Men hörrni! Jag har ju inte berättat hur det gick på den där freestyle-tävlingen förra helgen...
Stillbilder är bättre än film! 😊😎 Vill ni veta varför, scrolla ned till filmsnutten och kolla... eller låt bli, förresten. 😊 Foto: Whamp photo.
Ni som är erfarna hundtävlare vet att en extra svårighet med tävlandet med just hund är alla störningar som uppenbarar sig på tävlingen. Jag menar, hunden kan alla rörelser/moment därhemma, men när man ska visa upp det på tävling så... funkar ingenting, eller i alla fall inte lika bra som på hemmaplan.
Fenomenet är fullt förståeligt; det är massor med spännande syn- och luktintryck samt att matte/husse "kanske" 😏 plötsligt (!) uppför sig "lite" 😉 märkligt. De finns människor som visst är nervösa och spända inför tävling... har jag hört. 😊
Själv är jag faktiskt inte direkt nervös, men visst finns det en viss anspänning när man traskar in på planen inför domares kritiska ögon samt nyfiken publik. Fast det är kul. Jag bara längtar att få komma in på banan.
Att jag längtar att få komma in på tävlingsbanan är inte enbart för att det är skoj att utföra det man nu ska göra på just den tävlingen, utan mycket för att där ute på banan finns det gott om utrymme, ingen trängsel; man får lite andrum, liksom. Ja, faktiskt!
I och med man är väl medveten om hur känsliga hundar kan vara med olika störningar så tränade vi på lite olika platser (när andan föll på). Jag har ju nämnt i tidigare blogginlägg när vi t ex tränade mitt i en tom fårhage full med läckert fårbajs samt viltdoft runt snåren.
De här två bilderna är från när vi tränade på jobbets lastgård med folk, bilar och tåg som passerade förbi.
En förutsättning att hunden gör som man vill är att man själv vet vad man vill...
Gissa vad bilden här nedanför föreställer..! Ledtråd: Kolla in de två ljusa punkterna i cirkeln.
Det är väl helt uppenbart att det är en förundrad Zafir som sitter och iakttar sin matte torrgå freestyleprogrammet iklädd pannlampa - klockan. 01.50 på natten - nere på gårdsplanen.
Freestyledans mitt i natten i pannlampans sken.
I och med att jag själv hade svårt att komma ihåg vilken ordning freestylerörelserna skulle komma så tränade jag mig själv otaliga gånger. Som sagt, om inte ens jag själv vet, hur ska då hunden veta?!
Efter att ha nött och torrgått (alltså utan hund) så satt det, och då fick Zafir komma och dansa med mig. Det hade han absolut inget emot. 😊
Fast sen ville han in..
"Nä, nu vill jag in och sova..", visade Zafir efteråt.
För att Zafir skulle känna sig extra taggad på själva tävlingsdagen så fick han inte träna nån freestyle alls på dagen innan tävlingen. Han tycker ju freestyleträningen är urskoj, men han kan bli trött i huvudet. Däremot så tragglade jag själv programmet så att jag visste att det satt.
Zafir i bilen innan hemfärd.
Jo, tävlingen var ju i Haningehallen där Pingu och jag tävlade cirka ett år tidigare. Haha! Då svor jag att aldrig mer sätta min fot i denna trånga hundhall. Ja, ja, så gick det med det löftet. 😉
Och den här gången var jag beredd på de där förrädiska "trösklarna" i hunddagiset boxar där man fick ha sina hundburar etc. Jag stod inte på huvudet eller ramlade huvudstupa rakt i famnen på andra tävlande en endaste gång! 😊 (Se blogginlägg från förr.)
Jag var ganska glad över att det var Zafir som tävlade denna gång, och inte Pingu som ju hade issues mot att främmande hundar kom för nära. Det är väääldigt trångt i hallen.
Vill betona att freestylefolk är ett riktigt trevligt släkte!! Och arrangörerna gjorde allt de kunde för att alla skulle trivas och lyckas.
Jag hade ju strul med min musik. Det är en snutt ur Mike Oldfields mästerverk (!) Tubular Bells. Alltså, låten/musikstycket är cirka 25 minuter långt, den cirka 1.30 korta musiksnutten är 21.40 in i stycket, och man måste "spooooola fraaaaam" länge.
Jag hade ju hoppats att de hade en vettig CD-spelare där man kunde trycka faaast forward med betoning på fast, men tyvärr.
Som back-up hade jag låten i mobilen (som är lättare att "drasöka" i låten).. och där fick vi väl alla typ hjärnsläpp, inkluderat mig själv. *suck*
Om man använde mobil så skulle man av nån anledning då använda bluetooth, vilket inte funkade. Jag har själv aldrig någonsin använt det. Då gick snäll och jättehjälpsam funktionär och hämtade sin bärbara gigantiska CD-maskin utefrån bilen.. fast den hade inte heller nån fast forward-funktion.
Vi fick till slut till det, med stor hjälp av trevliga och hjälpsamma funktionärer. Fast efteråt så slog det mig - och jag grämde mig så - varför inte bara använda usb-sladden mellan mobilen och deras stationära musikanläggning? Duh? Det hade ju varit enklast. Musikanläggningen hade ju usb-uttag. Så dumt!!
Men till saken, hur gick själva freestyletävlandet..?
Så här skrev (typ) jag på Fb när vi kom hem:
Jodå! Man kan diska dig även i freestyle... 😊
Zafir debuterade på freestyletävling idag.. och Disk-Zafir, som har på sin "meritlista" 65 agilitydiskar av 66 starter, äntrar freestyletävlingsområdet... samt upptäcker (i kontinuerlig ordning):
"Wow! Kafeteria med massor med fikabröd!!" (matte säger: Nej, låt bli!).
"Wow! Här finns ett helt bord FULL med hundmat och -godis!!" (matte säger: Gå genast ner från prisbordet!!).
"Wow!! Här står en agilitygunga i hörnet! Den ska jag upp på!!" (i uppvärmningsfållan, matte säger: Nej och håller hårt tillbaka med kopplet).
"Wow!! Här finns en massa agilitytunnlar!! Var är ingångarna? Det går ju inte när dom är ihoptryckta på den där hyllan, ju! Va´ dumt!" (i startfållan, matte försöker förgäves få kontakt med sin jycke) och till slut...
"Wow!! Vad med folk som tittar på. Men titta!! Därborta i hörnet står ju agility-däcket!! Nämen titta!! Det är fönster här! Man kan titta ut! *sätter sig och kliar sig en stund* Titta! Det sitter folk vid bordet och glor på oss och skriver saker... Undrar vad de skriver...?" 😊😊
Men jag måste säga att freestylemänniskor är ett trevligt folk! 😊 Spontana trevliga kommentarer efter vårt fiaskouppvisning från helt okända medtävlande samt den ena domarens kommentar i protokollet:
"Disk pga hund utanför planen. Du jobbar på bra o peppar! Ni har en glädje mellan er. :) Snyggt backande runt dig!"
(Den andra domaren var lite mer kort i tonen.😏 )
Vill ni se Zafirs freestyledebut i filmformat? Varsågod, och håll till godo! Jag bjuder på den! 😊😊
Tack Ann-Marie Pettersson för filmen!!😊
När jag kom hem så bara måååste jag revanschköra och filma det för att
visa hur det egentligen var tänkt. Det blev två tagningar... sen gav vi båda
upp. 😊
Det var en fotograf från Whamp Photo där på tävlingen, kolla vilka fina bilder det blev!!
Den som påstod att en bild säger mer än ord.. har kanske rätt, men en bild kan även ljuga så in i norden!! 😊😊
Filmer visar dock sanningen mer. Äh! Skit i det. Kolla bilderna istället. Vi hade ändå ganska kul båda två - fast på lite olika sätt. 😊
Alltså, zick-zack fråmåt mellan benen är inte ens med i vårt program. Ren improvisation och i desperat försök att få till nåt i alla fall.
Stillbilder
är bättre än film! 😊😎 Foto: Whamp photo.
Måste säga att jag var revanschsugen efteråt. Jag veeet ju att han kan! Synd att det inte är så många tävlingar i närheten, men... det är en i Uppsala senare i vår... Hm? Utomhus..? Hm? Den krockar inte heller med agilitytävling.. Hm? Är dum om jag inte passar på.. Hm? Jo, vi gjör´t!!
Har man gjort bort sig en gång (eh?) kan man göra det fler gånger. 😊
Vad?!!! Är det sant? Efter totalt 66 (!) starter (debuterade april 2017) så har Zaffe kommit i mål!! Han har ett resultat!
En 17:e placering, av 34 startande, med typ tusen felpoäng, eller rättare sagt 32,58 fp. Om man ska vara petig så var det hans sextiofemtionde lopp som generade till ett resultat. 😊
Och om man ska fortsätta att vara petig, så kom han sist av de som kom i mål... men före alla de andra som diskade sig. Hehe! 😉😎
Har ju så himla många "påagilitytävlingsbilder" från lägerplatser och rastningsvändor, men så kom jag på att jag har nog aldrig tagit foto inne på toan. Så varsågod: Ett lika unikt foto som att det är unikt att Zafir har kommit i mål. 😀
Det var alltså klass1-tävlingar i Väsbyhallen (som heter nåt annat "finare" på riktigt).
Jag började dagen med att vara tidtagare i ett par klasser. Ni kanske tycker jag är lite tjatig, men... *suckar*
Först känner jag inget särskilt. Man är bara tidtagare och koppelbärare. Inget särskilt eller ovanligt. Sen kom den där hunden som Pingu alltid var så förälskad i, och... minnena bubblar upp och ögonen tåras.
Lite senare var det ett för mig okänt ekipage på banan. Det var nåt med dom. Den där verkliga agilityenergin sprutade om dom. Det var så härligt att se dom... Det var nåt med dom som påminde om när jag och Pingu körde... och jag... bara brister ut i gråt. Riktig gråt. Och jag låter det komma. Och ja, man kan vara fokuserad tidtagare och gråta samtidigt.
Nu blir det filmtajm!!
Inför varje lopp så jobbar vi järnet med rally- och freestylemoves i ett. Hela tiden att vara i rörelse. Försöker småspringa in till starten. Har börjat med att han ska sitta/stå mellan mina ben framför starthindret, eftersom det är ett av hans favoritfreestylemoves.
Jag vill att han ska stanna kvar i starten, men så kort tid som möjligt, så att det där jag precis har peppat upp inte ska dö direkt.
Dagens första lopp: Agilityklass.
Min plan var att göra ungefär lika som när vi tränar; att belöna direkt efter starten - no matter what... Vilken är så svårt rent "praktiskt" (eller vad jag ska kalla det för). Min tanke är att "skoja upp" agilityn, öka motivationen. Om han skulle tjuvstarta så är det bara bra; alla tecken på att han vill forcera hinder premieras.
Det svåra är att ha karaktären att bryta - och belöna - när jycken äntligen har fått upp farten och hoppar hinder. Alltså att bryta när hunden gör precis det jag vill att han ska göra. Det är så svårt att just då - in action - veta om jycken kommer ta ytterligare ett hinder med fart och glädje eller om hans agilitymotivation kommer - lika kvickt dö som den uppenbarade sig - och glömmas för annat (nosa, trava runt hindren och kolla läget). Det är så svårt att stanna upp och belöna när jycken - just i nuet - gör precis det man vill... att bryta för framtiden.
Om jag minns rätt så hade jag tänkt belöna efter balansbommen, men jag blev så överraskad över hans fart i starten - och hans plötsliga hopp över kontaktfältet... så det blev ingen belöning där. Istället börjar han snofsa runt i hörnet och jag försöker få hans uppmärksamhet, men nä. Jag till och med börjar hoppa jämfota på stället, men blir helt nonchalerad. Till slut sätter han tassarna på balansbommen - diskad.
Sen får jag igång honom - och belönar kort med dragkampbollen efter långbanantunneln, vilket nog var bra för få upp motivationen för slalomet - vilket han forcerar rätt på första försöket (!).
Blev förvånad över hans fart i tunnlarna och även en del fartiga hopphinderskutt. Jag skulle kunnat visat tunnelingångar tydligare, och blindbytet som jag försöker mig på fattar han inte alls (eller ignorerar totalt). Glömmer alltför ofta bort att det är Zaf (och inte Ping) jag springer med.
