Ja, nu sticker jag ut hakan lite och trotsar ordspråket, "Högmod går före fall", så man får väl senare äta upp ens skryt, men jag är fortfarande så glatt upprymd över Pingus senaste bravader. Så låt mig få riktigt gotta in mig i segerns sötma, i alla fall för ett slag.
Pingus debut i rallyfortsättningsklassen ringar fortfarande i mina öron. Tänk att min ohängda, notoriska smitarhund, har varit lös och ledig inne på en rallybana! Det som förut var helt otänkbart!!
Och vadå "Synd med poängen, så nära kvalgränsen"? Jag är mäkta stolt över mina 64 poäng! Ta dom inte ifrån mig, tack. Bättre nära än inte i närheten och helt värdelös, anser i alla fall jag; med andra ord: Vi är på gång! 😀
Fick ju blodad tand efter tävlingen i Väsbyhallen, så nu har man anmält till en till rallytävling, denna gång utomhus... Det ska bli spännande!! Dels för att det är utomhus - allt är mycket svårare utomhus - och dels för att det råkar bli på en av mina "dålig-vibb-brukshundklubbar".
Det är alltså absolut inget fel på stället, det är bara det att det alltid/mest har gått åt skogen när man har varit där förut. Ända sen Keatons storhetsdagar... Eh? Hade Keaton någonsin några storhetsdagar..? Tja, inte resultatmässigt i alla fall, men han har för alltid ett stort rum i mitt hjärta. 💖💖
Väsbyhallen är ju även det ett ställe som jag hyser agg mot, men det gick ju bra ändå. 😊, så man ska liksom inte bry sig så mycket om mina agghysningar. Jo, i och med att vi nu är anmälda till en till rallytävling, så får man ju lov att fortsätta detta idoga tränande.
"Jaha! Då måste man börja köra en träningskraftansträninging igen, ju!", kom jag (vi) liksom på. Jag har annars efter förra helgens tävlande (alltså för ett antal veckor sedan, min komm) haft en känsla av "Nu är allt över. Vi grejade det! Nu kan man gå tillbaka till ens rätta träningslata jag."
Nä, på´t igen bara! Så igår kväll (för några veckor sedan alltså, min komm) körde vårt "fikagäng" ett nytt trevligt träningspass... och Pingu var jätteduktig!!
Tänk er två löpande söttjejer varav en i höglöp i lokalen. "Äh, vem bryr sig!", visar Pingen, och kör vår knöggliga fortsättningsbana med typ tusen kvadriljoner sitt utan ett endaste nos. I banan fanns också en åttans frestelse där han med lätthet avböjde frestelserna på mattes inrådan.
Inte ens under vår andra runda - då löptjerna nu har beträtt banans alla tjugotusen sitt-skyltar - så blev det nosindränkta stopp - utan Pingen bara svävade fram som en glad, trippande dovhjort med tungan hängande och med viftande svans intill sin matte. 😊💗💗
Glad och upprymd åkte vi sen hem efter träningen, och jag fick faktiskt lov att ifrågasätta löptiksmatten om det verkligen var säkert att de löpte; både hon och familjens hanhund intygade dock att så var fallet.
Och vad säger ni nu då, ni som har (i all vänlighet) under de senaste årens lopp påpekat: "Hm? Är det inte dags att knipsa av kulorna nu?", efter jag har slitit mitt numera gråa hår samt beklagat mig på fejjan och irl över smitar-Pingus kärlekskranka rymmarfasoner samt gruff med ståtliga rivaler. "Ha!!", säger jag nu, med en stort föraktfullt skratt: "Ha! Där fick ni!!" 😎
Jovisst, jag har tvivlat. Men envis är jag. "Vänta bara!", har jag tänkt önsketänkande (?), "Vänta tills han är fyra år.. då!!" Och jag hade rätt! I alla fall inomhus. 😏 Som sagt, det ska bli spännande och se hur det går när vi tävlar utomhus.
En till trevlig "segerkänsla" var när vi stötte på två gamla kursare som också tävlade på den nu snart världsberömda 😊 rallytävlingen förra helgen (som sagt, för några veckor sedan, min komm). En segerkänsla när den ene säger glatt i denna värsta trängseln: "Jo, här sitter vi! Och hon löper.!", pekar hanhundsägaren på kompisens tik, som sitter tätt intill.
Jag minns början av agilitykursen när hon beklagade sig besviket över sin trånande hanhund:"Det går inte!! Han nosar ju bara efter löptiken!!", men tydligen lyckades jag "omvända" hennes negativa inställning till att istället tänka positivt.
Just det! Jag har alltid förespråkat på mina kurser att vara öppen och berätta för alla kurskamrater om någon har med sig löptik*. Jag tror på ärlighet. Jag tror på att man som hundtränare bör/ska veta vad man jobbar med. Hur ska man annars veta att man har lyckats när man inte vet vad man jobbade mot, vad man egentligen tränade? Att mörka (om löptik) eller att ljuga inför sina träningskompisar är inte riktigt min grej; tilliten - samt respekten - måste vara ömsesidig liksom, om ni förstår vad jag menar.
Hur som helst...
Jag säger bara en sak: SEGER!! 😀😎
Ja, ja.. Jag får antagligen äta upp det här. Som sagt: Högmod går före fall. 👀
* Det finns alltför många (i mitt tycke) som anser att man aldrig ska berätta att man har löptik med sig, för då blir hanhundsägarna "stissiga" och därmed saboterar för sig själva och sin hanhund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar