Om min Den fantastiska Wilbur

Jag är ju inte den som tror på livet efter detta, övernaturliga saker eller drömtydningar och sånt, men om Wilbur hade somnat in för gott i tisdags så hade jag börjat fundera... men nu blev det inte så; han dog i onsdags, alltså två dagar efter den där drömmen med en tvetydig kort händelse; min mamma (alltid lika trevligt att få drömma om henne, är nästan som att åter få träffa henne) håller en ung Wilbur i famnen i en dörröppning och hon vinkar hej då till mig som går iväg. Jag kan tala om att bara det där att någon håller Wilbur i famnen är lite märkligt. Den unga Wilbur gjorde nämligen inte sånt; att låta sig bli buren. Och morsan skulle nog aldrig ens försöka sig på det.

Om min Den fantastiska Wilbur

 Wilbur, the leader of the Pack.

<3

The king on his throne. :)

Nosen och viljan är det i alla fall inget fel på fast man är nästan 100 år. :)

Trots man är pensionär så vill man visa framtassarna att man fortfarande kan.

Fin-killen! <3 Eller farbrorn, då. ;)

Wilbur, one of a kind. Tack Inger!! :)

Mitt fina pensionärsgäng. <3

Polarna Wilbur och Linus.

Två bilder...

... tagna i en hast.

Wilbur har haft ett långt och händelserikt liv...

Över sexton år blev han, Wilburskrutten. Det var ett kort missöde som gav oss en knuff i ryggen att ta det där sista beslutet. Ett beslut som har hängt över oss typ varje dag hela Wilburs sista år: "Är det idag det är dags? Eller imorgon?". Jag har länge befarat att det skulle bli typ så här som det nu blev, något som jag absolut inte egentligen ville. Känner mig lite berövad den där sista promenaden, sista samvaron med min hund.
    Jag värdesätter så minnet av sista stunden tillsammans med Baloo; när vi ensamma på djursjukhusets parkering körde hjälpligt konster. Han hörde ju inget längre, men tack vare handtecken (som brorsan hade lärt honom) så rungade hans sista kristallklara voff över nejden.
    Likaså min sista stund tillsammans med Keaton; vår sista korta promenadvända här hemma en sen vinterkväll där snö och julbelysningar lyste upp vår väg; bara han och jag i den tysta natten. Och så den korta vändan dagen efter utanför djursjukhuset innan vi gick in, då han gjorde en hög (ej upp-plockbar) intill trottoaren utanför byggnaden. Keaton-Skitons slutliga visitkortsavsked till världen. ;)

Jag har nu ganska raskt gått igenom sorgens olika stadier.
    Allra först känslan av enbart rationellt tänkande; alla andra irrelevanta känslor trycks bort, bara sansat: "Vad gör vi nu? Är det dags nu? Finns det nån vettig chans att han blir bättre?".
    Sedan på bilfärden hem efter det var gjort var jag som i en stor tomhet, ett töcken, ett vacuum, en tunnel där man ser världen runt om men ej riktigt tar in den.
    Senare på kvällen börjar man fundera vad som egentligen hände under dagen? Ånger. Kunde man gjort nåt på nåt annat vis?
    Sedan nästa morgon så kom ilskan. För att slutligen på kvällen falla in i accepterande. Och där är jag nu.

Jag måste även tillägga att mista en gammal hund är inte alls samma sak som att mista en ung, vilket är såååå mycket värre. Den gamla hunden har i alla fall fått leva sitt hela liv.

Det som sen visade sig bli det (näst) sista fotot. Hemma på tomten i tisdagskväll efter en hektisk jobbardag.

Jag fick ju ändå en sista promenad. Det var bara så att jag då inte visste om det... att det skulle bli den sista. Och det sista umgänget blev ju när han pulade in sitt gamla huvud in under armen där jag satt intill honom i soffan hemma hos brorsan. När vi begrundade, funderade och checkade av Wilbur; han hade nämligen efter att hyfsat återhämtat sig plötsligt blivit dålig igen. Sedan när beslutet var fattat att vi skulle till veterinären och vilket djursjukhus jag skulle ringa, så tvekade jag att behöva lyfta bort hans huvud från min vänsterarm för att kunna komma åt mobilen i fickan. Varför kunde jag inte haft telefonen i den högra fickan istället? Wilbur låg ju så fint. 

Det gamla pudelgänget: Didrik, Wilbur och Baloo.

Ja, du Wilbur. Vilket liv du har haft, du notoriska rymmarhund redan ifrån valphagen hos den mycket erfarna uppfödaren. Tänk hur många risker du har undkommit på dina notoriska rymmarstråter, då jag förtvivlat följt efter för att jag kunde inte annat. Ja, inte var det lydnad som fick dig tillbaka - utan skär och simpel list - från mattes sida.
Sen har vi ju ditt öknamn jag gav dig i unga år: "Wilbur Fulsvans, pitbullpudel".
    Redan som ung valp och sedan unghund så sökte han sig till slagsmål. Flera gånger så började det med att han inviterade nån äldre hund/tik till lek, och när han då blev nekad... "Nä nu!! Då blir jag förbannad. Nu leker du med mig annars får du stryk, kärring!!", mopsade han upp sig mot äldre jyckar och slagsmålet var igång. Wilbur ansåg sig vara oövervinnerlig. Hihi! Fast när den där cirka sex-åriga rottweilerdamen med ett enkelt men mäktigt "Grvaff!" sa ifrån, så sa Wilbur "Ooops!" och kvickt satte sig intill min trygga sida för att sen låtsas som inget hade hänt: "Öh? Vadå? Jag sitter här och tittar på utsikten bara... det finns ingen annan hund här i närheten alls.... Hon där? Nä, henne har jag inte sett... *harkl*". ;)

Annars så har envisheten varit hans signum. Till exempel hans mission med toarullen hemma hos brorsan. Wilbur-valpen hade under sina upptäcksfärder inomhus hittat in till badrummet - och upptäckt "The toarullshållaren"!! Under flera dagars utforskande expedition och enträget puttande så lyckades han till slut att få loss toarullen från hållaren på väggen med ett duns. Sedan bar han den till trappan och med flera "Duns! Duns! Duns!" rullade han ned den till undervåningen för att sedan stolt bära den in till kontoret där han hade sitt tillhåll i ett hörn som han helt hade valt själv. Där hade han sin skattgömma fylld med "egenhittade" prylar (likt en prylsamlande skata).

När Wilbur var yngre så hade han svårigheter att komma in i godispaket.Ha! Numera jobbar han - minst sagt - effektivt!! Rakt igenom bara! :)

Wilbur var även envis när det gällde att lära sig saker: "Vadå? Jag kan ligg. Det räcker." Wilbur körde sitt ligg jämt. Alltid. Och när han inte fick nån utdelning/belöning så gick han upp i frustreringsstress. Det var stört omöjligt att få honom ur sin "ligg-groove".

Tävlingsdags!!

   

 Det var ju meningen att Wilbur skulle pyssla med agility, men jag gav faktiskt upp i flera år. Han gick upp i sån stress och frustrationsbjäbb bara han hoppade ett endaste hinder; han var omöjlig att handla/dirigera dit jag ville.
    Jo, jag hade också klantat mig med balanshindren, vis (?) från Baloo och Keaton (som var urusla med kontaktfälten) så hade jag "överbelönat" kontaktfälttagande; Wilbur körde enbart kontaktfält, om och om igen, fram och tillbaka uppe på balansbommen. Han gick aldrig någonsin av. "Öh? Ingen belöning här?! Då vänder jag och rusar kvickt till det andra kontaktfältet... Öh? Ingen belöning här?! Då vänder jag åter igen till det andra kontaktfältet.. osv".

Det före detta agilityproffset Wilbur visar Linus hur man gör. :)

De senaste åren fick pensionärsgänget bli hejarklack istället.

Hejarklacken på spaning.

    Fast en dag så tog jag mig själv i kragen. Jag upptäckte då att när vi jobbade med extern belöning/godisskål efter hindren så var Wilbur minsann tyst och koncentrerad samt gjorde allt rätt... "Aha!! Det är ju mitt fel! Jag är för otydlig!", insåg jag med en snilleblixt. Han stressbjäbbar för att han inte vet vart han ska.
    Jag glömmer aldrig den där kvällen när jag var helt själv på agilityplanen då jag testade med att länka ihop en ganska klurig 15-hinders bana (inspirerad av det årets ena VM-bana) bakifrån. Jag hade även lagt märke till att om jag höll tyst och enbart visade med mitt kroppspråk så var Wilbur lugnare/redare i skallen. Så förutom ihoplänkningen bakifrån så höll jag klaffen! Tänk att jycken, från att varit helt omöjlig att handla dagen före (inte ens ett endaste hinder), nu kunde köra denna småkluriga 15-hindersbana helt felfritt utan något frustrationsvoff!!! Jo, förresten, ett voff kom hela tiden i slalomet, men det var också det hinder som han tyckte var allra, allra svårast. I banan valde jag att köra enbart ett 4-pinnars just för att han inte riktigt bemästrade det.
    Jag är faktiskt lite löjligt stolt över att jag, då fortfarande lite agilityrookie, helt själv hittade nyckeln som löste vårt agilityproblem.

