Stor- o lillnosarna: En avslappnad snabbtur i skogen som tog en timme och inte alls var avslappnad och lugn

Okej, om jag ska vara ärlig... eller ska jag det? Ska jag berätta eller inte? Vad tycker ni? Ska jag erkänna..?

Okej, då!
Jo, jag kan erkänna att jag nu för tiden har lite smått (?) ångest när det är dags att gå ut med hundskrällena. Jag skäms över detta. Vad har hänt med mig? Har jag för stora krav på mig själv? Hur som så är det inget kul, mest bara jobbigt.
Vid koppelpromenad är det drag, vilket är urjobbigt framför allt fysiskt, men man blir även sur inombords. Vid skogsturerna är det istället jobbigt - mentalt - eftersom man måste vara så på hela tiden, för där är det istället drag efter viltspår, speciellt när det gäller Zafir. Tja, det gäller i och för sig även Pingu, men han tycker att löptiksspår är ett antal strår vassare.

Att gå och strosa och koppla av finns liksom inte, vare sig vid koppel- eller skogspromenader.

Och så börjar ju tävlingssäsongen inom snar framtid. Då måste de båda ju vara fit för tävlingsfight igen, vilket ju inkluderar en stor knippe vardagslydnad. Jag bävar faktiskt för detta. Vi har ju varit så lata under vinterpausen. Alla skills - vad det än månde vara - är ju liksom färskvara.

Partners in crime. 😊

För nån dag sen så valde jag - med berott träningsmod - att gå på gångvägen längs kanalen, alltså där de flesta brukar gå (inte den avsides latmanssträckan jag annars brukar välja), enkom för att träna jyckarna.
Zafir blev allt duktigare under promenadens gång att låta bli att tokdra i kopplet, men Pingu... Han var som bortblåst. Ja, inte fysiskt, utan mentalt. Hans lilla spanielhjärna var sprängfylld med små - och större - 💓💓💓💓💓💓💘💘💘💘💘💔💔💔💔💘💘💘💘💘💘💘

Alltså, hans skära lilla hjärta önsketänkte i takt med alla luktfläckarna som "smyckade" gångvägens plogvallar. "Åh, min älskade tilltänkta har tassat här! Jag kommer, min älskade!!", bedyrade han, men blev hela tiden abrupt tillsagd och bortsläpad av denna dum-matte - därav bunten brustna hjärtan här ovanför.

Alltså, Pingu var så borta i detta töcken av luktfläckarnas värld att han inte ens noterade hundmötena, alltså the real thing!! *himlar med ögonen*

Det är ju en agilitytävling i Väsbyhallen om en månad, typ, men jag vette sjutton om jag vill anmäla jycken. För det första hyser jag lite agg mot hallen - som absolut inte är hallens fel - och för det andra är det nog inte optimalt att börja tävlingssäsongen med trång inomhustävling... Nja... jag vet inte..

Hm! Jag ska minsann gå denna fasliga och allmänpopulära gångväg längs kanalen typ tusen gånger och utnyttja alla dessa spännande luktfläckar. Jag måste!!

Jaha, och så har vi skogspromenaderna...

Som ni alla vet, så har den ju börjat nu. "Öh, vadå?", funderar ni. Ja, alla ni hundägare funderar inte så länge. För ni vet ju! (väl?)

"Klockan" (tiden) är ju efter första mars. Just det, ja!! 😏

Så med berott mod (igen), så äntrar jag, Pingu och Zafir skogen ändå. För det bara SKA gå!! Redan vid bilen så skriiiiker Zafir ut sin glädje över att få strosa (pyttsan) i skogen. Han vädrar i luften. Han spritter av energi, spårlusta och... ja, allt som en slyngelhund kan tänkas vilja göra. Hans lyckorusskri ekade runt nejden. Här kan man minsann inte smyga in till nån skog, inte!

Jag har i hela mitt hundägariande kunnat gått i skogen med lösa hundar, och det tänker jag fortsätta med. Jag har med andra ord - med alla mina hundar lyckats få de i det rätta - och lagliga - skogsuppförandemode. Men det var ju före Zafir. Fast det SKA gå!!

Jag önskar att min "Vara-ifred-skogen" fortfarande fanns. För det är ju där de flesta av mina hundar har blivit "skogsuppfostrade". En skog där det är gott om vilt, men också ont om folk.

Men i brist på den, så blev det istället ett skogsområde där jag inte annars brukar spatsera. Den är dock nästgårds till skogsområde där jag lite då och då brukar gå. Vi var med andra ord ibland lite lost, men nära ganska välbekant terräng.

Här har vi kommit fram till välbekant del av skogsområdet. Innan var det liksom inte läge att börja fumla med mobil - det var sträng uppsikt över två byrackor. Här nedan förklaras varför...

