The skogsmus strikes back, Årets Agilityspringer 2017 samt INGA EFTERANMÄLNINGAR!!!

Tja, man börjar väl blogginlägget med lite skryt igen. 😊

😊😊😊

Tja, man kan vinna på WO också! 😉
    Men hallå? Var är ni alla andra ännu duktigare agility-ESS:ar?

Nyfiken som en strut, dvs jag, så kollade jag in på SAgiK-tävling för att kolla hur många ESS som tävlar agility och i vilka svårighetsklasser.
    Okej, det är inte så himla många, men ändå en hel drös, de flesta i klass 1, men även flera i klass 3 (den högsta klassen) som också har lyckats med bedriften att köra felfria lopp. Var är ni? Varför skickade inte ni in era finfina resultat? Är ni måhända inte medlemmar i Springerklubben? Görs det för lite reklam för "Årets springer" så ni missat det roliga?

Hur som helst var det kul att se på SAgik-tävling att så många fler ESS är på gång i klass 1. Flera ekipage med många felfria lopp. Också flera med felfria lopp i tvåan, och så är det mäkta imponerande med de som har lyckats komma upp i klass 3! Det är inte lätt med tanke på konkurrensen.

Det var lite intressant även att se att flera jyckar har lyckats bättre i hoppklass än i agilityklass. För Pingu och mig så är det precis tvärtom, vilket jag personligen tycker är mer naturligt.
    I hoppklass (där inga balanshinder med "precisions"-kontaktfält ingår) så är tiden en av de största svårigheterna. Speciellt med tanke på alla superkvicka vallhundar och ytterst pressade referenstider. När jag ögnade igenom resultaten för alla ESS i klass 3, så fanns det många som hade typ 0,xx i tidsfel - och då blir det ju inte felfria lopp, ju. Så nära, men så långt ifrån... inte alls långt ifrån! Duh! Väldigt nära, ju!! 😏

I agilityklass (där balanshinder ingår) så har alla - alltså även vallhundarna (Äh! Varför går runt blåbärsriset? Läs: border collies 😉) - kontaktfältstramp att tampas med, och då kan en "sävlig" ESS ha en liten fördel.

Jag är stolt över min Ping! 💖💖
    Med (eller utan) WO-segrar. De andra får liksom skylla sig själva. Ställer man inte upp, så kan man inte heller vinna.

Så kom igen nu, alla agility-ESS:ar!! För 2018-års Agilityspringrar vill jag se er alla!! Ni kan ju!! Det har jag sett bevis på i SAgiK-Tävling! 😊

80-års-kalas

Min äldsta brorsa fyllde hela åttio år förra veckan.

Pingu chillar i soffan tillsammans med två av mina brorsor.

 Titt-ut bakom amaryllisen, kikar Zafir.

 När man sent omsider efter jobbet kommer till parkeringen och lätt förvirrat undrar var ens bil står...

Jo, det är ju så klart den med alla pinnarna runt om. 😊

Zafir har en tendens att under promenaden hitta pinnar att bära på, och så dumpar han sen dom intill bilen. På bilden syns skörden från tidigare. Den bortre är ett gammalt byte, och den närmast jyckarna är från dagen innan bilden togs... eller så var det tvärtom..?

The skogsmus strikes back!!

Ja, det var ju väntat. Ni kommer väl ihåg när Råttsökar-Pingu fick fast den i musburfällan för nån vecka sen, och att jag i tidsbrist på morgonen släppte ut hen i boden (!)?
   För nån dag sen så hade jag långlunch och kom med andra ord oväntat hem mitt på eftermiddagen, vilket musen inte alls var beredd på. "Men vad i...?!!", utbrast den säkert för sig själv när jag låste upp ytterdörren.
   När jag sen efter ett tag satt i soffan i vardagsrummet och käkade min lunch så markerade Råttsökar-Pingu i bästa noseworkanda bakom den lilla vedlåren. "Kan det möjligtvis vara så att råttan är där under?", funderade jag medan jag åt lunchen i takt med Pingus envisa uppfordrande blickar mot sin matte. Till slut så hämtade jag en ficklampa för att försiktigt kika under vedlåren...