Skutskär.

Jag minns fortfarande känslan av att vid de första tävlingarna ta av halsband och koppel vid starten från min notoriska rymmarhund, min ständigt uppvaktande friarstråtsvovve, mitt bland alla andra hundar. "Jag är inte riktigt klok!", tänkte jag när halsbandet knäpptes av. Men det gick allt bättre och bättre.
    Två uppflyttningspinnar fick vi ihop tills... det var slut. Först gick det ena korsbandet av. Två års rehab på grund av komplikationer och sen ett klokapselbrott. Men vi kom tillbaka... och sen gick det andra korsbandet av. Och så var agilityn finito. Nu var ju Wilbur så pass gammal att om det skulle ta två år till så skulle han vara elva år. Nä, nu var det slut. :(

Ylar bäst som ylar sist. Foto: Katarina Nyman.

Apropå korsband-rehaben!
    Först fick han gå i sånt där "vatten-löpband", men han blev inte riktigt bra. Gick över till rehab-simning istället vilket fungerade bättre. Första gången i vattnet så var han skräckslagen. Jag såg dödsskräcken i hans ögon. Fast han lärde sig ganska snart att det inte var så farligt, trots det blöta. Jag lärde mig också att låta honom hela tiden ha en leksak i munnen - annars försökte han dricka upp allt vatten. Det var liksom hans lösning att få bort "det otäckt blöta". Innan jag kom på det knepet så råkade han "kissa på sig" i receptionen. Det blev inte en liten pöl om man säger så, utan en hel ocean.
    Wilbur vande sig sen med simmet och vatten överhuvudtaget. Det såg ganska fånigt ut på promenad när pudeln som förut skydde allt blött nu traskade rakt igenom vattenpölar, men springern (vattenapporterande jycke) trippade runt alla pölar (Gromit, som jag fick lära att våga blöta ned tassarna).

Gromit tyckte en trattförsedd Wilbur var väldans märkligt.

Stackars liten!! Det här var inte nåt roligt.

Rehab-simmningen fick dock avslutas i lite förtid; Wilbur fick krampanfall. Ja, det är i alla fall rätt ställe att få det på, när man är på ett djursjukhus fast inte i poolen, förstås.
    Plötsligt så vägrade Wilbur lyda mina dirigeringar (han var annars jätte-duktig i vattnet); han struntade fullständigt i mig, simmade med bestämda simtag mot rampen och hann halvvägs upp. Sen kom krampanfallet. Tydligen kände han på sig det, och var förnuftig nog att vägra lyda matte. Detta hände två gånger i samband med simningen, så vi avslutade simrehaben förstås.
    Det var en upplevelse att få vara med inne i djursjukhusets akutrum. Om jag nu minns rätt så var det tre djurskötare och en veterinär som alla hastigt samarbetade runt stackars Wilbur (i med kramplösande intravöst, filtar om hans blöta päls, lyssna, kontrollera och peta överallt) medan jag halvsatt intill bordet och höll om honom. Man kunde se hur allvarligt de tog på det hela; att Wilbur faktiskt kunde dö där och då. Något som jag själv inte riktigt förstod, eller vägrade att förstå.

Han fick även ett krampanfall hemma (vi var och lekte ganska hetsigt ute på tomten). Ep-anfallen var i detta fall stressrelaterade. Det visade sig sen att han hade erlichias/anaplasma. När det var fixat med en pillerkur så fick han inga fler anfall, så det hade med största sannolikhet ett samband. Nu räknar jag inte med det där anfallet han fick här hemma för cirka en månad sen, flera år efter incidenterna i simbassängen.

Jo, Wilbur har varit på väg att kola vippen flera gånger till... Alltså den där jycken, vad han har varit med om!
    Vi var på besök hos en hundkompis väns hundgård. Efter promenad skulle vi trevligt fika i det extremt varma sommarvädret. Wilbur fick under tiden vara i en av hundbåsen. Jag blev faktiskt direkt något tveksam över gallren, men dum som man är så lyder man inte sina egna farhågor.
    När vi sedan efter fikat kommer tillbaka så ser vi hur stackars Wilbur har försökt tränga sig mellan gallren och fastnat halvvägs; han satt som i ett skruvstäd - mitt i gassande sol. Kvickt som sjutton med hjälp av remmar så kunde de bända upp gallret tillräckligt så vi kunde pressa loss Wilbur som var mycket medtagen. Vi kylde ned honom med vatten. Han kvicknade till, men sen började han att krampa (det här var alltså flera år innan rehab-simningen). Min hundkompis ringde till "egen" veterinär, men Wilburs kramper slutade så hon behövde aldrig komma till undsättning.

Wilbur sover i bilen på hemfärd från nån agilitytävling.

Ja, så har vi den där gången han hade tur när jag klantade mig uppe på brukshundklubben.
    Wilbur fick vara i bilen medan jag tränade nån av springrarna. Det gick ju inte ha med Wilbur på "avbytarbänken" (bunden) vid ringside (vid planen) medan jag tränade annan hund. Då skrek han i vild protest så man blev skogstokig. När jag kom tillbaka (eller gick jag dit för jag anade oråd?) så hängde han halvt om halvt genom sidorutan som jag hade vevat ned för att det inte skulle bli för varmt i bilen, men gjort det liiite för mycket. Alltså tillräckligt mycket att en viss notorisk rymmarhund skulle få idén att försöka klättra ut, men fastnat utan att kunna ta sig vare sig ut eller in igen. Det hade kunnat slutat illa; att han hängt sig. *ryser*

Så har vi den där gången då två springer spaniels drar i varsin ände av stackars Wilbur.
    Det hände här hemma på tomten. Det var några dagar efter Baloo hade avslutat sitt 14-åriga liv. Det var lite oro i flocken. Strax innan "incidenten" så hade de tre jyckarna ridit på varandra; Keaton på sin systerson Spirou och Wilbur på Keaton, som nu plötsligt blev förbannad (något som aldrig hänt innan, att Keaton blev förbannad över Wilbur ridande). Jag rusar direkt fram till dom, och Spirou släpper genast hans tag om Wilbur och börjar istället skrämt voffa och skutta bredvid Keaton som nu står över Wilbur och helt stilla bara trycker ned honom med ett grepp om strupen.
    Det visade sig sen (han undersöktes noga hos veterinär) att Wilbur hade fått kross-skador på strupen men inga hål i huden. Han fick en massa luftbubblor innanför skinnet som sen vandrade runt hans arma kropp, bland annat ända bort till ljumskarna innan de sen bara försvann av sig själva.

Wilbur och Grompan.

Wilbur och Pingen.

  Och så har vi förstås (!) gruffen mellan Wilbur och Slyngel-Gromit och sen Slyngel-Pingu, som oftast har otroligt nog (med tanke på matchvikt-skillnaderna) gott bra med bara små ytliga blessyrer. Värst var dock när Wilburs ena öga låg risigt till, men det var som tur var bara mest svullnad.

Usch så ögat ser ut!!!

Men snart så blev ögat bra igen.

Har vi nåt mer? Tja... kan väl nämna den där gången då han blev anfallen av en hund när vi hade paus i agilitytränande. Det blev ett blödande sår, men inte mer. Inga dumma följder efter det; vare sig fysiska eller mentala (vilket jag är övertygad om att det berodde på mitt lugn vid själva händelsen). Och så har vi klokapselbrottet, men det nämnde jag väl ihop med korsbandoperationerna?

Wilbur har alltid varit en hund med hög integritet; man fick inte göra vad som helst med honom. Om han inte har godkänt det, så morrmuttrade han misstänksamt: "Är du verkligen helt säker på att det är bra att du gör så här?" Wilbur var aldrig en hund som riktigt uppskattade mys och gos. Jo, ibland. Fast då enbart på hans villkor.
    Det hände dock nåt när han var typ fem år. Det var i strax efter som Baloo, Wilbur stora idol, gick bort och att jag hade i samma veva rakat ned honom. Plötsligt så började han frivilligt - på eget bevåg - hoppa upp i ens knä. Jag vet inte om han ville ty sig till sin matte (och husse) eller om han bara kände sig frusen. ;) Hans plötsliga "mys-iver" avtog dock sen med åren. De sista åren så var som sagt gos-tillfällen enbart på hans villkor och då skulle det bara klias vid öronen, typ.
    Wilbur slutat även med hans notoriska rymmarstråter till mattes och husses stora lättnad.

Wilbur på veterinärsbesök.

Ja, han har varit med om mycket, envisa Wilbur-jycken. En fighter ända ut i klospetsarna. Han skulle nog ha kunnat fortsatt i absurdum. Men nu är det slut. Fast nog försökte han protestera ända in i det sista? Trots han knappt var vid medvetande. Eller var det bara "automatiska" muskeldragningar? Veterinären nämde faktiskt att hon aldrig hade sett liknande förut.
    Anledningen till att jag valde just detta lite mindre djursjukhuset var framför allt för att det var ju hit jag gick då jag för en tid sen trodde det var dags, men han kom hem igen. Veterinären sa att hans kropp är helt slut, men inte hans vilja. Jag tyckte det var bäst att nu gå till samma veterinär, eller åtminstone där hans sista journaler fanns.
    Men nu visade det sig att denna veterinär hade sålt stället, som nu var under annan regi. Lite typiskt att jag råkade få en veterinär som då hon jobbade på annat djursjukhus inte var en av mina favvosar (om man säger så). Nä, nu är jag kanske lite orättvis, men visst kändes det som att hon var stressad, fast å andra sidan så välkomnade hon oss akut utan den minsta protest fast vi inte hade nån tidbokning. Ingen skugga ska egentligen falla över henne.

