Grattis Wilbur på 16-årsdagen!! :)

Ja, det här trodde jag då aldrig som idag fast för ett år sedan; att det skulle bli en födelsedag till!! Men här är han, födelsedagsbarnet Wilbur, 16 år!!!

  Så här ser en sextonårig pudelherre ut; en suddig, men nytagen bild från den fjärde januari.

 Så här såg han ut i somras, i juli, nybadad, nyfriserad och klar.

Ja, pälsen växer som ogräs.

 Wilbur med sin ständige följeslagare Linus.

Grattis Wilbur på födelsedagen!!

Världens värsta Pingu - och världens bästa Pingu-grabb

Kan börja med att berätta...

 ... att Spirou ser inte längre ut så här. Den gigantiska huvudtofsen samt ful-tofsarna vid länden har nu fallit till marken, eller rättare sagt ned i en ICA-kasse. Med andra ord så har han äntligen blivit lite så där lagom slarvigt trimmad. Han har dock ej ännu blivit badad... som han är i stort behov av, skitungen.

 Tidigare i morse (vissa skulle nog kalla det för förmiddag) så åkte Spirou, Pingu och jag lite spontant till "Fästingskogen". Vi har inte varit där sen... sist, och det var ganska länge sen.

Spirou blev som unghund på nytt. Det dröjde inte länge innan han hittade den första godisstenen... eller godisförhöjningen kanske vore en bättre benämning.

Pingu hängde förstås genast på Spirous godisstenande, men samtidigt så bara mååååste man hålla koll på alla spännande skogsdofter och -vittringar runt om.

 Spirou for runt och rusade (i 12-årig rusningstakt) till den ena stenen efter den andra.

 Som sagt var... och "stenarna" behöver ju inte vara så himla "höga" anser Spirre. Bara det är en smärre höjdskillnad mot resten av den kuperade marken.

Ni ser Pingu, va? Han spanar runt hela tiden.

 Två fina hundar i skogen. Två hundar med två olika intressen.

 "Ja, ja... Jag kan minsann sitta still på en sten jag också!", visar Pingu.

 Nja, still och still. Vissa hundar bara måste kolla runt hela tiden, till skillnad mot andra som står blick stilla och poserar snällt.

 Här är han i alla fall still för en sekund.

 En aning dimmigt, man ser inte alls sjön och skogen på andra sidan som egentligen finns där i bakgrunden.

 Nu tänkte jag berätta vad som hände i natt. Det var inte alls så här harmoniskt och trevligt som i skogen, där jyckarna - inklusive slyngelhunden - gör som matte vill och vet hur man uppför sig. Tänk att jag riktigt hatade, och då menar jag hatade jag min egen fina Pingu. Att man kan känna ett sådant hat fast man egentligen älskar jycken.
    Vad som hände? Jo, det där som inte alls får hända, som nu hände igen (!).

Jag hade somnat i soffan sittandes med Wilbur på min vänstra sida och Spirou på min högra. Apropå det! Bara nån natt sen var det precis samma scenario. Jag vaknar till av att Linus småmuttrar. Anledningen till hans mutter var att Pingu klev upp i soffan (förstod jag sekunderna efteråt). Synen jag ser när jag öppnar ögonen är att Pingu står rakt över den sovande Wilbur som ligger tätt intill mig. "Hur sjutton ska jag få Pingu därifrån utan att han råkar trampa på Wilbur?", tänker jag, men det var otroligt nog inga problem. Wilbur uppfattade aldrig att Pingu hade ställt sig rakt ovanför honom.

