tar jag fram de redan förberedda schmackosarna ur fickan och bjuder Spirou på dom sekunden efter raketknallarna - och han glufsar nöjt i sig dom. Han har oro i ögonen, men jag får ett par svansvift när han känner det läckra godiset i munnen. Tydligen kan man riskera livet för några schmackosbitar. *ruskar på huvudet*

    Men jag kan säga som så att Spirou hade absolut inget emot att få komma in i bilen. Det var nästan så att han skuttade in helt på egen tass (jag får numera annars lov att lyfta in honom).

Sen vid tolvslaget så är vi hemma hos mina brorsor. Bilden är tagen medan det pangas för fullt utanför. Eftersom jag nu gillar fyverkerier (!!!!) så lämnar jag hundarna inne under tiden jag själv går ut för att beundra spektaklet. Fast eftersom jag även är lite orolig för hundarna, så kikade jag in lite då och då. Spirou satt då stilla i hallen och lyssnade skrämt på oväsendet där utanför. Jag är glad över att han bara är skottberörd, och klarar av att ändå vara så pass lugn. Jag kan förstås helt klart se att han verkligen ogillar det hela, men ibland så får man lov att gå igenom sånt som man egentligen inte tycker om.

Cirka en 30-45 minuter efter tolvslaget, när alla fyrverkerier hade lugnat ned sig... så kommer världens bullrigaste helikopter och cirkulerar rakt över vårt hus, med världens värsta strålkastare som flashar runt. Haha! (ja, jag skrattar åt eländet) Spirou tryckte på "ogilla-knappen"!! Han spanade skrämt ut.
    Eftersom jag ju är en nyfiken själ, så reste jag mig förstås upp för att kolla ut genom fönstren. Först så satt Spirou kvar, sen kom han efter mig. När vi hade konstaterat att det var en ambulanshelikopter (som landade på ängen nedanför huset) så sätter vi oss till bords igen och fikar. I lugn och ro. Sedan kröp den nyfikna själen fram igen; jag gick ut en kort stund för att kolla vad som hände nere på ängen (en stackars kille gick runt i cirklar och verkade vara i något lätt chocktillstånd, stackarn. Men när ambulansföraren hade packat ur bår och grejer, så verkade killen lugna ned sig, och de gick tillsammans bortåt på vägen).
    Vi fikar vidare, och när helikoptern sedan flyger iväg så märker inte Spirou nånting.

Ingen av de andra hundarna verkar bry sig nåt nämnvärt om raketer och fyrverkerier.

Väl hemma igen på sena nyårsaftonsnatten, så somnar Spirou i sin trygga fåtölj.

Nyårsdagen 2014

Eftersom det blev ganska sent på nyårsafton, så vaknar jag inte förrän halv elva på nyårsdagen. Vi gick ut för en latmansrastning på tomten. Spirou stannar först upp på farstukvisten och spanar upp mot himlen: "Kommer himlen ramla ned på mitt huvud?", undrar Spirou. Han är som de gamla gallerna; de är inte rädd för nånting - förutom att himlen ska falla ned på deras huvuden. :) Jag talar alltså om Asterix, Obelix och Idefix och grabbarna.

När vi traskar runt där, lite morgontrötta, så passar jag på att rensa lite hundbajs. Plötsligt så fyrar grannen av en fyrverkeripjäs - mitt på ljusa dan! Jag hade ju inte förberett några schmackos! När jag hör raketvisslet så släpper jag bara vantar och bajsupplockarspade. Medan de faller mot marken så greppar jag schmackospåsen i fickan, öppnar kvickt - men lugnt. Sekunden efter raketknallet, så har Spirou en halv schmackosremsebit i munnen, och han glufsar i sig den, och jag får till och med ett par svansvift som tack.

Som synes på bilden så bryr Pingu sig inte mycket om fyrverkerier. Han vill leka! Spirou sitter dock stilla och spanar oroligt upp mot himlen med öronen bakåt.

 

Spirou tvekade om man verkligen ska vara ute på nyårsdagen. Men nu så är det så att jag vet att fyrverkerier faktiskt är ofarliga (om man hanterar dom med vett). Ja, de väsnas och har sig, men det är allt. Därför så övertalade jag Spirou att hänga med oss andra. När han stannade upp så här, så fick han sitta så i nån knapp minut - för att typ bearbeta intrycken, men sen så skulle han vara med mig medan jag fortsatte att rensa hundskit som en ansvarsfull hundägare gör.

