Och där satt den!! :) Den tredje uppflyttningspinnen i hoppklass. Agilitytävling på Eskilstuna BK

Jaha.. och vad gör man nu då? 😉

Frågan är mer praktiskt ställd. Jag menar, här har man - när det gäller Pingu - tävlat för detta i tre års tid (när det gäller alla mina hundar, från anno 1994, orkar inte räkna ut hur många år det blir), och nu känns det lite "jaha-känsla" typ lite snopet "Vad ska jag göra nu då?". Tala om själva "resan" är viktigare än målet, typ.
    Självklart ska vi upp i tvåan, men det kommer ju på ett sätt bli svårare där, man kommer sjunka ned på resultatlistan, mest med tanke på snävare referenstider. Hur kul är det? Ja, inte vet jag, men det kommer jag inom snar framtid få reda på. Jag kör ettan de tävlingar som redan är anmälda (tre stycken), sen i höst då väntar klass 2.

Sedan har vi det praktiska med att Zafir är ju i ettan, och kommer där vara i några år. Så nu måste man åka på olika tävlingar och/eller stanna kvar hela låååånga tävlingsdagen (när klass 1 är på förmiddag och klass 2 på eftermiddag eller tvärtom). 

Det braiga är dock att man slipper nu tänka på två hundar på samma banvandring. 

Haha! Det låter som jag bara ser problem i detta fantastiskt roliga att Pingen har lyckats - efter tre års slit och vånda och tvivel och, och, och...

Nä, här ska firas! Och så här gick det till...

Tävlingsdagen började med agilityklass, därborta på Eskilstuna BK, med banvandring klockan 08.20!!! Haha! Det var dömt att misslyckas att jag skulle vara närvarande där - vid den tiden på morgonen.
    Mycket riktigt, så blev jag sen, vilket ju i och för sig inte gjorde så mycket, eftersom det var ju just de dubblerade hoppklasserna som egentligen betydde nåt, och de skulle starta tidigast kl. 11.00.

Jag hade ju aldrig varit där tidigare, så jag kollade in vägbeskrivningen på hemsidan (PM:et hänvisade dit). Det var mig en klen vägvisning!! En liten karta med knappt några ledtrådar. Det var ju snällt att de i alla fall hade märkt ut själva vägnamnen.... men det hjälpte inte så hiiimla mycket när det inte fanns några namnvägskyltar irl. In real life så var det vägnummer samt vart vägen bar till närmsta ort/bostadsområde. Duh!

Sväng av mot Katrineholm stod det på vägbeskrivningskartan. Jo, tack, det gjorde jag, och följde vägnummer 230 som jag så listigt hade kollat upp på Eniro.
    Jag följer 230-vägen genom den ena rondellen efter den andra, och spanar efter lilla vägnamnsskylten "Västeråsvägen" (och det existerar inte en vägnamnsskylt överhuvudtaget), så jag upptäcker inte att 230-vägen svänger av mot höger, utan jag fortsätter bara rakt fram. Ja, det stod ju 230 så fint... men till slut anar jag oråd. "Eh? Om jag skulle ha en brukshundklubb som jag kallar Eskilstuna BK, så skulle jag inte ha den så häääär långt ifrån själva Eskilstuna... utan närmare kalla den för Katrineholms BK.." Till slut hittade jag en tillräckligt bra plats att vända på.

En liten iakttagelse på återvägen: Tydligen var en buss på antågande eftersom på vägen tillbaka så stod nu minst en väntande människa på typ varje busshållplats - och samtliga kollade in sina mobiler (inte för att det är nåt fel med det). Ja, det är sånt jag lägger märke till när jag har åkt vilse och har lite småbråttom till tävling. 😉

   Egentligen var jag så ilsk och irriterad 😡 ; hade god lust att bara åka hem igen - och göra en "Södertälje". Trogna läsare kanske minns när jag inte hittade till deras brukshundklubb och åkte hem istället för att äta min medhavda frukost hemma på farstukvisten medan hundarna lekte fritt på gräs.. nej, jag menar mossmattan.
    Men mitt sunda förnuft fattade dock ett grepp i mig igår, resonerade att Eskilstuna var ändå lite väl långt att åka bara för att vända tillbaka igen i outrättat ärende.