Gammal bild.

När jag kom dit så lämnade jag först Wilbur kvar ute i bilen, ville inte störa honom i onödan. "Ta in honom du!", uppmanade veterinären mig lugnt och glatt, men när hon sen såg mig i dörröppningen, bärande min gammelskrutt, så blev det fart på henne. "Kom in på en gång!", visade hon in mig i ett mottagningsrum. Hon kände lite snabbt på en tass, och utbrast "Han är ju alldeles nedkyld!!", och kvickt fick fram en värmande filt som hon fort virade in Wilbur i. Ja, hans tassar visste jag var iskalla. Det hade jag känt redan hemma.
    Veterinären tar tempen, men upptäcker till sin förvåning att han har normal temp (38 grader). Hon lyssnar på hjärtat och förutom blåsljuden (som han ju hade sen förut) så slog hjärtat oregelbundet.
    Hela tiden smågnydde Wilbur och andades något häftigt. Vi båda insåg att det är dags att sätta punkt, men hon bad hennes kollega att göra en snabb "second opinion".

Eftersom de ju hade en hel del andra patienter så kom och gick veterinären i omgångar. Det var nog ganska jäktigt för henne, men hon försökte så gott hon nu kunde att vara en trygg medmänniska att stödja sig mot (bildligt talat alltså) i ens älskade hunds livs slutskede.
    Wilbur fick sin lugnande spruta, och efter en kort stund slutade han då att gny, men han andades fortfarande relativt häftigt.

Nästa gång veterinären kom förbi bad jag om att få betala innan.... så man slipper stå där vid disken och vänta. Man vill liksom bara få slinka ut efteråt, mer eller mindre obemärkt. "Javisst, självklart.", svarade hon, och jag börjar resa mig upp. "Nej, sitt kvar du. Jag säger till när du kan komma ut, så du slipper stå där ute bland allt spring och vänta!", hejdade hon mig omtänksamt och lite proffsigt.

När jag sedan betalar så frågar hon om jag vill vara med. "Självklart!!!", svarade jag med eftertryck, "Jag lämnar inte min hund!!"
   Om jag minns rätt så följde hon mig sen in igen till Wilbur. "Ska jag tända några ljus åt Wilbur?", frågar hon något jäktad. Egentligen är jag inte så mycket för sånt, men jag svarar jakande. "Ja, självklart ska Wilbur få några ljus.", svarade veterinären nästan sig själv. En stund senare ser jag att hon hade glömt stänga lådan där hon hastigt tog fram ljusen. Av nån anledning störde det mig, så jag reste mig upp för att stänga lådan. Tänk att en sån bagatell kan störa.

Så var det sen dags för de sista avlivningssprutorna. Det var tre stora, tjocka sprutor. Hon fick verkligen ta i för att få i dom. "Det är för att dom är så stora", svarade hon på min fråga och varnade även för eventuella muskeldragningar. Sen sträckte Wilbur på benet ordentligt. Strax efter de tre sprutorna så gäspade han, men stannade mitt i gäspet. "Kan man stänga munnen?", frågade jag samtidigt som jag själv försökte få till det.
    Därefter gick veterinären ut för att sen komma tillbaka med ytterligare en avlivningsspruta (för säkerhets skull?). Wilbur lämnar inte "the building" hur lätt som helst, inte. ;)

Att det ska vara så svårt att lämna jycken där hos djursjukhuset. Jag pussade och smekte varenda pälsstrå på hans kropp. En sista smekning.... Haha! Skrattar bäst som skrattar sist. "Nu minsann kan jag gosa med dig.", tänkte jag och jag klämde till och med i och gav honom två stora blöta pussar mitt mellan ögonen på honom. Nåt som jag aldrig skulle ens få tanken att göra medan han levde. :)

    Jag smekte och pussade hans tassar. Hans fina, mjuka, goa tassar. Och svansen. Hans "fulsvans". Och öronen. Hans fina öron. Och kalufsen mitt på huvudet. Hans fina pudelkalufs.... Och hans fina ansikte. Hans fina grånade ansikte och nos....

Hemma hos brorsan. "Vad håller grannarna på med egentligen?"

Nu är det tomt här i soffan.
    Men det är nog etter värre hemma hos brorsan. Wilbur trivdes allra bäst hemma hos honom, och han och brorsan har ju varit som ler och långhalm. Samma rutiner varje dag.
    Varje dag, direkt efter jag lämnar Wilbur (och numera även Linus) hemma hos brorsan på morgonen, så ska man gå den dagliga kortvändan upp i backen. När man sen kommer in så lägger man sig i soffan i vardagsrummet. Sedan vid tolv så ska man gå långpromenaden. Om brorsan råkar vara sen med kontorssysslorna, så går man med bestämda steg in till kontoret och puttar bestämt på brorsan. "Hörru! Det är dags nu. Kolla klockan, dum-husse!! Du är sen!!". Det spelade ingen roll om brorsan var upptagen med telefonen och inte kunde "lyda" direkt. Envis var bara förnamnet. Och denna punktliga envishet fortsatte han med ända in i det sista, trots blindhet och även ibland förvirring.
    Sen väl ute, så förekom Wilbur ofta sin husse om vägvalet. Hihi! Han visade tydligt, redan innan vägskälet, genade över dikesrenen, så att inte husse kunde missförstå vart man skulle gå. "Hörru! Tjejdofterna är åt det här hållet."

Wilbur med en precis hemkommen Spirou-valp.

    Så sent som för en cirka vecka sedan så lekte han med en springer spaniel-valp. När respektive husse tyckte det var färdiglekt så protesterade både valp och Wilbur. De ville inte skiljas. Önskar att jag hade fått se deras lek.

Det känns tomt hemma, men samtidigt är det ett nästan ovanligt lugn. Det har ju ända sedan Pingu blev "tonåring" varit mer eller mindre spänt här hemma. Jag har ju hela tiden haft ögon i nacken och varit beredd ifall att.

Dumt läge. Tänk om blinda Wilbur får för sig att hoppa ned från soffan!!

Jag har sovit väldigt lätt, har vaknat för den allra minsta duns eller morr. Alltså Wilbur hoppat (eller råkat falla) ned från soffan, och Pingu sovit på golvet bredvid eller så har jag vaknat av att Wilbur har varit orolig, inte kunnat lägga sig till ro. Natten till torsdagen var den första natten på länge som jag fått en hel natts långvarig sömn. Och jag kunde sträcka ut benen - precis hur jag ville. ;) Och nu behöver man inte längre känna denna mer eller mindre ständiga oro, de dystra tankarna om om det nu är dags - för "dagset" är nu gjort. Jag menar, det är inte bara jämmer och elände. Jag kanske borde känna skam för det, men det gör jag inte.... väl.

Wilbur och jag har haft det bra tillsammans. Han har verkligen fått leva ut sitt liv; ofta fått som han själv vill, men också vetat om att matte (och husse) är den stora tryggheten - ifall det nu (mot förmodan ;) ) skulle behövas. Han har fått vara med på mina upptåg - och jag har (ofta mot min vilja ;) ) varit med om hans. Jag har slitit mitt hår...

En fullkomligt normal pose på en lydnadstävling, eller hur? ;) KM 2010. Vi vann inte. :) :) Foto: Louise Medman.

"Klassfoto" på brukshundklubben. Övre raden: Gromit och Spirou. Nedre raden: Hjördis, Wilbur och fina Greta. Tänk att nu är bara två av dom forfarande här med oss...  Hihi! Gillar förresten Hjördis min där hon ser upp mot Farbror Wilbur. Foto: Louise Medman.

Bilden är från 2010 då det skulle fotas till brukshundklubbens hemsida. Foto: Tina o Hans Eresjö-Köster? (jag kan ha bytt namn på Tinas karl ;) )

Från en fotosession med fotograf Linda Berggren uppe på bruks.

 ... men jag har även varit mycket stolt över min fin-hund. Han har tävlat agility - till slut med framgång (men tyvärr tog det slut i förtid). Han har varit en stolt (läs: högljutt protesterande) hejarklack när jag tävlat med Spirou och med Gromit. Han har varit med på olika skojäventyr på brukshundklubben.
    Vi gick även en sök-kurs. Wilbur tyckte det var jättekul, och jag tyckte han var jättesöt med sitt sök-täcke..

Bilden är från flera år senare när jag råkade städa och hittade hans gamla söktäcke.

Hejarklacken vill ha del av mattes frukost.

Wilbur som hejarklack.

Flera år gammal bild från Bro-Håbo BK.

 

Visst ser Wilbur ovanligt glad ut. :)

Han har även (till slut) lyckats lära sig en hel del konster och tricks trots han från början bara körde sitt envisa ligg. Jag fick till och med "slita" för att få honom att klara av att sitta samtidigt som han tuggade/svalde sin belöningsgodbit.
    Den konsten jag var mest stolt över var att han kunde nysa på kommando. 