Tillbaka till i natt....
    Pingu får egentligen inte vara i soffan under natten. Soffan tillhör då matte och Wilbur (som ibland "bjuder in" Spirou). Linus har sin egen plats uppe på ryggstödet. Men i natt så vaknade jag av att Pingu - tydligen - hade smugit upp i soffan mellan Spirou och mig, och han håller nu ett kraftigt tag i Wilburs huvud/hals med sin käft. Wilbur skriker ut sin rädsla. Detta utspelar sig alltså precis framför mig, typ i mitt knä.
    Jag gör allt för min snart 16-årige Wilbur. Jag tvekar knappt att stoppa in mina händer rakt in i Pingus gap och vassa tänder för att bända upp hans käkar. Det gick väldigt lätt, men min högerhand fick sig lite blessyrer; en ordentlig svullnad samt blåmärke. Handen känns öm och mörbultad. Antagligen lika öm och mörbultad som stackars Wilbur. Fast han hämtade sig ganska snart.

Haha! Lite (?) fånig bild, allra helst efterson det inte syns på fotot, men handen är svullen, lite blåmärken samt små röda prickar (ej gått hål) som är märken från Pingus tänder.

Mitt hat (läs: besvikelse) till Pingu satt i ända fram till morgonen, och min ömma, svullna hand påminde mig hela tiden.
    Jag uppförde mig nog ganska illa på natten när vi direkt efter "incidenten" gick ut på tomten. Jag gjorde det man inte får göra som hundägare; jag försköt Pingu. "Gå härifrån! Försvinn ur min åsyn!", befallde jag honom och visade bestämt bortåt med handen. Skrämt rusade Pingu iväg. Han stod sen på behörigt avstånd och spanade mot mig. Spirou och Linus var också tagna av flockens disharmoni. Usch!

Den här bilden är från i morse (läs: mycket sen förmiddag) vid frukostdags. Ja, hundarna är i alla fall inte långsinta. Jag veeeet. Men ibland blir man bara så less.

    Wilbur (den där svarta fläcken till vänster) ligger och snarkar, där kudden är sitter jag som en mänsklig mur mellan de två som inte gillar varandra. Förstår inte varför Pingu tycker att Wilbur är så hemsk. Han utgör ju absolut inte något hot längre. Okej, jag kan förstå om Wilbur råkar kliva rakt på Pingu, men annars?

    Jag måste ändå säga att Pingu har blivit bättre. Som till exempel tidigare i dag så står Pingu intill mig vid soffan. Han tigger lite gos. Wilbur (som är på andra sidan av mig) vaknar till och byter sovställning samtidigt som han nosar lite mot mig. När då Wilbur samtidigt ser åt Pingus håll, så vänder Pingu direkt bort huvudet, han gäspar. Alltså visar att han inte vill bråka. Men varför ska det då bli bråk i alla fall som nu i natt?

    Det är ju det som är så frustrerande; att de oftast ju kan vara intill varandra så där till vardags utan något tjafs. Det är typ en gång av... typ 50 som det skulle bli gruff - om inte vi människor hade avstyrt det. Och många gånger så är jag där och styr och ställer i onödan "ifall att" - för det får ju inte hända.

Fast nu så gillar jag Pingu igen.

    Förutom att han var väldigt lydig i "Fästingskogen" tidigare på dagen, så var han även helt underbar att träna nu på kvällen när vi tog ett spontant träningspass inne i mitt trånga kök medan jag väntade på att ugnen skulle bli varm.
    För först gången så satt vi ihop två freestyle-moves, och han tyckte det var så kul!! De där exalterade, glada ögonen gnistrade euforiskt igen!* :) Det var nästan som om Pingu hade fått en uppenbarelse eller nåt. "Aha! Det är så här det kommer att bli. Man ska sätta ihop flera rörelser - och så blir det ett freestyle-program att dansa till!", tycktes han tänka (typ). Plötsligt så förstod Pingu var freestyle är för nåt; allt föll liksom på plats. :)

    Eller så kan det vara så att Pingu helt enkelt gillar när det är lite småknepigt. "Det ska vara en utmaning när man tränar!", tycker Pingu.  "Det får inte vara för lätt, för då hittar jag på egna grejer "under tiden"."

    Ja, det kan vara så. Vid ett tillfälle så tänkte han självvådligt köra ett "mellan" (han går mellan mina knän) fast jag egentligen hade tänkt stanna upp och belöna de två rörelser som han precis hade utfört innan.

Gammal bild på en full i sjutton Pingu.

