Stor- o lillnosarna: Efter solsken kommer regn.... Nej, jag menar snö. Det är ju vinter för bövelen

Rubriken skulle också likväl vara:

Ska aldrig mer sätta min fot på brukshundklubben igen!!

Eller ett kort och gott (?):

BLÄÄÄHHH!!

Eller...

Om du är död när du kommer tillbaka så slår jag ihjäl dig!!!

Tja, det som inte får hända hände nån dag tidigare i veckan.
Vi skulle bara ta en kort promenad efter jobbet. I godan ro. Pyttsan! Hundskrället (läs: Zafir-slyngeln) smet iväg som skjuten ur en kanon i början av promenaden. Först gick han där så fint framför mig, sen - så där bara - så var han som uppslukad av jorden. Jag blev så förbannad - och förstås orolig - för både Zafir, för eventuellt vilt och mig själv.

Jag blev så överrumplad av hans plötsliga förvinnande så att jag inte kom mig för att ropa. Och så besviken på byrackan och neddränkt av ilska att jag bara ville ge honom en ful läxa; han ska minsann inte få tryggheten av att höra var jag är.
Pingu stod kvar intill mig och visade/avslöjade som värsta bästa patrullstigshunden hur Zafir rusade i skogsdungen. Ibland hörde man hur det knakade i busksnåren, men ibland var det helt tyst. Pingu gav mig en liten fingervisnng (tassvisnng) hur Zafir rusade runt. Han kunde ju ta en stor lov och sprunga över fältet på andra sidan skogsdungen - och sen bara bortåt.

Vägen är obekvämt nära, och råga på allt så hör jag en bil passera. Jag bara väntade på att höra ett dovt dunk...
"Näe! Dumhund! Om du är död när du kommer tillbaka så kommer jag slå ihjäl dig!!", muttrade jag oroligt för mig själv. Började tänka på hur jag ska behöva berätta för uppfödaren att Zafiren är död och hur jag hade brustit i mina uppfostringsförfaranden etc.

Sen blev jag arg igen. "Nä! Jag går tillbaka mot bilen och lämnar hundskrället här!!", vände jag på klacken och började traska bortåt bara för att skrämma byrackarn lite. Pingu sitter förvånat kvar, med en blick som sa: "Men... Zafir, då? Han är ju kvar... Vi kan väl inte lämna honom här?". Tja, det är tragiskt när ens hund är klokare än en själv. Så jag vände tillbaka.

Tillbaka till brottsplatsen.

Sen kom han - i full kareta med andan i halsen. Han fick sig faktiskt inte en så trevligt mottagande av sin matte. Närmare tvärtom. "Ska du uppföra dig på det här viset, så vill jag inte ha dig!", avhyste jag honom. Lite moloket höll han sig bakom mig och vi gick sen tillbaka till stället där han hade kutat in i skogsdungen och gjorde om. Han fick lite kort beröm när han höll sig intill mig. Zafir gick sen typ bakom mig hela återstoden av promenaden.
Pingu hittade godisstenar lite då och då, och han fick godis när han på min uppmaning kom tillbaka till mig (belöning för att han är nära, inte när han söker bortåt), men Zafir fick ingenting. Jag ignorerade honom totalt.

Vid kanske tredje eller fjärde godisstensgodisutdelningen till Pingu, så rusar plötsligt Zafir, från bakom ryggen på mig, upp mot den nu tomma godisstenen som Pingu nyss var på, och ser lite tveksamt förhoppningsfull ut. Ja, jag kunde inte längre ignorera jycken när han faktiskt tänkte till lite och "fjäskade" lite för sin matte att åter igen ta honom till sitt hjärta. Gull-ungen! 💗
Kul att se att han faktiskt tänkte till. 😊

När vi åter igen var förenade, och tillbaka till "brottsplatsen", så var även Pingu nyfiken på stället där Zafir hade rymt, men...

... jag övertalade dom att posera inför kameran istället för att hitta på nya hyss.

Hur länge Zafir var borta? Tja... det kändes som en halvtimme, men det var uppskattningsvis typ tre minuter.