Snart var det dags för nästa lopp...
Inför detta lopp blev jag så finurligt erbjuden en kompis hundleksak. "Ja, du säger ju att han gillar olika leksaker, och allra helst andra hundars leksaker." Tack Helena att du tänkte på det, och tack Ebony att du gick med på att låna ut din leksak. 😊
Här är loppet 😉 där han fixade ett resultat!! 😊 Hoppklass A.
Jag hade ju egentligen tänkt att bryta och belöna efter de två första hindren, men han fick plötsligt en sån fart och "försvann bort i fjärran" så det hanns inte med - vilket i och för sig ju blev bra. Om jag hade gjort så hade vi ju då blivit (självmant) diskade.
När han kommer mot mig, innan slalomet, så berömmer jag honom överdrivet med både ord och kroppspråk. Kände mig riktigt löjlig.
Sen visar jag väl helt okej tydligt in i tunnlarna. Sen så förvinner han igen "bort i fjärran" och kollar runt. Alltså han är så oförutsägbar när han ena stunden är med en - och i nästa sekund helt ofokuserad och bara travar runt. In i tunneln och sen kollar han in påse vid sekretariatet 😊😮😛😖😋 Sen kommer han på att man ska skutta lite hinder.. *ruskar uppgivet på huvudet åt rookiehunden*
Sen så svarar han hur snyggt som helst på bakombyte in till tunneln... Sen glömde jag banan, men räddar oss i sista sekund - och Zafir svarar så fint på min nödhandling. Och sen lyssnar han på mig och tar målrakan. 😊😊
Jag trodde inte på det förrän jag fick se det svart på vitt.
Mellan loppen. Ibland kom det gnäll och protester från buren, men lika ofta kom det snarkljud. Zzzzzzzzz
Dagens sista och tredje lopp...
Hoppklass B.
Vi fick låna samma Ebony-leksak igen. Tycker det är lite kul att se på filmsnutten hur han viftar på svansen i starten där han står/sitter mellan mina ben. Som sagt det är hans favvo-freestylemove. Det är också slutposen i vårt freestyleprogram, därav mina lyfta armar. 😊😊 Man får bjuda på sig själv när det gäller hundsporter. 😊
Flams och ofokuserat innan slalomet, men sen kommer han på att han håller på med agility, och går in i slalomet mitt i typ. Lite kul att han fortsätter helt på egen tass. Han sätter slalomet på andra försöket.
Sen flamsar han runt (missar tunnelingången). Det irriterar mig att jag känner mig behövd att klappa händer och larva mig för att få hans uppmärksamhet. Sen får han plötsligt fart, springer förbi nåt hinder (jag bryr mig inte), skuttar i vild fart nästa hinder. Sen plötsligt så kör han blindbyte - utan min vetskap, typ 😉 - men jag improviserar - och jycken tar hopphinder från andra hållet (jag hänger på). In i tunnel, sen blir det flams igen, han springer förbi hopphinder, in i tunnel, men springer förbi nästa tunnel... Där gick min luft ur, och jag gav upp en smula. *pust* Men efter en liten mikropaus, så är vi på´t igen. Zafir får fart och sen banan i rätt hinderordning ända in i mål, men superdiskade.
När vi sen sent på kvällen kom hem (efter bortplockning av tävlingsarrangemang samt McDonaldsbesök), så fick Zafir sin yttersta belöning för att han har fått ett agilityresultat: En semla som han fick av farbror Jasse. 😋
Fin-Zafir och semla. Eh? Som ni kanske ser så har vi inte alls kommit hem, utan vi är på jobbet. 😉
"Öh? Matte! Den är slut. Jag vill ha mer!", uppmanar Zafir.
Efter en dag på agilitytävling och semmelätning blev man så här trött.
Jo! Jag roade mig på agilitytävlingen att klocka starterna i två storleksklasser.
"Öh?", undrar ni, "Vad? Och varför då?"
Okej, här kommer en kort bakgrundhistoria för er som inte fattar nåt (läs: inte är agilitynördar, för sådana fattar sånt här 😎😉)...
Det är oftast stooooora startfält i agilitysporten (kanske speciellt i klass 3) och därmed blir tävlingsdagarna lååååånga. I och med man är en agilityfantast så borde det i och för sig inte vara något större problem, utan bara roligt att man kan njuta av ens hobby så mycket och länge som möjligt, men jag förstår att även en agilitynörd har ett liv utanför agilityn, såsom vardagsmåsten och familj som inte är lika road av agility som en själv är. (Eh? Vem var det som nyss skrev att jag skulle skriva om detta kortfattat? Kan väl inte vara undertecknad, va? 😏)
Under den ultimata agiltytävlingen så går allt i ett flyt. Varje nytt ekipage kommer in till starthindret i en jämn ström när det föregående ekipaget inne på banan hoppar det sista hindret.
Nästa ekipage som nu står där framför första hindret får dock inte starta förrän domaren blåser startsignal (domaren måste vara beredd samt ha kollat att banan fortfarande är intakt).
Efter att startsignalen är blåst så har man (i princip) hur lång tid som man önskar innan man börjar loppet, dvs inom rimliga gränser och sportsligt uppförande.
Det är nu snart dags för regelrevidering, och det är flera som önskar att denna (död-?) tid mellan domarens startsignal och ekipagets verkliga start av loppet ska begränsas - i ett försök att förkorta tävlingsdagen.
Frågan är dock om detta är rätt del av tävlingsdagen som ska försökas förkortas? Eller är det andra skeenden under tävlingsdagen som kan göras smidigare (banvandringarna, prisutdelningarna, ombyggnader av banor etc) och därmed förkorta tävlingsdagen? Behöver tävlingsdagarna verkligen göras kortare? Är det verkligen ett sådant stort problem?
För den oinvigde agilitynörden: Vad är problemet? Vad händer då under starterna?
Det är flera ekipage som har hundar som blir för ivriga i starten; de tjuvstartar. Detta uppskattas inte av föraren för denne vill ofta hinna placera sig på strategisk plats en bit in i banan innan de säger hundens startkommando.
Det finns flera förare som är envisa: Hunden får inte tjuvstarta! Därmed stoppar de hunden i farten, och går tillsammans med hunden tillbaka till utvald startplats och gör om. Detta känns ganska logiskt i hundträningssyfte, eller hur?