* Ang. "igen", så här skrev jag på Fejjan några dagar tidigare: 

den 5 januari kl. 22:20

"Jag har aldrig sett Pingu så exalterad!!
Hans ögon bara gnistrade av... glädje, spänning.. ja, vad vet jag? "Matte! Vi gör igen!!!", visade hela han.

Vad vi gjorde? Jo, vi hade en liten träningsstund ute i trånga köket, och jag började bl a lite fumlande introducera "zacka" (mitt kommando på när hunden går slalom backandes mellan förarens ben). Pingu tyckte det var urkul!!
Vet inte om han tyckte det var både lite klurigt spännande, småläskigt, kul när godbitarna dök upp där man minst anade det eller mattes glada tillrop när hon berömde samtidigt som hon hade full sjå att behålla balansen och att inte trampa på hans svans?

Som sagt, Pingu gillar tydligen att leva "on the edge"! :) "

Kragen är fattad. Hoppas att man har fått ett stadigt tag.

*skrattar lite åt mig själv*
    Jag blev faktiskt lite smått peppad av mitt eget förra blogginlägg - samt fick mig en liten tankeställare. "Vadå? Ska Pingu se till att jag tar mig i kragen? Det är väl ändå mitt jobb; att ta initiativ till aktiviteter och sånt?", protesterar jag vilt mot mig själv. 

Sagt och gjort. Ja, med en sån här vältalande bild där Pingu visar den slingriga äventyrsvägen á la 2015, så kan man ju inte låta bli.
    Eh? Vadå slingrig? Den ser ju hur rak ut som helst. Fast... vad döljer sig månntro bakom krönet?

I alla fall, så efter en drygt månads absolut träningsuppehåll, så har jag så smått satt igång. Apropå det långa uppehållet så tycker jag att jag iaf är liiiite ursäktad med tanke på lunginflammationen, men bara lite.

På lördagskvällen hade jag tankar på att dagen efter lägga spår (Pingu behöver få utlopp för hans nosande) och att åka till brukshundklubben för att träna... tja, vad det nu är man tränar där. *harkl* Det kom jag sen på på söndagskväll - när det var becksvart utanför. Typiskt!
    Ja, ja, det finns belysning på klubben, men jag hade ingen lust, ju! Äsch!

Som lite kompensation så satte jag igång och träna hund i det väl upplysta men trånga köket istället - medan risgrynsgröten gick igenom olika stadier i mikron. Det var låg effekt, och hög effekt samt med och utan mjölk; rätt så avancerat faktiskt. Ja, jag pratar alltså nu om risgrynsgrötstillagningen - som ju var från scratch. Alltså inget fusk med att värma upp färdig gröt.

Att det blev just gröt till middag berodde på att jag var lat (har ni hört det förut?). Jag var hungrig, men hade ingen lust att åka iväg för att handla, och så kom jag på det "övervintriga" grötris-paketet i skafferiet. Jag undvek med flit att råka se mot "bäst-före"-datumet, antagligen med all rätt.
    Jag gjorde detsamma med russinpaketet samt kanelen...

Men hallå?!! Är det här nån slags matblogg, eller? Hundträning var det ju! *suck* (alltså, hon tänker bara på mat och godis... precis som... en hund?)

Hur som helst så varvade Pingu och Spirou lite träning under tiden som gröten gonade sig i mikron. Hur länge varje jycke fick hålla på bestämde risgrynsgröt-receptet: "5 min full effekt, (hundbyte), 4,5 min låg effekt, (hundbyte), 5 min med tillsatt mjölk", (hundbyte) osv.
      För första gången så lyckades min "vägrar-apportera-som-en-riktig-apporterings-vovve-"Pingu att näääääst intill leverera dummien till min hand. Alltså han råkade dutta med dummien på min med flit lättillgängliga men passiva hand. Jag sträckte alltså inte ut handen mot Pingu, utan han ska ju gå till mig, inte tvärtom. Pingu själv fattade ingenting - förutom att det var rackarns bra gjort (vad det nu var jag gjorde, tänkte Pingu) - för han fick väldigt mycket beröm.