Jodå, mycket riktigt ser man en söt liten råttsvanstipp sticka fram mellan den öppna spisen och vedlåren. Pingu "hjälpte" villigt och närgånget till medan jag kikade.
   Okej, tänkte jag och satt på mig ett par handskar för att försöka med mina obara händer få fatt i musockupanten...

En pausbild i skogsmushistorien. Vi tog en tur i "Vildsvinsskogen" för en gång skull, och på stig som vi inte brukar gå. Då hittade Pingu en klen godissten, som egentligen var en liten stubbe, men den funkade ändå. 😉

Men när jag sakta och mycket försiktigt drar vedlåren lite åt sidan så ARMBÅGAR Pingu sig brutalt fram så vedlåren åker all världens väg - och en mycket välmående och trind skogsmus rusar kvickt över golvet för att gömma sig under bokhyllan istället.
   Jag slår vad om att denna mus dagligen kutar ut för att nalla från fågelbordet, och sen springer in i mitt hus för att sig väl smaka på fågelmatdelikatesserna. Jag har nämligen sett det med mina egna ögon för nåt år sedan. Jag har fotobevis på det nånstans, men orkar nu inte leta reda på bilderna.

Hur som helst... Pingu vägrar sen gå ifrån sin "råttsökarpost" och uppmanar sin matte att ta fram musen. Men jag vägrar. "Jag kommer inte att montera ned hela bokhyllan för att du ska få se att hen har smitit iväg in i väggen!!"
   Sen när vi ska tillbaka till jobbet, så avbryter Pingu mycket motvilligt sin råttsökarpost och följer med oss.

Flera timmar senare, så är vi hemma igen. När jag låser upp ytterdörren så är för en gång skull Pingu först i kön in i huset. Det brukar annars alltid vara Zafir.
   När jag sen öppnar dörren så brukar hundarna alltid rusa kvickt in i köket, men inte denna gång. Pingu rusade direkt in till vänster i sådan fart så hallmattan flög åt sidan. Pingu far in i vardagsrummet och direkt fram till bokhyllan för att återgå till sin råttsökarpost.

"Jag är både råttsökexpert tillika mästare av godisstensfinnare", triumferar Pingu stolt på sin stubbe. Zafir har helt annat i både nos och tankar.

Zafir spanar ned på sin matte.

Efter skogsturen snusade man sött i fåtöljen. Pingu låg ännu sötare precis innan bilden togs. Att man aldrig hinner med när det är som bäst.

I söndags...

... var det dags igen för en liten tur i "Vildsvinsskogen". Alltså, ännu har jag aldrig stött på några vildsvin, men skogen heter så... Nja, eller så har jag bara hittat på namnet, för en gång hörde jag talas om att någon för nåt år sedan (typ över tio år sedan, om jag tänker efter) såg ett vildsvin där. Visserligen hörsägen, men jag tror att det är sant. 😉

Pingu uppe på en nyfunnen godissten. Allt är som vanligt med andra ord.

Zafir kom strax tillbaka efter en liten repa. Jag var faktiskt liiiite gramse på honom här, men han är ändå duktig på att hålla reda på mig. Han testar att tänja på skogsreglerna lite då och då, men förstår när det är allvar. Då går han så fint intill sin matte.

Det är ändå lite småkomiskt att med den ena hunden får man ha tummen mitt i ögat (nosen?) på den för att den inte ska sticka på vilt/viltvittring. Den andra får man istället skärpa till sig när man kommer fram till stig med spår från hund med människa. Då slår löptiksspårlarmet till för fullt och man vrålar "PINGU! Kom tillbaka!! Annars..!!! (läs: skär vi... censur ... av dig). Lugn, kära läsare. Jag hotar bara. Inget mer. 😏

Här var jag duktig! 😊

Kom för en gång skull på att ha en femminuters passivitetsträning mitt i skogen.