Bara efter vi gått några meter in i skogen, så blir jag förundrad över alla miljontals med viltspår av mest rådjur men också en massa annat... vad det nu må vara...

"Men vad har de haft för sig här?", undrade jag, "Har de värsta rendezvousen eller mystiska sammankomster här?". Sen upptäckte jag orsaken till alla de spåren. Det var ju ett sånt där viltmatutskänkningsställe.

"Ja, ja, det var ju intressant, men det här ska vi minsann kunna passera utan att nån hund kutar bort i fjärran...", muttrade jag och slog på hökögat åt både höger och vänster och framåt och bakom ryggen.

Och ingen hund försvann. Visserligen fick jag stundom låta "ganska bestämd", om man säger så. 😉

Pingu fann en tämligen klen liten godissten, men den fungerade alldeles utmärkt som alternativ till vilt-/löptiksjakt.

Under sträckan vid alla miljoners viltspåren var det ett evigt "Nej!":ande och "Häråt!":ande från min sida, fast när vi kom ut till skoter(?)-spåren där det var mer öppet och inte lika viltspårtätt, så kunde jag slappna av något, för att i stället vänta ut och se hur jyckarna (läs: framför allt Zafir) uppförde sig vid de korsande viltspåren.
Jodå, Zafir var så duktig så! Han följde spåren nån meter för att sen vända sig om för att kolla in mig - och då utbrast jag i värsta berömmet, omklappningar och godisutdelning alternativt godisregn. Vi hade skoj värre!! 😊😊😊

En välbekant godissten inte långt från vägen.

När vi kom fram till godisstenen på bilden här ovanför, så funderar jag lite om vi skulle gå över vägen och fortsätta skogsturen där, eller passa på att träna gå fint i koppel längs vägen på promenad mot bilen eller vända och träna antiviltspår vid utfodringsstället?

Jag bestämde mig för att vända och gena bort mot alla viltspåren, men först lite träning av stadga (stanna kvar) samt inkallning till matte från godissten.

"Zafir, kvar! Pingu, hit!", och Zafir sitter kvar på stenen, och Pingu syns där inte mer...

... för Pingu sitter nu duktigt vid mattes sida. 😊 Passade på att träna högerhandling (!).

Sen blev det "Zafir, hit!", och han satt sig intill mig, men att ha tid att kolla in matte... *ruskar nekande på huvudet*

Envis matte. Duktig hund. 💗

En nu tom godissten. 😉

"Men vilka duktiga hundar jag ändå har..." hann jag tänka när vi vände för att fortsätta skogspromenaden, och gena bort mot bilen...

😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡👿👿👿👿👿👿👿👿

När jag minst anar det, så far Zafir iväg med nosen i backen. Jag visslar. Zafir kommer tillbaka, och jag berömmer glatt... 😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡😡👿👿👿👿👿👿👿👿👿 ... och hundskrället viker av med nosen i backen och försvinner bakom gran och tall. Jag kan skymta hur han spårar runt, runt, runt i stor, stor cirkel.

    Vägen är ju precis intill. En plogtraktor kommer farande.

Ja, ni förstår säkert hur mina tankar går; allt från ond bråd död till att man får världens utskällning, polisanmälan och dryga böter plus skammen av att man har totalt misslyckats.
   Men traktorsljudet försvinner bortåt och det är tyst. Vare sig nåt ljud av dov duns, rop eller hundskri av smärta....
    Strax hör jag kvistar brytas. Jag ser en spanielsvans fara runt. Jag är både förbannad och lättad. Jag gömmer mig bakom/under en stor grans nedersta grenar, men hinner inte få med mig Pingu in i gömslet.

Zafir kommer nämligen rusande i en faslig fart i sin vilja att återförenas med sin familj. Först tar han fel stig, men hejdar sig med värsta tvärniten så snön yr runt tassarna. Sen kommer han farande i 190 på stigen Pingu står på, men Zafir springer förbi honom... för att tvärnita igen, och så rusar han in till mig under granen.
Jag var inte glad, mer förebrående medan Zafir ömsom fjäskade, ömsom åt snö för att stilla sin andfådda törst.

Det som inte fick hända hände, men det ska mig tusan aldrig hända igen!! 😡 *suck* Har visst sagt det förut. 😞 Zafir var ur hand i cirka uppskattningsvis i... en minut. Mycket kan dock hända på 60 sekunder.

