Ni vet dom där små vardagsdetaljerna som gör hela grejen...

Vi börjar med...

... söt hund på jobb. Zafir har smitit ut genom grinden och lagts sig - mycket nöjt - bakom disken. Han var i alla fall duktig nog att inte gå ut i butiken.

I och med att Pingu alltid slabbar en halv ocean när han dricker (Zafir slabbar inte lika mycket), så inhandlade jag en slabb-bricka till jobbet. En dag tröttnade jag helt enkelt på att dagligen torka upp slabbocean så att den inte rinnande tar sig under den ena hundsängen som står intill.
    Vi är alltså på jobbet där det är ganska ont om plats, och det finns inget bättre ställe att ha vare sig vattendepå eller hundsovplats.

"Men matte, vad har du lagt under vattenskålen?", undrar och undersöker Zafir noga.

"Kul pryl! Men... hur sjutton får man fatt i benen som ligger på brickan?", försöker Zafir lika envist som förgäves att få tag på slabb-brickans dekorationshundben.

När det nu inte gick att äta upp dekorationen, så tänkte han ta tag i brickkanten och stjälpa alltihopa med fylld vattenskål och allt!! 😧😠 Jag hann dock hejda honom i sista stund. "Men vadå´ra? Jag skulle bara se om man fick fatt i benen underifrån. Det är en bricka i vägen, liksom.", protesterade Zaf.

Men hallå, matte!! Ta fram benen som ligger under slabb-brickan!!", såg de båda sen uppfordrande på mig. *suck*

Ja, ja... Huvudsaken att slabb-brickan funkar - och det gör den faktiskt!!

Den här bilden får illustrera hur avundsjuk jag blir när jag ser bilder på Fejjan på ESS som ligger och gosmyser tätt intill varandra i samma hundsäng. Mina jyckar visar istället: "Tittar jag åt andra hållet finns du inte, dumbrorsa!" En vacker dag ska jag skriva ett blogginlägg om deras relation med varandra.

Just for the record kan jag berätta att Spirou och Gromit, de gosmyste jämt och ständigt tätt intill varandra.

 Det var tider det! 💕

Tillbaka till nutid...

Och så var gårdsplanen samt uppfart färdigskottad för denna gång. Förhoppningsvis sista,

I väntan på att thaikök-vagnen ska bli klar med ens middag...

 Ja, om man beställer mat mitt i fredagseftermiddagsruschen så får man vänta en hel halvtimme (annars tio minuter), och vad ska man göra då? Jo, träna lite torr-rally (alltså, utan skyltar) i snöslasket på infartsparkeringen. Om jag minns rätt, så var båda jyckarna faktiskt väldigt duktiga.

Agilityträning...

Varannan söndagskväll är det agilityträning. När det gäller Zafir, så har jag fullt sjå att övertala honom att hopphindren är minst lika roliga som kontaktfälten. Han liksom smiter dit HELA TIDEN och sätter dit sina söta tassar.

En liten filmsnutt.

Apropå agility...

Just nu/nyss/för ett litet tag sen pågår/pågick en diskussion i två Agility-Fb-grupper om vad "Ingen träning på banan" i PM egentligen betyder och/eller hur man bör förmedla det till de tävlande på ett trevligt sätt, vilket det sistnämnda ämnet var själva ursprungsinlägget.
    Alltså, det viktiga att info i PM bör vara trevligt skrivet så man inte skrämmer folk, och då speciellt tävlingsdebutanterna.

 Kortfattad bakgrund: Det är tävlingsarrangerarkutym (?) att vid disk får den tävlande fortsätta banan utom tävlan. Man är alltså inte tvungen att gå av banan direkt efter disk.

När (eller om, kanske.. eller inte 😉) man blir diskad så vill de allra flesta göra om hindersekvens för att få det rätt; dels i träningssyfte för framtida tävlingar samt ofta även dels för att komma rätt till nästa hinder. Exempel: hunden rusade in i fel tunnelingång (disk), och därmed blev avståndet till nästa hinder exempelvis balansbom helt fel, och därför skickar föraren om hunden till tunneln - men till rätt ingång - för att kunna fortsätta banan (diskad, utom tävlan) mot målet.

