Agilityläger på Österåkers BK

Allra först (innan jag glömmer bort det) vill jag tacka alla inblandade - ingen nämnd, ingen glömd - till ett mycket trevligt och lyckat agilityläger!! Vi borde göra om det nästa sommar.

Fredagen

Det hela inleddes på sen fredagseftermiddag med en agilityfemkamp. Vi blev indelade i två lag som sedan kämpade för sin heder. ;) 
    Nu ska vi se om jag kommer ihåg grenarna...

1. Skojklass (typ Snooker eller Gambler fast inte riktigt); ingen förutbestämd bana utan istället har hindren olika värde (vissa hinder gav även "bonuspoäng") och man ska försöka samla ihop så mycket poäng som möjligt på 45 sekunder. Endast korrekt utförda hinder räknas. "Högpoängshinder" får inte tas fram och tillbaka eller rättare sagt: man fick inget för det.
2. Stafettparallellbanor inkluderat två svårighetsgrader; två (eg. fyra) identiska, kortare banor där en kamptofs var istället för stafettpinne.
3. Tunnelrace med lånehund; lagets hundar bytte förare i tunnelracet (bana med enbart tunnlar).
4. 24-pinnars slalom; poäng = antalet portar jycken forcerar.
5. Stafettbana (kortare, rak hinderkombination med en stolpe "på slutet" som föraren skulle springa runt. Observera! Föraren skulle under hela loppet klämma en ihopvikt tidning (lokal-blaskan) mellan benen och samtidigt svinga en kamptofs i luften. 

 Som vanligt var jag förstås sen till brukshundklubben, men det blev ju absolut inte så mycket bättre av att när jag skulle greppa nyckelknippan och åka iväg.... så var den puts väck!! *suck* Vi talar nu om jobbnyckelknippan, så paniken steg vartefter jag letade. Samtidigt försökte jag febrilt minnas vad som hände kvällen innan då jag bevisligen hade den i min hand (vilka kläder jag hade på mig osv). Det jag mindes bäst var min tanke att inte lägga den i matkassen (hade handlat på ICA) när jag kom fram till bilen och lämpade av plastpåsen i baksätet.... men var la jag den då?!!!! 
    Jo, jag la den i väskan (!). Precis som jag borde. Alltså på ett utav ställena jag letade allra först. Den fjärde (!!) gången jag känner och klämmer utanpå väskan så känner jag en större klump i den - nyckelknippan - men de tre gånger före då jag kände i väskan så var den "inte där". Öh! Hur går sånt här till egentligen?!!

När jag sent omsider släntrar bort mot agilityplanen, så börjar det duggregna. Nej! Jag vill inte, jag vägrar att åter bli blöt. Det räckte liksom med vätan från onsdagens Jouni-kurs! Så jag vänder mitt på appellplanen, och går tillbaka till bilen för att hämta regnkappan och byta till gummistövelskorna samt tar med paraplyt. Väääägrar att bli blöt.
    "Ska jag orka gå och byta tillbaka till "de vettiga" skorna med mindre halkrisk?", funderar jag efter att ha memorerat banan, och beslutar efter lite velande: "Nä, det här är ju inte "på riktigt". Det är ju bara på skoj. Jag tar det lugnt, så jag inte halkar." Ha! *hånfullt*
    Nej, för när det är skojtävling då kan man inte halka. Då förvandlas ju halt gräs till världens bästa halkfria underlag. Duh!! Dumskalle! Dumt beslut.

I striden hetta, så.... ja, jag halkar till ordentligt. Får högerbenet (där mitt dum-knä sitter) under mig. "Helvete! Helvete!!", morrar jag där jag ligger i det våta gräset. Jag brukar inte svära. Men jag var så fördömt arg att mitt (ibland) onda dumknä var utsatt igen. Jag kommer upp på benen och haltar sedan av planen. "Det är okej.", svarar jag på mina klubbkompisars oro. "Jag behöver nog bara röra på mig, så jag inte stelnar till."

Sen gick jag till bilen för att byta tillbaka till de skorna jag först hade på mig. Skorna som jag borde haft på mig hela tiden; utav två onda ting (bli äckligt blöt eller skadad) så hade man valt det mest dåliga. Dumskalle!!

Efter vilan under rörelse, så märker jag att det är inte knät som var illa utan det var vaden samt fotleden som fått sig en "törn". Det gick sen alldeles utmärkt att fullfölja femkampen. Jiipppiiii!! (Sedan väl hemma så återbekantade jag mig med min vän från förr, Voltaren.)

Hur gick femkampen, då? 