Nyttig träning där jag stod stilla och bara lyssnade på talgoxarnas småkvitter.


Vad hundarna lyssnade till vet jag dock inte, men de kanske gjorde detsamma..?

Nä, tror inte det, för de tittade mest åt andra hållet.

Efter cirka knappa fyra minuter så satte de sig självmant ned, och bara var - i lugn och ro. Duktiga vovvar!

Tja, så var det dags för godissten igen. Det syns inte på bilden att den här stenen är rätt så svår att balansera på.

Nu är vi stax tillbaka till vägen. Pingu testade - förstås - en ytterligare ny godissten.... som förstås funkade alldeles utmärkt (läs: lättlurad matte). 😊

Nu är vi hemma på tomten igen.

Zafir har fått tag i en ny pinne att rusa i tornadofart förbi en så man nästan ramlar av vinddraget.

Sen så slänger han sig ned borta vid sitt speciella "tillhåll" i blåbärsriset.

Tittar man riktigt noga så ser man några gamla pinnar som ligger kvar sen förr.

Senare på kvällen var det åter dags för agilityträning...

Som vanligt inga actionbilder. Ja, ja... Vi fikar också. Med betoning på också.

Zack och Pingu, två kompisar där jag tror att den ena (Pingu) gillar den andre mer än den andre gillar den ena. Eh?

Pingu var väldigt vaffig - igen! Undrar egentligen varför.. Hm? Fast det mesta vaffet kommer när jag klantar mig och visar fel. "Men sluta då med det då, klantmatte!!", vaffar Pingu i vild protest.

Först var Zafir totalt hopplös - bokstavligt talat!! 😡 Han skulle bara nosa runt istället för att forcera hindren. Jag blev faktiskt lite less på honom, så det blev en time-out. Då är det så bra med att ha två hundar. Hehe! Sen fick jag igång Zafirs trevande agilityskills. Han var duktig, men så lååångsam. Han som annars minsann kan kuta fort, fort, fort.

Denna kväll var hallen väldans full med spännande dofter, så det var ett mycket nyttigt träningspass inför sommarens tävlingssäsong. Det hade ju varit agilitytävling där i hallen dagen innan, så jag antar att det var förklaringen till doftparadiset. En och annan kvarglömd läskburk med mera avslöjade väl också det hela. *lite menande*

Apropå lättlurade hundar...

Dagsfärska bilder från dagens korta skogstur där godissök pågår medan ett rådjur skuttar förbi bakom deras ryggar. Hehe! Lättlurade, säger då jag!!
.
   Strax innan dessa efterarrangerade bilder (här nedanför) togs, så hörde jag ett knakande i snåren en liten bit ifrån stigen vi gick på. Samtidigt ser jag en godissten (inte samma som på bilderna) på motsatta sidan av stigen, och jag uppmanar hundarna att hoppa upp på stenen för lite godissök därpå. Under tiden de letade godis så såg jag rådjuret skutta förbi en 20-30 meter ifrån oss. Rådjuret var alltså inte bokstavligen bakom ryggen på dom.. eller jo, faktiskt.

"Jodå, Zafir. Godisleta du lite till!", uppmanade jag efter bilden togs, och slängde dit några extra bitar.

Och så fortsatte godissöket uppe på godisstenen lite till. Duktiga vovvar! Duktig matte! 😊

När vi sedan gick därifrån, så var framför allt Zafir under mitt hököga, men han var så duktig så!! Och skogen bjöd på flera roliga godisstenar på vår väg mot bilen.

Godisstensjakt är vad man pysslar med i skogen - inget annat.