Men numera på relativt många tävlingar vill arrangören att om man gör som beskrivet i stycket här ovanför, så måste man gå av banan på studs eller fortsätta resten av banan helt tävlingsmässigt. Vilket (antagligen?) betyder att man får inte göra om någon fler gång under diskloppet. Alltså, "ingen träning på banan" mer än högst en (1) gång.

I tidernas begynnelse, alltså på mitten av 90-talet då jag började att tävla och åkte helt själv på tävling. Mycket novis och trevande tog jag mina första kliv in i agilitytävlingsvärlden. På den tiden var det istället den oskrivna regeln att man klev av direkt vid disk.
   Min Baloo hade, på grund av klantig matte, fått värsta däckfobin. Alla okända däck (alltså inte däcket på hemma- eller grannklubben) skulle noggrant undersökas innan eventuellt skuttforcerande igenom det. Den där sommaren, min allra allra första tävlingssäsong, så tycktes alla domare ha valt att däcket skulle vara hinder nummer två - eventuellt det tredje hindret - på banan. Med andra ord blev vi hela tiden diskade - och avvisade - från banan typ direkt efter starten. Vi kom liksom ingen vart.

Som novis nybörjartävlingsgröngöling hade man inte heller självförtroendet eller modet att våga trotsa "gå av banan på studs"-oskrivnaregeln. Man ville ju inte ta mer plats än som det sig bör, liksom.

En stor eloge till de (få) domare som hejdade (!) mig att gå moloket därifrån, som ropade tillbaka mig och min Baloo för att hjälpa (!) mig att träna däcket på tävlingsplats.

Även en stor eloge till den för mig då okända - nu mycket kända - "Agilitypudeltjejen" som spontant kom fram (utanför banan) efter däck-disk och uppmanade samt peppade mig att våga stanna kvar på banan för att övertyga Baloo att även för honom okända däck är roliga att skutta igenom.

 Undrar hur - och om - mitt agilitytävlande hade fortsatt utan dessa domare och denna agilitypudeltjej som tänkte på ens framtida (eventuella) agilityframgångar?

Zafir på ett av sina älskade kontaktfält.

Jag har full förståelse för tävlingsarrangörers dilemma att tidsplanen kanske (!) spräcks om för många tar om hinder - om och om igen - det vill säga: tränar, och därmed tar för lång tid på sig inne på banan, men...

Om det är just tidsbesparingen som är orsaken till denna barska "Ingen träning"-PM-uppmaning, så ifrågasätter jag detta - och flera med mig till synes (enligt Fb-tråden).

Är det verkligen just detta - träningstävlande genom att ta om hindersekvens - som spräcker tidsplanen? Man brukar ju beräkna en minut per startande. Fast många lopp är kortare än så, så om några lopp är något längre (det tar ofta inte många sekunder för hund att ta om någon hindersekvens), så borde det liksom jämna ut sig.

Åhhh! En favvobild från förr. Gromit i full "JagskasittakvartillsmattesägerKÖR"-koncentration på Olandstraktens BK.

Något som däremot kan ta en hiskelig tid är vissa tävlandes startrutiner. Speciellt de som har/har haft tjuvstartsproblem med sina hundar. Jag har förståelse för deras eviga rännande fram och tillbaka mellan hund och starthinder samt den banvandringsuttänkta startpositionen, fast... många tävlingsdagssekunder går till spillo.

Alltså, tävlingsekipage utan tjuvstartsproblem hade hunnit typ gått i mål innan de andra ens har hunnit starta! 😉

 Nja, nu överdrev jag "något", men inte mycket. 😊

 Det har funnits regeländringsförslag för att stävja detta startrutinsrännande, men har inte gått igenom, vilket kanske i och för sig är bra. Förhoppningsvis lär sig hundarna att inte tjuvstarta... men sen så kommer det nya ekipage med samma startrutinsproblem... Så det är nog bara att vänja sig.

Haha! Men ibland, som manuell tidtagare, så står man där och är koncentrerad - blåstirrar mot startlinjen med sin uppvärmda tidtagartumme - men det kommer aldrig nån hund som korsar starthindret... Sekunderna tickar på... man börjar få krampkänning i sin ivriga tidtagartumme i sin koncentration att hålla tillbaka den tills det är dags att trycka på tidtagarstartknappen... och man börjar undra... Varför kommer det ingen framrusande hund...?!