Ilsket muttrande går jag - med två hundar - nu längs rådjursstigar i vår genvägsfärd mot "viltmatutskänkningsstället". Pingu travar runt mig på behörigt avstånd alternativt nära och fjäskar lite. Zafir går tätt bakom mig. Jag tror nog att de båda förstod att matte var sur. Jag var lite nöjd över att jag valde att gå tillbaka. "Den där Zafir-slyngeln ska minsann lära sig!!", muttrade jag för mig själv.

Plötsligt...

... far Pingu åstad....

... men jag lät honom hållas - för jag förstod direkt vad han hade i sina tankar.

Bästa stora godisstenen! Det var flera fot- och tassavtryck runt stenen, så antingen så använder flera okända hundar denna godissten eller så kanske det faktiskt är Pingu - när han är ute och går med min brorsa. Vem vet? Tja, Pingu och min brorsa vet väl, förstås. 😊 Lite synd att jag inte kunde fråga Pingu där på plats.

Jaha! Som sagt, vi genar nu i relativt okänd terräng på rådjursstigar. Va f-n!! Varför kan inte rådjur gå på vettiga ställen? Nä, in i värsta snårbuskarna och över småbäck, bara! Vid nåt tillfälle fick jag lov att beordra "Stanna! Vänta!" till Pingu, som stod snällt kvar på andra sidan skogshindren, medan jag snirklade mig igenom täta snår, förrädiska nedfallna samt snötäckta träd och en liten bäck. Pingu begrep inte vad problemet var: "Varför ska det ta sån tid att ta sig igenom snåren?", suckade Ping åt sin nedböjt ålande och långsamt klumpiga matte.
Zafir höll sig hela tiden tätt bakom mig.

Ett tag kände jag mig lite vilse. "Men hallå? Vad hände här? Går vi åt fel håll? Varför tar inte snårskogen slut? Går vi parallellt med skoterspåren och vägen istället för att gena upp mot viltmatstället?", försökte jag orientera mig i snöyran. Alltså, undertecknad är (ö-)känd för att lyckas gå vilse på stubbåker.

Plötsligt...
... så var matutskänkningstället där... Öh? Det visade sig sen att det fanns fler. 😉 Men de var bara några meter ifrån varandra.

Båda hundarna uppförde sig väl mitt bland alla viltspåren, men Zafir hade väldans svårt för att inte vädra i luften eller glo mot viltmatsbaren.

Än vädrar han dit...

.. än spanar han dit...

... till slut så tittade han åtminstonde åt mattes håll, fast mer bakom matte. Pingu däremot blåstirrar rakt mot mig hela tiden.

Viltspår går åt alla håll och riktningar. Jag hade lite funderingar på att det kanske är olämpligt att låta hundarna beträda detta "viltsanctuary", men.. vadå? Jag lovar att även vilda rovdjur med största sannolikhet brukar hänga där. Så bytesdjuren borde vara tämligen vana.

"Det här var det mest spännande ställe jag någonsin har varit på!!", visade Zaf.

Överallt var det spår, spår, spår, spår så långt ögat kunde nå.

"Men matte! Kommer du nångång? Sluta ta fåniga bilder med den där fåniga mobilprylen!", stod Pingu smått otåligt och väntade in oss andra.

Självklart får jag för mig att träna lite "Stanna kvar" samt inkallning mitt i värsta viltspårparadiset.

"Zafir, kvar! Pingu, hit!"

Söta snö-Pingu sitter nu vid min sida.

"Zafir, hit!", och Zaffe kommer traskande (!) med nosen i backen. Ingen blixtinkallning där, inte!

Haha! Med tanke på Zafirs uppsyn så tror jag nog att han fortfarande vet att matte är inte så nöjd över hans egenmäktiga tilltag i skogen.

Fotosession på stor godissten strax intill vägen.

Dummobilen vägrade i snöyran samarbeta med sin ägare. Vad irriterande det är när man trycker på mobilkamerans "klick"-knapp - men det händer inget. Bara för att skärmen är "lite" blöt.
Men efter ett antal försök att torka den, så...

Där satt den!

Äntligen godis!!

Hm? Märkliga (not) "blötskärmtorkarränder" på bilden. 😉 (det är egentligen snöflingorna som yr)

Och till slut var vi framme vid bilen...

Nu (?) lydig odåga får vänta medan Pingu skuttar in i bilen.

"Men jag, då! Jag, då!! Jag vill också följa med i bilen. Glöm inte mig, matte!!", sneglar Zafir lite oroligt.

Sen när vi kom hem, så fortsatte vardagslydnadspåminnelseträningen när vi gick för att stänga grinden...

"Stanna! Kvar!!", sa matte helt plötsligt. Så brukar hon inte göra här hemma på tomten, ju. Jag tror nog att de tyckte det var ganska oväntat. Men fungerade alldeles utmärkt - trots Zafirs sneglingar bortåt.