Min hatkärlek till rallylydnaden. Zafir har rallytävlat

Hm? Varför har jag lagt hit dom här bilderna? De är alltså tagna för lite drygt en vecka sedan..

Jo!! Det var ju dagen före Zafirs rallytävling. Hundarna och jag tränade lite grann på lördagskvällen innan mörkret föll, och så hade vi lovat se till att agilityhindren skulle bort från planen eftersom det var gräsklippardags. Nu minns jag! Det blev cirka sammanlagt 30 minuters agilityhindersbärande och en tio minuter en kvarts hundtränande x 2. 😊
   Minns också nu att jag blev lite fundersam över Zafirs agilityträning. Jag hade med mig den enkom för honom inköpta "minipipormen" för att ha som agilityträningsbelöning... Han blir väldans ivrig när "minipipormen" är med och det blir fart under hans tassar, men han blir trött ganska  fort, och då börjar han sväva förbi hindren istället och riva hoppbommar... Hm?

Zafir var anmäld till hemmaklubbens arrangemang i Norrortscupen, som var på onsdagen efter denna lördag (antagligen därför gräset blev klippt 😉). Jag anmälde honom bara för att tävlingen var just på hemmaplan. Det blir antagligen hans sista agilitytävling... för en lång tid framåt i alla fall.

Men nu! Strunt i agilityn! Nu är det rally som gäller!! 😊😊

Allra först vill jag förtydliga att jag hyser stor respekt för domare av alla de slag. Jag är glad att människor vill ta sig den här tiden för mig som tävlande.

Men jag har så himla svårt för bedömningssporter. Jag får ideligen intala mig själv att minnas att det är just en personlig bedömning av vad just denna domare ser och gillar, så jag inte glömmer bort det. 😉 Och när jag minns det så känns allt bättre, och jag tar det med en axelryckning.

Rallytävling på Solna-Sundbybergs BK.

Så här skrev jag på Fb när jag kom hem:

"Äh, man ska inte pyssla med bedömningssporter! 😊

Dubbla starter. Första rundan känns riktigt bra. Bästa rundan ever med Zafir, och då räknar jag med hans enda kval.poängrunda i våras. Okej visst, lite strul o ofokuserat i början, och två helfel (bl a, vi kan inte sitt-stå), men sen bara lite småfel (tyckte jag iaf 😉). Kändes som en kvalificeringsrunda... och så får man ynka 57 poäng!! 😊 Äh!

Andra rundan. Mkt mer okoncentrerat och vädrande i luften, ev efter söta fåren som vi hade som publik i hagen intill. 😊 Jag vet inte. Själv var jag koncentrerad på hunden min.
Jag klantar mig i starten, men sen jobbar jag på och försöker känna av vims-Zafir och få honom på rätt köl, typ. Vi kan fortfarande inte sitt-stå. 😉 Lyckas ändå hyfsat med resten, men den rundan kändes inte lika bra som den förra... och då får man 68 poäng! Nära men... Äsch!

Tycker man kan få tävla och ha roligt utan att man ska få dumma poäng. Tycker det ska vara känslan som räknas! Så det så!! 😊😊😊

Men det var en trevlig dag med trevliga domare och andra dödliga samt trevligt tävlingssällskap. 😊 På´t igen, bara!!"







Jo, det blåste en redig bris hela dagen, något som kan (?) störa Zafir väldans; han blir som i trans med vittringsnosen i vädret, men han vädrade inte nånting alls under den första rundan!! *en mycket förvånad matte* Under den andra rundan, så var det värre med luftvittringen. Som sagt, det kan ha varit fåren i hagen intill, men vad vet jag? Och vadå? Inte ska väl en liten skock söta får störa en bra rallyjycke, eller hur? Träna i blåst och med får och annat i närheten, vetja!


Där på So-SuBK är det värsta mördarbacken upp- och nedför till och från appellplanerna. Jag svär över den varje gång jag är där. 😉

Fast det är en rackarns bra utsikt från klubbstugan! Man har full koll vad som händer därnere med tävlande och fåren intill... eller var det tvärtom? 😏

Ralf skäller ut stackars domare samt skrivare: "Vad gör ni på min tävlingsplan?!!"

Jo, vad världen är liten!
   Precis när jag äntrar klubbstugan och går fram till kafeteriadisken, så ringer jobbet. Jag svarar i mobilen samtidigt som jag säger vänligt till de kvicka funktionärerna bakom disken att jag bara kollar fikaläget. Jo, jag jobbar själv i butik, så jag vet hur man uppför sig när det ringer och man är intill en disk med väntande personal bakom. Just det, ja! 😏

Jag kikar ut genom klubbstugefönstret ned mot planerna och upptäcker att min tävlingskompis är på väg att starta. "Vänta! Jag ska ju vara därnere nu!", säger jag i telefonen medan jag raskt går ut. En kille som sitter lugnt på sin stol ler litegrann mot mig.

Jag ställer mig på "klubbstugealtanen" som är under renovering och kollar in Ralf.
   När jag sen går tillbaka till klubbstugan för att inhandla mitt fikabröd, så möter jag killen som frågar: "Österåkers BK... (pekar mot min t-shirt) Var ligger det?" Jag svarar: "I Åkersberga". "Men var?", undrar killen envist, och jag förklarar.
   "Aha!", svarar killen och berättar att han har bott i Åkersberga. "Jag bodde i Stava.", upplyser han. "Men där bor ju jag!", svarar jag lite förvånat. "På Poppelvägen...", fortsätter killen. "Men där bor ju jag!!", säger jag nu ännu mer förvånat. 

Det visar sig sen att han - eller rättare sagt hans mamma - var min förra granne!! "Jaha! Då var det säkert du som schasade tillbaka en av mina hundar när han sprang in till er innan jag fick upp staketet.", skrattade jag. "Ja.. eller så var det min bror... Minns att det var mig en skällig jycke..", svarade killen, som antagligen har schasat tillbaka min Wilbur för en herrans många år sedan. 😊

Jo, när jag flyttade hit så hade jag de första åren väldans skönt och lugnt runt omkring min tomt. Killens mamma bodde där enbart på långhelger eller på sommaren, grannen bakom mig höll på att bygga huset, men husbygget var nedlagt i några år och grannen på andra sidan hade nyligen avlidit och därmed var det tomt där ett bra tag.
   Så jag menar, det var inte konstigt att mina hundar blev upprörda när det ibland var folk intill vår tomt. Så klart man måste skälla ut dom!! 😀

Pingu slöar i bilen medan lillebrorsan rallytävlar.

Jo, min hatkärlek till rallyn...

Bedömningen är rätt och riktig - eftersom det är ju domarens upplevelse och vad denne ser (eller inte ser) som gäller.

Men min, som tävlande, känsla blir lite undrande och skeptisk till sporten, när man ser annan tävlande som får tjata om och om igen på sin hund för att få den att utföra momenten får högre poäng än ens egen hund som har sprudlande energi och gör allt på en gång, men lite snett samt lite ljud och kanske till och med ett voff (jag minns inte det skallet), och råkade slå i en skylt en (1) gång, men - kors i taket - bara ett enda "sk" (= sträckt koppel) och bara en enda "nos" (nosar).
    Visst två "Fel Ö" (fel övning, den ena var Zafirs "fel", den andra för vi kan inte "Sitt-Stå" ännu), och så hela -5 för "Skall"; skall som jag själv inte ens minns, men det är kanske för jag är så van med dom 😉.