   Eh? Är klassen färdigtävlad? Har alla gått på lunch? Är jag ensam kvar här på banan? Har man bytt bana? Är det banbygge på gång bakom ryggen på mig? Tankarna far genom huvudet på en stackars ensam tidtagare modell människa.
    Och man tvingas koppla på vidsynsblicken för att kolla efter hund och förare... och där skuttade hunden över starthindret. Thank God för den elektroniska tidtagningen.. eller så "önskar" man att ekipaget diskar sig längre in i banan... typ. *harkl* 😔 😉


Ja, ja.. Lustigkurre!

Haha! En till favvobild. Zafir skuttar bomben på en av hans första tävlingar. Han är bättre på kontaktfälten nu för tiden, som ni ju såg på bilderna ovanför. Foto: Stefan Borg.

Förutom de ibland ganska tradiga startrutinsrännandet, så finns det ju förstås även de lite mer sääävliga hundarna. Alltså, de som är som typ min Zafir, som ännu (förhoppningsvis) inte helt har fattat galoppen - bokstavligt och bildligt talat. 
   Enligt tävlingsreglerna så finns det dock en maxtid man har på sig att får röja runt på banan innan man blir diskad, och måste gå av. Denna maxtid är oftast typ 1 eller 1,5 x referenstiden (arrangörerna bestämmer). Själva referenstiden är ofta mellan c:a 40-60 sekunder beroende på bana.

Och det är just detta som är lite klurigt.
    Jag menar om det är tidsbesparing som är grejen för detta "Ingen träning!" (undrar vad orsaken annars skulle vara?), så känns det ju lite... orättvist att det ena ekipaget - med all rätt - får traggla slalom (vilket man kan lyckas göra länge utan disk) eller hund som kör lite strosande sightseeing och/eller noga spåragility mellan hindren, men ett annat ekipage - visserligen diskat - får inte ta om ett hinder/hindersekvens - som tar cirka tre sekunder extra - utan att sen bli tvingad gå av banan så fort som möjligt. 

Hihi! Det här är också en favvobild. Hur ofta få man se bilder på en hundrumpa rusa in i tunnel?

 
Ett litet följdproblem till att tvingas gå av banan på studs, speciellt om disken kom under första hälften av banan, är att då har med största sannolikhet inte koppelbäraren hunnit leverera kopplet till målfållan.
   Det kan även vara väldigt svårt för föraren hitta en bra väg ut mot målfållan, och behöva gå med lös hund (och därmed bryta en annan tävlingsarrangörsregel 😉) mitt bland allt folk och fä för att komma åt sitt koppel.

Jag menar, man måste många gånger i alla fall invänta att det föregående (diskade) ekipaget hinner förflytta sig till sitt koppel i målfållan, innan nästa ekipage kan starta på banan. Det hade antagligen gått fortare - samt trevligare - om de hade fått fortsätta banan (tränat, utom tävlan) mot målet.

Ytterligare ett följproblem till avbrutna lopp är att nästa ekipage troligtvis inte riktigt är startberedda utan måste gå in på banan "så där bara".



Men hur ska man få till en tävlingsdag med flyt som inte drar ut långt in på småtimmarna?

• Bra - och trevliga - inropare är något som ofta "speedar upp" tävlingsdagen så att allt flyter på.

• Att kanske inte dubblera klasser (som är på modet för tillfället) hej vilt  i sin vilja att locka fler ekipage? Tänk efter före, ponera ifall det istället blir för många ekipage än man tyar med/hinner med innan det blir kväller eller man blir utschasade ut från tävlingshallen.

• Släppa på banvandring så snart som möjligt och göra hopphinderhöjdsjusteringar, banlängdsmätning och prisutdelningscermonier samtidigt. Det finns förstås även nackdelar med detta.

• Kvickafotade och utbildade tidtagare, men också hinderfixare som inte sitter och kollar mobil eller äter sin (välförvärvda) lunch under hinderfixartjänstgöringen. Hihi! Jag har varit med om en tävling där den ena hinderfixaren hade sitt barn i knät, och skickade ungen för att lägga upp hoppbommarna. Det tog ett tag innan ungen ens hade kravlat sig ur mammafamnen, och sen skulle det pekas och instrueras vilken hoppbom som skulle läggas upp. Ja, ja... Snabbt och effektivt.. eller inte, då. 😉 Fast å andra sidan... så bör man tänka på agilityframtiden. Ungen kanske är en blivande Agiltiy-VM-mästare! 😊 Det kanske liksom var denna tävling som startade den lysande agilitykarriären. 😀

Ja, ja... nog om detta.

