Aj!!! A?!! Disk!! Agilityhelg på hemmaklubben, del 1

Här kommer det bilder...

   ... från helgen. Bilderna är lite mer åt att försöka skildra stämningen på en sån där vanlig agilitytävling på en helt vanlig brukshundklubb (eller liknande). Därför är en del (de flesta) foton lite (?) ... nja... vad ska ja kalla det för..? ... konstnärliga? Nä! Konstiga? Nja! Eller så försöker jag bara mörka att jag är en urusel fotograf som skyller på långsamma, mediokra kameran när det egentligen är jag som klantar mig åter och åter igen när jag försöker fota. *harkl* Alltså inga vackra stilstudier med knivskarp skärpa och sånt tjafs. Nej, nej! Stämningen! Det är stämningen! Det är den spännande, fartiga, glada och trevliga atmosfären som bilderna försöker *harkl* skildra... *harkl*

Fotona är tagna under de klasser som jag var entledigad från funktionärsarbeten (och tävlande, förstås). Eftersom jag nu inte är helt säker på vilken hund som är vem, så gör jag det enkelt för mig att inte nämna nån av dom vid namn. Inte ens mina egna jyckar, Spirou och Pingu. :)
    Jag kan väl erkänna att de jyckar som grep tag i min vilja att fota dom var antingen favvo-jyckar eller/och klubbkompisars byrackor. :)

Finns det något annat som är mer rafflande än en agilitystart? Alla är på helspänn; den tävlande hunden, föraren, domaren, tidtagarna, sekretariatets speaker, ögon och skrivare, men datajocken han sover eller mumsar i sig godis eller fingerknäppsmördar en å annan envis rackare till getingflygfä. Hm? Eller så pysslar han med att spela dataspel?!!! Hehe!

Okej, dessa kunde jag inte låta bli att nämna; mina favvosar: Här kommer SPRINGERLIGAN!!!! :)

Nej, nej!! Det där är tidtagarna. Titta där borta till höger, bakom till höger om tidtagarna och framför domaren.

Är inte riktigt säker men visst kommer väl här KALASPUFFARNA!!!

"Heja! Heja! Mitt lag!!"

"Tjohoooo! Här kommer jag!!!"

 Flytta på dig domar´n! Du står i vägen för fotografen, ju! Fast det bryr sig inte de två samspelta tävlande om.

 "Och vilket hinder är det nu då, husse?"

 Husse retar sin hundlagkompis att stå kvar extra länge på kontaktfältet. Hehe!

Vad pysslade mina hundar med medan jag lekte hundsportfotograf a´la nån sån där djup sportkommentatornisse med lågmäld röst?

 Den granna grannhunden.

 En annan grann grannhund.

 Inne i vårt mysiga tält.

 "Matte! Har du sett vart Spirou tog vägen? Han är bara puts väck!"

 "Men hallå! Dääär ääär du ju!!! Vad gör du där under?!"

 När tävlingsekipagen har lite break...

 "Åhhh! Mitt bästa belönings.... snöre! Jiipeee!!"

 *kampa, kampa*

 Bästa Favvo-Felix!

 Tävlingsmingel.

 Vissa har enbart ögon för sin matte.

 Vissa andra har nos på....

 ... att köra värsta agilityn!!

 Tänk vilket gytter med hinder det egentligen är. Speciellt i hundögonnivå.

(nej, jag missade inte alls att ta ett bra foto med skärpan på rätt ställe. Fint kontaktfält på balansbommen, förresten. ;))

 "Varsågod! Spring i mål!!!!"

 I full fart ut från tunneln!

 Nej! Det här är inte alls ett misslyckat foto. Jag tycker att det är ett snygg kontaktfält på den nya balansbommen. Är ett stort fan av dessa!

Vadå ta foto på hundarna som forcerar hindren? Öh?! Varför då?

