Varför kan inte mina hundar gå som normala hundar?

 Som en nyttig omväxling från de senaste skrytblogginläggen, så har man kommit ned på jorden. Med andra ord är allt som vanligt igen.

Som tur är så kan de i alla fall sitta tjusigt och fint på en sten i skogen.

Jag har åter igen konstaterat att jag är inte "lärahundgåfintikoppel-ämne". Det går bara inte!! Det är nåt i mina gener som gör det totalt omöjligt.

Varför? 

1. Jag är alldels för inkonsekvent, och hur ska då jyckarna förstå?
2. Så fort jag får ett koppel i handen, så slutar min hjärna och mitt förnuft att fungera. Den mänskliga instinkten att använda händer och armar - att vifta och dra tillbaka - sätts igång - direkt!
3. Jag har stor kännedom om mängder med olika "lärajyckegåfint"-träningsmetoder, såsom tvärnita och invänta kontakt, tvärvända hit och dit, ge belöning/beröm när jycken spontant sluter upp vid ens sida, dra och rycka i kopplet, banna och fya, vifta med kopplet, använda "gåfint"-sele, nosgrimma eller stryphalsband, byta koppel/sele/sätta på pingla när jycken får dra och sen byta tillbaka igen när den inte får dra etc, etc, etc.
4. Jag har inte tålamod att vara envis en hel koppelpromenad. Speciellt när jag är trött och grinig eller har bråttom. Det är inte heller sannolikt att då - när jag är trött och grinig eller har bråttom - har orken eller tiden att hålla på med böket att byta koppel/sele/sätta på en pingla som ger jycken ett tecken att den har tillstånd att dra. Det är inte sannolikt helt enkelt, inte hittills i alla fall.

Däremot när hundarna går lösa så fungerar det mycket bättre - för då är min hjärna - och mitt förnuft - påslaget. Ja, för då har jag ju inget annat att ta till att få hunden att vara intill mig.
    Jo, ibland, relativt sällan, så tar jag till ett nödhjälpmedel om jycken ändå har råkat trava iväg lite för långt ifrån utan att ha fått tillstånd. Vad det är? Jo, håll i er nu... jag kastar kopplen framför nosen på dom (läs: Pingu) för att han ska vakna upp från sitt nosspårande på stigen. Förvånat vaknar han upp med en blick som säger: "Öh? Oj! Vadå? Har jag travat iväg? Olovandes? Inte vet väl jag hur det gick till. Jag bara kollade in det här spännande spåret... och så var du plötsligt alldeles för långt bakom. ".

I och för sig ligger det nåt i vad Pingu säger; hundarna och jag har inte samma naturliga gångtakt.

 När det gäller Zafir så är det min röst som hejdar honom att fara åstad efter nån viltvittring som tar honom off track, bort i snåren, mellan tallar och gran och över berg och ner i dalar. Han vänder och kommer tillbaka till matte och stigen.

  Så när jyckarna går lösa så är det inte heller så avslappnat; jag måste ju hela tiden vara på, på, på och tjata och påminna om och om igen om promenadreglerna. Vid koppelpromenad så är det istället fysiskt jobbigt att bli dragen hit och dit av jyckarna. Det är lite att välja mellan pest eller kolera när man ska gå ut med byrackorna. 😏

En annan irriterande sak med koppelpromenaderna är mina "antingen eller hundar", alltså antingen står de stilla eller så drar de framåt i 190. *irriterad* De kan väl gå som normala hundar!! 😞

Plötsligt händer det!! Zafir skuttade helt på egen tass och initiativ upp på en godissten. "Godisstenshjärntvätten" har kanske äntligen burit frukt. Viltjakt = Big no-no. Godisstensjakt = Värsta belöningen.

För en gång skull så satte sig Pingu spontant intill godisstenen. Det brukar annars alltid vara tvärtom. Observera Pingus fina snöboll mitt på näsan. 😉 Ja, han hade innan spårat i full fart på stigen med nosen i backen.