Problemet är dock att denna startcermoni kan av - samma förare - upprepas om och om och om och om igen... och sen ger föraren upp och det blir (ofta) en tjuvstart ändå. 😏 Hunden har alltså inte lärt sig ett dugg.
Självklart händer det att föraren faktiskt får till en önskad och lyckad start.
Det finns även andra ofta förekommande scenarion: Hunden är i sådant uppstressat agilitymode att den inte kan hörsamma förarens exempelvis sitt- eller stanna kvarkommando (föraren lyckas inte ta ett endaste steg från hunden), eller att hunden försjunker sig in i starthindrets luktparadis (där alla tidigare startande hundar har suttit) och kan inte fokusera på vare sig sin förare eller agility.
Ja, detta är en träningssak.
Problem uppstår dock om beteendet enbart förekommer på just tävling. Det är svårt att vid träning på hemmaplan arrangera fram samma scenario så hunden blir lika ofokuserad/uppstressad.
Är det då rätt att just dessa ska straffas (typ) i ett försök att förkorta tävlingsdagen? Till skillnad om hunden tar lång tid på sig inne i banan; att själva loppet tar ovanligt lång tid. Fast det sistnämnda är kanske roligare (?) att som publik se på, eller..? Fast ska eventuellt nöje eller inte bestämma tävlingsreglerna?
De flesta hundars lopp tar cirka knappa 30-45 sekunder, men vissa är inga racerråttor och deras tider kan till och med bli över en minut långa - vilket i alla fall jag inte tycker är fel på något sätt. Jag gillar olika. 😊 Inte bara när det gäller sockor. 😉
Jag antar att de som har startrutinsproblem inte önskar sig nåt annat än att de inte har detta problem. De tar inte lång tid på sig av vilje! Precis som de som har lite långsammare hundar inne i banan inte vill vara långsamma.
Min hemmaklubb har lämnat in förslaget att i klass 2 och 3, så belastas man med fem sekunders tillägg i den totala bantiden om det tar längre tid än 30 sekunder mellan att domaren har blåst startsignal och ekipaget startar, .
Vi alla var inte överens om detta. Vissa ville ha kortare tid, andra (läs: bl a undertecknad) vill att det ska vara som det är nu, alltså ingen begränsad tid.
Mina tankar och argument:
Hur blir det rättvist? När ska domaren ge startsignal så att alla ekipage får lika lång tid på sig? Inom agilitysporten så tävlas det om hundradelssekunder.
Rent praktiskt? Vem ska ta denna "starttid"? Ytterligare en funktionär, eller ska det skötas elektroniskt? I så fall, har alla klubbar möjlighet till det? "Det funkar i Finland.", säger de som har varit där och tävlat, men frågan är exakt hur?
I hästsporten så har man visst 45 sekunder på sig att starta. Om det tar längre tid så börjar helt enkelt bantiden oavsett om man har startat eller inte. Detta sköts automatiskt av elektroniken.
Är det verkligen dessa tidsmässigt långa startprocedurer som gör tävlingsdagen överdrivet (?) lång? Eller känns det bara så för den som tittar på? Ja, det är tråkigt att se förare traska fram och tillbaka om och om igen. Det blir liksom en seg dödtid innan ekipaget äntligen kommer igång och det blir agilityaction.
Men jag vill ha ren fakta - inte tyckanden eller antaganden. Enligt hörsägen så hade någon klockat starttider på en tävling och det var enligt dom flera som tog väldigt lång tid på sig i startprocedurerna, men jag undrade (undrar) fortfarande hur mycket och hur många?
Vad händer på andra sidan toadörren?
Kan denna eventuellt blivande "30-sekundersstartregel" göra att det blir legitimt att ha en längre startrutin? Alltså risk att alla, eller i alla fall ännu fler tar dessa 30 sekunder på sig i starten. Ingen press, det är enligt reglerna. Med andra ord får den precis motsatt effekt än vad det var tänkt från början; att tjäna in tid.
För de ekipage som har problem med långdraget nosande i starten, så kan det kännas att man blir ytterligare motarbetad, och då tänker jag på att löptikar tävlar random i startfältet. Ska man bli resultatmässigt straffad för att jycken tycker att hundar som har startat innan doftar väldigt intressant. Ja, detta är en träningsfråga, men den är träningsmässigt svår nöt att knäcka; det är inte alltid man har möjlighet att träna tillsammans med löptikar/hundar som luktar väldigt intressant oavsett könstillhörighet och/eller löpcykler.
Ja, som sagt, så gillar jag ren fakta, och här kommer mitt resultat av lördagens klockande av starttider:
Observera detta är inte vetenskapligt fastställt; jag sparade inte alla tider för analys. Detta är klass 1, och jag klockade sammanlagt fyra klasser, 2 storlekar.
De flesta ekipagens starttider tog cirka 10 sekunder. Vissa 5-6 skunder, andra 10-12 sek. I den större storkleksklassen i agilityklass blev tiden runt 15 sekunder. Ett fåtal, 2-3 stycken tog över 20 sekunder på sig.
Enbart ett (1) ekipage gick över 30 sekunder av cirka 100 klockade starttider. (känns lite otroligt att jag klockade så många startande, men tydligen gjorde jag det)
Ekipagens starttider blev inte längre om banans start var en lång raksträcka.
Iakttagelse: Vid en av klasserna (agilityklass) så var domaren tvungen att förflytta sig för att se slutet av banan. Jag klockade även flertal gånger domarens tid att sedan förflytta sig tillbaka till utgångsläget för att blåsa startsignal. Denna tid tog runt 6-10 sekunder.
Iakttagelse: Vid flertalet gånger så var domaren nödgad att invänta sin startsignal för att nästa ekipage dröjde att kliva in på banområdet. Tyvärr hann jag inte klocka dessa "kliva-in-på-banområdet-tider".
Det skulle vara intressant att klocka även klass 2- och 3-ekipage.
Nu kommer miniräknaren fram!! 😊
Låt oss säga att alla dessa ekipage i dessa fyra klasser tog i snitt 10 sekunder på sig vid starten... Enligt min mobils kalkylator så tog dessa "starttider" totalt cirka 20 minuter av tävlingsdagen.