 En tidtagarryggtavla. Hunden? Som tävlar? Som de tar tid på? Jo, den syns ju tydligt där mellan tidtagarnas armbågar, ju!!

"Tjohooo! Tunnlar! Jag ääääälskar tunnlar!!"

 Hund som tävlar? Var då?

Men hallå? Var det enbart springer spaniels som tävlade på er agilitytävling? Näe. Men de var bäst och vackrast! :)

 Ja, förutom den nya balansbommen och dess sandsäckar, då. Stilig balansbom!

Vissa får ha det roligt och tävla och mingla bland alla andra....

 Men jag får bara ligga still i vårt tält - och ha dötrååååååkigt!!

 "Tunnel! Here I come!!! Tjohoooooo!"

"Vart tog du vägen, matte?! Sackar du efter? Spring! Spring! Spring!!"

 "Okej, måste kolla hur mina lagkamrater sköter sig, nu när jag har gjort mitt."

 Det var ju väldans varmt under helgen, därför tog jag med kylduken... om ni scrollar och kollar på alla tältbilderna; ser ni någon hund (alltså Spirou eller Pingu) som faktiskt ligger/använder kylduken?

Nä, just det!

Det verkar mer som om de gör allt de kan för att undvika den. 

Vår hemmaklubb, alltså tävlingsplatsen, full med tält och liv och folk och fä - och en pigg speakerröst.

 Här har vi några lyckliga som det har gått väldigt bra för. Stolta blir de aktningsfullt fotograferade.

Banan är fixad och klar för nästa dag. Dags att åka hem.

Dag 2.

 Ett djuuuupt andetag, sen.... Check kollar in om hans matte verkar ha läget under kontroll.

 ... sen kööööör vi!!

 "Äntligen högerslalom!!" :)

 Måååååål!

Jo, matte verkar fortfarande ha läget under kontroll.

 Vissa har fixat läktarplats. :)

Stilstudie på drickat på läktarplatsen.

Andra får nöja sig med sittplats på marken.

 Nämen titta!! Nästan halva hunden ligger på kylduken.

Ja, ja... man kan kyla en hundhalva i taget.

 Andra har somnat intill vattenskålen i det svala gräset.

 Tvåhundsbur?

 ... och en helt övergiven kylduk.

Tillbaka till tävlandet...

 Och tävlingen fortsatte heeela dagen lång.

 Liten jycke väntar tålmodigt medan matte/husse memorerar banan.

 Liten jycke känner sig nog i alla fall liiite övergiven...

... när de ena efter de andra passerar framför nosen på honom/henne.

Nä, jycken tar väntan med ro.

 Bilder från bästa parkettplats, det vill säga hinderfixarplats. Observera glada laget på "ljugarbänken".

Och när man sen kommer tillbaka till ens tält...

 Finn fem.. nej! Finn ett fel på denna bild!

"Öh? Vadå? Fel?! Jag ska minsann säga dig, matte, vad som är fel!!!"

"Jag ligger här utanför så mycket jag vill! Så det så!!"

 "Vadå? Ska vi packa ihop och åka hem nu? Nääää!"

Den nu öde brukshundklubben. 

Del två (med reportage från Pingus tävlande) kommer inom kort.

Talangjakten, deltävling 3

Trots den sena timman och att jag ska upp tidigt i morgon bitti, så måste jag berätta om Talangjakten.
    I torsdagskväll var det dags för deltävling nummer 3 med temat "Snöreslydnad".
"Men vad i all världen är det?!", undrar ni. Jo, det ska jag berätta...
    Först och främst vid denna trevliga hundaktivitet behövs följande attiraljer:

 Ett protokoll, en röd penna, orange tunt garn, ett måttband som går minst till 150 cm, en sax - och så ett gott humör samt en lydig - eller olydig - hund. Foto: Louise Medman.

• Det braiga med Talangjakten är att grundtanken är att alla kan vara med; lydig som olydig, stor som liten, SM-ekipage som den grönaste gröngöling-rookie.