Det hör till tävlandet, men det är lite trist när nåt känns så bra, men ändå blir lite ynkligt med poäng, så man får en stilla besvikelsekänsla, och så har vi nästa runda som inte alls känns bra, men där går det bättre poängmässigt. Ja, så är bedömningssporten!
   I och för sig så är det väl liknande i agilityn.. Jag menar, ett disklopp kan kännas väldans flytigt och bra, men ett nollat (felfritt) lopp hackigt och oflytigt. Skillnaden är dock att ett rivet hinder är helt klart rivet; bommen ligger på marken. Men hur ett rallymove blev utfört rätt och riktigt eller inte är mer "godtyckligt", om man nu ska uttrycka sig lite djärvt. 

Så jag vidhåller att man ska strunta i poängen - gå bara på känslan, vetja!! 😊😊

Det jag nästan tycker är roligast med dessa bedömningssporter är domarkommentarerna, så här få ni dom..

Runda nr 1:"Något okoncentrerad i början, bättre kontakt på slutet. Matte jobbar på bra!"

Runda nr 2: "Härlig energi. Träna samarbete  & störning." 

Onsdag den 22:a aug. Norrortscupen på hemmaplan

Ja, så var det dags för den tredje deltävlingen i cupen. I och med att det var på hemmaplan så hade jag anmält även Zafir... men jag hade likväl kunnat låtit bli det. *suck*

Pingu diskade sig i båda loppen (väl?), men han höll sig på banan. Jo! Nu minns jag! I det andra loppet så råkade en hund passera precis intill där vi for fram - i rasande fart 😏 - och jag ser att Pingu kollar in jycken, så då diskar jag oss frivilligt och springer förbi hinder som var åt "passerarhundhållet".
    Det var i och för sig helt onödigt eftersom vi hade banan inhängnad med fårnät, men jag vill inte ha några tråkiga och obehagliga incidenter, så det var nog rätt beslut ändå.

"Tråkagility-Zafir" på Norrortscupen på hemmaplan. "Jag gör väl som jag vill.", visar han uppnosigt.

 Ja, ja... Okej, då!
   Zafir visade på lite hindersug - han flöööög över långhoppet, och sen tillbaka igen över det, alltså i motsatt riktning. Han skulle alltså inte alls ta långhoppet då överhuvudtaget, men man får väl försöka se nåt positivt i det hela... tror jag.

När det gäller Pingu, så var jag (ja, just det "var" jag; en cliffhanger till nästa blogginlägg. Hehe!) lite tveksam till hans klass 2-tävlande. Jag trivdes i klass 1. Gillade banorna för det mesta. Klass 2-banor kan alltför ofta vara alltför krångliga och bökiga för oss... Hittar inte flytet... Trivs inte... (som sagt; cliffhanger... 😉😎)

Eftersom vi var sist att åka hem från kvällens Norrortscup, så latmanssläppte jag ut Pingu och Zafir ur bilen så de skulle få rejsa av sig lite kvickt innan vi åkte hemåt...
    De hann inte rusa många meter innan matte kallade in dom igen. En räv spatserade nämligen ute på de nu öde planerna och letade matrester. Den måste ha legat och tryckt i närheten, och väntat ut oss att vi nångång skulle bli klara med tävlingen.
Med en massa fantasi så ser ni att det är en räv på bilden. 😊

Cliffhangerblogginlägget kommer inom en snar framtid...

Kärran tycker till. Ett riktigt gnällinlägg med bilder från nyss och nyligen

Nu tänker jag så där lite lurigt blanda in en massa tyckeriande mellan de annars så försynt tillrättalagda bilderna. Hehe! Först ser ni en bild på en söt hund, och sen kommer text med åsikter... som kanske inte alls delas med dig, du anonyme läsare. Så riktigt lömskt av mig. Hehe!
    Ni som inte vill läsa en massa gnäll - läs bara den blå texten. Haha! Det här blev liksom två olika blogginlägg i ett. 

Ånej! Inte nu igen!!

Bild från finaldeltävlingen i Sommarcupen (1:a aug), där Pingu var så kär. Så det blev en mycket bra träningstävling. Ja, allt kommer ifatt en, även sånt som att det var länge sen vi tränade just "antilöptik". Träning är färskvara. Och ja, det var dagar efter Sommarcupen, och sen veckan senare Norrortscupen, som jag - åter - började tvivla på mig själv och mina envisa träningsförsök att få pojkvaskern att för en stund ignorera sitt flickintresse.

Med ojämna mellanrum så ploppar det upp Fb-trådar om löptikars vara eller icke vara på tävlingar. Det kanske blir lite tjatigt i längden - eftersom man har liksom hört det förut - och nu så fortsätter även jag här. Tjatigt värre, liksom.
   Fast det är inte så konstigt att dessa löptikstrådar dyker upp lite då och då, eftersom det ju kommer nya tävlande vartefter - vilket ju är väldigt bra och kul.
   Det tråkiga är dock att de nya tävlande inte (tydligen) är förberedda på att löptikar förekommer/kan förekomma på tävling. Det blir som en chock för dom... eller nåt. Med andra ord så bör instruktörer på kurser bli ännu bättre på att berätta om löptikars deltagande och hur man, framför allt som hanhundsägare, kan träna denna störning.

Haha! Kom att tänka på att jag lite då och då får frågan om jag ska avla på Pingu, och/eller får tipset att kastrera honom.
    Det är alltid lika roligt att se minen när jag svarar att jag inte har några som helst tankar att låta honom gå till avel. De blir helt tysta, och man riktigt ser hur det tänks och funderas i huvudet på dom. "Men... varför..?", funderar de tyst undrande för sig själva.
   Jag tror nog att för de allra flesta är det mer eller mindre en självklarhet att kastrera sin hund. Allra helst om träningen inte riktigt går så bra som de önskar.

För mig personligen tar det emot att operera en fullt frisk hund, både ekonomiskt och med tanke på risktagandet (man vet vad man har, men vet inte vad man får...  om man får nåt kvar överhuvudtaget 💀👀) och även ideologiskt, typ.

Det är inte alltid för mitt eget bästa, men precis som med colan så gillar jag bäst the real thing.

    Det är förstås skillnad om jycken är sjuk eller mår dåligt. Då har man liksom inte något val. Likaså om hunden används i vardagens arbetssysslor, likt ett "verktyg" för att jobbet ska kunna genomföras. Det är skillnad på hund och hund... typ.

Bild tagen 7:e augusti...

Sen kväll på brukshundklubben där man hann med ett tjugominuters agilityträningspass innan klockan blev för mycket. Måste ju tänka på grannarna; det är inte alla som uppskattar Pingus ystra glädjeskall medan han forcerar hindren. Vikten la jag på att få Pingu-grabben att inte nosa vid starthindrets luktparadis. I och med jag nu inte har nån löptik i träningsväskan, så blev det ett subtitut; jag hällde ut en 6-7 godbitar vid startpunkten när Pingu inte såg. Pingu måste förstå skillnaden på kommandona "Kör!" och "Varsågod!". Den skillnaden gäller överallt - även vid ett agilityhinder (funkar alltså bra hemma).

   Om jag skulle vara tvungen att kastrera min fullt friska hund för att lyckas med min träning, så skulle jag känna mig ganska misslyckad som hundtränare; att jag måste ta till typ ett quick fix/en genväg för att få till det.
   Men det är jag, det! Hur andra gör bryr jag mig inte om det minsta (så länge hunden inte far illa). Det är deras beslut och tankar.