• Ja, den första grenen vet ni ju redan hur det gick. Ajjj! Aj! *halta, halta av planen*

• Inför stafettparallellbanan var jag lite orolig för just det där med överlämnandet av "stafettpinnen" (kamptofs), men det grejade sig utan minsta problem. Jag tror att Pingu knappt ens märkte att en rolig kamptofs rörde sig kvickt "över hans huvud".

• Vid tunnelracet fick jag låna söta och duktiga Zimra. Ja.. hon är alltså jätteduktig med sin riktiga förare. Nu så for hon in i fel tunnelingång ett flertal gånger, men det var bara att göra om igen (men förlorade massor med dyrbar bantid).

    Linda fick köra Pingu x 2 lopp (eftersom vi var en man kort gentemot motståndarlaget). Det gick jättebra... tills Pingu fick för sig att "mingla" med de andra hundarna. *suck* Samtidigt som jag skämdes lite, så tänkte jag faktiskt även: "Ja, nu förstår ni hur jag har det." ;) "Det är ju jobbigare att jaga tillbaka honom än att köra!", pustade Pingus låne-förare när hon återlämnade honom till mig. :) 
    Eftersom de blev tvungna att bryta (jag skäms) och för att få någon sluttid på det andra loppet, så fick jag åter köra Zimra. Loppet blev typ en repris på det förra; hund i fel tunnelingång vid samma ställe åter igen.

• 24-pinnarsslalom. Eftersom vårt lag var en man mindre så blev det att Pingu fiick köra två gånger, vilket var ett dumt drag. Vid första försöket så lyckades han bara ta en endaste port (!). Sen drog han. Han var inte alls koncentrerad, vilket jag borde ha sett redan innan jag skickade iväg honom; med andra ord helt mitt fel. När det sen var Pingus tur igen, så förbättrade han på sin resultatstatistik med... 22 portar (cirka).

• Stafettbanan med tidning och svingande kamptofs. Detta som först verkade totalt omöjligt gick lättare än jag trodde. Det var på ett hår när att vi vann detta. "Jag skulle ha kunnat springa på mer", ångrade jag bittert efteråt.

Vi hade vunnit två grenar var i femkampen, och i för sig vann det andra laget även den sista grenen.... "Men det fuskades vilt där!!", avslöjade domare Malin, så slutresultatet blev istället oavgjort i vår roliga agilityfemkamp.

Lördagen

Nästa dag, lördag morgon, så var voltaren samt knäskydd på - och de riktiga skorna (!).Om jag hade haft ett fotledsskydd så hade även det varit på plats. Så fit for fight ;) var Pingu och jag på plats för två dagars agilityträning.

Pensionärerna Spirou och Linus var förstås också med, men som just pensionärer. Här är det vätskepaus.

Lägerdeltagarna var uppdelade i två huvudgrupper: klass1-2 samt klass 3-ekipage. Stursk som jag är (nja) så hade jag valt min klass 1-hund till klass 3-ekipagegruppen. Jag resonerade hellre utmaningar som jag kan förenkla än för lätta kombinationer som jag kan i och för sig försvåra. Jag tror att det var ett smart drag.
    På förmiddagen körde vi två roliga och knepiga hinderkombinationer varav den ena var en verklig utmaning; med andra ord, vi fixade den inte. Att Pingu helt plötsligt inte kan slalomet gjorde ju inte saken så mycket lättare. Han som annars har varit så säker på det (i hans mått mätt, typ). Pingu gick hela tiden (typ) upp i frustrationsvaffande. Undrar varför? Man börjar ju fundera på alla möjliga orsaker (smärta, för svår hinderkombination, för hög störning runtom osv).

Spirou och Linus väntar utanför klubbstugan medan matte fixar lunch - till sig själv. Hehe!

Två svultna pensionärer på behörigt avstånd medan matten glufsar i sig sin lunch.

"Det här är för bövelen sååååå orättvist!!!", protesterade de båda med upprörda blickar och ett å annat uppfordrande vaff samt bjäbb. Ni får själva lista ut vilken hund som vaffade och vilken som bjäbbade. Nu ska ni inte inbilla er att de högljutt protesterade i ett, utan denna matte var smart (?) nog att när de var tysta bjuda på lite leverpastejbitsök runt dom.

 Efter lunchen så körde vi i vår grupp en EO-bana (om jag hörde rätt, EO = European Open). Den var svår, men rolig. Alltid kul när man känner att det inte är helt omöjligt, men att man måste kämpa för att lyckas. Vissa delar var dock "helt omöjliga" - för oss, alltså.

Lördagens övningar utfördes i vackert sommarväder.

Denna syn möttes jag av när det var dags att åka hem. En djupt snarkande Spirou. Det ser faktiskt ganska mysigt ut.