Jag klockade ju enbart fyra klasser under dagen. På en tävlingsdag så är det (oftast) fem storleksklasser som tävlar både agility- och hoppklass, alltså tio klasser, men med ganska olika antal startande ekipage i varje storleksklass.
Men låt oss säga att vi tar i lite, tänker på en större tävling med hela 400 starter sammanlagt, om denna "starttid" tar i snitt 10 sekunder per ekipage så tar det cirka en timme av tävlingsdagen.
Sextio minuter är dock just 60 minuter, men om denna "30sekundersstartregel" skulle införas så gör den ingen skillnad. Den skulle vara totalt verkningslöst, bara onödigt (och krångligt?) arbete för tävlingsarrangörerna.
Likaså om man istället skulle ha en "15sekundersstartregel". Det skulle nog bara lägga mer stress och press på förarna - utan någon större skillnad för själva tidslängden av tävlingen.
Tillbaka till tävlingen i lördags...
Uppskattad (!) fördröjning av domarstartsignal pga domarförflyttning, tunneljustering etc tog sammanlagt cirka 12 minuter av dessa fyra klockade klassers tävlingstid.
Som sagt så är detta absolut inte vetenskapligt fastställd på något vis, men min slutledning är för att få tävlingsdagen så kort som möjligt är att...
Ha en bra inropare (läs: absolut inte jag 😉) som bokstavligt - vänligt och trevligt - kastar in ekipagen i god tid, så domaren inte ska behöva invänta att ekipaget kliver in på banområdet.
Banans konstruktion så att den manuella tidtagaren lätt kan bli startklar för nästa ekipage
Banans konstruktion så att domaren inte behöver förflytta sig mellan tävlingsekipagens målgång och nästas start.
Vara noga med tunnelfastsättning (etc) så dessa inte behöver justeras under själva tävlingen.
Och så förstås så snabba och smidiga banbyggen som möjligt.
Over and out från tidsanalytikern. 😊😊 (Jag är alltså urusel på matte.)
Från Fb, dagen efter Zafirs "Vi-har-ett-resultat-lopp", söndagen den 24:e mars...
"Den
blandade känslan av dels glädje att Zafir iaf tycktes tycka det var kul
med agility igår i Väsbyhallen 😊 , och dels att det är skönt att ha en
hel ledig söndag utan att behöva passa en massa tider 😴, samt dels
vemodet att inte idag vara med på agilitytävlingarna i Väsbyhallen o
hänga med klass2-kompisarna och få köra sin ombytliga
"antingenellerjycke" och så innerligt saknade Pingu."
Avslutar med nåt helt annat....
Ett foto från nån dag i förra veckan.
Den här bilen stod bakom min. Visst är den fin och helt underbar!! En Ford från 1958!! 😊😊
I måndags (11:e mars) lämnade jag in bilen för service, men det var inte bästa dagen för det eftersom jag jobbade sen eftermiddag/kväll. Bilverkstan ligger c:a 5 minuters gångväg från jobbet, men ett antal fler kilometer från hemmet (rättare sagt cirka en halvmil därifrån, uppmätt dagen efter).
Funderade ett slag vad jag skulle göra efter bilen blev lämnad på verkstaden; gå hem eller ta en långpromenad med Zafir mer i närheten av jobbet?
Tråkvägen från bilverkstan. Observera det tjusiga kopplet; helt och rent - not.
Lååångt, låååångt därborta bor vi, bortom de två "skogsöarna", uppe på
det skogsbeklädda berget borta i horisonten. "Pip, pip", sa telefonen
efter bilden togs - och dog!! I och med jag behövde mobilen (och dess
mobilid) för att kunne betala verkstan, och uppladdningssladden var kvar
hemma så... var det bara att knalla hem.
Det tog en knapp 1,5 timme att gå hem och ta sig igenom diverse hinder på vägen. Bland annat självmordsuppdraget 😉 att korsa länsväg 276 med livlig trafik. När jag och Zafir stod mitt på vägen och tryckte intill vägmitträcket och väntade på att kunna springa över, så kom en ambulans i en hiskelig fart, men på nåt sätt så kändes det lite "handy" ifall man skulle behöva den. 😉. Jag tror att de satte på sirenerna när de såg mig stående där mitt på vägen. Kändes trevligt och omtänksamt av dom. 😊
Hur som helst, så kom vi över 276:an-vägen, och gick in på småvägarna som leder hemåt. Men det irriterande med småvägarna är att de går inte riktigt där jag vill. De är liksom värsta omvägen. Hm? Fast hur var det nu det där med genvägar? 😉
Lite senare så valde jag att gena på den halvbreda stigen som går mellan hästhagarna. Stigen var inte så lättgådd, om man säger så. Allra helst uppe i backen där tjälsmältning pågick för fullt med ömsom vårflod, ömsom djup lera och smårutten is samt allt var ransom omringade av stickiga snårskott. Detta i kombination med yster springer spaniel och nu rätt så trött matte... Ja, ni fattar va? 😠 När man sen nästan är framme vid stigslutet, cirka 20 meter från den efterlängtade, lättagådda, plana och breda vägen så... ligger ett nedfallet träd rakt över stigen. Och det finns inget utrymme att traska runt den. Att vända och gå tillbaka fanns inte på världskartan!!
Man kunde dock se att någon annan hade tidigare forcerat genom trädet. Man såg fotspår i snön som gick rakt in i trädet... och att en tunnel hade skapats bland alla trädgrenarna. Så jag hukade mig - överdrivet (på grund av ryggsäcken) - och lockade med mig Zafir in i tallens innersta grenverk. Jag fastnade med ryggsäcken ett par gånger, men strax var man på andra sidan för att upptäcka...
... att det ligger ytterligare en stor rackans tall över gångvägen!! *suck* Där stod jag fångad på gångvägen mitt emellan två nedfallna stora tallar, och såg mig uppgivet omkring. Människan med fotspåren i snön, som hade gått före oss, hade nu försvunnit in thin air.