Någon dag senare gick vi åter på samma plats, och då var det Pingu som istället bara gick upp i rök!
   Precis i början på promenaden så tänkte Zafir åter igen rusa åstad, men vände med ett lappkast när jag gastade. Duktig vovve! 😊

När vi sen kom fram till fältet, så lät jag jyckarna få fria tassar. Zafir sprang och sprang och sprang runt i stora cirklar. Han njöt!
   Pingu snofsade lite grann i skogsdungekanten medan jag gjorde lekinviter mot den galopperande Zafir. När han lekfullt retsamt rusar förbi mig så vänder jag mig om för att kolla in Pingu.... som var puts väck!
    "Alltså, är det inte den ena så är det den andra!!", morrade jag."Nä, ska det vara på det här viset så får du skylla dig själv!", tänkte jag och började gå därifrån - och Zafir följde gärna med mig. Till skillnad mot Pingu (nån dag innan) så struntade han totalt i sin brorsa.

Pingu kommer sen strax tillrätta, och han brydde sig inte ett skvatt att jag muttrade om "avhysning" från flocken om han fortsatte med rymmarfasoner. "Det skiter väl jag i, dumkärring!", nosade han coolt vid skogsdungekantens spår och buskar. Så det var bara att ha hökögat påslaget, så han inte for åstad igen.

När vi sen strax var tillbaka till vägen och bilen, så fann de båda en särdeles intressant doftfläck. Men jag var envis. Har jag sagt nej, så är det nej! Båda jyckarna lämnar doftfläcken och följer mycket motvilligt med mig. Efter jag hade gått några meter så känner jag att Pingu inte alls är intill mig. Jag vänder mig om. Pingu sitter nu och ber om lov att få gå tillbaka till doftfläcken. "Men matte... Kan jag inte få nosa på den? Snälla!!", ber han mig.
   Jag funderar några sekunder. Jag vill ju att hundarna ska kommunicera med mig, och nu "pratar" ju faktiskt Pingu med mig, så...

    Jag går tillbaka mot honom. Han sitter kvar. "Kom här!", uppmanar jag och vi går steg mot fläcken. Pingu följer vid min sida. "Sitt!", säger jag när vi är precis intill fläcken. Pingu sätter sig ned, och kollar upp mot mig. "Kom här!", uppmanar jag och tar steg sidledes. Pingu följer fint efter. "Sitt!", säger jag, och Pingu sätter sig ned och kollar upp mot mig. "Varsågod!", säger jag och Pingu kastar sig mot luktfläcken, och han får sig en liten stund att utforska den.
    "Nä, nu får du komma!", uppmanar jag, och Pingu avbryter sitt nosande, och går mot mig samtidigt som han "löptikssmackar".

Ja, jag gillar när hundarna är villiga att kommunicera med mig; det vill jag belöna. Till skillnad när de bara löper åstad hej vilt.

Sista tillfället på Nosacupen

Först var det utomhussök, och denna gång så körde jag min nya taktik; att lita på jycken. 😉 Fast det är inte lätt att se om han markerar eller inte. Det går liksom undan. *sniffa, sniffa, sniffa (med högre intensitet) och sen en halvsekunders snabb blick på mig. Jag chansade - och det var rätt. 😊

Sen var det behållarsök som denna gång bestod av ett gäng väskor av varierande modeller. Zafir bestämde sig ganska kvickt för en röd kasse och till och med började gå runt med den. Men han antydde inte ett smack om att markera, så jag tvekade. Sen sniffade han runt alla väskor (och lite annat runt om), var en liten stund på en grön väska, men ingen markering... Till slut så bestämde jag mig för att det var den röda kassen... Fel! Det var den gröna.

Senare, när vi var klara med alla söken, så gick vi åter igen in i behållarsökrummet för att testa igen. Zafir var åter igen mest intresserad av den där röda kassen. Inte förrän jag började typ glo närgånget på den gröna väskan, så markerade han doften.