En alldeles nyvaken Spirre.

Det jag var mest glad och nöjd över efter dagen var att jag faktiskt kunde köra bus-Pingu medan andra hundar körde samtidigt runtom. Alltså inga rymningar eller publikmingeltjafs. Tänk att det tog två år - minst - att lyckas med det.

Söndagen

Tråkigt nog så regnade det på förmiddagen. Jag gick mest runt med paraplyt över mig. Vägrar att bli blöt igen. Onsdagens kurs hade fortfarande satt sina spår av avsky mot det blöta. Efter nån dryg timme så bestämde vi oss alla för att ta en tidig lunch istället. Det var ett bra drag, för sen slutade det att regna. Dock blev det rackarns kvavt, men det var helt okej.

Under tiden vi väntade på att vår grupp skulle bli fulltalig, så fick jag idén att träna Pingus starter.
    När han och jag går fram till en aglitystart så går jag fram för att köra agility - Pingu drar oss fram mot första hindret för att.... nosa alla spännande lukter som finns i doftparadiset framför första hindret. Vi har liksom inte samma mål, om man säger så.
    Jag funderade på om jag kan försöka att förändra hans förväntningar (som ju är luktfläckarna). Fick idén att när han ser på mig, det vill säga släpper nosen från luktfläcken och tar kontakt, så belönar jag med vår speciella "tävlingsboll" (istället för min vanliga godisbelöning).
    Pingu fick faktiskt genast en helt annan förväntan när vi typ punktmarkerade "agilitystartingångarna". Han kollade förväntansfullt på mig och inväntade "Yes!" och bollbelöningen.
    Jag testade olika platser på banan; att de var starthindret. Jag var (är) fullt medveten om att det funkar bara om luktfläckarna inte är alltför intressanta. Jag menar, vad är en simpel boll mot en "hög" högintressant luktfläck?
    Fast ändå så kan det nog vara bra att försöka byta (bryta) Pingus (invanda) förväntan inför starten.

En alldeles purfärsk bild från agilitylägret: Pingu skuttar EO-bana. :)

När alla hade släntrat in så byggde vi upp årets SM-finalbana (large, individuellt). :) Jag menar, ska man träna så ska man göra det ordentligt. :) 
    Pingu och jag diskade oss typ tusen gånger (nja, lätt överdrift) på banan, men faktum är att det är inte långt till att klara - hjälpligt - av det. Men som nivån vi är på nu, så ska vi inte klara det. Konstigt vore ju annars.

Hur gick starten då?
    Jo, det nosades. Fick mer eller mindre draaaa upp nosen med hjälp av en lockande targethand framför nosen på honom. När han såg på mig, så belönade jag med bollen. Vi gjorde om... och visst nosade han då mindre? Väl?
    Att jycken sprang in i fel tunnelingång, eller skuttade precis som jag visade (vilket ju var fel) eller kutade in i tunnel när det var balansbommen det gör mig ingenting, men att han tvärnitade vid en luktfläck mitt på banan stör mig. Jag fick knappt honom därifrån. Visst, det var där jag/han strulade med tunnel v.s. balansbom; det är när det blir fel som han bryter agilityfokuset och istället ägnar sig åt annat.

Och nu händer det som jag absolut inte ville skulle hända. När jag faktiskt blir gramse på Pingu för att han vägrar släppa "nos-och-lukteriet", så råkar Qvick med matte gå förbi banan för att ta sig till parkeringen. Pingu ser dom och rusar dit. Jag gormar, Qvick och hans matte gormar samt Pingu gormar med. Ett nätt litet en-sekunders slagsmål senare så är allt lugnt igen. Och jag fortsätter med att träna den sista delen av banan. Envis som en... varg... eller nåt. Pingu och jag fixade den till slut.
   Men det är välan då typiskt! Jag som var så glad att jycken hade skött sig hela helgen. Buuuuu! Att man ska behöva åka däriftån med en något dum känsla i magen...

Sen när Pingu skulle hoppa in i bilen, så var han sur på/osäker mot Spirou. Detta händer lite då och då efter att han har varit ute på egna äventyr (tränat eller bara varit på promenad) och ska hoppa in i bilen jämte Spirou. Det var lite "mitt fel" i söndags, jag var trött och orkade inte med hans eventuella tjafs, så jag bara lyfte in honom, och då kom han väl lite väl "fort på" in i bilen samt mot Spirou.
    Medan jag fortfarande hade hand på honom, så kände jag hur han mullrade och ut åkte han i ett huj och han fick sig en utskällning. Vi båda lugnade ned oss i ett par sekunder, sen gjorde vi ett nytt försök (men lite lugnare) och då gick det hur bra som helst.