Hur som helst  är det väldigt irriterande när jycken är helt försjunken med nosen i nån luktfläck eller som förstenad med nosen i vädret fastnitad i nån luftvittring. De är helt i sin egen lilla värld där typ inget kan väcka dom.

Haha! Fick förresten ett tips för nån vecka sen, just för att "väcka" jycken som är mentalt helt borta. *ler* Även om jag misstrodde att det skulle fungera, så fick jag häromdagen infallet att testa när jag råkade passera ett gäng med kottar liggande på vägen.

Jag stoppade fickan full med kottar, och inväntade att jyckarna skulle börja dra.... Vilket hände tämligen direkt.
   Haha! Ja, det vore ju bra om man var en bättre prickskytt. Självklart så missar jag, och kotten bara snuddar vid Zafirs päls.

Hmpf! Okej... Jomenvisst!
    Visst "vaknade" Zafir ur sitt dragande, men effekten var inte riktigt önskvärd. Zafir kastar sig - med hela sin kraft - nämligen fram efter kotten som landade ett par meter framför honom och jag - som sitter fast i andra änden av kopplet - rycktes brutalt med i flygande fläng.
    Ja, Per Jensen (etolog) har helt rätt: Hundar är urusla på fysiska lagar. 😉😊

Okej, man ska inte förkasta en metod så där på en gång, så jag testade strax igen att kasta kotte på jycke enbart för att få hunden att  reagera, att vakna upp ur dragandet.
    Denna gång träffar jag jycken... som glatt kastar sig efter den studsande kotten - och jag rycks åter igen brutalt och obarmhärtigt med i den roliga (för Zafir, ja) "Det regnar plötsligt kottar"-leken. 😉

"Det här var ju skitkul!!", skuttade Zafir fram i kopplet med värsta galoppsteg efter de flygande kottarna - hit och dit - och jag flög hänsynslöst efter.
   Efter ett par till försök så  tömde jag fickan av återstående kottar. De ligger nog kvar där än på marken. 😉

"Två hundar på en godissten är bättre än hundra jagande vilt i skogen.". En hundägares motto.

Tillbaka till koppelpromenaderna...

   Efter Nosacupen förra helgen, så hängde jag efteråt på en liten promenad tillsammans med ett par klubbkompisar med ett antal jyckar vardera.

Efter bara några meters steg gav jag genast upp, och knäpper resolut av kopplen för att istället ha Pingu och Zafir lösa. Ja, det fungerar bättre då, men jag måste ju som sagt vara på, på, på, och jag låter ju inte alltid så trevlig när jag måste hejda jyckarna att smita iväg i förväg eller gå för nära de andra hundarna.

"Jag kan gå tillbaka med.... så får du en behagligare promenad...!", föreslog en av mina kompisar hjälpsamt. Jag avböjde dock erbjudandet, barskt och uppgivet, med de sanna orden:"Nej! Jag har aldrig några behagliga promenader. Så det spelar ingen roll!!" 😀

Mina två klubkompisar konverserade med varandra under promenaden. Jag bara jobbade och jobbade och "konverserade" (läs: barskt kommenderade) med mina två odågor till hundar.

Jo, i fredags så lämnade jag in bilen på verkstad. 

    Tänk att man nu för tiden inte kan byta en simpel "glödlampa" själv. Nä, för man måste montera bort halva bilen får att komma åt lampan. *suck*
    Självklart så fick då hundarna följa med in till verkstadens reception. Haha! Ni skulle sett vår entré! Det såg nog ganska komiskt ut när jag blev burdust indragen av mina två hundar. Jag skämdes en hel del, men försökte vara cool och skämta bort det litegrann.
   Fick reda på att det fanns hundar som jobbade där. Undrar om det var deras vittring som jyckarna var så intresserade av?