Jag spanar åt vänster... Men där skymtar jag nån typ av avspärrningsband. Till höger är tomtstängsel som jag inte är kapabel att klättra över. Att vända och forcera den första tallen åter igen och gå hela vägen tillbaka fanns som sagt inte... Så det blev att ta fram sin machete och med våld ta sig igenom den andra tallen (läs: pressa sig med kroppen samt ryggsäck som åter igen fastnade lite här och där). Zafir var vid denna tallgrenverksforcering något mer tveksam, men följde sin matte ändå. "Men vad sjutton!! Här är ju stängslet igen!", muttrade jag tyst för mig själv när jag kom ut från alla grenarna, men lagen har ingen nöd.. Nej! Fel!! Nöden har ingen lag, så jag klev över det trasiga stängslet och gick in på tomten för att kvickt ta mig ut på vägen innan nån såg mig. Zafir följde lika kvickt efter. *puh* "Hm? Ska jag nu ta den riktiga vägen eller gena genom skogen?", funderade jag... Det finns två avtagsvägar mot skogen, och jag valde den andra eftersom jag vet att den första har en liten "bäck" att ta sig över, och nu med snösmältning så är den väl extra svåröverhoppad, så jag valde den andra. Det var som väntat lite blött i början av skogsstigen, men ändå lättforcerat - trots en ej så medgörlig hund i hasorna (läs: ville rusa iväg åt annat håll, in i djupa skogen). Sen kom jag på!! När man nästan kan börja skönja villavägen... Det var ju här som jag fastnade förra gången i skogen!! Stigen har ju blivit värsta djupa sjön!! En snösmält ocean!! Jag vägrar gå tillbaka!! Så upp i skogsbrynet, in i snåren, ducka för grenar, följa rådjursspåren... Men rådjuren går ju åt fel håll!! Jag vill inte dit! Jag vill hem!!! Efter mycket om och men så kom Zafir och jag ut på vägen, och strax var vi hemma. Haha! Zafir blev själaglad när vi kom fram till grindhålet!! Har nog aldrig tidigare sett honom så glad! 😊😊
En och en halvtimme senare med frukost i magen är vi på väg igen tillbaka till Åkersberga och bilverkstad, med
uppladdad mobil och pengar på rätt konto. Det tog inte lika lång tid att
gå tillbaka för jag valde en annan väg än de väg- och genvägar vi gick tidigare.
Vi tjänade nämligen
en 20-25 minuter på att ta
"fågelvägen" nedför Stavabacken. Vi gick utanför 276:ans vägräcke i
den branta dikesslänten. Denna "promenadväg" rekommenderas ej 😉. Fick ingen känsla att
stanna upp och ta bild; ville bara komma därifrån. En kilometers (mätte upp dagen efter) svårgådd terräng med brant sluttande dikesren till höger och till vänster värsta ljudet och luftdraget från alla bilar som rusar förbi i 90-100 km/h. Man riktigt kände
allas blickar från de passerande bilarna. "Vad är det för en idiot som
går där?!!" Lägg även till en ytterst envis spaniel som absolut inte skulle gå bakom sin matte. Utan antingen dra nedåt i den branta sluttningen ned mot skogen eller om och om igen preja in sig mellan vägräcket och mina vader.
Lägg också in den malande oron att viltstängsel eller dylikt spärrar av så man inte kommer fram när man äntligen kommit nedför den långa backen. Jag hade dock en reservplan: Man måste ju kunna kliva över själva vägräcket och komma ut på vägen, även om det inte kändes så trevligt.
Vi kom hur som helst in på golfbaneområdet nedanför den långa Stavabacken. Kändes skönt att slippa det ständiga trafikbruset precis bakom ryggen.
En liten iakttagelse så här vid "efterlunchtid" en måndag:
När vi gick där på golfbanevägen så passerade den ena BMW:n och Volvon efter varandra från golfrestaurangen, men även "ett tjog" Svefab-bilar i karavan.
En till liten iakttagelse när man är ute och vandrar...
Känslan när man ser sitt eget fotspår som man gjorde nån timme tidigare på denna ganska onödiga maratonpromenad.
Plötsligt far Zafir upp på järnvägsbron. Vet inte om han tyckte vi skulle tagit tåget istället? Vilket var ganska dumt eftersom rälsen går ju åt fel håll. 😏
När vi sen gick förbi bilverkstaden, så tittade jag in och kollade om bilen - mot förmodan - skulle råka vara klar, men det var den förstås inte. Så det blev ytterligare en promenad dit några timmar senare. Fast nu bara från jobbet.
Otränad som jag är kände jag mig sen ganska ledbruten efter att ha varit ute och gått i cirka sammanlagt knappa tre timmar. På vissa blankisiga ställen var jag glad över icebugkängorna, men på hårda asfalten så protesterade bl a knän och rygg lite smått. Dragig hund gjorde inte saken sååå mycket bättre. 😉 Tänk att jycken fortfarande drar fast man har varit ute och gått i flera timmar. Draget kom fram allra helst när man kom i närheten av skogsdungar eller skog.
Senare på kvällen, på vägen hem från jobbet, så bestämde jag mig för att jag var för trött för att laga mat. Det blev McDriven... Men hallå? Plötsligt vaknar jag upp ur min trötthet när jag upptäcker att jag i min utmattning har åkt förbi McDonalds, så det var bara att ta några extra varv i rondellerna och åka tillbaka igen.
Zafir noseworkar
Nosacupen pågår för fullt. (nja, sista tillfället var i tisdags, om man ska vara petig)
Den här suddiga bilden är från förra tisdagen (12/3) i klubbstugan på Nosacupen där Zafir nosade bättre än på söndagen innan, men det var inte så svårt att göra det bättre än då... *menande*😉
Jo! Vid ett tillfälle där inne i klubbstugan, så la sig Zafir raklång på golvet medan vi väntade på vår tur. Plötsligt så kommer det in ytterligare en deltagarhund in i stugan - och Zafir far upp på tassar och morrgormar ända ifrån tårna/klorna.. Nä, den andra hunden kom inte in så särskilt plötsligt. Man borde nog förvänta sig hundar och människor i omlopp där i brukshundklubbstugan under pågående aktvitet. Klantigt av mig. Jag borde ha "förvarnat" Zaffen, men ibland så är man klantig - fast man är en hundägare. 😉😊
Det hände absolut ingenting. Förutom att Zafir blev så upprörd. Jag har aldrig hört honom så bestört. Grovt morrande långt nedfrån halsen. Och vad gör hans matte? Jo, hon bara skrattar åt honom. "Men vad du är löjligt!", hånskrattar jag, "Den är ju jättesöt, ju. Sluta larva dig, fåntratt!".