Lite tråkigt dock att en rolig och trevlig helg skulle sluta med surt och tandagnissslan.

Men det viktigaste...
    Vi hann hem precis i tid till Wimbledonfinalen!! :D

Epilog

Senare på kvällen fick jag en aha-upplevelse. Okej, nu skriver jag på slak lina men... och missförstå mig inte, snälla! Det är ju tack vare mina klubbisar som jag har kommit så här långt med just det här; utan er hade jag ju inte kunnat träna det - för det är ju ni som har tilllgångarna. Ja, jag har ju det inte, hur jag än letar i mina träningsatteraljervrår. Jag behöver er!!
    Men.. vad sjutton menar du? Vad letar du efter i dina vrår? Fattar inte!! Jo, nu kommer det... men snälla, missförstå inte! ... men visst råkade jag komma in till fikapausbordet ett par gånger precis när det pratades/nämndes... det maaagiska ordet.... ja, nu kommer det... löptik. :) :) 

Ja, jag vet ju inte. Jag ville heller inte fråga där och då. Rädd för att missförstås och så glömde jag faktiskt bort det lite då och då, men var det möjligtvis så att en viss liten söt dam löpte?
    Det skulle vara så intressant att få veta om det fanns löptiksdoft i närheten och det gick så bra att köra Pingu ändå under den mesta tiden över hela helgen?
    Var det löptiksdoft som fick Pingu att välja att rymma under tunnelracet till just den platsen? Var det därför han stannade upp i SM-banan? Var det därför han blev så gramse mot Qvick och svarade upp?
    Jag vill absolut inte ha nån slags syndabock. Nej! Nej! Neeej! Jag är bara nyfiken. Det är allt. Jag vill lära mig. Jag vill få erfarenhet. Jag vill att Pingu ska få erfarenheten och kunna lära sig.

Jag funderade i skogen om alla händelser under helgen. Vad hände på fredagen? Pingu rymde mot bortom containern. Jag stod på andra sidan och försökte hålla en låg profil så att inte han skulle springa tillbaka till mig, så jag såg inte vad han pysslade med därborta.... Men då höll jag ju den eventuella söttjejen. Hm? Eller gjorde jag det? Pingu sprang mot mig en gång, och jag "marschade" bort honom, men då hade jag väl inte.. Eller? Fick jag henne lite senare? Tänk att jag inte kommer ihåg. Jag hade henne definitivt under deras andra tunnelrace-lopp då det (tydligen) var hopplöst att få tillbaka honom.
    Och på lördagen, då körde medium-hundarna för sig, men inte alls långt ifrån hinderkombinationen där vi körde. Jag gick förbi flera gånger...

Tävling i vem som koncentrerar sig mest. ;)

    
    Äh, som ni märker får jag ingen rätsida på händelserna. Men nyfiken är jag. Egentligen har det ingen betydelse för min relativt nya upptäckt är att det spelar ingen roll om jycken verkligen löper eller inte; det är doften - oavsett.
    En annan viss liten söt dam var ju med på söndagen - och hon är ju kastrerad. Fast det bryr sig inte Pingu om ett skvatt: "Hon är bedååååårande!!", visar Pingu envist och försöker rymma efter henne. Vilket även var på gång när vi var och tränade på WBK i torsdags. När Pingu och jag körde en hinderkombination precis i närheten där töserna var, så kunde han inte hålla tillbaka sina lustar, men envisa Kärran var framme; det bara skulle gå att träna där bredvid - och det gjorde det också. 
    Lite senare tänkte Pingu rymma/spåra efter dom. De hade redan åkt hem, men alltså en ganska lång tid efter de hade åkt iväg så såg Pingu sin chans. Det var typ i sista stund jag fick hejd på honom. Vissa saker glömmer han då inte, pojkvaskern!! ;) 

Kurs för agility-SM 2015-vinnaren Jouni Orenius

En klubbkompis undrade i april på hemmaklubbens Fb-sida om det var fler som var intresserade av att gå kurs för den här killen, Jouni Orenius, som senare visar sig vinna årets agility-SM, largeklassen, individuellt. Jag får väl erkänna att jag kände faktiskt inte igen namnet. *skäms lite* Fast å andra sidan så florerar jag mig inte riktigt i klass 3-kretsar. ;) Eller så är jag väldigt oallmänbildad i agilitykunskap! :)

    Eftersom jag kände mig så osäker om jag verkligen skulle kunna ta ledigt från jobbet så där i semestertider, alltså i början av juli då Jouni kunde komma till oss (i april var jobbets alla semestrar inte fastställda). Jag vågade inte chansa att tacka ja samt då eventuellt riskera bök att hitta någon annan som vill ta över min bokade plats; att bara kasta bort en ganska ansenlig summa har man liksom inte nån större lust med. Så jag tackade nej till kursen... 
    .... vilket jag mycket bittert ångrade sen när det uppdagar sig att det är ju jag som har semester då kursen skulle vara. Att han sen som sagt gick och vann SM gjorde ju inte heller min bitterhet på något vis mindre. Jag funderade på om jag skulle fråga om man kunde gå som åhörare, men var ändå lite osäker om jag verkligen ville utsätta mig för det. Jag menar, är man där så vill man liksom få köra!