Sedan när vi gick ut, så var Pingu helt tokig i nån luktfläck precis utanför entrédörren - och jag fångar the moment direkt - mitt i alltihopa! Life reward-stuk eller Premacks princip eller vad det nu heter. Och jag måtte säga att Pingu var jätteduktig. Han löd mina sitt, backa, här och slutligen sitt med ögonkontakt för att han till slut fick ett varsågod att nosa. Alltså, det kunde väl verkstadsfolket fått sett!! *suck*

Koppelpromenaden sen till jobbet var hemsk. Likaså promenaden efter jobbet tillbaka till bilverkstaden. Den var om möjligt ännu värre. Nu visste ju hundarna till vilket kul och spännande ställe vi skulle gå. *suckar djupt*
   Men jag fick ändå till ett sitt på båda jyckarna medan jag skulle betala. De uppförde sig faktiskt nu helt okej därinne.

Efteråt åkte vi till skogen, och tog en snabbrunda runt skogsdungen vid gärdet/åkern. Självklart får man hundmöte precis när man har tagit av kopplen, så det var bara att kommendera "Stanna!" och koppla upp dom igen. Just det momentet var det inga problem med, men sen när vi skulle passera det främmande ekipaget som så vänligt stod stilla en bit ifrån så vi kunde passera på lite avstånd, så var mina två så tröttsamt nyfikna på de främmande hundarna. Jag fick lov att draaaaa mina med mig medan de andra två så följsamt och fint hängde med sin matte. *skam och trippelsuck*

Sen när "sikten var fri" så släppte jag lös jyckarna igen, och allt var som vanligt; fick påminna dom om "spelreglerna" oavbrutet, men de sjönk ned i lukt/vittringsträsket om och om igen.
    Som grädde på moset så lyckas Zafir smita iväg över fältet. Visserligen hade jag full koll på honom hela tiden, men han hade ju inte fått lov till det där, ju!! *mycket sur matte*

Sen gick Zafir så fint, så fint intill mig så på resten av promenaden... Pingu fick jag däremot lov att ha hökögat påslaget mot. När det gäller Pingu är det inte vilt som lockar mest utan (antagligen) löptiksdoft eller annat spännande; han spårar på stigen där det finns hund- och människospår. Zafir försöker istället dra in i snåren eller jaga runt på gärdet.

I och med att bilen stod precis intill så tänkte jag låta bli att koppla upp jyckarna, men tror du inte att vi får hundmöte - igen!! Så det var bara att åter igen kommendera "Stanna!" och koppla upp. Inga problem med det. Sen såg de den främmande hunden. En svart liten lurvig sak som vaffade på oss. Jag känner hur mina börjar morra upp sig och jag blir tvärförbannad - också... 😒😏
    Den mötande matten hejar och säger om sin vilt vaffande hund: "Äh, min är så larvig..." och så passerar hon vänligt så att jag kan komma fram att gå mot min bil. Men jag vill få ordning på mina byrackor innan jag börjar gå. "Du kan gå nu...", uppmanar tjejen mig intill sin ihålligt vaffande hund, "... jag tänkte gå där du kommer ifrån.", fortsätter hon förklarande.
   "Vänta!! Jag ska bara få ordning på dom här först!!", muttrar jag surt. "Äh, min är så larvig!", svarar tjejen glatt och passerar på avstånd när vägen är fri. Pingu blir sur och jag likaså mot honom. Zafir står bredvid och tycker allt är obehagligt.

Det var länge sedan vi hade ett sånt här dåligt hundmöte. Tvärsur åker jag hemåt. "Jag ska sälja hundarna och skaffa mig en sköldpadda istället!!", muttrar jag surt för mig själv i bilen.

Väl hemma får jag utlopp för min frustration genom att ha värsta snöbollskriget mot mina hundar. Vet inte om jyckarna verkligen uppskattade "leken", men det kändes så skönt att lekfullt (?) kasta hårdkramade snöbollar mot dom - mitt på nosen. 😉 Nja, de försökte mest ta lyra, men "bollen" bara försvann i intet, liksom. "Öh? Märkligt!!", kollade de båda lite förvirrat runt i snön. "Vart tog bollen vägen?"