• Det andra som är lika braigt som ovanstående grundtanke är att man under lättsamma och lekfulla former lär känna sin hund lite bättre - och den sin matte/husse - under de ibland lite underliga och okonventionella momenten.

 Jag och mina hundar rekommenderar med varm hand/tass att alla brukshundklubbar etc provar på Talangjakt-tänket. Det är så enkelt, men så bra. Det enda som behövs är lite fantasi och lekfullhet. Tack Katta och Annica (och fler?) för att ni slår ihop era kloka huvuden (Aj!!!) - och hittar på skoj.


Det första momentet i torsdagens "Snöreslydnad" var den lite uppvärmande "Beräkna tiden på inkallningen".
    Först skulle vi gissa hur lång tid det tog för oss, alltså föraren, att ta sig mellan de två utsatta konerna - och sedan beräkna hur lång tid det tar för hunden att springa/gå/lunka mellan samma koner under "inkallningskommando".
    Därefter kom värsta matematikklurigheten: Räkna ut snitt-tiden!! Duh! Undertecknad, mattegeniet - not - :) behövde hjälp med det momentet, vilket var helt okej.

Här hade jag nog beräknat tiden lite fel, men ändå rätt så rätt; att Pingu sprang sträckan mycket fortare än Spirous pensionärslunkande. :)

Speedy och Christina vid "När går tråden av?"-momentet.

 I nästa moment kom garnstumpen till användning. "När går tråden av?" var frågan. Med andra ord: vi skulle först gissa när jycken skulle vara olydig nog att dra iväg så att den tunna garnstumpen på 150 cm gick av. Man fick välja själv om man ville hålla i den ena änden av garnsnodden eller binda fast den i sina kläder. Den andra änden av garnet knöts fast i hundens halsband.
    Sedan var det upp till bevis att vi hade gissat rätt!

De fyra alternativen var:
A. Att bara gå bredvid de två helt stilla och tysta "störningsfigurerna" Katta och Annica.
B. "Störningsfiguren" Katta utbrister glada tillrop med yvig gest.
C. En tappad leksak faller intill "störningsfigurerna".
D. Den lömska störningsfiguren kastar en leksak.
E. "Den där jädra tråden kommer inte gå av, för min hund är väluppfostrad".

Här var Pingu först ut av mina två deltagande hundar, och jag hade helt gissat rätt. Jag behövde bara andas "Varsågod!" så var garnstumpen av; Pingu kastade sig helt förväntat framåt i full kraft.

Jag gissade att Spirou skulle dra av garnstumpen när Katta skulle köra sina glada tillrop. Allra helst eftersom min plan var att jag skulle samtidigt säga "Varsågod!".
    Äh! Pyttsan! Spirou gick så fint fot vid min vänstra sida trots de glada tillropen. Eh? Leksaken blev tappad.... men Spirou vek inte från min sida!!! Leksaken blev kastad.... men inte sjutton gick det där garnet av! Så jag hade gissat totalt fel. "Men hallå! Jag har en lydig hund!!!!", utbrast jag förvånat.

 Spirou, en lydig hund (!), väntar på sin tur i Talangjakten.

 Spirou i sitt förfinade godistiggar-essä! På bilden utför han sitt egenpåhittade trick: "Snäll hund"-konsten. Det är jag som har hittat på kommandot. Fast här på bilden så körde han på helt på eget initiativ utan min inblandning.

 Fina Hjördis.

 Haha! Spirou ger inte upp sina tiggeri-konster i första taget.

Vid den sista delen av "Snöreslydnad" skulle man gå en liten enkel bana mellan några koner, en slalomport och några utlagda, frestande leksaker samt tillsammans "hoppa" över ett mycket lågt lydnadshopphinder. Mellan hund och förare enbart det tunna garnet, och om garnet gick av så måste man kalla tillbaka hunden för att åter greppa det nu något kortare garnsnöret, och sen ännu kortare garnstumpen, och så vidare. Efter målgång så mättes det som var kvar av garnet. Det hela gick på tid ifall fler skulle ha samma längd av garnet efter målgång. Ja, det var flera som hade det tunna garnkopplet helt intakt vid målkonen. *harkl* Vissa hade det inte...