Nån dag senare, eller kväll rättare sagt, så var jag vid brukshundklubben i alla fall liite tidigare. Min tanke var att fortsätta indoktrineringen av liten Pingu och "Varsågod!" vs "Kör!" vid starthindret.

  Men... när jag kom dit till agilityplanen så var det så stökigt, så jag började att städa bland hindren. Sen när jag var ganska nöjd, så började jag fixa till nån liten bana/hinderkombination.
Precis när jag satte ned det sista hindret, så dyker en glad klubbkompis upp som också vill träna, och vi samsas självklart om planen.
    Fast... nu ville jag inte köra Pingu, i och med smitningsrisk till hennes söta tikar, som jag inte riktigt känner. Så Zafir fick börja träningen istället, vilket var välbehövligt samt även Pinguträningslistigt (för att han ska bli mer taggad när han sen fick köra). "Nä, matte! Det är jättesvårt att koncentrera sig när det är andra hundar därborta!", visade en föga hoppintresserad Zaf. Men envisast vinner! 😉

  Sen när jag laddade upp tillräckligt mod att köra Pingu, så gick det så bra så. Så det så! Ingen smitar-Pingu - för matten var beredd och förekom innan. Vi hann precis med det vi skulle göra innan det nu snart berömda klockslaget 22.00 var slagen. (bilden är från en annan dag)

Just nu är jag - och därmed Pingu - i en jobbig formsvacka att tya med att ignorera go´lukter runtom. Ja, det är helt klart att tränng är en färskvara. Så just nu är man tillbaka till den jobbiga uppförsbacken, men det är på´t igen!! *pustar*

Det är lite smålustigt att i vissa hundsporter, ex. utställning, så får (läs: blir diskad) man inte delta om hunden är manipulerad/opererad, vilket är fullkomligt förståeligt, eftersom det hela går ut på vilken hund som man bör avla på.
   Men i andra hundsporter så uppmanas man - mer eller mindre - att manipulera/operera jycken för att kunna delta. 😏

Vi alla (de flesta) vill att även löptikar ska få delta på tävling, och nu tänker jag framför allt på agilitysporten. Då måste vi alla även stå för konsekvenserna. Alla visar hänsyn (vilket kan betyda att du själv måste försaka saker), ha överseende med att det kan ta längre tid vid starten för hunden fastnar i luktfläck etc.

Bilder från 11:e augusti...

Här hemma är det för tillfället nåt som doftar så himmelskt gott utanför på vägarna. Så hundarna (läs: Pingu) behöver lite annan tankeverksamhet utomhus. Här tränar Zafir samarbete (hämta prylar till matte) medan Pingu bokstavligt sitter på "avbytarbänken".

Och så spelarbyte. Zafir på "avbytarstolen" medan Pingu fick jobba lite genom att samarbeta med sin matte.

Det hela avslutades med sitt i grupp med godisregn över deras söta huvuden som störning. Sen blev det ligg-kommando, vilket Zafir tyckte var väldans jobbigt med en godbit liggande precis framför nosen. Det jobbiga var dock mest att storebrorsan var så nära. Zafir är nämligen lite resursvaktig av sig, men det ska gå ändå anser denna envisa matte (lita på mig, Zaffegrabben) - och det gjorde det! Därefter blev det "sitt upp", sen "Zafir, varsågod!" följt av "Pingu, varsågod!". Duktiga vovvar! 😊

När vi i alla fall är inne på hundträningmetoder...

  Har i skrivande stund semester (det var alltså då det, min komm ett antal dagar efter), och alltför ofta slöar jag i TV-soffan och zappar slött runt... och hamnade mitt i ett Herr Milan-program. Det var länge sen sist, men jag hade sett avsnittet förut... mådde direkt illa - och zappade vidare. Tål inte längre se eländet. Jag tänker då inte enbart på hundar som far illa, som gör allt de kan för att försöka kommunicera med människorna, utan även alla faktafel som spottas ur munnen på ´han.

Det mest tråkiga - eller inte - är att en hel del saker som Mr Milan säger är helt rätt, vilket krånglar till det. Det vore ju sååå mycket enklare om allt han säger är fel. Ja, världen är inte bara svart eller vit utan färgrann, och då inkluderar jag olika nyanser av en massa grått.

Nån dag senare, då jag åter slöade och zappade runt med TV-fjärrkontrollen, så stötte jag på Milanaren igen. Hihi! Det var det avsnittet då han besöker en brukshundklubb (eller liknande), och det blev lite smått komiskt när brukshundklubbsinstruktören gör typ precis tvärtom (förekommer, bjuder ofta på godis-/lekbelöningar) än C. Milan brukar göra. Det var kul (och intressant) att höra "Hundviskar´ns" kommentarer till sina egna medhavda klienter när han förklarade vad proffsinstruktören pysslade med och varför. *fniss*

Jo, apropå kastrering...
   Kommer ihåg det där gamla avsnittet med hundägaren av två småhundar av hankön som ofta slogs med varandra. Minns Herr Milans chockade min när han fick höra att de två jyckarna inte var kastrerade. "Va?!! Är de inte kastrerade? Det går inte ha två okastrerade hanhundar ihop i samma familj!!", förklarade han myndigt.
   Om jag minns rätt så hade jag då på den tiden fem (5) okastrerade hanhundar. Minns att jag då vände mig till dom, där de låg, en del harmoniskt tätt intill varandra och en del utspridda för sig själva i rummet, och sa högt: "Hörrni, det här går inte! Måste kasterara er hela bunten för ni slåss ju hela tiden." I och med att de alla fem förstod att jag skojade med dom, så brydde de sig inte ett dugg, utan bara slumrade vidare.

Bilder från 10:e augusti...

Zafir på rallyträning.

Pingu provkörde en klass 3-bana som så behändigt stod kvar efter att klubbkompisar hade tränat på den.

Zafir på rallyträning där Pingu också var med. Enligt mig själv blev vi godkända alla tre. 😉

Störningar av söta fyrbenta flickor, ja tvåbenta också 😉 och 8:ans frestelse klarades av galant (till slut), och matte var noga med att ta om och få till det rätt när det gick åt skogen. Man ska passa på när det är banträning. 😊 
Tack Inger och Marianne för bra träning!!


Därefter agilityträning bara med Pingu. Sen en liten promenad i fårhagen där matte var en riktigt jobbig pain in the ass enligt byrackorna.

Sen en sväng till jobbet följt av besök på ICA där båda hundarna knappt gav mig nån notis när jag kom tillbaka med fylld matkasse.

Bild från förra söndagen den 12:e augusti...

Nån som vill köpa? Nej, inte tältet! Nej, inte 3-liters dunken! Hunden i buren! Lägsta budet får ´han.

   Skämt åsido... Första loppet (av fyra) var jag inte närvarande (för tidigt på morgonen). Andra och tredje loppet med hund som inte vill skutta agility (hans huvud var proppfullt av 💘) och banor som varken jag eller Pingu är duktiga nog att bemästra att hitta flyt i. Det fjärde loppets banvandring hade jag full sjå att tysta mina "Vill tillbaks till kl 1"-tankar. Ösregn precis innan vi skulle in. Då fick jag nog! Strök oss. Mitt bästra drag den tävlingsdagen, typ.

Grattis till Anneli o Zack som kom 2:a i två lopp och femma i det sista. 😊

 

Bild från 7:e augusti...