Jo, jag hade under en tid misstänkt att det är en löptik i faggorna runt infartsparkeringen där bilen står medan jag jobbar, och min första misstanke var en före detta grannhund som har flyttat "ned till byn" och ofta går förbi parkeringen.

  "Hon löper!", fick jag sen mycket riktigt bekräftat av hussen, när han förklarade varför han bara passerade utan att låta hundarna hälsa vilket de annars brukar få göra. "Det vet jag väl!", svarade jag sturskt. "Öh? Vadå?", undrade hussen något förbryllat. "Det har mina hundar redan visat mig.", förklarade jag lite stolt. 😎😊

Jag hade innan egentligen inte en tanke på att träna innan hemfärd, men detta löptikstillfälle kunde bara inte gå till spillo.

Zafir var jätteduktig. Han till och med satte sig fot typ klockrent utan strul. Börjar så smått fundera på att göra comeback på rallytävling.

Duktig söt-Zafir sitter fot...

... medan Pingu sitter på sin avbytarbänk.

Även Pingu var jätteduktig - trots löptiksvittringen strax intill. Det blir nog rallytävlingscomeback även för honom.

Vi avslutade med den senaste träningsflugan: Hund rundar en annan hund.
   Jag hade testat detta nån dag innan, men kom på att man kanske ska börja med att jycken kan runda nåt överhuvudtaget innan man blandar in en till hund. 😏 Så då gjorde vi det. Vi har rundat träd här hemma, och sen fick de runda lyktstolpen. Fast först utan hund framför, men sen så...

Zafir kutar runt Pingu och stolpe...

.. och sen tvärtom. En vacker dag funkar det nog utan rundstolpe.

När vi sen tränat klart så säger jag som vanligt: "Nu är det slut!!"... och Pingu rusar i 190 bort mot där löptiken nyss hade gått!!! Mitt panik-VRÅÅÅL kom liksom automatiskt... och Pingugrabben tvärvänder på stället och kommer glatt tillbaka. GODISREGN!!!! och GLÄDJETJUT!! 😊😊😊💗

Nån dag senare så anmälde jag honom till den där agilitytävlingen i Väsbyhallen som jag hade tvekat att åka till. 😊



Ni vet känslan när man är sen till jobbet, och man hastar ned till grindhålet för att öppna grinden, men halvvägs så ser man värsta stora isblocken blockerar utfarten. Tydligen hade de plogat snöslasket kvällen innan, och nu är plogvallen fryst. Med andra ord helt omöjligt att passera med bilen.
   Jag går tillbaka till gårdsplanen för att rycka åt mig snöskyffel och sen hasta tillbaka ned till grindhålet - och hoppas att man åtminstone får bort det värsta halvmetersstora (!) isblocket som är mitt i vägen. Annars helt omöjligt för bilen att kunna komma förbi.

Jodå. Efter våldsamt snöskyffelhackande så lossnade det frusna halvmetersstora isblocket från marken, och jag kunde mödosamt rulla bort det (se pilen) för att sen hämta bilen som fick försiktigt åla sig igenom resterande mindre isblock. Det kraschade så fint, så fint.. och bilens kaross höll.

Senare på dagen, efter jobbet, så ishackades det hejvilt, för att sen utföra gigantiska isblockrullningar samt flertalet småisblockkulakastning över staket. Jag vann över isplogvallen!! 😊

De bortrullade stora isblocken syns till höger.

Nöjd husägere tar fler bilder dagen efter. 😊

Söt Zafir tar sig...

... en tupplur mitt i rännande efter arbetande matte som kutade upp- och nedför trappan.

Ibland kan bilder te sig helt annorlunda än hur det egentligen var...