Ja, det var lite svårt att få nåt grepp på det lilla som till slut var kvar av garnstumpen. :)

På bilden är Pingu tjudrad - för säkerhets skull - så de andra skulle få gå banan intill de mycket frestande leksakerna. Just det, ja!

Spirou klarade av det hela galant - för han är ju (tydligen) numera en lydig hund. 

Jaha! Och varför ska jag gå upp tidigt i morgon bitti, då? Jo, det är agilitytävling i dagarna två här på hemmaklubben. Må det bästa ekipaget vinna! :)

Agilitytävling, Häverö BK. Jaha, man har ju nått sin peak, så nu går det bara utför

Allra först vill jag bara säga....

 

Ett STORT rackarns GRATTIS till Anneli och Zack!!!

De slog till med att inte bara nolla agilityklassen - utan även vinna den!!!!! :) 

Så det var bara för dom att gå och hämta tävlingsboken för att föra in deras första uppflyttningspinne.

 Zack och Pingu är ju av typ samma skrot och korn, bägge har tendenser att plötsligt vilja springa "till skogs" mitt i agilitytävlandet; Pingu har brudar i huvudet och Zack har vilt. Med andra ord så vill Zack ibland (typ) bokstavligt talat ta sig en liten avstickare till skogs.

Jag vet hur frustrerande det kan vara när man ju veeeet hur duktig ens hund kan vara, men så funkar det inte när man "ska visa upp" på tävling. Men idag så funkade allt för Zack och Anneli. Man blir ju så glad!! :)

    Gissa hur nervös man var när de körde! De fixar slalomet galant (som har krånglat på tävling), in i tunneln. Medan de skuttar de tre hopphindren innan gungan (som är näst sista hindret) så tänker jag "De är ju felfria... hur duktig är Zack på gungan? Kommer de klara sig? Spänningen är ju ooooolidlig!!" Zack fixar gungbrädan som det proffs han är - och så flyyyyger han över sista hindret. Hurra! Hurra! Hurra!!!! *stående ovationer från oss på hejarklacksbänken* (jag fick faktiskt en liten tår i ögat)

 Typisk bild på Zack. Hej hopp och skutt hej vilt. :)

 Men som faktiskt också kan vara så här städad, koncentrerad och lugn. Det ni!! :)

Grattis också till Koy och Annika som även de fick till det och kom på en 4:e plats i samma lopp.

Men hur gick det för undertecknad, då?

    Haha! Ja, som rubriken lyder: Man nådde ju sin peak förrförra helgen i Skutskär, så nu går det käpprätt nedför. :) :) Äsch! 

Från början...

    Det är världens åskväder tidigt på morgonen, och man var lite orolig att det skulle bli översvämning på jobbet igen. Hade faktiskt halvallvarliga tankar att åka ned och titta hur det såg ut, men valde att somna om igen istället med blixtrar och dunder mullrande i bakgrunden. Tänkte också på klass2:orna som inledde tävlingsdagen. "Undrar om ovädret hinner avta?". Klass1:orna började inte förrän strax före tolv, så man hade typ "sovmorgon", med andra ord ingen jäkt. Men vad hjälper det? Kom jag dit i tid? Nä!!

    Hade planerat att vara där typ en trekvart innan banvandringen, så jag kunde hinna landa (bygga upp tält och burar) i god tid innan start. Allra helst med tanke på att jag ju hade för första gången med mig alla fyra hundarna. Jag kommer iväg lite väl sent - och jag bara måste åka ned till centrum för att kolla in om ens butik låg under vatten. Men det gjorde den inte.