En utslagen och ormbiten (bildligt talat 😉) hund. 😊😊😊 Zafirs piporm måtte vara hans allra käresta ägodel 💗 😊

 

Skrämselpropaganda. Rädslor rules!

Det är inget snack om saken att skrämsel fungerar. Och det är egentligen inte så konstigt. Om vi, den primitiva människan samt alla djur, inte kunde känna rädsla, så hade vi inte ha existerat; arten hade dött ut. Det är ju livsviktigt att kunna förstå att nåt är farligt, och därmed fly därifrån.

Problem uppstår dock om vi, den moderna människan, som ju har ett visst sunt förnuft, inte ifrågasätter och måhända avslöjar faran som ren och skär lögn eller lurendrejeri.

Sånt är just nu i år väldigt relevant när det är valår och vissa partier nyttjar flitigt just denna skrämselpropaganda istället för att berätta sanning.

Likaså nu när det är/har varit så hiskeligt varmt, så ploppar fakta upp i uppmaningar där faktan har blivit svårt förvrängd. Jag menar, istället för att skriva vad som kan hända, så skrivs det att det kommer att hända.
    Olika hundar är faktiskt olika värmekänsliga; en del hundar klarar värmen alldeles utmärkt, och att pälsen skyddar istället för tvärtom. Nej, asfalten är just nu och här inte alls brännhet; jag har själv känt efter., för att ta ett exempel.

Ett sunt förnuft; iaktta hunden och handla därefter, tack

Mera bilder från 11:e augusti...

(bilderna är alltså inte i  kontinuerlig ordning, utan det hoppas hit och dit)

Den blekgröna pipormen fick följa med på agiltiyträning tillsammans med Zafir.😊

Yes! Yes! Yes! På det tredje träningspasset med Pingu så satt den på första försöket. Hällde åter igen ut godbitar vid starten precis framför Pingus startpunkt. Jag kör en helt vanlig startrutin, ställer mig vid andra hindret och säger "Kör!".... och Pingu reser sig upp... glor på mig... funderar i två sekunder.... sen skuttar han hindren. Med andra ord ignorerar totalt godbitarna vid hans framtassar som han mycket väl visste att de låg där.

Nu känns det liiiite bättre inför morgondagens agilitytävling (Hmpf! Min komm ett antal dagar senare, se ovan). Jag har haft/har fortfarande tvivel.
Zafir blev överlycklig när hans piporm fick följa med i bilen till brukshundklubben. 😊 När den sen fick följa med ned till banan blev han ÄNNU mer överlycklig! 😀

Vi började liksom om från början. Använde pipormen som extrern belöning (Tack Rosie för tipset) och det blev mer fart under tassarna samt högre motivation att forcera hindren. Vi för se hur det här går...

Väntan på varsågod och rusa runt... Hehe! Men de fick de inte. Mohahaha!

Pingu följsam med kontakt när vi sen gick mot bilen = fjäsk, fjäsk, fjäsk från hans sida - inget nosande utan mattes tillstånd.

Två trötta hundar när vi sen efteråt tog en sväng ned till jobbet.

Jaha, då kommer vi in på att kvickt döma...

Man ser ett par cykla förbi med sin hund mitt på dagen, det vill säga i sommarvärmen, och lägger ut en notis i sociala medier. Genast blir paret idiotförklarade och anklagade för djurplågeri - trots att hunden glatt och kavat travar jämte cykeln.
   Man har alltså iakttagit ekipaget under knappa 20 sekunder medan de passerade. På den korta tiden så blev de omedelbart dömda.

Men vad vet vi om omständigheterna runt det hela? Ingenting. Vi vet inte hur långt de har eller kommer att cykla. Vi vet ingenting om hundens kondition eller hälsotillstånd. Vi vet inte i vilken hastighet de har färdats eller kommer att göra. Har de promenerat och lett cyklarna eller spurtat på? Vi vet ingenting - men hängas ut och dömas skall dom!! *suck*

Visst är det jättebra att folk bryr sig - för det finns dumskallar därute som inte har förstånd att sköta om sin hund -  men... tänk till innan ni (över-)reagerar. 

På arbetsdagar passerar jag ofta förbi en restaurang med uteservering till och från jobbet. När vi går förbi där så har jag alltid hundarna i kort koppel för att vara säker på att förhindra eventuella markeringsförsök på staketstolparna intill borden. Jag slår vad om att det finns folk som ser mig, och som tänker: "Stackars hundar! De får aldrig gå med slakt hängande koppel och nosa runt."

Även hundar kan vara alltför kvicka att döma... När brorsan började att gå ut med Pingu, så ville han inte alls följa med. Pingu typ gömde sig darrande i sin korg under skrivbordet. Det var för tre år sen det! Nu kan han knappt bärga sig. "Men husse! Jobba färdigt nångång då, så vi kan gå ut!!", suckar han djupt.

Och så har vi förstås dom som inte gillar hundar... 

För en tid sen kunde man läsa på en grannsamverkangemenskapFb-sida nära mig om en lösspringande hund som förvillat sig (?) till villaföreningens badplats. Det var väl varmt, den ville väl svalka av sig. Hunden, som beskrevs som en glad och lekfull valp, togs till fånga och letadet efter ägaren påbörjades. Ägaren hittades ganska snart (som tydligen inte var vid badplatsen).

I Fb-tråden råkades nämnas att denna hund/valp hade brutalt lekt med några leksaker som är placerade på badplatsen, och är till badgästernas förfogande. De är skänkta av en av de boende i villaföreningen, som också fortsätter att skänka gamla prylar som "blivit över", som ligger uppställda vid deras grindhål. Så jag kan tänka mig att dessa leksaker inte är inköpta speciellt för badet utan är "gammalt ärvegods", typ av ringa värde.

När det kungjordes på Fb-sidan att en hund härjade fritt på badplatsen kommenterade ett par av mina  grannar detta så här:

Kommentarskrivare 1:*En riktigt ful emoji-gubbe som svär* (alltså så ful så att den inte finns med i bloggers "emoji-kartotek").

Kommentarskrivare 2: "En lekfull valp som bet sönder barnens leksaker!"

Kommentarskrivare 1 igen:  "Då är det upp till ägarna att ersätta dom trasiga leksakerna med andra leksaker som dom flesta barnen på stranden leker med kan man tycka 🤨"


Det kom in ytterligare ett inlägg om hunden, som startades precis samtidigt som den här ovanför, där det även beskrevs hur hunden kom tillrätta, och även ett stort tack för hjälpen:

citat: "Hunden är tillbaka till sin ägare som hälsar och tackar för hjälp och engagemang. 💗"


Med andra ord: En av mina "kära" grannar värdesätter några skänkta och uttjänta gamla strandleksaker mer än ett husdjur, en levande familjemedlem - men också faktiskt helt juridiskt en vara, där - förutom affektionsvärdet - är säkerligen värderad till runt cirka tiotusen kronor om inte mer, och så bryr man sig mer om några gamla plastleksaker. Alltså, jag begriper inte!!
   Det jag inte heller begriper är att dennes sura kommentarer är skrivna flera timmar efter hunden har kommit tillrätta.

Visst okej, hundägaren brast i sin tillsyn, men... man kan ibland göra misstag - fast man är hundägare.