Jag velar fram och tillbaka... och plötsligt en kväll när man kommer hem och slår på Facebook så upptäcker man att ett par timmar tidiage så har stackars "Springer-Jennie" slängt ut frågan i vild desperation om nån har "en hund till övers, helst nån i springer spaniel-modell" som är villig att låna ut till henne, för hennes bägge hundar var - så olyckligt otimat - inte fit for fight att gå kurs.
    Gissa vem som slängde sig på datorn!! :)  

   Det var ju fler som var snälla nog att villigt låna ut sina telningar. Så jag höll tummarna att Jennie skulle nappa på min slyngel-Pingu, fast samtidigt kände jag att det var lite orättvist att  liksom sko sig på hennes olycka, men jag tror nog att vi båda kom fram till en bra deal som gagnade oss båda; hon fick en "Robin a´la 3 år-look-a-like" att gå kursen med, så hon fick ut så mycket som möjligt av tips och råd anpassat till sin egen hund och jag fick gå kursen. :) :) 

Robin, 6 år och Felix, 11 år, fick istället lite surt vara hejarklack till slyngel-Pingu. De både tycker dock det är roligare att få köra agility själva. "Nedrans!!", muttrade de lite besviket. Men lugn! Ni ska snart få börja köra igen. Vänta bara, grabbar!!

   

 Förutom mina egoistiska tankar, så ville jag också liksom "pay it forward"; jag minns ju ännu väl hur glad jag blev när jag fick det generösa erbjudandet av Rosie att få låna Sheena till kurs samt Sommarcup när min Gromit hade gått och dött så där dumt vid fem år ålder, och även att jag så vänligt - och mycket spontant på plats - fick låna Malins... Eo... (för visst var det Eowyn? Äh, alla border collies ser precis likadana ut ;)) när Pingu ännu var alldeles för ung för den lite för avancerade kursen.

Ja, men ni ser ju!! Jycken sitter fint och lugnt kvar medan Jennie "torrgår". Inget springa iväg och nosa där inte!!

Så på tisdagen körde Jennie med låne-Pingu, och det gick hur bra som helst... Nästan för bra. ;) Ja, det är alltid en risk att låna ut sin odåga till hund; tänk om jycken går så mycket bättre med nån annan än sig själv. Ja, så blev det ju! Pingu har nog aldrig någonsin varit så fokuserad, så "onosig", så utan "frustreringsvaffande", så hindersäker och så mycket spring i benen samt att han tog gungbrädan varje gång utan någon större tvekan.
    Tala om att man samtidigt som man känner en stolthet och glädje att få se sin hund på avstånd live in action även känner en "rub-it-in"-känsla; att man själv inte är tillräckligt bra handler för sin egen hund.

"Nä, här intill min nya matte sitter jag tyst och snällt och bara väntar. För så gör man!" Jasså! Nu minsann "otåligt- och frustrationsvaffar" man inte, och/eller flamsigt rullar sig i gräset som värsta odågan!!

Fast å andra sidan... Jycken kan sin "gamla matte" utan och innan; sannerligen inget "nyhetens behag" där inte samt man har ju inte samma förutsättning till att kunna/orka kuta på som idrottsläraren samt mycket hundhandlingsduktige Jennie; det märtes att agilityhandlingen samt hundvanan sitter i benmärgen!
    Samtidigt så kände jag, då jag nyfiket kikade på, att "kan hon, så kan jag"...
    Haha! Ja, så kände jag tills jag mycket senare på kvällskvisten (vid 22-tiden) åkte tillbaka till klubben för att själv testa banan. Det var ju stört omöjligt, ju!! Alltså blindbytena var totalt omöjliga att få till. Jag menar, när man - trots man kutar det värsta man kan - så ser man i ögonvrån hur hundskrället kommer ifatt. Då går det ju inte att blindbyta, ju!! Jag fick till det en (1) gång... när jag "fuskade" och började vid hinder nummer 2.
    Pingu vaffade i frustration på mig lite då och då för att jag "är dum och otydlig" (eller nåt). Det dubbla blindbytet mellan hinder nr 15 och 16 var även det totalt omöjligt.