Snälla Anneli och Annika hjälper till att få upp tältet och hundburarna. Hm? De kom dit typ en timme tidigare. Eh? Och det gick bra för dom tävlingsmässigt... Samband, månntro?

    "Plötsligt" är det dags för banvandring. Pingu (som var orastad och dan) hade startnummer 13, men ändå så bara mååååste jag fixa den sista tältpinnen innan jag raskt tar mig till den nu pågående banvandringen. Eftersom Pingu nu hade ett ganska tidigt startnummer - plus som sagt inte var rastad - så går jag banan bara typ fyra gånger. Sedan skyndar jag mig bort till bilen för att värma upp samt rasta.... Just det! Innan alltihopa hade jag kvickt rastat av Wilbur och Linus vid parkeringen. Man måste ju tänka på deras pensionärsblåsor, ju.

 Spirou i sin bur.

Pingu var helt galen!! Ingen kontakt so ever!

    Det är lite småtrångt på tävlingsplatsen. Haha! När jag till slut (typ) lyckas zick-zacka förbi en drös med hundar och folk för att få lite space att värma upp på - så gör sig Pingu en toalett. Jaha! Var är närmaste soptunna, då? Aha! Därborta, där vi nyss till slut lyckades kryssa förbi allt folk och fä. Så det var bara att kryssa tillbaka, och sen - för tredje gången - zick-zacka med bångstyrig byracka mellan alla och ta sig till den lite större ytan. 

Vi hinner knappt värma upp oss (Pingu var knappt kontaktbar) innan inroparen gastar "Piiiingu!!". Så det var bara att småjogga med bångstyrig byracka till starten. Ett kort, djupt andetag  framför första hindret för att luuuugna ned oss. Jag lämnar Pingu vid starten, säger "Kör!" - och jycken skuttar första hindret, sen kör han sin sedvanliga "tittrunda-inspektion" mitt i banan (typ) och passar på att ta en tunnel (tror jag) - disk. Jag får tillbaka honom, och berömmer.. sen kör vi. Resten av banan gick faktiskt bra. Han rev förresten första hindret - och sista som var en oxer. Han var absolut inte beredd på att hopphindret inte bara var att skutta upp, man skulle skutta liiiite längre - också. Pingu har bara kört det hindret typ två gånger tidigare.Vi måste träna oxer.

    Det som stör mig var att han och jag inte hade mycket till kontakt efter målgång; Pingu rusade fram till en annan hund (i den relativt trånga start- och målfålleområdet mellan två banor), men jag fick in honom samtidigt som jag bad matten om ursäkt för Pingus tilltag. "Det är lugnt!", svarade hon förstående. Tack!

 Pingu inlåst bakom lås och bom.

Sedan gick jag för att hämta de andra hundarna. Linus har ju absolut ingen som helst vana att vara på sådana här platser. Han är ju helt obildad när det gäller sånt. Men jag tycker ändå att han skötte sig riktigt bra. Ärligt talat så kändes det lite som en liten prestation att lyckas ta sig till vår lägerplats med alla fyra byrackorna utan att skämma ut sig. Jag menar det är ju relativt trångt och så - och hundar överallt. Linus har ju inte lärt sig riktigt hur man uppför sig, sina snart 12 år till trots, och mina har lärt sig - men bryr sig inte. Att uppföra sig, alltså.

 Tänk att Linus har varit på en riktig agilitytävlingsplats!!
Dagen till ära så tog vi med oss Didriks gamla stålbur. Perfekt att knyta fast två pensionärspudlar i. För att gå in i den...? Nä! ;)

 Åh! Vad jag skulle vilja berätta det här för syrran!! Och kanske även Linus skulle vilja berätta för sin riktiga matte om sina äventyr.

Dumt nog så hann jag inte sätta in pudlarna i bilen igen (hade tur att hitta en skuggig plats) till nästa banvandring... eller rättare sagt så velade jag och så rann tiden iväg - och så gick det ju väldigt fort eftersom det var två banor igång samtidigt.

    Jag kunde inte riktigt koncentrera mig vid banvandringen; jag kollade in vårt tält och Linus samt Wilbur hela tiden. Såg att Rosie var snäll att trassla ut Linus när han hade - sin vana trogen - trasslat in sina små tassar i kopplen. Jag hörde och såg hur Linus började bjäbba och spana efter mig (tuggbenen som jag gav dom hade väl tagit slut). Ja, inte var jag riktigt taggad för agilitytävling, inte!

 Wilbur skötte sig utomordentligt, men så har han också tävlingsvana.

Trots min ofokusering så såg jag att vid ett ställe på banan, så fick jag absolut inte komma fel - för då skulle Pingu ta A-hindret i "förtur". Gissa vad som händer?

    Jo, allra först så strular det vid starten. Pingu visar intresse för hunden som startar efter oss. Vid uppvärmningen, som inte var mycket till uppvärmning, fanns liksom inte mycket till plats, vilket medför att Pingu inte kan koncentrera sig på mig och uppvärmningsmomenten, med andra ord, så var vi inte riktigt ett team, Pingu och jag, när vi gick fram för start.

    Väl på plats vid första hindret så nosar han som vanligt - och sen så lägger han sig ned (!) för att kunna nosa riktigt ordentligt. Jag har svårigheter att få upp honom på alla fyra.

    Jag har känslan av att han kan mycket väl tänka dra tillbaka till ekipaget som är efter oss. Men jag är med. Hejdar honom. Men sen när jag lämnar honom så tjuvstartar han - och jag släpper igenom. Tänkte att det var ändå bra att han inte rusade bakåt till startfållan, men vi kom ju nu i "otakt", typ.

Pingu tar kontaktfältet på balansbommen, men inte på det viset jag vill. Pingu är jätteflamsig och skuttig. Och så kommer jag fel - så jycken tar A-hindret i "förtur" - diskade! *suck*

Vi fortsätter, och det är flamsigt värre. Vid slalomet så stannar han upp mitt i - och börjar nosa på slalompinnarna. Jag blir orolig att han kommer markera mot dom, och får en flashback av Wilburs debut (tror jag) på Vallentuna BK för en herrans många år sedan. Jag minns mest att jag tyckte det var jättepinsamt att de fick lov att hämta skurhink med mera... 

    Jag får med mig Pingu från slalomet, tänker att det är bättre att passa på att träna gungan (slalomet är han ju redan annars säker på), skuttar ett hinder och satsar mot gungbrädan vilket ju är välbehövligt.

    Efter viss tvekan så vågar Pingu klättra över den. Sen flamsigt skutt över sista hopphindret. *suck* Och sen tänker han rusa fram till två jyckar som står där i målfållan, men han hejdar sig på "min inrådan". Vi får inte till någon bra "efter-tävlingslopp-belöning".

    "Vilket skit-lopp!", utbrister jag när jag kommer tillbaka till vårt läger. Inget kändes något bra. Är lite besviken ett slag, men inser att jag ändå skötte mig hyfsat med tanke på flams och sånt. Pingu fick ju träna gungan.

 När det tekniska vill behaga samarbeta med mig så kommer det hit en liten filmsnutt...
Nämen titta!! Nu är den här!

Nu när allt är över så sätter jag mig ned - för att äta min medhavda frukost. Vid två-tiden på eftermiddagen.

   

   Okej, jag får väl skylla mig själv. Jag har liksom lutat mig tillbaka på gamla framgångar... nej, fel! ... gammal framgång, och då funkar det ju inte. Pingu och jag har knappt tränat nåt överhuvudtaget sen Skutskär (det har varit för varmt) - och då blir det så här. Speciellt om man inte kommer i tid. Man får den hund man förtjänar. Just det, ja!