Wilbur brer ut sig på "sin" plats i soffan.

En ganska ovanlig syn att Pingu låg på Wilburs plats. Jag var inte heller riktigt komfortabel med det; tänk om Wilbur plötsligt vaknar och klampar rakt på Pingu.

Vad de andra hundarna säger?
    Nja, inte har de i alla fall typ letat efter Wilbur. Det första Linus gjorde var att lägga sig på Wilbur plats i soffan. En bara liten stund efter så klampade även Pingu upp precis intill. Då blev Linus sur, och skuttade därifrån.
Nu samsas vi alla i soffan - utan att känna risk för tandagnisslan, vilket ju i och för sig är skönt.

Några favoritbilder...

<3 Min bästaste Wilbur. <3

Inoff agilitytävling i Arningehallen

Innan vår egotrippade berättelse om Pingus inomhustävlingsdebut och förstås även årets första tävling så vill jag först säga....

1. Att påstå att någon annan är lat anser jag är elakt. Detta har absolut ingenting med dagens tävling att göra utan en diskussion i en annars mycket trevlig ESS-facebookgrupp där någon påstod i en kommentar att hon (och några andra) "inte alls var elaka utan bara..." *ruskar besviket samt något uppgivet på huvudet*
    Diskussionen handlade - åter igen (!) - om huruvida man får (?) raka ned sin hund eller inte. *suck, suck och åter igen SUCK!!!!!* Eftersom jag blev "något" irriterad (vilket kanske syns på versalerna samt tjoget med utropstecken) så avstår jag att kommentera "på rätt ställe", det vill säga där i Fb-tråden, som för övrigt inte alls från början handlade om raka eller inte raka utan bara vänligt och nyfiket undrade hur en nedrakad springer spaniel ser ut samt efterfrågade bilder. Mina gilla-tryck för de vettiga kommentarerna får räcka för att avspegla vad jag tycker.
    En personlig regel som jag har: Aldrig kommentera på sociala medier när man är i affekt (bloggen räknas inte riktig in i "sociala medier").

2. Stort GRATTIS till klubbkompisen Malin som efter idag stolt kan börja titulera sig Agilitydomare!!! :) Ja, dagens agilitytävling var ju hennes domarexamination, vilken hon gjorde med bravur!!

3. Blev så glad att få se klubbkompishunden Tee med sin matte Linda köra ett jättefint lopp. Vilken utveckling sen jag såg dom sist!! Hihi! Det var alltså Tee som slog Pingu i ÖBK:s "Årets diskmaskin". :)

4. Det var med en stor fröjd att få beskåda så många duktiga klass 3-ekipage, varav många är klubbkompisar. Det är så man ryser av välbehag när man ser dom in action. En riktig fröjd för ögat för en agilitynörd. Och man kände sig förstås som en riktig rookie (fast man egentligen inte är det). Vi behöver "bara"  nötträna hinderkombinationer med handlingsmoves.



Okej, det var det. Nu börjar min egostory.

Han är ändå allt bra söt, Pingu-grabben.

För att göra storyn kort: Disk och disk. Det var det. Over and out. :)

Va? Vill ni höra lite mer utförligt? Okej, då... 

Hejarklack-Spirre.

Sen och jäkt trots att man inte skulle vara där förrän kl. 10.20 samt dåligt samvete som vanligt (för att hjälpa till att funktionära/förbereda). Men duktiga samt pålitliga och ansvarsfulla klubbkompisar (till skillnad mot undertecknad, alltså) råddade ihop själva, så proffsiga som de är, till en fullt fungerande tävlingsbana inklusive sekretariatprylar, datorer, högtalaranläggning, funktionärsfika och annat smått och gott.
    Själv så gled jag in på parkeringen så där lagom till att hinna kort rasta av Pingu och hejarklacken Spirou innan banvandringen (Wilbur och Linus fick lov att jobba tillsammans med brorsan idag, till deras stora förtret).
    Ja, jag gick banvandring. ;) Annars brukar det vara vanligt att jag missar tävlingsdagens första banvandring, men alltså inte denna gång.

Bild från fredagskvällens agilityträningspass med glad och galen hund.

Jag gillar inte... Nej! Jag ogillar.... Känner en stor aversion... Nej! Jag avskyr... trängsel. Därför brukar jag avstå från att tävla inomhus (avskyr även den höga ljudnivån). Jag tål det helt enkelt inte! Blir stressad och irriterad. Ej bra. *ruskar på huvudet*
    Speciellt när man har en ouppfostrad, önsketänkande illbatting till slyngelhund. "Åh, vilka fina töser det är här! Dom ska jag flirta lite fint med. Allihopa. Hehe. Öh, du fulhund... Låt bli min tjej, va!!!", visar Pingu och drar med bestämdhet i kopplet åt alla håll och kanter. Och jag parerar... i andra änden av kopplet. Försöker förstås även få nån typ av kontakt. Nä. Testar med att visa muta (godis, modell korv). Nä. Lönlöst.

Fyra startande kvar innan vår inomhusdebutstart i Hopploppet. Hämtar Pingu för att värma upp... Ja, var värmer man upp egentligen? Finns ju inget utrymme alls. Nä, får skippa det. (inte bra) Jag försöker ändå litegrann. Då upptäcker Pingu nåt. Hans "all time dreams come true", typ. En svart jaktlabrador. Pingu är djupt förälskad i alla svarta jaktlabradorer - oavsett kön. Och denna labbe bar tikskydd. "All dreams - ever - come true. Say no more.
    Jag armbågar mig fram och leder Pingu (med milt våld) förbi allt folk och fä i mycket kort koppel fram till grinden in till själva banan. När jag går in säger jag menande till "Inropar-Linda": "Det här är första och sista gången jag tävlar inomhus."

Tycker ni att jag verkar vara i ett bra och vinnande "tävlingsmode"? ;)

Ja, ja... Nu är det så att jag faktiskt kan (ganska hyfsat) byta sinnesstämning "så där bara" - om det behövs. Jag sätter Pingu framför första hindret. Kör en "give me five". Lämnar jycken och intar min startposition. Vi kör. Och det går... rätt så hyfsat trots en mycket vid och svängig hund. Jag är envis. Jobbar, jobbar, jobbar för att få hunden över rätt hinder och åt rätt håll.
    Jag har ju tagit åt mig av den konstruktiva kritiken man fick på den senaste kursen (i höstas); att inte ge upp så fort jag ser att jycken kommer lite fel, att visa upp ett jäklar anamma, att nu sjutton tar du hindret.
    Efter det sista hindret rusar Pingu i rena farten rakt ut genom den öppna grinden, bort mot en hund, men dennes mattes kompis reagerar direkt och parerar så Pingu kommer tillbaka till mig. Efter jag kopplat (och samtidigt kvickt belönat) Pingu så tackar jag för hennes parering. "Bra jobbat!", tyckte tjejen om mitt envisa slit med Pingu ute på banan.

Det blev alltså för många vägran (disk) men jag var ändå ganska, relativt nöjd över att jycken inte stannade upp och började nosa och vädra efter annat. Pingu gjorde ju rätt; han körde ju faktiskt agility.

Agilityloppet.
    Samma visa igen. För mycket folk. För mycket fä i vägen. Pingu fortfarande kär i söt svart labbe med tikskydd. Jag bestämmer mig för att inte tänka på det. Vi går in för att starta. Pingu bokstavligen fastnar i en luktfläck framför första hindret. Jag lockar på honom. Ingen reaktion. Jag försöker lyfta upp hans huvud från fläcken. Ingen reaktion. Hans nos är som fastklistrad med värsta effektiva kontaktlimmet. Hans rumpa står däremot rakt upp (!). Hör lite fniss från publiken. Jag fortsätter envist att försöka få upp nosen från luktfläcken. Jag får upp Pingunosen från golvet.... Sen kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad som hände. Synd att "loppet" inte blev filmat. Ja, "loppet" i citationstecken. Pingu körde definitivt inte agility denna gång.

Den här bilden har absolut inget med agility att göra.