Alltså blindbytet mellan hinder nr 4 och 5; totalt omöjligt. Tunnelsäkerheten mellan hinder 12 och 13 satt som en smäck varje gång med Jennie; inte en endaste gång med mig. Pingu bara vaffade "irriterat" på mig: "Jag fattar inte!!", och jag blev överrumplad för han brukar faktiskt ha tunnelsug.

Okej, för att vara lite snäll mot mig själv...
    Vi fixade slalomingången, och skikthandlingen till tunneln direkt därefter, samt "S-krumilurerna" vid hinderkombinationen 22-24 satt vi klockrent - varje gång.

Här är filmsnuttarna från tisdagens kurs.
Förutom alla duktigheter är det lite roligt att se hur Pingu ett par gånger - kvickt som attan - även kollar in mig och publiken under tiden han skuttar agility. "Vadå? Man kan väl göra flera saker samtidigt!!"

På onsdagen var det min tur att handla min egen hund.. Jag kände pressen...

    Efter första rundan (man delade upp banan i mindre sektioner) så kände jag mig ärligt talat något nere. "Han tycker nog att jag är värdelös; att jycken borde istället ha gårdagens handler permanent!", tänkte jag faktiskt lite bittert och surt. Det blöta och urtrista regnvädret förbättrade inte sinnesstämningen. Jag menar, man vill ju visa sig duktig, ju!!

    Fast så här efteråt ska jag vara nöjd över att kombinationen 1-6 faktiskt funkade alldeles utmärkt. Speciellt mellan hinder nr 1-4. Ja, jag blev ju hela tiden ikappsprungen vid hinder nr 6, så något blindbyte var det inte tal om. Däremot så körde vi ett "bakåt-bakombyte" (eh?), som fick bli nödlösningen.

    Just detta "bakåt-bakombyte" tränade vi på idag på Waxholms BK, vilket var välbehövligt eftersom Pingu inte riktigt förstår helt säkert vad jag vill, men jag är helt övertygad om att vi kommer att greja det. Det är kul med nya utmaningar!!

Att hinna visa hinder nr 4 samtidigt som man vet att man har bråttom till att kuta bort till hinder nr 7 för att hinna visa där, var en "nätt liten" utmaning!! :)

 Efter andra rundan kändes det bättre. :) Jag hade vaknat till...
    Just det! Det har jag ju inte berättat; kursen startade redan klockan 8. Inte en tid som passar mig, om man säger så. Gårdagens kursstart klockan nio var liksom tidigt nog. :) ... och att handlern är vid ett vaket tillstånd är nog det minsta en agilityhund kan begära, och så belönade jag nu med den speciella "tävlingsbollen", vilket jag inte gjorde vid den första rundan.

    
    Jag blev mäkta förvånad - och glad - att Pingu klarade av den ganska svåra slalomingången - som (då) inte var svår alls!! :) Visserligen strulade han sen mitt i slalomet, men... äsch. Petitesser!!

    
   Jag blev dock ganska besviken över att Pingu idag totalvägrade gungan, som han tog klockrent (typ) dagen innan med Jennie. "Gör jag nåt? Gör jag nåt som stör Pingu? Och i så fall, vadå? Är det jag som sabbar Pingus gungforcerande?", funderade jag.

    Vi skippade gungan, och koncentrerade oss istället på bakombytet mellan hinder nr 14 och 15 och sen försökte få in hunduslingen i tunneln (nr 16), vilket var ganska omöjligt. Vi testade med bollen osv. Jag gillar Jounis tänk att "kvickt" plocka ned svårigheter till mindre bitar för att det ska bli tydligare för hunden vad vi är ute efter (och för att kunna belöna) samt varefter hunden blir duktigare/fattar bygga på kombinationen gradvis (bakåtkedja). Ja, med andra ord som man gör när man tränar/lär hunden.

Vi börjar tredje rundan där vi slutade förra, och plötsligt så forcerar Pingu gungan utan minsta tvekan - och han fick flera godisar som belöning (fast jag egentligen inte skulle stanna upp där). Jag tror nog att instruktören tyckte det var bra gjort

    
    Efter den tredje rundan, så kändes allt helt okej, fast jag fastnade ordentligt mellan hinder nr 18 och 19. Att nåt så enkelt kan vara så svårt!!! Jouni ville att jag skulle testa att köra ett "halvframförbyte" efter nr 18 som istället övergår till blindbyte och sen framförbyte efter nr 19 och kuta mot balanshindret. Detta för att slippa springa baklänges så många steg mellan 18-19-hindren. Alltså, det där muskelminnet sitter ibland i som en fastnaglad.... ja, jag vet inte vad?!!!

    Kan tillägga att jag faktiskt - till slut - fick till det när vi tränade idag på Waxholms BK - och även spegelvänt. *mycket stolt* :) Envisast vinner!!.

 

Den sista delen av banan var det inte så mycket att nöta på; Pingu och jag fixade kombinationen 24-25-26 helt ypperligt. Faktiskt hela kombinationen 20-26, med lite tvekan och "darr på handen" (var är den där tunneln egentligen?) mellan 20 och 21.

Slutord.

   Några saker jag tog till mig/vill komma ihåg:

• Timingen i blindbytena; att redan när man är på väg att passera hindret "fälla ut" den andra armen/handen. Lita på att hunden följer armen (du har ju hunden för ett par sekunder bakom ryggen). Det funkar faktiskt!
• Grundträna. Bryt ned till småbitar för att gradvis avancera. Självklart! Behövs både för dig själv och hunden. Vill nån gång få till det där dubbla blindbytet! *önsketänker* :) 
• Tänk att jycken klarade av skikthandling och de svåra in- samt utgångarna från slalomet!! 
• Tänk att instruktören uppmanade att utmana och flaxa med armarna när det ekipagets jycke hade tjuvstartat ett par gånger, alltså lite av min egen "anti-tjuvstart-tro". Ökade på mitt självförtroende.
• Före tävling nöta/träna det du är bra på - för att höja självförtroendet!

Jo! Jag har nog aldrig sett mina klubbkompisar ta i så för kung och fosterland för att springa och hinna med. :) 

Jag gillar Jounis handling. Agilityn blir ett enda långt, mjukt flyt, liksom; mer som en dans som virvlar runt, över, och igenom alla hinder. "Dansen" ser nästan vacker ut.... 

Hm? Apropå det; alltså, de där mörkbruna ögonen... :)

Det trevliga agilityfolket! Alltså, de allra, allra flesta!! :)

Ja, efter gårdagens otrevliga blogginlägg krävs det en motvikt. Basta!!
    Anledningen till min outburst igår var att bägaren skvättade liksom över, och vips så poppade gårdagens inlägg, som hade legat och pyrt och luktat illa en längre tid i lönndom, äntligen (?) upp ur sitt dunkla sidohörn. Så nu är det över.

De allra flesta agilitymänniskor är väldigt trevliga. Det tråkiga är... att man tar liksom dom för självklart; de liksom inte märks lika mycket som "de andra", de som har ett o framför sitt adjektiv. (Öh? Nu kom plötsligt gamla skolgrammatikminnen upp till ytan!!)

1. Först ut i katogorin trevligt agilityfolk är klubbkompisar. De som spontant bildar värsta hejaklacken och ger stående ovationer när jycken klarar av det där som den har haft svårt för en längre tid. Ex. När Spirou ibland faktiskt rusade igenom den platta tunneln - utan att först stanna kvar en stund för lite mysigt och frivillig "tunnelsläprullning", och det ropas i kör ett herrans öronbedövande "JAAAAAAA!!!" från läktarplats.
    De som spontant undrar om ens träning, hjälper till och ger tips och råd, och ibland lånar ut sin hund till kurs och/eller Sommarcup när ens egen har gått och dött eller när "den istället för" ännu är för ung. 
    De som hejar på en när man råkar mötas, de som alltid bjuder in en, fast man ibland har olika åsikter om stort och smått.
    De som retas så där varmhjärtat och skapar familjär teamkänsla.

2.  Nu kommer vi till den uttre kretsen av det trevliga agilityfolket..
    Alla ni domare och instruktörer som gör allt i er makt för att agilityn ska bli en trevlig upplevelse för alla inblandade, hund som förare samt även för framtida eventuella segrar, vilka de nu än månde vara; vinstlopp, SM-seger eller att jycken äntligen vågade skutta igenom däcket.
    I tidernas begynnelse, då jag som riktig rookie tävlade med min mellanpudel Baloo, som tyckte att alla okända däck (dvs alla förutom de på hemma- eller grannklubben) var hiskeliga hemska tingestar som nafsar honom i rumpan.
    Ja, jag råkade en (1) gång på träning hemma skicka honom alldeles för snett mot däcket, men som sagt, däcket hemma (och på grannklubben) fick sedan hans "förlåtelse", men de okända däcken på bortaplan.... Nä! De skulle alltid först noggrant inspekteras!!
    Med andra ord så diskade vi oss alltid på grund av för många vägran vid däcket (som vid den tävlingssäsongen alltid var typ andra eller högst tredje hindret. *suck*
    På den tiden var man tvungen att gå av banan direkt efter disk. Tala om ingen träning på banan!! Jag var - och är fortfarande - evigt tacksam över alla de domare som insåg problemet, som hjälpte mig, som ropade tillbaka mig när jag moloken var på väg att lämna eländet, som avbröt tävlingen för att hjälpa ett för dom helt okänt ekipage att övervinna det som för tillfället verkade helt hopplöst - både bokstavligt och bildligt talat.