Detta påminner mig lite om när jag förr på jobbet, i ett inneköpcentrum, hastar mig ut därifrån genom innetorget med mina hundar (i den lokalen vi hade då fanns ingen bakdörr), så blev jag lite då och då stoppad av myndiga stämmor: "Man får inte ha hundar i centrum!!".
   Men hallå!! Det är helt uppenbart att jag är ju på väg ut härifrån! Alltså, precis det du vill att jag ska göra - och då hejdar du mig?!!" Duh!!

Jag vet inte heller hur många gånger man har blivit stoppad när man helt lugnt promenerar med sina hundar, och man får frågan: "Du plockar väl upp efter dom?" Eh? Vadan denna privata gallup? Nu var det i och för sig länge sen sist, men jag brukade ofta svara med en motfråga: "Betalar du för alla varor du tar med dig ut från ICA?" alternativt om min påhoppare sitter i en bil som enkom stannat för att fråga ut mig (ja, det har hänt): "Följer du alltid hastighetsbegränsningarna?"
   Haha! Minns att gubben i bilen tydligen blev kränkt och därmed tvärilsk, och utan att svara for han iväg med en rivstart. 😏😊

   Jo, jag, som hundägare, är less på att mer eller mindre ständigt vara ett legitimt villebråd som (tydligen) är helt egalt att stoppa och att bli hoppad på.

 Slutgnället...

Kan man lita på resultatlistor? Kan arrangörer, det vill säga människor av kött och blod, ibland göra fel? Undra om det finns en anledning varför det är två funktionärer - alltså människor - som helt separat av varandra plitar ned resultaten under tävlingens gång? Vi pratar nu agility.

Efter sista ekipaget har gått i mål kan det finnas olika resultatlistor: De riktiga och de ännu inte riktiga. 😉 Och så förstås de slutgiltiga som rapporteras till Gud... Nej, fel! Det ska stå SAgiK och SKK. Sorry, fel av mig. 😉

Men varför skriver jag om detta?
    Jo, det var en stackare till tävlande som kollade resultatlistan direkt efter loppet var klart och blev själaglad för sitt SM-pinne-lopp, men som sen visade sig inte alls vara ett pinnlopp; en annan - mer lycklig - tävlande hade smygit sig upp före i placeringen, vilket upptäcktes av den först lycklige tävlande när denne senare på kvällen fick infallet att åter studera resultaten. Då vid upptäckten att SM-pinnen hade flugit sin kos, blev hon "jävla ledsen, arg och besviken".

Jag förstår hennes besvikelse, men inte ilskan och ledsamheten. Strul och misstag och felaktigheter är sånt som kan hända, och nu efter en låååång diskussionstråd på sociala medier så förstår hon detta, och tycker att rätt ska vara rätt.

Det är nog fler som bör följa undertecknads motto: Inte tro på nåt förrän det är bevisat.

 I samma diskussionstråd dök en annan besviken och förbannad tävlande upp. Tidtagningen hade strulat; det blev ingen tid tagen. Då blev det omlopp. Ja, vad ska man annars göra?
   Men tyvärr så blev omloppet inte lika bra som det första felfria loppet (varken hinder- eller tidsfel), så hennes klassvinst flög iväg till intet.

Visst, jag förstår besvikelsen, men mänskliga och tekniska misstag kan hända. Det är därför omlopp finns med i reglerna; för att få det hela så rättvist som möjligt. Att påstå att "min hund riskerar inte tidsfel" funkar inte. Man kan inte bara höfta till en tid, liksom. Fakta måste vara det som rules.

Att bli sur och arg för att arrangöreren inte erbjuder att ge tillbaka startavgiften begriper jag inte alls. Hallå! Du har ju för sjutton fått två lopp för pengarna!! Alla andra fick bara ett!
   Och även om du nu skulle få startavgiften tillbaka... Vad hjälper det? Du får ju knappast vinsten och pinnen.

"Jag har skrivit till Sagik och kommer driva detta vidare så långt det går.", blev slutklämmen från den argsinta samt hämndlystna tävlanden.

Det här påminner mig lite om när kunder vill få rabatt på varor med argumentet: "Jag ska ge bort den här i present, och jag vill att den ska vara så fin, men det är en liten skada/smuts där (ofta knappt synbar), så jag vill få den billigare."

Eh..? Detta - knappt synbara - "felet" på varan försvinner inte bara för att du betalar ett lägre pris för den, så argumentet att det är en present funkar inte. Hihi! Och... vadå? Tycker du inte att presenttagarna är värda priset, eller? 😏😊

 

Jaha, så kom jag in på det här med det största tabuet som bara finns...

... att "gnälla" på en tävlingsarrangör. 😉
Så fort någon dristar sig att komma med förslag eller kanske till och med kritik så får de ofta genast tillbaka "Du ska bara veta hur jobbigt det är att arrangera tävling!!!! Man ska vara rädd om tävlingsarrangörer. Annars blir det inga tävlingar alls!!!! (alltid följt av en överdriven mängd av utropstecken)

Det finns också tävlingsarrangörer som beklagar sig över "dumma" och överdrivet krävande (?) tävlande som inget begriper. Just det här med efteranmälningar är ett hett ämne. "Står det INGA EFTERANMÄLNINGAR så är det så. Sluta fråga!! IDIOTER!!! Är ni inte LÄSKUNNIGA!!!!! (överdrivet antal utropstecken)"

Alltså, jag tycker man ska vara rädd om de tävlande också. Annars finns det inga tävlingar att arrangera...

Som sagt, jag jobbar i affär. Möter kunder dagligen. De allra flesta är mycket trevliga och vettiga, men... så finns det dom som man inte skulle beskriva som trevliga och vettiga. De har krav som är helt orimliga. De frågar saker som är helt omöjliga att svara på. De bli argsinta och sura när de inte får svar på dessa omöjliga frågor eller får de orimliga kraven till viljes. På nåt sätt så ingår det i jobbet att kunna på ett trevligt och proffsigt sätt bemöta dessa omöjliga frågor och orimliga krav. En viss pondus krävs dock för att få till det. Att inte ta det personligt, utan helt sakligt.

Ja, ja... jag får lön för mödan, men ändå. Jag anser att den pengalön jag får är för själva arbetet och arbetstiden - inte att bli oförskämt bemött och bli utskälld inför alla närvarande i butiken.
   Och visst händer det att man beklagar sig, men då är det till ens kollegor. Enbart småkomiska händelser kan råka dyka upp på nätet (se ovan).

Bild tagen 9:e augusti...

Puh! Bild tagen kl. 00.00. Dags att åka hem från den första deltävlingen i Norrortscupen (agility, alltså).på Waxholms BK. Är man inte så många så tar det "en stund" att packa ihop alltihopa. 😉
Fråga inte hur det gick med själva tävlandet. Fast det inte är så, så känns det lite som tillbaka på ruta ett... men ruta ett är väl bra..? Tänk om det hade varit minus ruta 100 eller nåt. 😉
Okej, då! Zafirs målraka (superdiskad) i första loppet var det bästa han gjort nånsin, och Pingu var väl helt okej i det första loppet.

Mer gnäll på att andra gnäller

"Va?!! Vem sjutton har spärrat av stigen?!! Får man göra på det här viset? Allemansrätten gäller! Alla ska kunna komma fram i skogen, inte bara fyrbenta! Här ska gnällas!! Vem är den ansvarige och framför allt: Vem är den skyldige?!!!