Som ni förstår så hittade jag till slut dit, på ren intuition; att här nånstans känns det som att en brukshundklubb kunde vara - och så var det, fast jag kom nu från andra hållet, så den medhavda (klena) vägbeskrivningen var nu tvärtom. Och nej!! Jag tänker inte skaffa mig en GPS. Jag kan själv!!! 😊

När jag sen, sent omsider, kommer fram till klubben, så var som väntat kört för agilityklassen. Men vad gör det? 😊 Jag kommer när jag kommer, liksom.


Hoppklass A

Pingu var först ut (av mina jyckar, alltså) på denna roliga bana med några små knepigheter som andra (!) kunde falla i, men inte jag int´! 😁 Så det blev en andra placering med 0 fp - och den där, den där sista pinnen i hoppklass satt som en smäck!! "Där satt den!!", sa jag sen högt till Pingu och klappade om honom när speakern rabblade upp resultatlistan. 😊💖💖

Så det var bara att lämna in tävlingsboken.

Dessförinnan hade ju förstås Zafir fått köra banan, eller rättare sagt starten och målgången. Jag körde med leksak i handen (diskade mig frivilligt, alltså) och gjorde min egen förkortade bana. Allt för att förhindra Zafirs "nosspåragilityfasoner" bort i fjärran. Det funkade riktigt bra. Det var trevligt sen lite senare när en annan (jätteduktig) tävlande (som hade sett Zafir när vi tävlade förra helgen) spontant berömmer mitt träningstänk med min slyngel. 😊

Zafir, extrem agilityrookie.

 
Hoppklass B

Zafir var först ut, och jag tror nog att alla inblandade, domare, funktionärer, tävlande, hundar, började nu bli lite sega i värmen och den ganska långa tävlingsdagen. Det var ju idag (bland annat) samma domare som förut på en annan tävling lite vänligt menande sa "Tack, tack!" till Zafir och mig när han tyckte det var dags för oss att kliva av banan, typ superdiskade. 😉 Jag tror nog han blev lite lättad när Zafir bara körde starten och målrakan utan nån nossafari runt planen. 😊😊 Zafir var duktig, men jag hade förstås leksaken i handen. Hur som helst är jag nöjd över Zafirs duktiga, men korta prestationer på dagens banor. Och det fick han höra från sin matte. 😊 Så en vacker dag, så... blir det kanske agilityhund även av Zaf.

Det är både för- och nackdelar med att köra storleksklasserna på gammalt traditionellt vis:
Fördelen att det blir inte så mycket banbyggande och att man får nöjet att även se alla storlekar, men å andra sidan blir tävlingsdagen sååå lång för respektive storleksklass - och trångt på parkeringen eftersom alla är närvarande typ hela dagen.

Det var en ännu roligare bana denna gång, där jag riktigt njöt av att köra Pingu med flera roliga "skicka och stick"-passager. Gillar´t!! 😁 Under banvandringen hade jag velat hur jag skulle handla runt slalomet, och ändrar mig medan jag väntar på vår start. Alltså, nåt som är ett ganska stort no-no. Men när jag kollade de andra tävlande så undrade jag: "Men vad sjutton har man på den andra sidan att göra?"... och Pingu och jag grejar slalompassagen finfint. Och sen några roliga "skicka och stick" 😎med fin timing. Det var så skoj!! 😊😊

   Det blev dock en solklar men hårfin vägran vid den sista tunneln. Attans!! Men det hade inte spelat nån roll, alltså resultatmässigt, eftersom andra var rackarns snabba jämfört med Ping och mig. Det blev en 14:e plats (av 23 startande) med 5 fp. Hade det inte varit för den onödiga vägransfemman så hade vi hamnat på femte, sjätte plats. Kul!

Eftersom Pingu ju inte skulle vara med på prisutdelningen, så packade vi ihop och åkte hem. Trötta men nöjda!

Det var fint där på Eskilstuna BK med rapsfälten intill och med skogen till granne eller var det tvärtom, kanske?

Innan hemfärd tog vi en liten kort promenad i skogen. Ja, det var varmt, men något svalare i skuggan i skogen...

.. men jag blev lite smått irriterad där i skogen: "Förbannade dumskog!!", morrade jag åt den när jag nu "ömbenad" snubblade över den ena roten och pinnen efter den andra, sen svor jag åt alla flugorna som omringade mig när jag skulle plocka upp efter Pingu. Nja, det kan hända att jag var trött efter den långa - och varma - dagen.

Fin-hundarna.💖💗