Jo, vi fick ju ett bonussök (som inte ingick i själva nosacupen), och ett mycket roligt sådant; Domare Katarina gömde en doftpryl på sig själv!! Kul det här att tänka utanför lådan! 😊

Zafir fattade ingenting. Eller rättare sagt så kunde han inte förstå att doftgrejen var på Katta. Zafir sniffade envist runt alla pryttlar i rummet som värsta bulldozern så prylar välte med ett brak, men inte brydde han sig om det, inte!
För att ge honom en liten hint så började jag envist "sniffa" på Katarina, men först så brydde han sig inte ett skvatt, men jag var envis. Sen påminde Katta att hon fick ändra ställning om jag ville så, och jag bad henne sätta sig ned, och jag sniffade på henne - och Zafir hittade doftprylen!! 😊

Efteråt åkte vi ned till centrum för att ta en liten promenad där. Pingu hade ju väntat i bilen med sin sköna tröja på sig medan lillbrorsan noseworksniffade.

Pottans frestelse 😋😊

En annan dag i veckan, under en promenad längs kanalen, så började Zafir plötsligt att dra som en tok mot en "kvarglömd" bajshög som låg mitt på gångstråket. Pingu hängde genast på mot den exeptionellt läckra delikatessen.

Istället för att bli irriterad på folks "tankspriddhet", så välsignade 😉 jag bajshögen och förvandlade den raskt till bästa träningstillfället för rallyns "Åttans frestelse". Vi fick lov att gå runt den flertalet gånger innan jag var nöjd.

Kort träning uppe på bruks!! Kors i taket!

Jag slutade jobbet ovanligt tidigt i fredags, och passade då på att åka upp till brukshundklubben. Har ju inte varit där sen... Tja, nån gång i höstas. Ja, det var inte snö i alla fall. Okej, jag har varit där på klubben, men enbart för Nosacupen - inte nere på appellplanen.

Vi körde lite kort rallyträning - fast utan skyltar.
Först ut Zafir som var typ eld och lågor!! När han burdust och otåligt nafsade mig i godishanden (som var tom) för att jag inte hade - i sitt tycke - bjudit på godis tillräckligt fort och ofta, så åkte han - lika burdust - ut till "avbytarbänken" och Pingu fick ta över. Ibland är det som sagt bra med att ha (minst) två hundar.

Hundbyte vid avbytarbänken

Pingu var faktiskt väldigt duktig för att vara första gången så här på planen med alla dess spännande dofter.
Sen när det åter igen var Zafirs tur, så höll han sig på mattan och var duktig.

Efter den korta rallyträningen, så avslutade vi med lite passivitet vs inkallningsövningar, det vill säga en jycke får sitta kvar medan den andra blir inkallad till sin matte...

... med ett litet avbrott för fotosession som bildbevis att vi var där. 😉 Om ni undrar vad dom glor på så kan jag berätta att det gick folk på vägen som går längs appellplanerna.

Vi avslutade det hela med att en jycke fick sitta still medan den andra gick fot runt den sittande jycken. Om ni kikar noga så ser ni cirkelspåren i snön. De båda var så duktiga så.

Ja, allt hade varit så bra. Jag hade kunnat åkt därifrån, årets premiärträningsstund på klubben, med en glad och trevlig känsla i magen... men det blev precis tvärtom. "Aldrig jag sätter min fot på brukshundklubben igen! Aldrig!! Ska sluta tävla. Vi slutar på "topp" (med tanke på förra årets framgångar). Nä, jag lägger av!!", muttrade jag surt när vi åkte därifrån.

Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag har lärt mig min läxa. Det är bara att bita hårt i det förbannat sura äpplet. Jag var besviken och arg på både mig själv, mina hundar och... ~~xxx~~
Jag skulle kunnat agerat annorlunda - som jag brukar. Varför gjorde jag inte som jag brukar?!! Dumma!! 😠 *sur på mig själv, och det är så lätt att vara efterklok* Jag ska aldrig mer utsätta mig för detta igen. Inte tillåta mig bli provocerad. Aldrig. Jag ska åka upp till brukshundklubben varje förbenade dag..!

Haha! *ler åt den sista meningen i stycket här ovanför* 😏

Lördagens kombinerade koppel- och skogspromenad

Först koppelpromenad längs vägen. Jag var envetet envis att ingen jycke skulle få dra i kopplet. Sen in mot skogen där ingen hund rymde. Fast det var ett evigt tjat och påminnande av koppel- samt skogsreglerna.