I skrivande stund (det var alltså för ett tag sedan, min komm i efterhand) pågår ett inlägg i en agilitysida nära dig där trådstartaren gnäller på att andra gnäller vid banvandringen över banans utformning. Hen skriver: "Blir tokig på kommentarer så som: "det krävs att vi är 20 åriga sprint löpare för att ta oss runt!" det har vi väl alla hört runt planerna denna sommaren å alla andra?". Lite längre ned i tråden finns TS-kommentaren: "jo men jag tänker att det handlar om hundträning också. där av galen på kommentarerna"

    Men snälla! Ta inte allt så him la grav allvarligt. Person ligen har jag aldrig hört det där om åldern, men däre mot konstater ande som " riktig spring bana", "kommer aldrig hinn a".
    Jag tor nog att de flesta som ut talar sig om banan be finner sig i smått för tvivlan att det är just en ut maning. Inte klago mål att banan är fel konstruerad el nått.

Eller som nån skrev i tråden att det mycket väl bara kan vara "avundsjukt konstaterande... önska man var 20 och springa som en gasell", alltså inte gnäll.

Personlig en blir jag rellatift toki på sär skrivningar å när man glömmer . på slut et åck att de är skill nad på , o . men vem e ja att dömma 👀💥💪💬😎💫😱🙏💀💃💅 och så lite !!!!!!!


Lugn! Lugn! Hetsa inte upp er! Stilla er!!
   Om jag nu blir lite mer seriös... Vi människor - och hundar - är olika. En del är duktiga hundtränare - en del inte. En del är duktiga på att träna sig själv - en del inte. En del är duktiga på att stava och har grammatiska talanger - en del inte. En del är duktiga på att läsa av om något är sagt helt allvarligt eller med en liten glimt i ögat - en del inte.
    Jag respekterar er alla, men ibland känner jag för att driva lite med er - och med mig själv. 😉😊

En del är duktiga på trädgårdsarbete och att sköta om sina trädgårdsmöbler... en del inte. 😉

 

 

En sån där vardagsbild som får ens fantasi att skena iväg...

Wow!! Vilka bajspåsar de har på Tierps BK!!! Vet inte riktigt om jag vill stöta på dom hundarna. De måtte vara GIGANTISKA!! *imponerad*

Lathet. Dagens sanning...

Hur gjorde folk förr? Innan Google och GPS:ar? Haha! Men nu tyar folk inte ens att googla längre!! Man kan absolut önska att orten - och var i landet den ligger - nämns i kommande tävlingarlistan, men tycka att det är så oerhört jobbigt att behöva klicka ett par till klick för att leta upp var i världen (oftast i Sverige) det rör sig om är väl liiiite överdrivet, eller?

Tänk förr i tiden, om man inte redan visste var en ort befinner sig i världen, så var man tvungen att resa sig upp från den bekväma soffan, leta reda på en dammig kartbok som borde stå i bokhyllan nånstans eller gå ut till bilen för att kolla bilatlasen i handsfacket, och sen bläddra, bläddra, bläddra och slutligen ögna sig igenom en plottrig kartsida för att hitta platsen.
    Öh? Vet folk av i dag vad bläddra är för nåt..? Bilatlas..? Eh? Resa sig upp..? 😜😊

Bilder från i onsdags den16:e augusti...

Tänk hur ens humör kan vara så olika bara på några timmar emellan...

När jag åkte till Norrortscupen (agility) borta på Väsby BK, var jag full av "Jag vill inte!!" 😓😟, mycket beroende på min oro att Pingu ska smita från planen och nåt dumt händer.

När jag sen åkte därifrån så är jag upprymd och glad - trots två disklopp. Han var inte så där extremt nosig, bara som vanligt - och han körde faktiskt agility ikväll 😀😀 (till skillnad mot i helgen som var).

Och när vi i alla fall var på "bortaplan" så passade jag på att träna lite torr-rally med Zafir, som inte var anmäld till agilityn, (men ska tävla rally nu på söndag) - och det gick riktigt hyfsat. 😊 Sen när vi gick över till freestyle så... Han älskar det!! 😊💗


Bilden till vänster: Zafir sitter på agilityavbytarbänken på Västby BK till onsdag nästa vecka. Då gör vi ett försök igen på hemmaplan.

En totalt avslappnad Zafir på Väsby BK.

Undra hur många av er som bara läste den blå texten? 😉😎😊

Tropisk värme, föltitt och kennelträff hos Lindcrofts

Ett fullmatat blogginlägg - igen!!

  Bilderna och texterna är nu "några" dagar gamla. De flesta är från juli månad (förutom Sommarcupsbilderna).
    Därav tjatet om den hiskeliga värmen, som nu i dags dato ej längre stämmer. Nu kan man åter gå ut utan att få värmeslag. Man kliver inte längre in i en bastant värmevägg meddetsamma man stiger ur bilens behagliga AC.

Rallyträning pågår!! 😊

Ja, det är ju varit så varmt så man orkar inte/går inte att göra nånting om dagarna. Så ibland på sena kvällen så åker mina "iställetförriktigarallyskyltar" och småkonerna fram.

Pingu ligger så fint och poserar mitt i banan, men var är Zafiren, då?

Jo, här kommer han. I full kareta - med sin "Den blekgröna pipormen" i käften. Precis som vanligt.

Men det var ju inte hans tur än, så han blev genast satt på avbytarbänken... Haha! Fortfarande med sin piporm i munnen.

Måste man vänta så här länge så är det lika bra att lägga sig ned tillrätta - tillsammans med sin kära piporm.

"Men matte! Sluta fota! Vi börjar nu!!", protesterar Pingu lite otåligt, men sitter ändå tålmodigt och lydigt kvar intill startskylten där jag satte honom innan mobilen åkte fram ur bakfickan.

Efter Pingu fått ett litet rallyträningspass, så var det hundbytedags...

Men Zafir är så otålig. *ruskar på huvudet* Han kunde minsann inte sitta i startposition med sikte framåt i banan - eller åtminstone titta in i kameran - när det skulle tas fotobevis att även Zafir får träna. Nä! Det var nån spännande luftvittring som man bara måste sniffa på.

Efter Zafirrallyn...

Så var det hund- samt hundsportbytedags till freestyle. Innan hade Zafir fått belöning för sin prestation på rallybanan med extern belöning - som självfallet var hans älskade "Den blekgröna pipormen" Ni kan se honom där borta i bakgrunden (under pilen) där han ligger och spanar på oss. Han har pipormen i famnen, typ.

Följande dag...

Gissa vad det är som Zafiren bär på där han kommer rusande i full fart! 😊

 

 Oj! Nu helt plötsligt har vi hamnat i skogen!

Ja, det var därför Zafir kom rusande som ett jehu ned till gårdsplanen där matte stod och väntade med kopplen i handen.

Ibland kommer jag ihåg att ta lite passivitetsträning mitt under skogspromenaden. Här sitter vi och lyssnar och spanar på.... just ingenting.

När jag sen reste mig upp så ligger Zaf kvar!!

Tja, det kanske var ganska skönt att ligga kvar i skuggan vid stenblocken.

Men grabbar! Kom igen nu! Vi går hem.

Ja, alltså... Så här harmoniskt var egentligen inte vår skogspromenad. Jo, förresten - först var den det!!

Så här skrev jag på Fejjan när jag "något" irriterad kom hem...