För första gången så testade jag också att medan Pingu kör "nolla" (cirkulera runt mig) så snurrade jag själv åt andra hållet. Det gick bra.
    Med andra ord så tränade vi förutom apportering även lite freestylemoves samt lite rallydito.

"Men hallå?! Du skulle ju lägga av med rallyn, ju!!", säger ni näsvist. Ja, vadå´ra. Jag pratade då om att rallytävla, faktiskt. Själva rallyövningarna är ju bra följsamhetsövningar, ju. (och nej jag har inte alls ändå stjärnmärkt några rallytävlingar 2015 på SBK-Tävling... *harklar lite diskret*)
    Självklart så är även en drös agilitytävlingar stjärnmärkta. Och så längtar jag till inomhusagilityträningen nästnästa lördag. Jag missade ju två träningstillfällen på grund av den där... Ja, ni vet. Sjuk och vek, var jag.

Imorse så råkade Pingu, Spirou och jag ha lite tid över innan jobbet (kors i taket!). Då stannade vi till på trottoaren utanför och körde lite torr-rally med Pingu och lite trix med Spirou. Pingu hade svårt med störningen, men efter lite envist "tjat" och mycket beröm från mig (när han till slut råkade se åt mitt håll) så glömde han bort allt runtom. Tänk den dagen då detta funkar "så där bara". *önsketänker*

 Trottoaren utanför jobbet.

 Vi har också på promenaderna hemma i Stava stannat upp - ibland mitt på vägen - för att träna lite. Vändplanen på Alstigen är perfekt (nja). Bilden är dock från ett annat ställe, men det ser ungefär likadant ut. Det "perfekta" är alla spännande dofter som finns i skogen intill. Man får kämpa för Pingus uppmärksamhet. Haha! Vad var det det står i rasstandarden? "Will to please". Tillåt mig småle. ;)

Fast å andra sidan, ligger det sådana här och skräpar lite här och där så är det kanske inte så märkligt att en liten slyngeljakthund har lite svårt att koncentrera sig på att glo på sin urtrista och helt förutsägbara matte samt att utföra meningslösa rörelser som snurra runt, sitta framför för att inte nämna gå tätt intill tråkmatten. :)

Ibland...

    .... hamnar man i ett sånt där sentimentalt och melankoliskt tillstånd. Man känner saknad. Man känner... att det var orättvist. Varför fick inte han...?


För en liten stund sen så fastnade jag i en sådan sinnesstämning. Det var en smått sorgsen och melankolisk låt på TV:n som fick mig dit. Förnimmelsen av skepnaden av min... är på samma ställe i rummet som vanligt. Efter att ha iakttagit förnimmelsen ett litet tag lyfter jag blicken mot bokhyllan och betraktar hans numera fysiska korg.
    Sedan föll blicken på Pingus rumpa (!). Han ligger avlång på magen med bakbenen utsträckta rakt bakåt. Bordet skymmer så jag ser enbart hans bakvagn. Hans svartvita bakvagn....

Tanken flyger nu iväg till en annan... som också enbart finns kvar som en förnimmelse. Jag har aldrig träffat irl, men... Jag besöker honom ändå. Blir rörd av orden. "Innerligt... innerligt". Läser sen lite förstrött lite här och där. Tänk att det blev så...
    Nu finns det en brun/vit där - och en svart/vit här. <3 Så det kan bli.

Tankarna går sen till... som ligger bredvid mig. Jag ser en liten stund på honom. Jag funderar... Sedan går jag in till köket. Räknar efter... 7 x 2. Det blir fjorton. Plus två till. Sexton. Sexton...

Är sexton... för långt? Eller för kort? En för var år...

Och sen har vi dom där andra två. De som jag typ tar för givet. Speciellt... Han ska bara finnas där... eller rättare sagt... här. Tolv år... Hans gråa tinningarnas charm ser lite uppfordrande på mig. Han vill.
    Helt tyst "viftar" jag lite på "svansen", och han svarar genast med ett vift tillbaka. Min älskade...
   
