Funktionärande på agilitytävling i Arningehallen samt Pingus 5-års födelsedag

2:a april -17

Vi skuttar åter igen bakåt i tiden...

 

Stolt Zafir på jobbet med sin skopresent (en gammal reklammation) som han precis hade fått.

Slalomträning pågår med Zafir. Som ni ser så har bågarna blivit färre och färre.

Så här skrev jag på Fb om bilden här ovanför:

"Bilden är från Zafirs slalomträning där stackars fördelsedagsbarnet Pingu inte fick nån träning alls (pga tävlingsförberedelseflytt samt lat matte som ville hem och äta), och pipgrymtargrisen jag lite hastigt köpte åt honom på ICA har Zafir snott. Fast det är nog Pingu bara glad för - han blev nämligen rädd för den. 😊
Vilken hemsk födelsedag det blev, Pingen! Fem år idag. 💗"

 

Pingu 5-års födelsedag, 24:e mars

Fast bilderna är från dagen efter.

Pingu hade fått ett oxmärgben (som han uppskattade tusen gånger mer än den där pipgrymtgrisen), och jag tar steg nedför den lilla altantrappan för att fota honom...

Här är bilden som jag råkade knäppa när jag faller till marken, golvad av en slyngel-Zafir som kom rusande i 190 bakom ryggen på mig, och tacklade mig så brutalt så jag föll som värsta bowlingkäglan och tumlade runt nåt varv i den leriga mossgräsmattan. "STRIKE!!", triumferade Zafir.

När jag till slut kom upp på fötter igen, så fick sig faktiskt Zaf en ordentlig utskällning... Det blev utvisningsbåset direkt samt matchstraff!! 😡

Men strax så var lugnet och harmonin tillbaka i flocken. 😊

 

Agilitytävlingar i Arningehallen, 25:e - 26:e mars

Det var ju klass 3-tävlingar, så undertecknad var bara där som funktionär. 

Zia slappar inne i funktionärsrummet.

Och där borta i det andra hörnet...

... snarkar Bella.

Hm? Jag misstänker att Zia hellre skulle vilja tävla och kuta agility hela tiden istället för att vänta på sin tur. "Blir det aldrig min tur?", tycks hon sucka djupt.

Hinderfixare (undertecknad) är på plats (och smygtar ett foto mellan loppen).

Vad gjorde Pingu och Zafir medan matte funktionärade då?

Jo, de fick den äransvärda uppgiften att vakta bilen. Tittar man riktigt noga så kan man se dom i bilen.

Den duktiga funktionärsansvarige hade fixat funktionärsschemat så fiffigt så man hann gå ut och rasta sina hundtelningar mellan jobben.

Ser ni! Zafir har efter mattes idoga övertalande börjat begripa sig på godisstenarnas förträfflighet.

Titta! Helt på egen tass och initiativ. 😊

Jaha, så var det dags igen då. //Hinderfixarn

 Ja, jag var alltså inte enbart hinderfixare utan jobben växlades även mellan tidtagare och ögon (man stirrar enbart på domaren och säger högt till skrivaren vilka domartecken som visas: vägran, 5-fel eller disk. Ett funktionärsuppdrag som ibland kan vara ganska frustrerande eftersom man ju inte ska glo på den tävlande hunden. Det är ju domaren som dömer - inte "ögon"-funktionären eller någon annan).

Det stora nöjet med att vara tidtagare är ens privata tävling att pricka den elektroniska tidtagningen. Om jag nu minns rätt så fick jag exakt samma tid, på hundradelen, tre gånger. //Stolt tidtagare. 😊😊

   Det som däremot lite smått irriterar mig som tidtagare är när de tävlande kastar kopplen så långt bort från tidtagaren som möjligt. Tidtagaren är nämligen också ofta koppelbärare (flyttar kopplet från starten till målfållan). Det var ett par stycken fjkadljfklsfj (=istället för fult ord) som slängde iväg sitt koppel in i det bortersta hörnet. Rackarns tur ändå att hallens väggar tog emot... annars hade väl kopplet hamnat typ en kilometer bort... *muttrande tidtagare*

Uppskattar verkligen de tävlande som trevligt nästan gav mig kopplet i handen. 😊😊💛👍👏(hittade ingen "guldstjärna i kanten")