    Ibland tycker jag att den där Murphy kan slänga sig i väggen. 😡

    Här får man till bästa lilla skogspromenaden på länge. Undertecknad matte är med o på redan från man sätter på sig skorna i hallen och förekommer (med positiv förstärkning!) Pingus enerverande glädjeskall som helt kommer av sig o är tyst. Likadant vid grinden. Jag förekommer, så ingen Pingu som sedvanligt kutar glädjeskällande eller varningsskällande (om han råkar få span på nåt) upp på bergsknallen.
    Zafir tokdrar inte i sin iver att äntligen få gå åt höger mot skogen, utan båda går tjusigt fint i kopplen i o m att matten förekommer och är på.
    Båda jyckarna och matten uppför sig korrekt i skogen. Visst får jag påminna lite då och då, men de hörsammar direkt mattens uppmaningar (läs: Zafir när han börjar spåra åt fel håll). Jag är duktig nog att tänka på att använda "Häråt!" oftare än "Nej!" - fast det eg är samma sak. Det ena låter bara trevligare än det andra.
    Vi stannar upp och tränar lite freestyle mitt i skogen. Vid ett annat ställe tränar vi lite passivitet (bild) o sitter ned och bara är. Vi är duktiga alla tre...
    Sen när vi är tillbaka vid vägen, koppel på under den korta sträckan till grindhålet, och vi får hundmöte. En lite skrajsen liten lurvig... dvärgpudel (?) som stretar bakåt i kopplet. Den vill INTE möta oss.
    Vi människor hälsar trevligt när vi passerar varandra. "Det är ingen fara. De har säkert fått sin lunch.", skojar den andra matten, och jag skämtar tillbaka: "Hm? Det har de faktiskt inte..." GRUFFVAFFGRRROFFF!!!! blir jag avbruten av Zafir och Pingu hänger genast på och båda kastar sig framåt mot den stackars jycken. Jag var (nästan) helt oförberedd att de skulle uppföra sig så illa mot den lilla pyttehunden.
    Jag blir urförbannad: "Den var ju rädd redan innan!! Ska jag ta den ena hunden o klå den andra med?!!"
    Alltså, när ingen ser en - då är jyckarna så duktiga så, men när det finns andra runtom då.... 👿👿




 Som grädde på moset så smiter Zafir in genom grindhålet innan sitt varsågod. Han hade väl fått span på den blekgröna pipormen. Jag blir överrumplad, besviken o arg. "Ska det vara på det viset får du inte följa med!!", stänger jag grinden framför nosen på honom, och går in på tomten medan han får sitta skamset kvar på utsidan av grinden. 😏

Sen lekte JAG med blekpipormen, "råkade" kasta den intill Zafir - som bara sitter still och tittar på. Hehe!

    Sen efter "Varsågod!" så blev det dock rusa och leka av!! 😊😊

Nosework!!

Alltså, när man inte tyat med att göra nånting alls på hela långa dagen på grund av den "tropiska" värmen, så körde vi lite hemmagjord nosework så där till husbehov (= vi är inte så noga, bara vi gör nåt som jyckarna tycker är kul och de får användning och utlopp av sina nedärvda nosaegenskaper).

Det är nog inte alla hundar som "noseworkar" med en avbiten pipormsdel i munnen. 😁😊😉 Jag lät Zafir hållas. Som sagt, vi gör det här enbart för hundarnas stora nöjes skull, och vill hunden noseworka så, så får han det. 😊💗

Jodå, Zaf fann till slut eukalyptusmöbeltassen inne i den förfallna stengrillmackapären.

Pingu fann den till slut även han...

Han hade dock ännu svårare finna möbeltassen som satt lite högre upp på husknuten på den gamla - och förfallna 😉 - boden (till höger på bilden). "Lite tilltrassligt det här med nosework!", tyckte Pingu och fastnade i den trasiga presenningen, men just tilltrasslandet brydde han sig inte om alls. "Vadå´ra? Jag känner ju att det doftar eukalyptus här nånstans. Måste ju leta ordentligt överallt ju!"

"Nej!! Jag vill inte åka hem!!"

"Neeej! Ska vi åka hem redan nu? Vi kan väl stanna ett tag till", ber Zafir som vill vara kvar i sjön.
Det var köbildning till "vattenhålet" intill den allmänna badplatsen. Direkt efter vi hade badat färdigt kom en kille med en radiostyrd modellbåt. Zafir stod och glodde efter den med STORA ögon: "En sån vill jag ha!!!"

Onsdag, 25:e juli. Valptitt.. Nej!! Inte valp. Föl- och människovalptitt

"Hej! Jag heter Rune!"

Citerar mig själv från Fejjan:

"Idag har vi hälsat på två föl- och en människounge. Allihopa i samma familj, och föl-/människoungarna är nu c:a 1-2 månader.
Hihi! Kom på sen nu här hemma att jag tog bara bilder på de fyrfota.
Sofia, du bor i värsta idyllen, och tack för de godaste hamburgarna!! Helt klart bättre än Donkens. 😋 Jag kommer åter!" 😊

Slurp, slurp.

En av fölmammorna. Så fin!

Det här är Harry! Ja, det stämmer. Jag har mött Harry tidigare (fast då hade han inte fått sitt namn ännu).

Gnägg på dig!!

Alltså, jag hyser en sån STOR respekt för dessa vackra djur. De är GIGANTISKT stora, ju!! De skulle ju kunna mörda dig hur lätt som helst! Men de vill inte. För de är snälla.... för det mesta, ja. 😉

Jag är imponerad av hästmattar och -hussar som rår på dessa stora muskelpaket. Faktum är ändå att trots min hästskräck, så kliade det lite i fingrarna på mig att själv försöka rå på dom, att se om jag kunde få dom vilja lyda/följa mig, men jag är trots allt för feg.

Ett jättefint stall som var svalt och skönt i värmen. Förstår att hästarna vill vara därinne, borta från hettan utanför. Nu för tiden får uteaktiviteterna ske på kvällskvisten istället för på ljusa dagen.

Tja, fast i skogen har man i alla fall chans till skugga...

Hundarna blev lite förvånade när matten helt plötsligt satte sig ned på en sten - typ mitt i stigen. Men vi (läs: jag) behövde en paus, och det är alltid nyttigt med lite passivitetsträning - även i skogen.

Pingu satte sig spontant intill mig.

Zafir la sig i mossan bakom oss och började tugga på en pinne.

De bästa sötvovvarna i hela skogen!!💕

"Den bästa pipormen på hela tomten!", kontrade Zafir när vi sen kom hem.

Lördag, 28 juli. Kennelträff hos Lindcrofts

Så var det dags för den årliga kennelträffen. Alltid lika roligt att få träffa på släkten, och Elin, uppfödare, förstås. 😊

Numera morbror Zafir visar stolt upp sin systerdotter Sessan. Det är Zafirs syrra Mello/Melody som är mamma till ungarna.

Och här har vi systersonen Gustaf.

Här ligger ett till syskonbarn utslaget i värmen och mitt i festligheterna runt om.

Är man liten så får man faktiskt ta en tupplur var, när och hur som helst.

Urduktiga Sessan, enbart cirka 12 veckor gammal, testar här rallyslalom.

Zafir med sin kullsyster Mindie...

Zafir var dock mest intresserad av syrrans väldoftande rumpa, vilket inte uppskattades av syrrans själv. Med all rätt! Metoo, du vet. 😉

Vid parkering samt vattendepån.

Ni behöver inte vara oroliga. Pingu fick gå ur bilen och lufta tassarna.

Släktfotografering pågår.