Efter prisutdelningen packar vi ihop - i lugn och ro. Och det sista jag gör är att gå en liten kort rastrunda med Wilbur och Linus. Jag tror nog att vi var de sista som åkte ifrån brukshundklubben.

 På den nu öde parkeringen.

Söta små gammelhundar.

 Lite dricka innan avfärd hemåt.

Wilbur som annars alltid kollar hur man kör vid bilfärd la sig ned. Det tar väl lite på krafterna att vara med på tävlingsäventyr.

Tänk att Wilbur och Linus har varit med på agilitytävling!! :)

Jobbvecka för alla fyra hundarna

Eftersom brorsan är bortrest på semester, så har pudlarna fått lov att jobba tillsammans med mig och springrarna. De har inte riiiiktigt uppskattat det, men de har skött sig ändå. Inga värre incidenter eller olyckor. 
    Ja, förutom att jag hade god lust att slå ihjäl alla fyra en morgon. Tropisk hetta, tre hundar som inte vill gå och jobba och därför drar tassarna efter sig samt en som har bråttom framåt tillsammans med en jäktad matte för man är sen till jobbet är ingen lysande kombination.

"Vad händer där ute på lastkajen?", undrar Wilbur.

För säkerhets skull så körde vi med en extra gallergrind vid trappan, så inte den numera så gott som blinde Wilbur skulle utbrista: "Hjälp! Ett stuuuuuuuuup!" ;) 

Tja, 20 trappsteg är ändå 20 trappsteg - om man säger så.

 Zzzzzzzz

Skön huvudkudde!

Nedanför trappan har vi källarhunden Pingu, som jag ibland de senaste dagarna har kallat för "Källarhunden Knut" när jag klivit över honom för att komma fram till varorna. Fråga mig inte varför. Ibland blir man lite knäpp. Idag så  lystrade Pingu till när jag sa "Knut", så han har blivit lite indoktrinerad, tror jag.

 "Öh?"

Jo, eftersom jag har tyckt lite synd om honom att han har fått vara själv därnere i källaren, så varje gång man går förbi så har jag klappat om honom några snabba tag.

    Vid ett tillfälle så kände jag en halvstor fästing. Med van hand nöp jag bort den i förbifarten, och rusade sen för att hitta skorna till kunden jag höll på med. "Men... var gör jag av fästingen?", tänkte jag där jag raskt gick runt lagerhyllorna. "Äh! Jag stoppar den i fickan så länge", beslöt jag luttrat/dumdristigt (välj själva).

Medan jag sedan pratade med kunden så letade jag frenetiskt i fickan efter fästingen, men jag hittade bara ludd. När kunden sedan hade gått så fann jag fästingen, och skulle precis göra mig av med den - då kom nästa kund. Eh? Ner med fästingen i fickan igen! :)

    När sen kön var avbetad, så blev det ånyo fästingjakt i vänsterfickan. Efter lite sökande bland luddet så fann jag den till slut, och blev sen förpassad till annan mer lämplig plats än min ficka.

 En glad Pingu med ett blomblad mitt på näsan.

En anledning att Pingu fick vara nere på lagret var att det skulle nog bli lite väl trångt uppe i lillrummet direkt bakom butiken. Allra helst med tanke på att Pingu och Wilbur inte riktigt uppskattar varandra. Better be safe than sorry, typ.

Wilbur har tagit beslag på hundsängen. Mjukt och mysigt ska det va´!

 Fast å andra sidan så i torsdags när jag fick lov att hoppa in och jobba sent, så hade jag åkt hem med "pensionärsjyckarna" och bara Pingu fick jobba, med andra ord han fick helt själv välja plats, så låg han nere på lagret i alla fall, vilket mycket väl kan bero på att det är svalare där.

Idag när det var dags att gå hem blev Linus så glad att han började att leka med en gammal vante.