👀🐺🐶🐷🐽🐧🐭🐾🐥🐰

Texten nedanför är enbart för er som orkar läsa mer. Ni andra slipper. 😉

 Nu har man varit ute och läst på Fb igen...

    Det var en tråd om att det tar inte många minuter efter att tävlingsanmälning har stängts, så droppar efteranmälningsfrågorna in i tävlingsledarens mailbox; folk mailar och frågar om efteranmälning trots att det uttryckligen har stått "INGA EFTERANMÄLNINGAR!!!" på tävlingsinbjudan.
    I Fb-tråden uttrycktes en förfasan över detta och att det är ett himla otyg, att det är ynkligt, samt ett himla mycket merjobb för tävlingsarrangörerna.

Tävlande (visserligen anonyma för allmänheten) blev typ "uthängda" i tråden som idioter eller liknade.

 Jag vet hur det känns att bli på detta sätt "anonymt uthängd"...

    För att göra en längre historia något kortare: För typ tusen år sedan (när hindren var på den bakre planen), så blev jag kallad i klubbtidningen för en idiot. Visserligen utan mitt namn, men en idiot var jag. Varför? Jo, för jag ville träna agility en vårkväll. Alltså sånt som klubbmedlemmar gör på sin hemmaklubb.
    Jag hade tagit hundpromenaden dit just för att träna agility, men hindren var undanflyttade. Jag undrade först varför, men sen så hörde jag gräsklipparen jobba på den främre planen (jag kom alltså dit typ "bakvägen") - och jag förstod att anledningen till att hindren var borttagna var för just gräsklippningen, vilket jag uppskattade. Så jag gick hem, dock lite besviken över att jag råkade komma dit precis den kvällen då gräset skulle klippas, men glad för att någon är villig att sköta gräsklippningen.

Nästa kväll gjorde jag ett nytt försök. Hindren var fortfarande undanflyttade, och jag tänkte att det är jobb nog att klippa gräset. Att även ställa tillbaka hindren är minst sagt "överkurs" för gräsklipparmänniskan.
   Så jag plockade fram några hinder för att kunna träna min hund. Jag lät sen hindren stå kvar - för jag trodde ju att anledningen till att hindren var borttagna var för den tidigare gräsklippningen....

Jag levde sen lycklig i typ ett kvartal framåt. Sen kom klubbtidningen ut (det här var alltså i världens begynnelse, innan internet uppstod från världsaltet med hemsidor och andra sociala medier). På agilitysidan i tidningen fick jag världens utskällning, visserligen utan att mitt namn nämndes (ingen visste ju att det var jag), men jag kände mig träffad att vara, citat: "nån idiot som plockade fram hindren igen".

Det visade sig att anledningen till både gräsklippning och undanskuffande av agilityhinder var att det var lydnadstävling på gång - vilket jag inte hade en aning om! Hur sjutton skulle jag kunnat veta det?!

Jag blev så förnärmad och kränkt att jag sen efteråt pratade illa om min hemmaklubb. "Vadå? Vill de inte att man är aktiv med sin hund och tränar?", muttrade jag surt till vänner och bekanta. "Hur skulle jag kunna veta om tävlingen? De får väl sätta upp ett informationsplakat eller nåt och förlara varför hindren är borttagna - och samtidigt göra reklam för tävlingen, kanske! Så man har en chans att veta och även för deras egen skull."

Vi ska vara ödmjuka - och det the both ways.

    Vi ska vara rädda om alla arrangörer, men även om alla tävlande. Visst, okej, det är fler som tävlar än arrangerar - OCH DET SKA VI VARA JÄKLIGT GLADA FÖR!!