Hans morbror. Minns hans morbror. När han fanns här så undrade jag hur jag skulle kunna... när han inte finns här längre, men det kunde jag. Så klart. Saknar honom. Saknar hans tennisbollar. Tennisbollarna är numera slut. Det händer dock ibland att man finner nån smått möglig boll ute på tomten, försjunken djupt i mossan eller gömd under en grästuva. Tennisbollar, mina minnen av morbror och virvelvinden.
    Ibland... får jag dåligt samvete, att jag inte även på samma påtagliga vis saknar...

Nu är det nytt år. Det är dags att ta nya tag, att se framåt, att se de nya äventyren som finns där, runt hörnet... men virvelvinden håller mig tillbaka. Jag försöker ruska av mig vindpustarna.... samtidigt som jag förtvivlat försöker fånga dom... och hålla dom nära.
    Ibland... misstänker jag att vinden har urholkat mitt hjärta.

Du fina svartvita diamant, ta mig ut på nya äventyr!

För er som inte redan känner till...
Grompan: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_10.html
Keaton: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_7.html
Wilbur: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_8.html
Spirou: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_9.html
Linus: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_102.html
och så förstås Pingu: http://storolillnos.dinstudio.se/text1_97.html

Julafton, nyårsafton och hela 2014

Julafton började med en nedrans lång väntan. Sen när man äntligen var hemma hos mattes brorsor så skulle det där dumma människorna äta först. Inte fick vi nåt, inte!! "Ni har redan ätit.", var mattes dumma svar. Buuuu!

Pingu ligger bredvid matbordet och väntar på jultomten...

... till slut somnade han.

Det gjorde inte Spirou. Somnade alltså. Hoppet är det sista som överger en, typ.

I väntan på jultomten.

Under väntan på jultomten så hände - trots min minutiösa - övervakning en liten incident.

    Wilbur, som var något orolig, hade svårt att slappna av. "Ja, det är en massa folk och fä här som inte ska vara här (det vill säga två extra människor samt två hundar. Ja, Wilbur överdriver). Och så står nåt märkligt träd (!) i vägen där jag brukar gå fram till altandörren! Gillar inte!!!", protesterade han lite då och då.

    I hans vandring runt så råkade han gå rakt på Pingu som låg och vilade i hallen. Jag var precis bredvid, såg att det var på väg att hända, men hann ändå inte avstyra "incidenten". Pingu surnade till, men jag var ju där halvsekunden efter och särade på dom med van hand. Sen blev allt lugnt direkt igen som om inget hade hänt.

 

Men efter en låååång stund, så... vet ni vad..?

... plötsligt så hade tomten varit där! Märgben till alla!!!

Tja.. alla fick faktiskt inte märgben. Vi människor fick fika samt minst en chokladask var och lite andra julklappar.

Sen blev det dagen före nyårsafton...

Kort rastning "nere i byn" på nyårsafton strax efter kl. 21.00.

Ja, Spirou uppskattade det inte! Om man säger så.

Ja, jag veeeeet! Det är synd om skotträdda djur och människor. Det är tråkigt att de ska behöva vara rädda och lida. Men ändå... en ynka dag om året... typ, i alla fall.
    Ja, nu är jag en förrädare, en ja, jag vet inte vad. Fy på mig!! Har man hund ska man hata fyrverkerier. Punkt!
    Men jag gör inte det! Jaha, nu har man fått minst halva hund-Sverige på sig. Jag tycker fyrverkerier är vackert. Jag gillar när det gnistrar och lyser upp himlen. Vid ett tillfälle, i bilen när jag såg ett fyrverkeri, så kom jag på mig själv att jag smålog när jag betraktade de fallande, färgsprakande gnistorna. Själva knallandet och det vinande ljudet... nja, gillar inte riktigt, men färgspelet skulle nog inte riktigt göra sig om det var knäppt tyst. Sådana där ljudlösa, urtrista, svävande lyktor kan slänga sig i väggen; ingen ersättning för fyrverkerier, precis.