"Vad pysslar han med, den där lillplutten?", ser Pingu förvånat på Linus. Jag förstår honom; det är inte ofta som Linus visar upp någon lekfullhet. Jag tror att det har hänt typ 3-4 gånger under den här tiden han har bott hos mig.

 Lite söt är han väl ändå. 

Jo! Vet ni vad som hände igår?

    När jag och pensionärsjyckarna tog en kort rastvända runt gamla Preem-tomten på lunchen, så kommer det plötsligt fram en kvinna som genast börjar hälsa på Linus, som i sin tur genast hakar på och hälsar tillbaka. Han till och med ställer sig på bakbenen för att kunna hälsa ordentligt och livligt.

    Kvinnan, som känns bekant men jag kunde inte placera henne, ser kort mot mig med en lite pillemariskt blick, men fortsätter sen hänfört med Linus-hälsandet. "Okej...", tänker jag lite undrande, "... men fortsätt du att hälsa på min hund..."

    När Linus och kvinnan är klara med sitt hälsande, så säger hon nåt (som jag nu faktiskt har glömt bort vad det var) som gjorde att jag begrep allt! Kvinnan är ju Linus uppfödare!

    Vi stod och pratade en bra stund; om syrran, att jag har ärvt Linus och så vidare.

    Det verkade faktiskt som om Linus kände igen henne, vilket nästan låter otroligt; han är ju i alla fall snart 12 år, men uppfödaren själv var övertygad om det. "Jo, de där första veckorna sätter sin prägel.", förklarade hon. "Han är så lik sin mamma!", sa hon också flera gånger. :)  

    Jag skulle bra gärna vilja berätta det här för syrran... men det går ju inte.

 Och så var arbetsdagen slut. Dags att åka hem. :) 

(det var typ omöjligt att ta en bild där alla fyra var med, alltså en bra bild)

 ><

Är det nån som har märkt att det de senaste dagarna har varit/är hiskeligt varmt utanför och därmed även inomhus?

    Fick lov att köra veckoborstningen utomhus i uppletad skugga för att inte förgås av värmen inne.

 I skuggan av huset, under "fågelmatträdet" hamnade vi till slut.

 Wilbur tyckte nog att det var lite konstigt att matte kånkade runt med trimbordet.

 Även Spirou var först något undrande att bli omvårdad ute under "fågelmatträdet", men sen slappnade man av - som synes.

"Öh? Vart tog hon vägen? Hon den där som borstar på mig?", undrar Spirou.

 Jag hade glömt nåt inne, och jag gick och hämta kvickt som sjutton.

Apropå kvickt som sjutton...

När Linus förstod att det var borstning på gång, så smet han in under huset för att slippa undan... Trodde han, ja!! På bilden har han precis kommit fram igen i tron att faran var över. Mohahahahaha!

 ><

Slutligen en bild från alldeles nyss (typ)...

"Var är Pingu och Spirou?", undrade jag.

De hade redan fått sin mat - och även Linus matrester som godissök ute på tomten (hans matskål är borttagen, jag tar alltid bort den så springrarna inte ska falla för frestelsen att slicka tomma, men förbjudna skålar).

    Tydligen är numera detta att lägga sig vid platsen intill Linus matskål så invant att det spelar ingen roll att den är borttagen. Och Spirou, optimisten, bara hänger på.

Men hallå!! Nu kom jag på!

    Linus hade ju ätit upp precis allt, så då fick Pingu och Spirou ingen matkula därinne i köket, utan jag körde direkt ett godissök utomhus. Tala om jyckarna är noggranna att man ska följa traditionerna - inte byta så där hux flux. :)

Imorgon är det agilitytävling på Hävarö BK. Alla fyra hundarna ska med. Har ju ingen "pudelhundvakt". Oj, oj, oj! Hur ska det gå? Spänningen är ooooolidlig! (alltså inte själva tävlingen utan hur det ska gå att tämja "hejarklacken" som inte är van att beträda samt uppföra sig på ett äkta tävlingsområde. :) )