Strax så slutade Zafir morra, men jag misstänker att han inte alls tyckte att den andra slyngelhanhunden var så väldans söt.
I tisdags (19/3) var det den sista deltävlingen i Nosacupen 2019. Zafir - och framför allt jag - ligger typ sist i resultatlistan, där vi hör hemma. Framför allt för att jag har förlitat mig mer på turen än träningen. 😉 (Släng dig i väggen, Stenmark. 😉 )
Nosework är inte riktigt min grej, men Zafir gillar att nosa. Det är bara det att han inte alltid liksom nosar efter just rätt doft, det finns ju så mycket annat att undersöka i och utanför klubbstugan. Det tar ett tag innan han kommer på vad vi pysslar med. Och det tar ett tag innan jag fattar var Zafir visar. 😉😊
Det jag nästan blev mest stolt över denna kväll var när Zafir - helt på egen tass - väljer att resa sig upp från där han låg på golvet, för att sätta sig tätt intill trygga matte när en av de andra deltagande hanhundarna (samma som nämns här ovanför) kom tillbaka in i stugan efter att de har noseworkat utomhus. En stund innan hade Zafir nämligen åter igen dovt morrat, men nu så satte han sig intill mig - helt tyst och lugn. Duktig vovve!! 😊
Jo, varför jag har lite svårt för nosework...
Det är lite småtråkigt. 😉 Hur kul är det att passivt stå/gå och glo på sin hund medan den jobbar? Eh? Jag menar förhoppningsvis jobbar. *harkl* Jag vill vara aktiv tillsammans med jycken. Visst så kan jag väl vara mer aktiv och låtsas leta jag med, men... Äh!
Har lite svårt för att jag själv inte vet var doftprylen är. Ovissheten stör mig. Jag tycker det är roligare när jag vet var den är. Jag vill ha koll. Vid nåt av årets Nosacuptillfällen så tröttnade jag och bad om få veta var doftprylen är för nångonstans. Ja, jag tröttnade faktiskt. Det var inte kul. Nu vid sista tillfället så var jag så hääär nära att ge upp och be om "facit", men precis då så fick Zafir nos och började jobba - och fann helt på egen tass. 😊 Tur att jag inte hann säga nåt. 😉
Det stör mig också det där att vara tävlingsmässigt taktisk. Alltså, ska man chansa och gasta "Markerat!" fast man inte alls är säker eller ska man låta tiden gå och förhoppningsvis så blir man säker att jycken markerar rätt..? Eller så går tiden ut och det är över och kört. Äsch!! Inte riktigt min cup of tea. Fast det beror nog en hel del på att jag inte har koll, inte tränar, inte bryr mig.
Om nu jycken skulle råka hitta doften på en gång. Hur kul är det? Jag menar om söket är klart på typ två sekunder. Jaha, det var det! *rycker på axlarna och sätter sig och fikar eller åker hem*
Slumpen. Om man råkar visa på söket från rätt håll så är det större chans att jycken hittar fortare än om man har råkat visa på söket från andra hållet. Nä, gillar inte.
Men jycken tycker det är kul. 😊
Freestyle!!! 😊😊
Från Fejjan, 12:e mars kl. 22.04:
Nu e det gjort! Ingen återvändo. Anmält Zafir till Freestyletävling.
Programmet är absolut inte klart än. Har... *kollar i kalendern och räknar efter och blir förvånad att 6:e april är så snart* ... lite drygt 3,5 vecka på oss. (!) Oj!!
När jag skulle logga in på Hundaktiv... Eh? Inloggningsuppgifter? Absolut ingen aning!! Det var ju ett år sen sist. Väl inne blev man lite tårögd när man ser sina änglahundar uppräknade. Tänk att Wilbur har freestyletävlat! Det hade jag glömt. Men minns det nu lite vagt. Tror det var samma tävling på hemmaklubben när även Gromit ställde upp... väl? Eller blandar jag ihop det med Spirou? Synd att inte urgamla (!) tävlingar syns..
Spirou och vårt första "Gott å leva"-program. Gillar Spirous allvarliga min och domarnas glada flin. 😊
Grompan och jag in freestyle-action. Enligt bildnotering var detta 2009. Tio år sedan. Jag hittar ingen bild på Wilbur och freestyle, så undrar jag om han verkligen har freestyleat nångång? Jag kanske bara tänkte (och registrerade honom) och så blev det inget. Vem vet?
Från Fb 13:e mars:
I och med att det (tydligen) bara är 3,5 vecka kvar till freestyletävlingen som man anmälde till igår, så tyckte jag det är nog hög tid att för första gången testa utomhus - där det finns lite mer utrymme - de delar av programmet som är typ färdigt..
Det gick riktigt bra, och Zafir tyckte det var urskoj så snön yrde!! 😊
Hm? Jag anar att det var nog lite smart att genast bryta träningen när Zafir i sin eufori började få till ihållande glädjeskall i vissa rörelser. Han fick istället utlopp för sin energi med att leka med en egenhittad tallgren. 😊
Tog en promenad längs kanalen...
Vi såg oss lite omkring på "slussen-ön".
Det är ganska fint där på kanalpromenaden ändå.
... och när man ser "den gamla dansbanan" så fick man bästa infallet...
Dansbanan är ju värsta bästa - och absolut rätta - stället att träna freestyledans på!! 😊😊
Den hade till och med en stolpe i mitten som var perfekt för "Ut!"-springrunt"!!
Helt klart bättre än isbanan hemma på gårdsplanen.
Tog på mig uppdraget att "städa lite" på agilityplanen
Det är ju värsta lervällingen på planen, så den går egentligen inte att användas. Så ställde undan hindren åt sidan samt städade upp lite skräp som låg utspritt lite här och där.
Lite då och då medan man kånkar hinder, så kollar man vad Zafir håller på med...