 




Ja, jag håller med om att det är ett otyg med alla dessa okynnessmällande dagarna innan nyår. Själv har jag haft tur att inte råkat "stöta ihop" med dom på hundpromenaderna förutom nån enstaka gång, typ i förrgår.
    Spirou (som är skottberörd sen några år tillbaka efter att man fyrade av ett fyrverkeri precis intill där vi gick) reagerade inte alls; han börjar sannolikt höra dåligt. En liten stund senare så hördes knallar närmare. Pingu reagerade och kollade runt. Jag blev sååååå nyfiken att se hur Spirou reagerade, men han var bakom min rygg, och jag ville inte riskera att förstärka eventuell rädsla med att vända mig om och och visa att jag brydde mig, så jag vet inte om/hur han reagerade.
    Ytterligare en liten stund senare så kom det flera fyrverkeriknallar, och Pingu kollade då bara lite slött runt. Spirou råkade nu vara lite längre fram, så jag såg i ögonvrån att han inte reagerade överhuvudtaget. Visst är det skönt när jyckarna börjar tappa hörseln. ;)

Om jag ska vara riktigt ärlig, det som irriterar mig när det gäller skriverierna på sociala medier, så är det inte "Förbjud fyrverkeri-propagandan" som tjatas i all oändlighet utan de ilskna kommentarerna med ordval som "idioter", "förbjud skiten" och alla svordomar. Jag har svårt att ta till mig argument som är besudlade med dylika ordval.
    Och jag har svårt att övertyga mig själv att dessa hundägare inte öppet visar sitt ogillande (läs: hat) inför sin/sina hund/hundar. Men jag har förhoppningsvis fel.

Hold your horses!! Jag menar förstås inte att en skotträdd hund blir "botad" bara för att man håller tillbaka sitt "fyrverkerihat". Äh, ni fattar!  

  
  Jag vet också att det är rätt så svårt att tygla sig när paniken rusar i ens ådror. Jag vet. Grannen fick ju för sig i typ oktober att fyra av värsta fyrverkeriet en kväll när hundarna och jag precis hade kommit hem och skulle gå från bilen upp till huset. Spirre blev rädd, men han höll sig intill mig. Du, duktiga hund!! <3  (men så har jag också jobbat för det, så även jag är väl i alla fall liiiiite duktig. ;) )
    Jag hade då inga schmackos i fickan, bara vanligt godis, men det dög ändå. Annars så har schmackos (av nån outgrundlig anledning) varit räddningen när det gäller Spirous skottberördhet runt nyår de senaste åren.
    Och ja, jag kom faktiskt ihåg att ta med mig i förrgår, ifall det skulle behövas, men nu gjorde det inte det, eftersom feg-Spirou tydligen inte hörde knallarna och inte heller såg att Pingu däremot gjorde det.

Nyårsafton...

Mitt på nyårsaftonsdagen så hoppade Pingu till när ett riktigt "Kaboom!" hördes utanför. Vi var alltså inomhus. Han tänkte börja skälla, men när vi alla andra satt lugnt kvar i soffor och fåtöljer utan att ens röra en min så valda han att göra som oss andra. Duktig vovve! Ett bra val! 

Hemma hos brorsorna på nyårsafton. Nu har Spirre börjat att hässja av oro.

Många irriterar sig på att folk inte kan hålla sig till tolvslaget. Tja.. jag håller med, men kan också (faktiskt) förstå att många fyrar av flera timmar "för tidigt".
    En del kan helt enkelt inte hålla sig, de faller för frestelsen; tycker det är spännande och kul. Andra kanske ska resa bort, och vill dra av sina egna fyrverkerier innan, och en del kanske har barn som ska sova vid midnatt, men vill se fyrverkerierna som familjen har inhandlat. Det finns säkert fler orsaker till "tjuvstartssmällande".
    Självklart tycker jag att fyrverkerianvändarna ska visa hänsyn, men det är (tydligen) svårt att samsas om allmänna platser. Och så finns det säkert dom som tycker det är skitkul att retas och skrämmas. Så är det bara. Onda människor!