3. "Agilitypudelkvinnan" som gick fram till mig, för henne helt okänd, och peppade mig att våga stanna kvar på banan - trots disk - för att övervinna Baloos däckfobi. Alltså fast domaren inte varit behjälplig. Evigt tacksam, minnet glädjer mig fortfarande fast det nu är 20 år sedan.

4. Tjejen/kvinnan som spontant kom fram efter ett "Spirou-rullar-sig-frivilligt-och-har-det-roligt-för-sig-själv-nånstans-därinne-i-platta tunnelsläpet-lopp", och ger mig peppande förslag hur jag (kanske) kan få bukt på mitt agilityproblem. Tack!!

Lycklig Spirou tittar ut efter lyckat (i hans ögon sett) platta tunnelsläprullning. :)

5. Alla glada och trevliga samt hjärtligt välkomnande P-vakter som står där ute - alena - på parkeringsplatsen för att smart hänvisa alla ankommande ekipage. Ett välbehövligt funktionärsuppdrag som tyvärr blir lite bortglömt. En stor eloge till er!!! Tack!!

6. Det trevligt glada köksfolket, som också står där - lite övergivna - i klubbstugorna landet runt, och förser oss svultna (läs: godissugna) tävlingsekipage. Tack för allt gott hembakat!! Men jag tackar bara för det som blev gott. (skojar bara). Om jag minns rätt, så är Vallentuna BK hejdare på hembakt tävlingsgotta. Tja.. nåt trevligt ska väl dom bli ihågkomna för. ;) 

Tja.. Det finns mer trevligt från Vallentuna: Två stolta hundar, Greta och Spirou. Foto: Louise Medman.

7. De båda tävlingsledarna på Nynäshams BK, som hade ett helt opartiskt, informativt och trevligt möte med mig, förtvivlad matte, efter den där hemska agilitytävlingen cirka tre helger tidigare. (Keaton blev anmäld för "osportsligt beteende", milt uttryckt.). Förresten så var tävlingsledaren och domaren på tävlingen helgen efter den där hemska tävlingen trevliga, och helt förstående med. Jag blev mycket väl bemött, trots de tråkigt obehagliga omständigheterna.

8. Matten till hunden som Keaton "visade sitt missnöje över" (som även var matte till tikarna som Keaton "visade stort intresse över" *vissel, vissel*), som utan den minsta tvekan godtog min ursäkt å min hunds vägnar, med orden: "Äh, de är i högre stress vid agility. Det är lätt att sånt händer. Ingen fara.". Tack för ditt förstående.

9. Tack, du inropare, som med bestämd röst har pondus nog att schasa bort alla obehöriga från start- och målfållor. Det är speciellt vid ett tillfälle jag har i tankarna, Nynäshamns BK.

Okej, hur många punkter har jag kommit upp till..? Nio stycken. Det var väl även nio i gårdagens otrevliga blogginlägg... Måste kunna klämma till med ett par stycken till. Det trevliga ska alltid vinna över det otrevliga!!

10. Jo!! Alla trevliga speakers!! Jag äääälskar er!!! :) Ni informativa, ni humoristiska, ni alla goa speakermänniskor!! Tack, för att ni bjuder mig till skratt - även om det är precis när man peppat tar av hunduslingen halsbandet!! I love it!! Ni hjälper en att hitta spänningen, förståelsen och att agility faktiskt är en skojig lek.

11. Sekretariatstältet!! Jag säger bara sekretariattältet!! Speciellt när vissa är närvarande, vissa med stort sinne för humor. Att sitta där i tältet är ett av det roligaste som finns; när det skojas glatt - och noteras rätt i protokollen, förstås! En fin teamkänsla, ej att förglömma för att inte tala om den obligatoriska godisburken!!!. ;) 

12. Jag säger bara... HUNDARNA!!! Vad vore agilityfolket utan sina hundar?! Va?

Hundarna, våra bästisar!!

Hihi! Ska bli intressant att se hur många "bloggtittare" det blir nu, då? (Det förra börjar närma sig rekordsiffror) Vilket inlägg kommer att vinna? Det otrevliga v.s. det trevliga? Spänningen stiiiiger!!!