   Ponera om det bara var de som arrangerar tävlingar (inkluderat även alla som hjälper till på nåt sätt, litet som stort) som fick tävla. Hur skulle det gå? Antingen skulle det bli nedrans få tävlingar runt om i landet - eller tusentals ÖVERALLT, med tanke på hur många tävlande det finns. 😉
    SAgiK-tävling skulle gå på högvarv. Skulle sidan mäkta med det, månntro? Hur ska alla tävlingsbanor egentligen få plats? Jag menar, alla redan befintliga brukshundklubbars och lokala kennelklubbars agilitybanor skulle ju liksom redan vara upptagna dygnet runt hela veckan lång - antingen med tävlingar eller med kurser.
    Man skulle väl i och för sig kunna kasta ut alla bilar från köpcentrumsparkeringar eller liknande, odla gräsmattor över asfalten och sen köra värsta bästa agilityloppen istället för att där ha en massa parkerade bilar... Eh? Men var ska alla tävlandes bilar stå? Hm? Får nog fundera lite till på den här framtidsvisionen... 😉😏


Jag jobbar i butik, och visst har jag många gånger muttrat över kunders orimliga krav, korkade frågor som är helt omöjliga att sanningsenligt svara på typ "Är den här filmen bra?" eller "Är den här helt varmfodrade vinterkängan varm?" eller vad sägs om "Jag vill köpa en välpassande sko till mitt barn (som just nu är på dagis). Som "mått" har jag med mig den här gamla skon som inte passar."
    Folk stökar till, lägger ifrån sig varor varsomhelst, envisas att ställa skorna med bakkappan utåt eller droppar CD/DVD-fodral bland sko-reakorgarna. Och så har vi de som kommer två minuter innan stängning - fast man har haft öppet hela förbannade dan - och man vet inte ens om de kommer köpa nåt!!

Några ungar har typ använt varenda leksak och pulat in dom i spiraltrådarna.

Visst, allt detta "stök" är irriterande - men - tänk en butik där allt står orört... *fasar*

*avbryter er innan ni har hunnit börja högljutt protestera att det är skillnad på jobb och ideellt arbete*

   Jag är en av delägarna, med andra ord spelar det ingen roll lönemässigt om jag måste jobba över efter stängning, jobba helger, kvällar eller när nån annan plötsligt blivit sjuk eller måste vara hemma och vabba, skjutsa barnen till ridträning, gå på begravning, föräldrarkvartar eller att ens egen semester blir innefryst för att sommarjobbarna kom på att de också vill ha semester samtidigt som alla andra etc, etc.

Det är ett evigt givande och tagande. Och hitintills har jag kunnat åka på alla (typ) tävlingar jag velat. För andra ställer även upp för mig, och jag är noga med att inte ta för stor "tugga i kakan", så jag spar ledighet till de tillfällen som är viktigast.

Jag ställer upp - och jag gör det gärna, men inte får jag mer pengalön för det. Jag förstår inte riktigt heller den stora skillnaden mellan jobb och ideellt arbete. Jag menar, en "korkad" fråga är ju lika korkad oavsett om jag får lön eller inte, eller?

Man kan också fundera på vad ens lön består av...

Ibland är det rena pengar. Ibland är det att se ens gäster/tävlande/(kunder) nöjda och glada för ett strålande bra tävlingsarrangemang.

Ja, det är jobbigt att arrangera tävling, men man gör det frivilligt - och i jobbet ingår att svara på "korkade" frågor, få höra omöjliga "krav" eller önskningar osv, osv. Om man inte är beredd på det, så var antingen tävlingsledarutbildningen under all kritik eller så passar du inte för jobbet. Hårt? Ja, men sant.

Att du ändock ibland muttrar över att "folk" är högst förståeligt, för att typ lätta på trycket, men gör det internt eller möjligtvis på din egen personliga Fb-sida. Eller varför inte på Fb-gruppsidan fråga - helt neutralt - hur andra tävlingsarrangörer löser smidigast alla efteranmälningsförfrågningar?

Just for the record: Jag har själv aldrig bett om efteranmälan... eller jo, kanske. Har ett vagt minne av nångång för typ hundra år sedan. Minns inte vart eller hur det gick.