"Usch, vad allt är dumt och läskigt!"

Finns det nån seriös forskning hur vilda djur uppför sig under nyårsaftons "kaboom"-explosioner? Eftersom ljudet kommer uppifrån så borde de väl söka sig typ nedåt och ligga och trycka och försöka gömma sig? Antagligen så är djuret rädd. Fast att vara rädd borde ligga i ett vilt djurs naturliga vardag. Om ett vilt djur blir lika skräckslaget som en skotträdd hund så borde man (= Gud, typ ;)) inte "avla" på det (precis som med hundar). Oj, vad ni hatar mig nu, va? Men det kommer mer...
    Undrar hur till exempel en hare känner sig att bli jagad av en stor, vilt skällande och ettrig hund oavbrutet i typ 30 minuters tid, där den hela tiden måste fly för att inte gå mot en säker död? Med andra ord, för oss människor legitim harjakt.
    Jag äter med berått mod kött. Jag vet att käket som jag stoppar i magen en gång var ett sött djur som ville leva lycklig i alla sina dar. Jag har inga större betänkligheter mot typ "smygjakt" (vet inte vad det egentligen kallas) där viltet går lugnt och spatserar i sin hemmavana "bakgård" det vill säga naturen och plötsligt låter det "Pang!" - och så är den död.
    Däremot har jag betänkligheter mot klappjakt och drev; det måste vara hemskt för djuret att förstå att man måste på något sätt fly från människor - eller rovdjur - som hela tiden kommer allt närmare - annars dör man.
    Jag pratar nu om vad som händer innan djuret dör - både vid jakt och vid slakt av boskap.

   "Matte, bry dig inte om Spirre. Berätta mer om den där spännande harjakten istället. Det där vill jag prova!!", önsketänker Pingu, och jag antar att det inte är i harens "skor" han vill vara utan i den tuffa och listiga jägarens.

 Men att vara rädd är ett bytesdjurs vardag. Fyrverkerier låter från himlen, fyrverkerier driver eller jagar inte, kommer inte allt närmare viltet. Fyrverkerier drar liksom iväg åt andra hållet. Frågan återstår: Hur rädda blir egentligen vilda djur för raketer och smällare? Okej, om de inte hittar ett tryggt gömställe, så... är det nog inte så trevligt.

I alla fall...
    På nyårsafton redan när vi var på väg ut för att åka till mina brorsor, så spanade Spirou ängsligt upp mot himlen. Det hade ju knappt hörts några raketer, så jag tror att han framför allt kände krutdoften i luften.
    Sedan väl framme hos brorsorna, så satt Spirou stilla och våndades samt tyckte att allt var läskigt och blähigt! Ungefär som han tycker det är att gå till veterinären. Han uppvisar typ samma beteende. Sitter blick still, är typ inåtvänd fast samtidigt på helspänn vad som sker runtom, vill vara nära matte och när stressen blir värre, så börjar han att hässja. Han gnyr inte eller visar på värre stressbeteenden och det är jag glad över. Likaså är jag glad att han faktiskt ändå är så pass "lugn" att han gärna tar godis - och jag gör allt jag kan för att Spirou inte ska bli värre i sin ängslan och rädsla... Hm? Äh, jag skulle kunna bli ännu bättre... säkert, faktiskt.

    Linus är den hunden som liksom är nära att sabba alltihopa. Dum-hund! Linus far upp och börjar tokbjäbba på raketer som hörs utifrån. Så jag koncentrerar mig då på honom; att så fort som möjligt få Linus tyst och lugn. Som tur är så är han faktiskt rätt så lydig. Han kommer när jag ropar - så lugnt som möjligt - och alla jyckarna får stilla varsin godbit. Fridfullt och stilla - och glatt. Det sistnämnda (glatt) gäller dock inte Spirou.
     Spirou hörde definitivt fyrverkeriet, så hans hörsel fungerar någorlunda. Tyvärr, i detta fall.