Visst ser bilderna här ovanför harmoniska ut, eller?
   Jag kan tala om att verkligheten var precis tvärtom. Det fanns stunder då jag var lite orolig att nån skulle skriva nåt dumt på så kallade sociala medier typ "Såg en kvinna misshandla sina fina stackars hundar vid kanalpromenaden.".
    Att jag sen typ mer än halva promenaden - bland alla intressanta lukter, både från löptikar och rådjur (alltså, är det inte den ena hunden så är det den andra) även glatt berömde, bjöd på godisregn, försök till inbjudan till lek (vilket ingen hund var intresserad av, "Sluta larva dig, matte!") och klappade om mina hundar (Sluta, matte! Har inte tid med sånt nu!") skulle nog inte den anonyma vare sig se eller rapportera till omvärlden. *nä, jag är inte bitter och tappat tron på mänskligheten* 😏😉😊
    Och nej, ingen skrev nånstans om mig eller mina hundar, förutom här då.... se nedan. 😊

Sen när man kom hem fann man denna tidning i brevlådan.

Jag började genast att bläddra....

.. och där var det!! 😊😊😊

 Måste säga att det är så trevligt och roligt att få läsa alla "Årets"-vinnares presentationer och beskrivningar på deras älskade hundar. Om tävlingar med den där speciella - nästintill magiska - teamkänslan och flytet, samt om topp- och bottentävlingar vilket det sistnämnda fick mig att skratta igenkännande (när Keaton fick tävlingslydnadsdomarekommentaren: "Allmänt olydig. Kan gå bra.").



Några bilder från fredagens skogspromenad...

Söt-Pingu på godissten medan...

... Zafir glufsar hästbajs borta bakom stenen (under pilen).

Måste testa om det funkar att kalla in medan han låter sig väl smaka... *vissel*

Tjohooo! Jag kommer, matte!!

Och så vips hade jag två hundar uppe på godisstenen! Yes!! 😊 Jag tror nog att Zafir fortfarande håller på att sväja hästbajsdelikatessen. 😋

  På början av promenaden så mötte vi en häst med ryttare (så klart). Zafir var då precis bredvid mig, men Pingu hade jag lite lömskt vänt honom ryggen och smitit i väg till en parallellstig i mitt elaka försök att skrämma honom lite (att han blev övergiven i storskogen) medan han hästbajsskrovmålglufsade. Min tanke var att han skulle genast sluta upp med det och hasta efter sin matte... Pyttsan! Äta först, finna matte sen, är tydligen Pingus motto.
   Som tur var så rusade sen Pingu åt rätt håll, så hästekipaget slapp möta en hastande alena springer spaniel.

Senare, vid slutet av promenaden, så möter vi hästekipaget - igen! Pingu var uppe på egenfunnen godissten, som tur var, men oturligt nog var Zafir precis på språng lite i förväg på stigen (typ 20 meter före) när hästen plötsligt dök upp mellan granarna.
    Jag kallar in med mitt paniktjohoo - och Zafir tvärvänder på stället och kutar i full kareta tillbaka till sin trygga matte. Ja... undrar vad som fick honom så kvick under tassarna, mattes inkallning eller att han blev livrädd för den gigantiska hästen? 😉

Hur som så bad jag så mycket om ursäkt till ryttaren. "Inga fara!", bedyrade hon. "Tur att din häst är hundvan.", svarade jag och tillade "Vad fin den är!". Det gäller att fjäska lite. 😉 Och den var faktiskt väldigt fin.

Zafir på godissten medan hästekipage passerade (syns i bakgrunden under den lilla kamouflerade (!) 😏 pilen *harkl*).

Slutligen...

"Nu är det dags att borsta hundar!!", upplyste jag, och Pingu visar genast att han är redo.

Försökte ta en bild även på en redo Zafir, men han var alltför ivrig att komma upp på trimbordet, så det gick liksom inte få till ett vettigt foto.

"Men lyft upp mig på bordet då, matte!! Sluta fåna dig med den där dumkameran!!", ser Zafir uppfordrande på mig. Så då löd jag honom.

 Knappt cirka två och en halvtimme tog det att vardagstrimma jyckarna. Nu är de fina med extra lockig päls... eh? Nä! Tvärtom är det ju! Fina släta tassar, nyrakade sammetsöron och hals och trimfixat lite här och där från topp till rumpa samt svanstipp - och förstås ett tjog (bildligt talat) klor klippta inklusive dumsporrar.

Hihi Zafirs Stig-Helmertofs är förresten på återtågande... och den fick vara kvar. Hehe!  😊😊