En till släkting, Lowa. Så vacker!

Zafir spanar på släkten. Man kan säga att han var inte speciellt tyst under dagen. Det hördes när vi kom... om man säger så.

Det tog fyra timmar (!) innan Zafir för en liten stund blev helt tyst. Annars hade hans gnyende och gnällande gått i vågor av intensitet.

Under kennelträffen bjöds det på rolig rallyaktivitetstipsrunda, go´fika samt trimtips och förstås släktfotografering. Det fanns ett välfyllt prisbord (tipsrundan), så nu äntligen har jag och Zafir en riktig "spanielvisselpipa". 😊
    Jag testade jaktlydnadsinkallningssignal med den efter vi kom hem, och oj vilken fart det blev på Zafir! Full fart till mig, och ned med rumpan till sitt i ett huj så dammet yrde. Jag tror nog att kennelmamma Elin körde visselpipa på valparna, och Zafir kände igen signalen (annat ljud än den visselpipan jag hade sen förr).

Hmpf! Den där trevliga inkallningsreaktionen efter visselpipan var visst bara ett nyhetens behag, typ. Två dagar senare så var den reaktionen puts väck! Så antingen nyhetens behag eller så har jag - åter igen - mycket metodiskt fördärvat jycken. 😏

Bilderna här nedanför från kennelträffen är tagna av kennelmamman Elin Söderlind.

Hela gänget!! 😊 Lite pinsamt, men jag försökte komma ned på huk/knä, men det gick bara inte. Själva knäböjarfunktionen är liksom ur funktion.

Kullsyskonen Mindie, Mello och Zafir (Marvin i stamtavlan)... som lipar åt fotografen. Hehe! Eller lipar han åt min tjocka, feta mage? Eller åt att hans matte inte kunde sätta sig ned...? Fnys! Om (!) jag skulle satt mig ned, så hade han garanterat passat på att dra iväg mig när jag inte har full styrka att hålla emot hans envishet att sniffa syrrans rumpa. 😉😊

Rallylydnadslek. Synd att det inte riktigt syns hur fint Zaf faktiskt sitter och glor upp på mig (läs: godbiten i min hand).

Ja, det var ju lite skojig lekstuga. Här skulle man balansera en dummy på huvudet medan jycken går tjusigt fot intill ens sida. Det gick sådär. Ja, alltså balanserandet av dummy. Jycken gick förvånansvärt bra fot. Kanske alltid ska balansera en dummy på huvudet för att få till linförigheten! 😊😊

Lekrally pågår.

Tjusig tårta som också var väldigt god!!

Fikadags hos sanna hundägare där jyckarna ligger utslagna här och där.

Sötvalparna!

 

Agilityträning!! 😊😊😊

Äntligen blev det dags! 😊

Senare på kvällen efter kennelträffen åkte vi till brukshundklubben. Så här skrev jag på Fb:

"Ikväll körde Zafir första agilityträningspasset sen anno 1896 ... kändes det som 😉 (mer sanningsenligt 20 juni). Vi båda tyckte det var lika kul!! 😊 Han satte både höger- och vänsterslalom på första försöket. Han trampade kontaktfält som aldrig förr. Han skuttade hopphinder o forcerade tunnlar samt däck. Inget nosande alls.Vi slutade medan vi var som bäst. 😊😊"

Innan vi åkte hem så testade jag den nya visselpipan igen. Zafir kom rusande som ett skott och satte ned rumpan i ett huj och såg sen så där lycklig ut som bara en spaniel kan.

 

Vardag varje dag fast ibland är det helg

Först blev hundarna glada för vi skulle gå en skogspromenad... Men!! Vad gör du matte? Börjar fixa med stege och fönstertvättargrejer.

Om fönstret blev fint? Tja, med tanke på att jag har stor ovilja mot att klättra på stegar så blev det helt okej (tycker grårandigt är snyggt 😉 ). Helst med tanke på mina två motton: "Det är aldrig för sent att ge upp." samt "Skjut alltid upp allting till i morrn... eller nån annan dag." 😊 Observera att jag tvättade enbart sovrumsfönstret, resten väntar fortfarande på sin rengöring.

Det blev sen skogspromenad...

Blir hela tiden impad av Pingu som hittar nya godisstenar vart man än går.

Den här stigen har vi inte gått på år, men godisstenar finner man ändå.

Dagen efter, som också var en helt vanlig vardag...

... fick jag infallet att ta en tur bort till Waxholms BK

Började med att ta en promenad till hundbadstället.

Blev (åter igen) förvånad att badkruke-Pingen gick längre ut än simmar-Zafir.

Zafir var denna kväll mer intresserad av nåt vid strandkanten än att simma runt.

Nä, men vad ovanligt!! *ironi* Pingen har hittat en godissten!!

Vad jag gillar denna trollskog! Kan inte se mig mätt på den här bilden.

Hm? Undrar vart den här stigen leder..? Zafir och Pingu spanar nyfiket, men också lite pirrigt spännande. Kan inte riktigt se mig mätt på den här bilden heller.

Samma godissten, men från två vinklar.

Jo, anledningen till detta ryck att åka bort till Waxholms BK var för att testa Zafirs agilitytalanger.

Alltså, jycken var helt galen!! 😀😀 Han flööööög över hindren (låg höjd) som en antilop i medvind! 😊
   Det ska bli intressant att se på onsdag på Sommarcupen hur han kommer vara där; gamla vanliga nosjycken eller nya racer-ESS:et?

Självklart fick även Pingu köra agility.

Jaha, nu efter Zafirs agilityvila och allt känns så bra, så kommer väl hundarna dödens dö i algförgiftning (eftersom de fick bada i havsbadet innan) när de äntligen fick lite fart under agilitytassarna. //Hundhypokondrikern 😉

PRESS-STOPP!!!

Endast för er nyfikna hur det gick för Zafiren på Sommarcupsfinalen...

En lite småkär Pingu på Sommarcupsfinalen 2018. Men skam den som ger sig. 😉
Zafiren var förstås "lite" nosig, men som sagt, skam den som ger sig. En vacker dag, så!

När jag nu i alla fall håller på så bjuder jag även på Sommarcupsprisutdelningsbilderna.

X-Small: Eva med Iza och Zepp. De lyckades få samma poäng, men Iza hade flest vinster.

 Eftersom vinnaren i small-klassen inte var där så blev det ingen bild på Ann-Sofi och Elli.

Medium: Tyra och Tryffel men just här på bilden med Siri (prisutdelares hund).

Large: Malin och Eo.... som inte syns alls, men vann gjorde hon! 😊
Men frågan är: Vad tittar Tomas på?😉

X-Large: Vera och Lykke, som är lika nyfiken som prisutdelarna vad som finns i påsarna. 😊
Och Tomas står fortfarande och spanar efter nåt väldans spännande. 😉

Applåder till alla deltagarna!! 😊
Lykke kollar fortfarande vad som finns i påsarna... och Tomas har nu bytt intresse. 😉

"Du väljer väl rätt prylar, matte?", undrar Lykke.

För er nyfikna som undrar så kom Pingu på en ganska hedrande fjärdeplats, ett ynka poäng från bronsmedaljen. Attans! 😉

Ja, ja, lugna er! Jag ska berätta vilken plats Zafir kom också...

Fast han bara var med vid två tillfällen - och diskade sig i alla fyra loppen - så blev det en tolfteplats. (Man får poäng även när man bara deltar)