Jag minns vagt att Pingu sitter kvar vid starten medan jag går bort till min startposition. Sedan har jag bara flera korta minnesbilder:

• Jag tänker: "Gör nåt enkelt som han kan typ reflexmässigt - "give me five" - så jag får tillbaka kontakten (det här borde ju varit innan jag lämnar honom).
• Jag ryter till ordentligt (Pingu rusade iväg åt fel håll? Hoppade inte första hindret?).
• Jag lockar honom tillbaka till framför första hindret.
• Jag berömmer (spelat) glatt när han kommer med mig då jag "drar" honom tillbaka (bildligt talat).
• Vi kör.
• Han forcerar hindren hela långsidan (och den bortre kortsidan?) men sen rusar han tillbaka till luktfläcken. Jag vrålar.
• Jag springer efter för att hämta honom. Han kommer tillbaka (?).
• Vi fortsätter. Han rusar - åter igen - till luktfläcken. Jag vrålar: "Neeeeej!". Pingu nonchalerar totalt; har nosen som fastklistrad i golvet.
• Jag springer - åter igen - till honom, hela vägen fram (alltså över hela banan). Jag får med honom tillbaka. Tyvärr så går banan sen - med krångliga och koncentrationsnödvändiga slalomet - nu åt "luktfläckhållet". Mycket riktigt så kör Pingu bara ett par portar (om några överhuvudtaget?) - sen rusar han igen mot "the luktfläck".
• Jag vrålar. Springer hela vägen fram till honom. Får handgripligen upp nosen (vi var ju redan diskade, men jag undrade ändå hur mycket man egentligen "får" ta tag i sin hund, enligt regelböcker och SBK/SKK-stadgar).
• Jag gör åter igen "Give me five" (?) för att göra något lätt, för att återuppta kontakten.
• Jag vill inte dra ut på tävlingsdagstiden, vi har ju en deadline att passa. Jag tänker kvickt ut en egen målraka för att få till något att kunna berömma honom för. Jag vill att vi ska gå därifrån tillsammans som ett agilityteam (typ). Jag vill lära honom hur man ska göra; vad som borde vara roligast. Att bara avbryta, gå ut och att ställa honom i "the naughty corner" lär honom knappast nånting. Det tillfället var i så fall redan förbi; han hade ju redan "fått" nosa på sin roliga luktfläck.
• Vi skuttar (över tre hopphinder) i "mål". Jag berömmer en - till slut - sammarbetsvillig byracka.

 Ja... Vad säger man? Vem är envisast? Jag eller Pingu? Vad var det för luktfläck? Om jag tänker efter så var det inte den söta tikskyddsförsedda jaktlabradoren. Hon startade efter Pingu i bägge loppen, och starten var inte vid den platsen det föregående loppet. Pingu fick efter det ödesdigra agilityloppet stå vid ringside och kolla in henne när hon körde.

Banan var även - lite här och där - beströdd med godbitar. Vilket vi redan upptäckte kvällen innan då vi hade träningskväll. Men det spelar ingen roll hur mycket godbitar eller löptikar det är där; jycken ska funka ändå. Det ska gå.
    Fick förresten åter igen frågan om jag funderat på att kastrera Pingu, vilket jag vägrar. Det är inget medicinskt fel på jycken; han är en helt normal hanhund. Han mår inte dåligt.

Ja, jag jobbar i motvind. Det vet jag, och det visste jag när jag skaffade jycken. "Om ett par år.. Då så...", uppmuntrade ;) en annan vis agilitytjej idag. Så sant, så sant.

Jo, på fredagskvällens agilityträning (lite genrep, typ) så var Pingu mer eller mindre "galen". Han voffade och vaffade frustrerat. Varför? Tja... Han har de senaste dagarna blivit understimulerad? Vi har inte nöttränat hinderkombinationer, kontaktfält, slalom etc på evigheter? Vinterns agilityträning (typ varannan vecka) har ju bara varit banträning. Kan Pingus vaffande bero på att han är trasig nånstans?
     Vi har inte "antilöptik"-tränat (life reward) på länge.

Med andra ord: Det är hög tid att ta sig i kragen och lyfta ut sig till en agilitybana nära mig. :)

https://youtu.be/3tczn7F_j74 

Här en pinfärsk filmsnutt från fredagens träningspass på en rolig men lite för svår bana för en klass1-hund, fast som i och för sig inte borde vara omöjlig. Som ni hör så voffar och vaffar Pingu mer än vanligt, vilket förstås mycket beror på otydliga mig. Foto: Mats Nelson.

Dags att åka hem, eller rättare sagt: Det är dags att åka och träna.

Eftersom han har varit helt odräglig de senaste dagarna, så bestämde...

... jag mig för att nu får det vara nog!!
    Det får vara nog med latheten. Vad behöver han den där odräglige? Han den där som slänger sig framför cyklister bara för att fånga en doft på andra sidan gångvägen. Han behöver nog få nosa - ordentligt!!

Sagt och gjort. Så trots att jag egentligen var ganska slut efter jobbet, så bar det iväg till skogen. Spårlinan och sele (från 1800-talet, typ) ligger alltid beredd i bilen ifall spårlusten skulle plötsligt falla på en.

Jag skäms att erkänna när vi spårade sist... så jag säger bara att det var länge sen... lääääänge sedan.
    Vad jag minns "sen sist" så fattade Pingu knappt vad man skulle göra; han var fullt upptagen med att kolla in allt runt omkring istället. Jo, nån gång (typ i fjol?) så körde Pingu och jag lite "latmansspårning", det vill säga han fick spåra hur jag strax innan hade gått i skogen med Wilbur, Spirou och Linus. Med andra ord inget riktigt spårande så där ordentligt och fokuserat. Så det skulle bli spännande att se hur Pingu skulle fixa dagens spår.

Jag la två halvkorta typ sisådär nybörjarspår, ett med två vinklar och det andra blev det bara typ en och en halv vinkel (sen kom vägen i vägen ;) ). Inga sådana där seriösa spårpinnar, och till spårslut hade tvåvinklarsspåret en gammal vante, det andra spåret en tennisboll.
    Spåren fick ligga i typ 20-25 minuter. Tråkigt att vänta.

Först ut Spirre. Världens bästaste Spirou!!
    Han fick gå det lite märkliga en och en halv vinkelspåret. Han travade glatt och förväntansfullt när vi gick till spårstarten, och när vi kom dit så fick jag hejda honom flera gånger. "Vadå? Jag vill börja nu!!!", visade Spirre. När jag väl fått på sele och vantar (vägrar spåra utan vantar) och stoppat undan kopplet, så bar det iväg - i underbart härligt maklig och precis lagom takt. Han spårar klockrent. När han dock ett par gånger råkade hamna fel så typ "sa" han bara "Oj! Nä, det här blev ju fel.", och vände direkt för att åter hitta spåret genast igen. Spirou, jag älskar dig!!
    Jag är inte ordentlig att... vad heter det? Lappa? Markera? Alltså hänga upp massor med sådana där nypplastremsor överallt längs spåret. Snitslar!!! Nä, jag litar på jycken, jag! Och så är jag lat och bekväm av mig.

När vi sen kom fram till spårslut-tennisbollen så ratade han den så gott som totalt. "Näe! Är spåret slut? Jag vill ju fortsätta ju!!", hastade Spirou iväg. Jag försökte lite halvhjärtat att öka värdet på spårslut-tennisbollen, men äh!! Spirre fick fortsätta (lös, utan spårlinan) fram till grusvägen, sen hade jag fullt sjå att få hejd på honom. Han hör ju inte så bra längre. Jag fick stopp på honom precis innan han fortsatte in i skogen på andra sidan grusvägen där Pingus spår gick.


Sedan var det Pingus tur.
    Det var fullt drag fram till spårstarten, och han försökte "tjuvstarta". Sen när jag väl hade fått på sele och lina så var han först lite tveksam, men fattade direkt när jag visade och sa "Spår!", och bar iväg. "Men hallå?", tänkte jag efter några sekunder när jag misstänkte att han kommit fel, men sen mindes jag att jag hade gått förbi en pryl (som Pingu lite lätt och kvickt nosade på) när jag la spåret. Det var alltså helt rätt!! :)
    Pingu spårar med fart. Jag hade fullt sjå att hinna med. Han fick lång lina för att inte eventuellt störa honom (eftersom jag mindes att han var så tveksam sist, för typ evigheter sen vi sist spårade).
    De två vinklarna fixade han klockrent!! Jag blev sååååå imponerad!

Sen virrade han bort sig. Totalt. Så jag gick faktiskt och hämtade honom för att leda honom rätt, dit jag visste till 98 procent säkerhet att spåret gick. Då fann han åter spåret och det bar iväg igen. Då blev jag 100 procent säker. :)
    Precis innan spårslut-vanten så kom han nån meter fel åt sidan, men Pingu har ju sin nos påkopplad. "Öh? Vadå?! Här nånstans luktar det vante som matte har tagit i!!", sökletade Pingu kvickt och fann - till sin stora glädje - den gamla, slitna vanten. Pingu fick massor med beröm och dragkamp med vanten. Av med sele och bjuda på godis.

När vi sen skulle gå därifrån så tokrycker Pingu iväg, men jag (eller han) satt ju fast i kopplet så det blev tvärnit samt en ganska sur matte medan vi trevade (jag) över stock och sten för att komma fram till grusvägen. Att det alltid ska bli surt och osämja mellan oss. *suck* Men Pingu har inte tid att vänta på långsam och klumpig matte. "Vi är ju i skogen, ju!! Vi måste skynda oss att nosa och kolla ÖVERALLT!!", rusar Pingu runt. Eller försökte rusa runt innan jag satt stopp på det med kort, kort koppel. Ja, så kul blev det efter det spåret.

Pingu fick även köra Spirous spår trots att det nu hade börjat skymma riktigt ordentligt. Pingu kom dock totalfel nästan på en gång. Jag trodde att han skulle förstå att han var fel, men nej då. Och då var han på andra sidan värsta gren- och kvisthögen, så jag släpper spårlinan för att försöka få fatt i den på andra sidan, men jag hinner inte - för Pingu drar i full fart bortåt. Jag får lov att i panik (typ) kalla tillbaka honom, och jag för honom tillbaka till spåret (där jag anar att spåret var). Pingu kommer till slut rätt.
    När han kom fram till spårslut-tennisbollen så ratar han den helt. Han skuttar istället upp på stenen bredvid. Jag berömmer i alla fall och visar glatt tennisbollen. Ja, ja....