Haha! Okej, då! Jag får väl erkänna min egen stora fadäs. *rodnar av skam*
    Eftersom man ju ändå har en liten tidspress (att kopplet ska vara på plats i målfållan när de tävlande kommer dit samt att man själv dessförinnan ska ha hunnit förpassat sig till rätt position för att knäppa av tiden vid målgången), så känner man sig lite jäktad, speciellt i hoppklass där ett lopp kanske är cirka lite drygt 30 sekunder. För att spara in lite tid så kastar man ofta kopplet från några meters avstånd från själva målfållan.
*harkl* Vid ett tillfälle så råkade en annan funkis vara lite i vägen, så jag ropar "Ducka, Tina!" precis innan jag slänger iväg kopplet. Men... Tina duckar inte - utan hon backar istället, så Bellas matte som var på ingång mot startfållan ändrar riktning, vilket undertecknad inte alls var beredd på... så stackars Bella fick kopplet kastat mitt i nyllet!! Precis innan hennes start. *shame on me*
    Ja, ja... Tur att Bella inte brydde sig ett dugg (och rackarns tur att det var ens trevliga klubbkamrats hund och inte någon okänd "lättstött" klass-3-tävlande). *puh* Men det där kommer man ju få höra resten av sitt funktionärsliv... 😛😉😊

Det stora nöjet att vara hinderfixare är att man har all tid i världen (typ) att studera alla duktiga agilityhundar, till exempel när de "låser" på hinder och så vidare.
    Det är också mycket intressant att studera förarnas olika handlingsstilar; en del är högljudda, en del mer tystlåtna, en del tycktes lite smått nonchalanta och inte alls fokuserade (som ofta också fick disk pga fel väg) och hos en del så riktigt sprudlade den där riktigt trevliga och fokuserade agilityenergin (med både tystlåten som högljudd förare) så att man nästan kunde skära en kniv i spänningen i hallen och sen kom det där förlösande publikjublet när ekipaget rusar tillsammans i mål. *stående ovationer*
    Ja, agility är som bäst när den är.... som bäst! 😏😊

Dragkamp pågår innan hemgång efter den första tävlingsdagen och morgondagens bana är på plats.

Och så var söndagens banvandringar igång.

Väntan på nästa startande ekipage i den nya XS-klassen.

Apropå XSmall...
    När jag satt där som hinderfixare igen, så funderade jag på om XS-förarna har märkt att tiderna har blivit snabbare i och med att hinderhöjden är lägre? Att de som förare måste kuta på fortare? Ja, sånt funderar man på när man är en agilitynörd och sitter som hinderfix.


Man tänker förstås även på sina egna hundar...
    På söndagen hade jag en längre rast, så det blev då en liten upptäcksfärd bort mot sjön i det vackra vädret.

Ni ser väl vad Zafir spanar på långt därute i sjön?

Zafir var inte så särskilt intresserad av att sitta på godisstenar; han ville ut och simma i sjön, han!

Pingu hittade en krokus.

Tjusiga Ullnafjället. 😉

"Släpp kopplet! Vi vill ut i sjön, ju!!" (Hundarna och jag var faktiskt lite osams här)

Zaf ville inte gå ifrån sjön.

Nedan ett bildsvep vid nästa hundrastningstur..

Väl tillbaka inne i (den stundom högljudda) hallen...

Är det nån som är sugen på våfflor, månntro? 😊

När tävlingarna var slut, så skulle förstås allt packas ihop. Man blir varje gång lika förvånad hur kvickt det går att plocka bort alla hinder från planen. Man liksom bara vänder sig om så är planen tom. Det är teamwork, det!!
    Sedan ett evigt kånkande med alla prylar och pryttlar och en å annan manick samt tidtagarutrustning, datorer, skrivare och mojänger för att inte glömma alla pennor, papper - samt tunga sandsäckar (till tunnlarna) som ska ned (hundhallen är en trappa upp) och ut till bilarna för att sen forslas tillbaka till hemmaklubben. Puh och pust!!

Trött och ledbruten åkte jag sen till biltvätten eftersom bilen ju skulle besiktas dagen efter. Man gör liksom allt för att blidga besiktningsfolket... 😉

Hundarna fick vänta utanför. Ja, även jag med dom, förstås.