Koppelpromenaderna är nyttiga, men ack så jobbiga. Ärligt talat så drar jag mig för att gå ut med dom. Har ofta lite ångest i och med att man vet att man med största sannolikhet kommer bli sur och grinig på jyckarna. Vill inte! Det är som en ond cirkel. Jyckarna vill ju knappast hänga med en sur och grinig matte, ju!

 

Bilder från lördagsförmiddagens skogspromenad...

Vi genade genom skogsterrängen mot bilen istället för att gå på vägen. Vips så hade man två hundar på en nyfunnen godisten. Så här ett ytterligare hundägarordspråk: "Hundar stilla på en sten i skogen är bättre än hundar springa hej vilt på vägen." (som syns i bakgrunden). 😊

Framme vid bilen. De båda fick sitta bakom bilen medan jag öppnade bakluckan som ju var nära vägen. Sen fick Zafir sitta kvar helt själv medan jag kallade in Pingu...

Duktig Zafir sitter fint kvar och kikar fram bakom bilen.

"Men nu är det välan min tur att hoppa in i bilen?", undrar Zafir när jag öppnade bakdörren, men sitter duktigt kvar. En bil passerade förbi på vägen bakom mig. Inväntade tills det var säkert att kalla in. (bilden är arrangerad i efterhand)

På den här skogsturen var jag mer aktiv; jag var oberäknelig, gömde mig, tränade lite konster med dom och plötsligt så travade jag off track, in i snåren, mellan tallar och gran osv. 😉 Just det, ja!

Senare på kvällen var det dags för koppelpromenadrevansch...

   Och det gick faktiskt riktigt bra. 😊

Okej, först höll jag på att falla i sur-och-grinig-fällan igen, men ryckte upp mig. Haha! Undrar om det var 15 eller 20 gånger jag envist vände tillbaka runt, runt, runt - samma cirka fem-tio meter - när jyckarna lika envist ville draaaa mig fram till en stolpe där det ofta är spännande luktfläckar. Om nån husägare intill råkade se oss, så måtte de undrat vad den där tokiga hundägaren höll på med.
   Till slut kom vi dock fram till stolpen och de fick nosa i lugn och ro som belöning.

Hm. Just det, att få nosa i lugn och ro. Jag tror (!) att en orsak till mina hundars skyndsamma, nästan hetsiga nosande hit och dit beror på att de känner en frustration att hinna med så många dofter som möjligt innan matte drar dom därifrån. Jag vill kunna strosa fram i lugn och ro, och mina hundar vill väl typ detsamma, fast med nosandet alltså. Lite mer harmoniskt.

Jag var pedagogiskt envis varje gång jyckarna drog iväg med mig. Ibland fick Pingu en "man to man"-förmaning/förklaring hur spelreglerna fungerar vid koppelpromenader. "Dumma regler..", tyckte han nog, "... men... ja, ja... hon får väl som hon vill, den där matten..", suckade han och höll sig på mattan.

Vid ett tillfälle, där jag vet sen förut att jyckarna ofta är heltokiga att få komma till världens bästa luktparadis - under en balkong på andra sidan vägen - så kunde jag tvärt vända och envist går runt, runt - mitt på vägen - för att det tursamt inte kom nån bil. Jodå, jyckarna fattade vinken, och bara efter par, tre stycken helomvändningar, så kom vi fram till bästa doftstället, där de fick nosa i lugn och ro.




Strax efter var det dags igen, men denna gång var det mer läge för life reward-stuk.

   Pingu var jätteduktig med sitt, ligg, backa, kom här och slutligen sitt med ögonkontakt innan varsågod att nosa.


Denna vardagsträning är uppvärmning samt träning inför sommarens tävlingar med tusen frestelser runtom tävlingsbanorna.



 Zafir är mer beskedlig än Pingu när det gäller promenad nere på byn. Han söker faktiskt ofta självmant mattekontakt lite då och då.

Tillbaka till bilen. Pingu har snöbollsbevis kvar på näsan efter allt spårande och sniffande i snön.

Söndagens skogspromenad...

Inget koppeldrag var mottot när vi passerade min grind. Hmpf! Efter att ha vänt fram och tillbaka på vägen mot skogen, så kom vi - till slut - fram, men det tog säkert en kvart eller två och grannarna omkring tänkte att nu har hon i alla fall blivit totalt tossig i huvudet.
   Hundmötet gick förresten alldeles utmärkt, vilket var mycket positivt med tanke på de misslyckade dagarna innan.

Eftersom mitt oberäkneliga off track-vandring dagen innan fungerade hyfsat bra, så gjorde jag likadant idag... Pyttsan! Det var hopplöst att komma fram dit jag ville och Pingu (!) var hopplös och bara försökte sticka iväg bort till den andra stigen, där de flesta går, som går några hundra meter därifrån (jag anade att han ville dit) samt det var förrädiskt att gå med alla snö- och isbetäckta vattendrag/diken lite här och där med överhängande risk att trampa igenom isen och bli dyngblöt om fötterna. För inte tala om alla hinder som nedfallna träd, klippor och stora ljungtuvor att snubbla över. Ska aldrig mer gå off track!! 😡

På bilderna här ser allt så harmoniskt och trevligt ut....

MEN DET VAR DET INTE!!!  😡😡

Medan Pingu poserar uppe på en godissten dansar Zafir runt nejden.

 Nu har vi kommit fram till stigen. Alltså den som Pingu ville till - och i och för sig även jag, så man kunde gå utan halvt slå ihjäl sig.

Jaha, då var det nästa hund som löper amok!! Ser ni Pingu nånstans?

Pingu är väl kamouflerad uppe på sin godissten (vid pilen).

Ser ni att han här glor på sin nu "något" förgrymmade matte?

Jag hade nämligen innan sagt åt honom att komma närmare, men han "råkade glömma" det. Jag ropar, och han kollar på mig, men tämligen nonchalant så väljer han att nosa lite på en buske för att sen markera på den och slutligen... skutta upp på godisstenen istället för att kuta till sin matte! 😠 Han fick vare sig beröm eller godis på denna godissten... *menande*

Ja, mycket spår finns det i skogen...

Men vänta nu! Alla dessa spår är ju bara från oss själva.

Vi var nämligen först att gå där efter nysnön föll mot marken.

Nu har vi vänt tillbaka - efter att vi har tränat (på förekommen anledning 😉) lyckad (!) inkallning. Zafir kutade sen bort till godisstenen som Pingu hade smitit till innan. "Ja, vad var det för spännande med den, egentligen?", undersöker Zaf (vid pilen). Pingu, vid min sida (!), tittar på.

 "Men ta bilden då nångång, så vi får köra vårt godissök uppe på stenen!", gäspar Pingu.

Godissök pågår utan tjafs. Zafir avvaktar "artigt" medan Pingu snofsar.

En femminuters passivitetsträning mitt i skogen.

Pingu satt still, helt spontant, hela tiden.

Zafir fick jag säga till ett par gånger.

Sen precis innan vi skulle fortsätta, så fuskar Pingu och bara går iväg för att nosa på nån buske. Typiskt!!

Så då fick det bli nån minuts passivitetsträning till.

Spårteamet studerar spår.

Ni ser väl ekorrspåren bland alla andra spår? Det här är det enda positiva med snöeländet; man ser vad som har gått där tidigare.

Söta ekorrspår i närbild.. eller var det måhända en snofsigam som hade spatserat omkring i vår skog? Huva!!

Pingu med ekorrspåren nedanför godisstenen.

Och så var strax denna skogspromenad slut. Vilket var väldans skönt för jag var helt ledbruten efter en och en halvtimmes vankande med ömmande knän i både dumterräng off track och kuperade stigar som går över berg och nedför dalar.