Jag tycker det är kul att gå spår, men inte att lägga dom, och absolut inte sitta och vänta tills spåret har "mognat". Att åka iväg nån annanstans för promenad eller nåt är jag för lat för.
    Sen har jag lite svårt med alla pinaler; koppel av, sele på, spänne strular, päls kommer i kläm, spårlina trasslar, vantar på... Nej, nu glömde jag stoppa undan kopplet! Kopplet rymms knappt i fickan.
    Sen när man har spårat klart; Beröm och belöna samtidigt kvickt av med selen (så jycken kanske associerar att spåret faktiskt är slut), fram med godis/dragkampa med spårslutet, på med koppel innan jycken försvinner i fjärran. Vart tog vantarna vägen? Nej! Jag tappade en. Där är den!! Men.... var är spårsluts-leksaken? Har han den kvar i munnen eller har han lagt den nånstans? Hala in spårlinan medan man håller reda på jycken. Nja... ibland blir det lite för mycket. Måste få bättre rutin på det här tror jag.

Spirou-bilderna är gamla, men Pingu-bilderna är dagsfärska.

Jag har absolut inga tankar på att börja spåra mer tävlingsmässigt utan det är enbart en kul och framför allt nyttig aktivitet.

Vem är syndabocken?

Ja, för det måste ju finnas en syndabock, eller hur?

En kollega ringer. Ynkligt i luren berättar hon att hon är sjuk. Så därför jobbade jag idag till klockan 19.00 + (plusset står för det man fixar efter stängningsdags).
    Så på grund av den nu ganska långa arbetstiden så tog jag lunch, vilken ägnades åt att gå ut med Spirou och Pingu samt flytta bilen från infartsparkeringen till den närmre tretimmarsdito.

Man kan skönja järnvägsövergången till höger åt samma håll som Pingu tittar.

När jag och hundarna (Pingu är helt galen av överskottsenergi.. eller nåt) går över järnvägsövergången så trodde jag att Pingu var på väg att nosa på den vänstra stolpen, men det visade sig att så var inte fallet för nu händer tre saker precis samtidigt...

    Pingu helvänder utan minsta förvarning åt höger (antagligen för att istället nosa på den högra stolpen). Han kastar sig med all sin kraft mitt framför en mötande cyklist som tvärnitar samtidigt som jag ryter till och hejdar/rycker tillbaka Pingu med kopplet. Det plötsliga rycket gör så att jag kanar på gruset som ligger på asfalten, gruset från när de sandade den då förut vintriga och isiga gångvägen.

Jag faller pladask på rumpan, och i fallet vrider jag - förstås *suck* - till högerfoten. "Aj! Aj! Aj!", gnyr jag där jag sitter handfallen på rumpan på marken. Hundarna dansar litegrann runt mig. "Hur gick det?!", frågar cyklisten oroligt. "Aj! Aj!", svarar jag, och fortsätter: "Det gick nog bra... Jag halkade på gruset". "Ja, jag såg det.", svarar cyklistkvinnan.
    Ett ungt par som hade gått bakom mig rusar fram och frågar. "Hur gick det?". Jag sitter fortfarande kvar nere på marken och känner mig ganska fånig. "Ska jag hålla hundarna, så du kan komma upp?", frågar tjejen. "Ja, tack.", svarar jag och räcker henne Pingus koppel. Spirous koppel har snott in sig i min luva, så när jag ska försöka räcka över den så sitter den fast. I mina försök att sno loss den så slår jag mig själv i ansiktet med kopplet. :) Killen hjälper mig få loss kopplet från luvan. Där jag sitter på rumpan på asfalten så ser jag under tiden hur Pingu lugnt ställer sig och markerar mot den vänstra stolpen. (Asså, den hunden!) Spirou står bara lugnt bakom sin sittande matte och beskådar tumultet.

"Smidig som en gasell", stönar jag när jag elefantlikt reser mig upp. Jag känner efter om jag kan stå på foten. "Det är okej.", lugnar jag den lilla skaran runt mig. "Du ska nog röra på dig. Det är nog bäst.", uppmanar killen. "Tack! Tack! Tack!", säger jag tacksamt till var och en som hjälpte mig. Och jag linkar iväg.

Hörru ni! Vi vill inte jobba!! Protest!! Yyyyyl!!!

Snarka, snarka.

I och med att jag nu ska jobba sent så levererar brorsan Wilbur och Linus till jobbet. Jag vill inte längre lämna Wilbur ensam hemma (inte efter anfallet han fick för ett par veckor sen). Det blir då en extra grind framför trappan så inte blindstyret Wilbur plötsligt befinner sig mitt i ett stuuuuuup. Denna grind får då även bli som en avgränsning mellan honom och Pingu som nu får "jobba på lagret". Jag vill inte riskera några "incidenter" dom emellan nu när det är ganska trångt på jobbet.

Ett stuuuuup.

Pingu, lagerjobbare.

Efter stängningsdags och diverse annat fixeri, så dyker "Envisa Kärran" upp.
    Linus läcker ju lite då och då, och golvet blir inte så där jättetrevligt då. Envist stapplar jag nedför trappan för att hämta skurhink och mopp. "Jaha!", utbrister jag trött när jag upptäcker att städskåpet är belamrat med nylevererade skolådor - modell jättetunga. Jag tvekar för en liten stund. Sen flyttar jag bort kartongerna så man precis kan öppna städskåpet.
    Med halvfull skurhink i ena handen och golvmoppen i den andra zickzackar jag fram mellan lådor, kartonger och Pingu som absolut måste ställa sig mitt i vägen halvvägs uppför trappan.

När halva golvet är torkat, så samlar jag ihop alla mina pinaler (koppel, jacka, ryggsäck etc) samt bär Wilbur nedför trappan. Jag stänger in honom och Linus bakom ett kompostgaller vid bakdörren, och skyndar linkande uppför trappan igen för att torka det sista av golvet.
    Sedan nedför trappan igen med skurhink och mopp... och Pingu står mitt i vägen halvvägs nedför trappan.

Jag var hela tiden orolig att man hade fått P-böter; jag var nu typ 20-30 minuter över "3-timmarparkeringstiden".

Once bitten twice shy.

   



















Slutligen skyndsamt släcka överallt. På med koppel på alla hundarna. Lirka bort kompostgallren från Wilbur :) så vi kommer ut. Jag får lov att fösa ut honom genom dörren. Låsa. Sedan på med ryggsäck, lyfta upp Wilbur (vill inte riskera att han får för sig att den långa korridoren är ute och gör en oceanpöl inne). Jag skyndar ut. När jag kom halvvägs i korridoren så kommer jag på mig själv att jag inte haltar och linkar längre. "Aha!", tänker jag, "Dom där stresshormonerna är sickena finurliga tingestar." :) När jag och alla hundarna sedan kom ut, och jag kunde pusta ut, så började halt- och linkandet så smått igen.

Väl hemma så tog jag åter upp min gamla vänskap med Voltaren Gel. Jag är så glad att mitt onda knä inte råkade illa ut. På fredag och lördag är det nämligen agilitydags, och då ska min fot vara pigg som en pelikan igen.

Frågan är nu: Vem är syndabocken?
    Är det min kära kollega som blev sjuk? Ja, om det inte vore för henne så hade jag ju aldrig gått där och då, så mitt dumma halkfalleri kunde hända.
    Eller är det dom som inte ännu har hunnit sopa bort allt vintrigt dum-grus?

Eller kan det möjligtvis vara jag själv? Att min hund är ouppfostrad? Nä!! ;)

Nu är jag som alla andra för...

... nu har även jag Per Jensens bok "Hunden som skäms" i min ägo. :) Så nu är det upp till bevis, Per, om boken är så bra som alla säger. ;)

Hoppas det är stycken i boken...
    Ja, jag blir tokig på hans hemsida, ju. Stycken lyyyyser med sin frånvaro. Det går ju inte att läsa, ju!! Fast det är jätteintressant. Så jag brukar ctrl-C:a, öppna upp Wordpad (eller vad det nu heter) och ctrl-V:a för att sedan - lite så där improviserat - dela upp texten - lite här och där - i stycken - så man kan läsa ´t!!!!*

Jo, apropå böcker!
    Jag var ju på Memea Mohlins föreläsning i måndags. Då så hade hon ju tagit med sig några böcker för försäljning. Jag velade mellan den mycket behövliga "Låt bli å dra i kopplet, hundjävel"** (den heter inte exakt så, kommer just nu inte ihåg vad den heter) och "Hur får jag min hund att...", men valde till slut den sistnämnda - trots att jag hade en liiiiiten misstanke att jag redan har den. Fast jag resonerade att genom den får man mer tips för pengarna (100 kr/200 kr). "Dra i kopplet"-boken är ju mer bara ett tjockare häfte, med många bilder samt den tar ju enbart upp ett ämne (väl?).