 

Plötsligt får jag en impuls att sätta igång lite godissök. Hundarna sitter kvar och väntar medan jag lägger ut godisbitar lite här och där. Ja, Wilbur fuskade (därför syns han inte på bilden) - och jag likaså. Wilbur förstod inte att man skulle vänta, och jag orkade inte envisas.

Spirou hängde på godissöket. Duktig vovve!

Pingu och Linus letar.

Wilbur och Pingu letar.

Spirou och Pingu är beredda att ta godislyra. Som ni märker så är Pingu antingen en riktig linslus, eller så är han med - överallt! :)

 Min plan (som jag har haft i "urminnes tider") med min skottberörda Spirou (samt förstås de andra hundarna) är:

1. Att försöka visa att knallar och oväsen samt ljusblixtrar är inget att bry sig om. Det hör liksom bara världen till (precis som "hotande" sopkärl, statyer eller människor med huva eller paraplyer, eller andra fasanfulla "aliens").

    Därför vägrar jag - fast jag är orolig som fasen - att vända mig om och se om Spirou reagerar när det smäller och knallar. Jag brukar ju inte göra det när det inte smäller, så varför göra det nu? Jag låtsas vara cool. Jag är övertygad (men jag kan förstås ha fel) om att minsta ögonkontakt mellan Spirou och mig när han är orolig bara förstärker hans oro; att jag typ bekräftar den.

    Likaså så brukar jag aldrig annars ha gardiner fördragna och musik samt TV på full volym - därför har jag inte det nu heller. Det är inget speciellt eller särskilt denna kväll (nyårsafton) mot andra kvällar.

2. Jag försöker övertyga/visa min hund att om han blir rädd/orolig - kom till mig, var mig nära, matte är den stora tryggheten. För jag har jag alltid med mig - var jag än är - till skillnad mot vårt hus eller vår bil (som annars kan bli tillflyktsorten (dessa ställen är bara "sekundära" trygga platser, när matte har så bestämt).
    Med Spirou har jag nu turen (!) att han är villig att offra sitt liv för schmackosbitar. Thank God for schmackos!!

3. Att jag själv uppskattar fyrverkerier - och visar det. Att jag tvingar mig själv att välja att se skönheten i färgspraket och att uppskatta knallar. Det är bara roligt när det låter. Jag vägrar att bli arg. Jag minns för nåt halvår sen då grannen plötsligt får för sig att fyra av ett gäng raketer precis när hundarna och jag kommit hem och kliver ur bilen. Jag var såååå nära att bli upprörd och förbannad när lill-Pingu börjar rusa runt och varningsskälla hej vilt (vilket absolut inte lugnade ned Spirou, vare sig Pingus skall eller min begynnande upprördhet). Jag fick verkligen ta mig själv i kragen med ett riktigt kraftigt tag!

Dessa tre punkter är grunden i mitt tänk. Jag är fullt medveten om att jag har tur att Spirou inte är värre skottberörd.

Jo, nyårsdagen blev sen inte riktigt vad jag hade tänkt mig - och speciellt inte för vissa andra stackare.
    En före detta kursdeltagares hund hade blivit vettskrämd och "sprungit till skogs" på grund av ett ödesdigert misstag i samband med fyrverkerier. Hunden hade nu varit borta sen åtta-nio på nyårsaftonkvällen. Stackars hund! Stackars matte!
    Vi var ett gäng som begav oss ut för att försöka hitta jycken, men det är ju som att leta efter en nål i en höstack. En nål som kanske också gör allt för att inte bli funnen, en liten stackars "nål" som trycker i nåt gömsle i chockat tillstånd. Det som också gjorde situationen något värre var att hunden bara var här på besök (hos dess mattes föräldrar). Hunden var med andra ord inte riktigt hemmastadd i området. 
    Efter nästan tre timmars sökande (det hade nu blivit mörkt) så åkte Wilbur och jag hemåt, men när jag var på väg att åka förbi kyrkan så kunde jag inte låta bli att leta lite till runt byggnaderna där. Hunden hade ju observerats vid golfbanans klubbhus (som ligger granne med kyrkan, men en liten bit ifrån) och innan det (kvällen före) hade jycken setts uppe på några verandor vid bebyggelse också intill golfbanan. Med andra ord så drog sig hunden mer till bebyggelse än till skogs.
   Men inte såg jag nån bortsprungen hund, inte. Wilbur och jag åker hem till de andra hundarna. Efter toabesök och tre klunkar julmust, så for Spirou, Pingu och jag i väg igen för en promenad. Och när man ändå skulle ut så blev promenaden i bostadsområdet intill golfbanan (Wilbur och Linus fick vara kvar i bilen).
    När jag nu går där och spanar in på alla tomter och altaner, så ruskar jag uppgivet på huvudet; det är ju typ en på tusen, en på miljonen att den förrymda hunden och vi skulle råka stöta på varandra. Ändå så kan man inte låta bli att spana.
    Vi möter hundens matte som kommer farandes i bil från golfbanans "bakväg". De stannar, tackar för hjälpen och upplyser om att de är precis på väg att bygga upp ett litet läger vid golfbaneklubbhuset.