Vid själva tolvslaget så... ja, jag går ut och följer med de andra för att se på fyrverkerispektaklet och låter hundarna vara kvar inne (tillsammans med min ena bror, som dock ej är riktigt hundvan). Detta år så fick faktiskt Wilbur följa med ut - i koppel. "Va?!!! Vad gör du? Är du inte riktigt klok, män´ska!!! Hur oansvarig kan en hundägare bli?!!!", protesterar säkert en och annan (om det fortfarande finns nån kvar; man är väl bojkottat nu). Jo, anledningen till att Wilbur fick följa med ut är för att jag - av säkerhetsskäl - inte vill lämna Pingu och Wilbur oövervakade tillsammans. Det kan så lätt bli missförstånd dom emellan; en så gott som döv och blind skröpeljycke och en oerfaren slyngelspoling.
    Wilbur märkte nog knappt av allt oväsen därute.

Nu är det färdigsmällt för den här gången.

Ja, nu tycker ni väl att jag är värsta dubbelmoralaren. Jag har ju gilla-tryckat på Fb att en del åker iväg till knallfria ställen som Arlanda etc. Det jag gillar är att det finns en lösning på problemet. Det kanske inte är världens bästa lösning, men ändock. Det är förhoppningsvis en mycket trevlig lösning tillsammans med likasinnade?

Till och med Linus har lagt sig ned för att sova.

Även Wilbur hade somnat (för en stund) men det går liksom inte att fånga honom på bild; det blir bara en stor, svart och lurvig klump.

 Zzzzzzzzzz

Vad jag önskar kunna förmedla till mina hundar är att fyrverkerier inte är farliga (om de inte får för sig att själva tända dom och sen apportera fyrverkeripjäsen ;)), precis likadant som när jycken var i spökåldern och blev fånigt rädd för gamla vanliga soptunnan eller en stubbe i skymningen. Precis likadant som vid veterinärbesök; ja, det är ofta obehagligt, men du står ut - en liten stund till.

Vad hände år 2014?

Tja... Jag har ju ganska dåligt minne... Hm?
   
    Jo, äntligen var man tillbaka på agilitytävlingsbanorna, och det toppades med att Pingu faktiskt till och med erövrade en uppflyttningspinne i agilityklass i juni borta i Skutskär. Extra kul att det just var i agilityklass där gungbrädan ju är med. Denna gungbräda som har satt pinnar (eh?) i hjulet. Men? Vi vill ju ha pinnar, men inte sådana pinnar, kanske? *allmänt svammel*
    Ärligt talat så pinnjagar jag ju inte så himla mycket - utan det är liksom bara en bonus om tävlandet skulle även gå resultatmässigt bra. Det viktigaste är att man känner ett flyt och att man har kul. Självklart blir det extra roligt om man även får stoltsera nånstans på den övre halvan av resultatlistorna.

Det andra fantastiska är att gammel-Wilbur fortfarande är med oss. Visst, han är skröplig, lever på övertid, men han är här. I alla fall ett litet tag till...

Eh? Vad hände mer då?
    Tja, jag bestämde mig för att ge upp rallylydnaden. I alla fall har vi, Pingu och jag, tagit en lång paus. Men ärligt talat så har jag, med tanke på förslagen till regelrevideringen, god lust att personligen bojkotta rallytävlandet; känner liksom inte för att stödja rallyn längre. Men... vi får se...

Vad kommer hända år 2015?  Vilka mål har man?

    Pingu och jag fortsätter med agilityandet. Sommar och vår, kom hit fooooort!!!!!
Det enda mål vi har... är att ha roligt!!! :)
 

Lycka är en ännu ej körd agilitybana, som står där inbjudande och bara väntar på att få bli forcerad i full fart med världens skönaste flyt, full med tusen agilitytrix och -finesser. Leve Agilityn!!! :)
Hihi! Förhoppningsvis har man typ samma euforiska känsla även efter loppet. ;)

Hm? Det är knappt jag törs publicera det här blogginlägget... men nu är det gjort. *darrar lite*