Medan jag satt där och lyssnade på föredraget samtidigt som jag såg på bokomslaget så blev jag mer och mer övertygad om att den redan finns hemma... eller är det så att jag sett omslagsbilden så många gånger i reklambilder för den så att den känns så himla bekant?

När jag sedan kom hem fick jag svaret. Jo, jag hade den redan. *suck* Det här är nu den andra hundboken som jag råkat köpt fast jag redan har den. Att jag även har gjort samma misstag med CD är väl känt; att när man efter ett bra tag får för sig att ordentligt sortera in den i bokstavsordningen - så finns den redan där!! Tjejen med koll? Ja, det är i alla fall inte jag.

Så om det nu skulle finnas någon stackare därute som känner att de skulle behöva Memeas "Hur får jag hunden att..." eller/och Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" så finns de bägge här till förfogande.
    Man skulle ju kunna tro (inbilla sig) att om man äger två (2) stycken "Lyckas på tävling" så skulle man just det, alltså lyckas på tävling, men det funkar visst inte riktigt så...


För att ni ska slippa besväret att nyfiket scrolla allra längs ned för att se vad dessa ovan * och ** står för, så kommer dom redan här. Håll tillgodo.  
*  Med flit - för att riktigt demonstrera - så delade jag upp - texten (meningen) - i - stycken. Men det är förstås inte sådana - stycken - som jag efterlyser. :)
** Hoppas Memea har humor.

Det var fullt i klubbstugan i måndagskväll. Foto: Louise Medman.

Så i måndags var det Memea-föredrag. Här är en bild från det. Bilden har jag med berått mod snott. Moahahaha!
    Föreläsningen handlade om missförstånd mellan människa och hund. Speciellt några mycket vardagliga situationer togs upp: Gå fint i koppel, hundmöten och... eh? Vad var det mer? Inkallning? Hund som skäller vid besök? Äh! Jag kommer inte ihåg. Det jag däremot kommer ihåg är att chokladrutorna som Carina hade bakat (var det väl?) var extremt goda. MUMS!!!!! Jag tog (och betalade) två, fast jag ville egentligen ta hem hela kakburken. Jag kan ännu förnimma mig den exceptionellt utsökta chokladsmaken. Mmmmmmmm.

><

På tisdag kväll var det agilitysektorsmöte inkluderat "Årets agilityhund"-utdelning.
    Pingu och jag kom på en mycket hedersvärd andraplacering i kategorin "Årets diskmaskin". Ja, lyckas man diska sig 40 gånger på 45 starter så är man bra... på att diska sig, alltså. Hm? Det var nån i min närhet som påstod att man (vanligtvis) inte eftersträvar att lyckas vinna denna kategori. Eh? Fattar inte!! :)
    Jag måste förstås förtydliga att efter respektive lopps diskning (och ibland även före) så har Pingu och jag gjort fina lopp tillsammans. Ofta brukar tyvärr Pingu direkt efter starten bara rusa rakt in i banan och ta några hinder av bara farten, dvs disk. Jag har bestämt att vi ska sluta upp med dom fasonerna...
    Vill även påminna om att ett utav de fem vi faktiskt kom i mål så erövrade vi en "sån där" pinne, blev 7:a av 79 startande - i agilityklass, där även gungan var med. Gungan som Pingu har haft/har så svårt för. Det känns verkligen som en seger!!

En favvo-bild i repris.

Inte nog med att vi kom tvåa i "Årets diskmaskin"; Pingu och jag vann kategorin "Årets Blooper" som de så fint hade döpt om till "Årets Leende". :) :)
    Jag hade skickat in bidraget där jag på Häverö BK lyckades glömma bort banan. Plötsligt så upptäcker jag att nummerskyltarna står på "fel" sida av hindren. :) och jag inser att jag är helt lost. Då utbrister jag högt: "Jag har glömt banan!", men jag springer oavbrutet på med orden "Äh, vi kör ändå!".
    Till publikens glada skratt så kutade Pingu och jag en helt egenpåhittad bana som minst räckte till en och en halv bana. Ja, vill man få ut så mycket man kan utav startavgiften så... ;) (jag var faktiskt lite orolig att nån skulle ta illa upp).

Viktigast av allt: Pingu märkte ingenting av mattes fadäs. Vi hade lika roligt båda två och jag tror nog att även publiken hade det. Nåt som däremot stör mig fortfarande är att jag visade så himla dåligt (Pingu missförstod givetvis) mot långtunneln innan min mycket personliga målraka.

Agility ska vara roligt!!. Det står till och med det i de officiella tävlingsreglerna.

Jag blev faktiskt lite fånigt rörd när jag förstod att Pingu och jag hade vunnit, men det här om vilken attityd man har på banan tillsammans med sin hund är för mig en riktig hjärtesak.

Pingu tuggade glupskt upp sin "Blooper"-vinst.

På onsdagkvällen var det dags för Filtträningskursen igen.
    Jag gillar skarpt vår kursledare Carro. Om jag nu lite lömskt elakt ska jämföra Memea och Carro så håller jag faktiskt mer på Caroline... även om jag förstås även gillar Memea. Varför då, då? *funderar ett slag*

Jo, gillar framför allt hennes äkta entusiasm, glädje samt hennes genuina vilja att förstå både hundägare och hund. Det är inga pekpinnar, inga rätt eller fel. Sist men inte minst Carros hundimitationer går inte av för hackor. Gillar´t!!

Efter filtkursen. Hundarna är som fromma lamm.

Före filtkursen. Två vilda bushundar.

 De två bilderna är faktiskt från filtkursen... fast efter den hade slutat, strax innan vi gick hem då Pingu och Bodil fick leka litegrann.

Så det är lite ljug, alltså.

Hihi! Sen kan man förstås undra vad vår duktiga filtkursledare tycker om mig och min ibland kanske tröttsamt fåniga och tråkiga lustigkurrehumor som aldrig (nästan) tar nåt på seriöst allvar. Äh! Om det i så fall är så, så bjuder jag även på det. :)

Här en filmsnutt från tidigare idag.

I och med att Pingu har haft en tendens att alltid glo på mig ett slag innan han går till filten, så ville jag få till så många "gå-till-filten"-belöningar som möjligt. Därför kastade jag ofta belöningarna utanför filten (så han raskt efter fick tillfälle att söka upp filten igen).

    Jag ville även testa att få Pingu långt bort från filten för att se om han genast och direkt går till den utan att först stanna upp och typ fråga "Öh! Måste jag knalla bort till den däringa filten först? Varför ger du inte mig godiset direkt för, dumskallematte?!". Med andra ord så har inte filten ännu något riktigt värde för Pingu.

    Fast nu idag så tycker jag att han verkar ha fattat grejen. Han stannade inte upp och glodde så många gånger på mig innan han, van targetvovve, la sig på filten.

Lite typiskt Pingu att han - mitt i alltihopa - plötsligt helvänder och börjar nosa efter nåt. I och med han då var utanför filten ganska länge, så blev belöningarna sedan på filten. Ja, så tänkte jag i alla fall. Rätt eller fel? Who knows?

Det stör mig att jag missade "the moment" och timingen att belöna när Pingu så fint lägger sig till rätta på ena skinkan. Jag var däremot lite småduktig att inte belöna hans tasskrafsningar i hans försök att testa vad som ger godisutdelning. Jag väntade ut - och grämde mig att jag missade innan - men fick strax tillfälle att belöna när han testade att nosa vid magen (typ). Målet är ju att jycken ska ligga avslappnad på filten, då ofta som en kringla med nosen vid magen.

Haha! Sen hade jag "problem" att få honom bort från filten. :) Ska nog snart lägga på muntliga kommando.

Apropå typiskt Pingu...

    Under filtkurstillfället i onsdags så gick vi igenom olika fokusträningsgrejer. Mycket bra!! Pingu behöver lära sig att fokusera. Jag valde att köra targethandmetoden. Han var jätteduktig i klubbstugan.... Vänta!! Nu kom jag på en grej som inte var så särdeles duktigt... Vänta så ska ni få höra!!

Jo, jag min dumskalle reser mig plötsligt från bordet för att hämta en penna, och glömmer bort att jag har en hund med mig (!). En hund som visserligen var fastbunden i fönstergallret, det mycket stadiga fönstergallret (ja, jag kände efter före, min vana trogen ;) ) men han var på alltför nära räckhåll till mopsen som satt, lugnt och beskedligt, bakom oss.

    Efter jag hämtat pennan så sätter jag mig ned för att använda den, och så utbrister jag förvånat: "Vem är det som morrar?!" och vänder mig om för att se vad som står på.

    Jo, min söta (?) hund står i hög färd att göra proceduren kort med en söt mops. Jag måste säga att Pingu låter väldigt illa när han är förbannad, och jag med, kanske.

    Men eftersom min attityd smittar av sig på min hund, så lugnade jag ned mig direkt. "Titta!", uppmanade jag glatt Pingu (alltså precis tväremot man vanligtvis gör när ens hund gör utfall mot en annan hund, något som Carro precis bara några minuter innan hade pratat om) och Pingu såg mot söta lilla mopsen. "Bra!!!", utbrast jag och Pingu såg då på mig och blev bjuden på en godbit. "Titta!", upprepade jag igen. Pingu såg lugnt mot Herr Mops. "Bra!!", sa jag. Pingu vände glatt huvudet mot mig, och så godbit. Sen ville inte Pingu glo nå´ mer mot lilla mopsen, trots mina uppmaningar att "Titta!". "Äh, dum-mopsar bryr jag mig inte om.", visade då Pingu och la sig ned som en "halvboll", helt avslappnad. Trots att Herr Mops fortfarande var precis bredvid. Det ni!!