Jag hade parkerat bilen borta vid brukshundklubben, och när vi nästan är tillbaka så hör jag fyrverkerivissel framför oss. Fort - men lugnt (!) - får jag fram schmackosbitar som jag bjuder Spirou och Pingu sekunden efter knall och fyrverkerignistorsprak. Vi fortsätter mot avfyrningsstället (vi skulle ju åt det hållet) som om inget har hänt - och Spirou följer villigt (?) med. Ja, jag vet inte hur villigt det egentligen var - eftersom jag ju inte vände mig om för att se efter. 
    Tror ni inte att fyrverkeriuppskjutarna fortsätter sen med sådana där "en-skjutar-raketer" som fyras av i en följd. Jag låtsas vara både döv och blind, och fortsätter på gångvägen, rakt emot fyrverkeriplatsen. När jyckarna och jag passerar stället, så kommer en liten familj på mamma, pappa och två barn fram från den mörka och öde parkeringsplatsen. Jag förstår att det är de som är "bovarna". Jag hade god lust att fråga vad de egentligen pysslade med och upplysa dom om den skrämda samt bortsprungna hunden, men jag avstod - av helt egoistiska skäl; jag ville inte riskera att det kanske, måhända skulle urarta till ett gräl - och det skulle vara det absolut (nästan i alla fall) värsta som skulle kunna hända med en redan orolig Spirou i hasorna.

När vi sedan kom hem, så läste jag på fejjan att jycken var funnen. HURRA!!! Hunden hade dykt upp vid ett hus, cirka en kilometer från där den hade försvunnit. Ett hus som de hade sökt intill typ hundra gånger innan. Hunden hade helt sonika följt med familjen som var på väg in i sitt hus, hoppat upp i deras soffa och somnat. Haha! Hon hade väl tröttnat på att vara ensam, hungrig, frusen, rädd och chockad och hängt på första bästa. Tala om smart jycke! Hon blev sen själaglad när hon åter förenades med sin matte efter ha varit försvunnen i ett dygn. Gissa om matten blev glad!

Bilderna är från agilitytävling på Tierps BK där - till Spirous stora fasa - dyker upp fallskärmshoppare i himlen. *morr*

Igår morse när vi skulle till jobbet, sena som vanligt, så stannar Spirou upp vid altantrappan. Han tvekar. Han spanar oroligt upp mot himlen "Kommer himlen falla ned på mitt huvud", funderade han oroligt. Jag låtsas som ingenting, går bort för att öppna grindarna - precis som varje morgon. När jag sen går tillbaka mot gårdsplanen, så kommer Spirou travande mot mig (vilket han annars inte brukar göra). När han sluter upp vid mig, så sträcker jag först ut en hand för att smeka honom på huvudet, min älskade hund... men jag ångrar mig innan jag vidrör honom, för jag tänker först att så brukar jag ju annars inte göra. Men halvsekunden efter så ändrar jag mig. Jag vill ju att han ska vara intill mig, särskilt om han är orolig; att han väljer att vara vid mig istället för att stanna kvar vid huset eller intill bilen. Så jag bjuder på en halv schmackosremsa, som jag självklart har förberett så den är lättåtkomlig i fickan. Spirou smaskar nöjt i sig den.