Jo, tillbaka till targethanden...

    I morse, i skogen, fick jag för mig att fortsätta att lära in handtarget (nu med ännu mer störning, alltså skogens alla dofter etc). Jag passade på när Pingu råkade stå precis intill mig. Jag visar min hand och Pingu duttar klockrent. "Bra!" och belöning. Jag testar igen. Klockren handdutt. Belöning. Alltså nu två klockrena duttar i rad. I min iver testar jag en tredje...

    Pingu nonchalerar nu totalt min utsträckta hand, passerar den och rusar bort en bit för att nosa och spåra i vegetationen. Tala om att man känner sig ratad!

    Det här är så typiskt Pingu; att mitt i träningen, helt plötsligt bara gå ifrån och göra nåt annat (läs: nosa, oftast i alla fall). Jag skulle kunna begripa det om det var så att han hade svårt att förstå vad jag vill, om han hade innan misslyckats. Men nu verkar det mer som om han bara tröttnar; mina belöningar är med andra ord inte tillräckligt bra.

    Eller beror det på nåt annat?

Filtföreläsning med kurs

"Filtföreläsning"? Vad är det?
    Jo, ifall ens filt är stygg och olydig, så läser man lagen för den, så den oregerliga filten får sig en läxa samt en näsbränna som heter duga!

Nej! Nu ljuger jag. Det hela handlar om hur man lär sin jycke att slappna av och känna sig trygg på till exempelvis en filt.

Med filtträningen vill man inte att hunden ska sova utan bara vara lugn och avslappnad. Om den slappar "för mycket" (sover) finns det ju risk att om man är t ex på tävlingsområde och nån hund voffar till i ens hund närhet, så flyger den upp i ren reflex. Om jycken däremot är avslappnad men har koll på läget, så bryr den sig inte (förhoppningsvis) lika extremt. Bilden är gammal, har inget med filtträningen att göra.

Vi instruktörer på ÖBK har för tillfället chansen att gå kurs i filtträning, så vi ska kunna lära ut till dom som vill. Kursen hålls (ffa) av den mycket duktiga Caroline Forsberg från Norra Stockholms Hundcenter/HundID, som också höll i föreläsningen som inledde själva kursen. Jag måste säga att jag blev imponerad speciellt av hennes klockrena hundimitationer. :)

 Jo, apropå Caroline, om jag inte minns fel... i tidernas begynnelse, typ för tusen år sedan - minst, så deltog hon på en av mina allra, allra första agilitykurser (i Österåkers HU:s regi). Hihi! Hon var lite smått galet egensinnig redan då. :) Tänk vad tiden går, och tänk hur allt kan gå, hur människor utvecklas och tänk vad gammal man själv måtte vara.... eller, hörru, låt bli och tänk på det!
    Och uppenbarligen lyckades jag inte att "agilityfrälsa" henne då på den tiden, för inte fortsatte hon med agility minsann, utan hon "försvann". Det är inte förrän nu som man kan se henne ute i agilityvärlden på dess tävlingsbanor. Ja, ja... man kan inte lyckas jämt. :) :)

I onsdags var det första kurstillfället.
    Redan på parkeringen så börjar Pingu att uppföra sig illa; han blir sur på Nixon (långhårig schäfer) som anlände precis samtidigt. Nixon och Pingu har haft meningsskiljaktigheter redan sen förut. De två ska nu vistas i samma lilla kursstugerum. Vad var det kursen gick ut på? Jo, avslappning. Ja, tjena!
    Sedan drar Pingu som värsta, mest odrägliga byracka på vägen upp mot klubbstugan, och efter Nixon. Och ja, man måste markera på samma ställe som han. Skam vore väl annars.... anser Pingu.

Okej, vad tror ni nu då? Att det blev värsta kalabaliken därinne i lilla klubbstugan. Ha! Vad ni nu kommer bli besvikna. Jag kan inte spica upp storyn nå´ mer. I alla fall inte om jag ska hålla mig till sanningen. Det var bara vid nåt enstaka tillfälle som de två stirrade utmanande mot varandra, och de båda la av direkt efter tillsägning. Duktiga slynglar! Och kanske duktiga mattar som såg vad de pysslade med, som då motade in Sur-Olle i sin linda där intill grinden.

Läxan vi hade inför det första kurstillfället var att sätta ett värde på filten, alltså att få jycken att vilja vara på den/gå till den. Pingu som ju har targetvana ansåg direkt att filten är en target, och rusade kvickt fram till den - och en godbit kom farande i luften.
    Pingu testade även i början att krafsa på filten (typ som hårdtassat och vilt markera en targetplatta) men då kom minsann inga godbitar flygande. "Nä..?", tänkte Pingu och la sig ned istället - och vips så kom en godbit flygande. "Aha!", förstod då Pingu.

Jag klantade mig lite i början. "Hur sjutton ska jag få bort jycken från filten så jag kan få tillfälle att belöna att jycken går dit igen?", funderade jag och försökte komma ihåg vad Carro hade instruerat oss. "Kan det va att man skulle i början kasta godbiten utanför filten?", försökte jag dra mig till minnes. Att gå och kolla efter i pappren fanns inte. Jo, tanken svischade förbi mycket snabbt, men nä... det är ju fusk, ju. ;) Nä, kan själv! *envist sturskt*
    Sen senare så kollade jag faktiskt efter i instruktionerna, och det var förstås som jag misstänkte; släng godbiten utanför filten, så fortsättningsvis så gjorde jag så, men belönade även på filten lite då och då när han i alla fall låg kvar.

Pingu och jag har tränat filten även på jobbet. Den gick att ligga på även där. Bilden är dock från ett annat tillfälle - utan filt.

Pingu är ju lite lat - eller smart.. Efter belöningarna så stannade han upp och kollade in mig istället för att rusa direkt till filten. "Äh, hit med godiset direkt! Varför måste jag gå till filten för?", visade han.
    Däremot när/om jag tog upp filten för att strax lägga ned den igen, så var han på den direkt, innan jag hann lägga ned den på golvet. Med andra ord filten har ännu inte fått tillräckligt stort värde utan bara är en "omväg" för att komma åt godiset, men när filten är precis intill matte (när jag lägger ned den) så är den ju även precis intill godiset. Tja.. kanske nåt sånt, inte vet jag?

Här ligger Pingu på nåt som kan liknas med en filt. :) Dock har den inget med filtträning att göra utan bilden är från agilityträning i Arningehallen. Alltså vid en paus.

Vid det första kurstillfället så tränade vi på att få hunden att förstå att det lönar sig att slappna av (utan filt, den kommer introduceras senare ihop med avslappningen). Vi delade upp oss i två grupper i varsitt rum. En hund tränades i taget. Vi människor satt och fikade och låtsades att inte träna hund, fast vi sneglade hela tiden på jycken medan vi lugnt pratade om ingenting. Genast man såg någon form av avslappnande signaler på jycken så bjöds det på godbit (eller klappar och smek).
    Pingu var mest intresserad av Malin. "Ja, hon har ju godare godis än du matte, och så är hon mer intressant än du, tråkmatte.", visade Pingu och satte sig och stirrade på henne. Men det fick han ju inte så mycket för. Däremot när han uppgivet la sig ned, la sig tillrätta på ena skinkan eller nosade på golvet, så kom det godis från ovan.

Jo, allra först när han blev lös i rummet, så nosade han förstås runt lite, speciellt där Nixon hade legat. Lite intressant att även Malins Bilbo gjorde likadant; Nixon var tydligen ganska spännande.
    Det var också intressant att se att Bilbo, ung border collie, var mer "på tårna" än Pingu. Bilbo tänkte mer, testade mer, var mer aktiv, både till huvud och tassar. Fast han fattade "vinken" och la sig ned och slappade han också, men det dröjde lite längre än med Pingu, "slö" springer spaniel. Kul att se olikheterna.

Slö springer spaniel... eller är han död?

Hm? Vad mer att tillägga... Jo, när jycken hade "fattat vinken", att det lönade sig att ligga och slöa, så utmanade vi dom (en i taget, alltså) genom att nån av oss reste sig upp utan att ge nån notis till hunden, som då givetvis reagerade (tittade/reste sig upp). Det vi ville var att se att jycken ganska snabbt - trots störningen - åter gick in i "slöläge". Vilket de bägge gjorde.

Ja, inte vet jag hur många löptikar som har traskat där på golvet i Arningehallen, men Pingu slappar hur som helst.

Läxa till nästa gång är att tänka ut en tio-i-topp-lista på olika miljöer att träna avslappning på, rankade i svårighetsgrad. Min första spontana tanke... avslappning med närvarande löptik är nog rankat svårast, men jag kan ha fel... Inte för att det finns nåt rätt eller fel utan olika individer.
    Hm? Kan inte nån löptik komma till på onsdag då nästa tillfälle är, så det blir upp till bevis!! ;)