... och så ser man honom stå uppe på träpallen och glo uppfordrande på mig. Nåt säger mig att han var godissugen. 😉
Ibland så testade Zaf om A-hindret fortfarande funkar. Och det gjorde det! 😊
... och rätt som det var så satt han uppe på det gamla agilitybordet. 😊 Tror han åter igen var "lite" godissugen.
Mission accomplished!! I och med att Zafir vägrade att hjälpa till att bära de lite mer otympliga hindren så fick de stå kvar i leran.
Det är hårfint mellan dumdristighet och genialitet. 😊
Efter agilityplanstädningen tog vi en liten promenadtur runt fårhagarna...
Haha! Numera när man råkar passera en större plan yta så tänker man genast: Freestyleträning!! Här var ju bara perfekt! Fullt med viltvittring i luften och urgammalt och kletigt fårbajs på marken samt mellan två gångvägar där folk plötsligt kan komma gående. Perfekt störningsträning för både hund och matte inför tävlingen.
Det gick bra, men fick verkligen jobba för att få Zafir att fokusera på freestyle istället för viltet, men det gick ändå lättare än vad jag trodde att få honom i freestylemode.
Haha! Fast jag tvekade "något" i slutet av programmet. "Det här är mot mitt bättre vetande att mitt i all viltvittring kommendera "Ut!!" 😀 (Zafir ska i vid båge cirkulera runt mig). Stor risk att han skulle ta det för ett "Varsågod och sök viltet", vilket han faktiskt först gjorde med mig vilt (!) gormande efter.... Fast han skulle bara iväg och lukta vid en grästuva. *puh*
Vid nästa försök gick allt - inklusive "Ut!" - som det skulle. Som sagt; hårfint mellan dumdristighet och lyckad träning. 😉😊
Agilityträning...
Sötkillen 💗
Bilden här ovanför: Mattes sämsta agilityhund. 😉💗
Bilden här nedanför: Mattes bästa freestyle- och rallyhund. 😊💗 (Faktum är att det får en faktiskt att fundera lite)
Agilityträningen med Zaf gick inte så värst bra. Det som irriterade mig nästan mest är att jag kände en lätt irritation bubbla inom mig när hundkräket inte riktigt visar agilityframtassarna. Har fullt sjå att dölja dumkänslorna med glada tillrop.
Passade på att träna freestyleprogrammet ett par gånger utanför agilityplanen medan man väntade på sin tur att köra agilitybanan. Och det gick riktigt bra, trots improvistioner eftersom programmet ännu inte är riktigt färdigt. Zafir och jag hade skoj. All irritation inombords bara försvinner när vi freestyledansar. 😊💗
Fick även köra bästa Ebony. Vilken agilityjycke!! 😊 Hur kul som helst att köra. Tack Helena att jag fick låna henne. Så roligt att få känna den där äkta agilitykänslan!! 😊😊
... och i måndags (18/3) kom Springertidningen...
Tårar. Saknad. Oerhörd saknad. Vemod. Och lite stolthet. Men framför allt stor saknad. Min bästaste Ping! 💖
Om texten är för liten för att läsa:
Jag tvekade att skicka in Pingus agilityresultat för 2018. Dels berodde det på att vi hade ju bara ett enda felfritt lopp (individuellt), men som faktiskt genererade till en pinne och en andra placering där på Norsborgs LKK. Var det egentligen nån idé att skicka in ett enda futtigt resultat? Den andra anledningen till min tvekan var... att Pingu har så hastigt ryckts ifrån mig. Han dog här hemma i soffan. Han hade c:a tio timmar tidigare på dagen (den 9:e nov) blivit opererad för perinealbråck. En typ rutinoperation. Han dog plötsligt och det gick fort. I panik slet jag av honom tratten och försökte ge HLR, men väldigt tafatt. Båda veterinärerna (oberoende av varandra) jag sen pratade med sa samma sak: "Du hade aldrig kunnat räddat honom." Kanske de båda bara ville trösta mig - för jag kände en sådan skuld; att jag inte försökte med HLR:en mer ordentligt. Efter att ha googlat runt på veterinärssidor om hund-HLR, så förstår jag nu att jag ska inte känna skuld; jag hade sannolikt inte hunnit göra nåt. Nu fick han dö hemma i trygghet med matte tätt intill sig. Men det känns så bittert. Det känns som jag svek honom. Operationen var ju för han skulle kunna leva! Inte dö... Vad jag saknar honom. Han var ju nu så harmonisk och glad efter en ganska stökig slyngelålder. Saknar hans glada min, hans vackra ögon, hans mjuka päls. Saknar så hans plötsliga glädjeskutt - utan minsta förvarning - rakt upp i ansiktet med en nosdutt mitt på näsan. Jag saknar honom så.
Pingu blev uppflyttad till klass 2 på hösten 2017, men första halvåret var det för oss alltför kluriga banor, så jag längtade tillbaka till klass 1. Fast vi gav inte upp, och sen så började vi hitta flytet. Men vi diskade oss mest. Ja, i agility är det ofta "vinna eller försvinna", man kutar och balanserar på en skör linje - ända in i kaklet. Sen från ingenstans så trillade den där första pinnen i klass 2 in... som sen blev den enda. Vi kom förra året i alla fall i mål 13 gånger varav 2 felfria av sammanlagt 46 starter (inkl laglopp). Jag kommer aldrig glömma tävlingen på Uppsala BK, då jag egentligen var lite tävlingstrött; var glad att det var den sista tävlingen för säsongen. Men vi hade så kul! Jag minns det sista loppet där vi var felfria ända fram till nästsista hindret då det blev missförstånd mellan oss - och Pingu rusar in i fel tunnelingång. När vi sen åkte hemåt så tänkte jag att det ändå var synd att det var säsongsavslut. Det hade ju gått så bra på tävlingens tre lopp... Det var tur att jag då inte visste att det skulle bli den allra sista tävlingen. Pingu och jag.
Pingu är min hittills allra bästa agilityhund. Han tyckte om agility precis lika mycket som jag. Även om han fortfarande ibland kunde göra mitt i alltihopa korta avstickare för "publikmingel" (läs: flirta med löptikarna), men vi jobbade ständigt med det. Pingu - och jag - blev allt bättre att hantera det. Vi var på gång! Pingu blev endast 6 år. Jag saknar honom så in i helvete!! Även om vi var de enda som skickade in agilityresultat till "Årets agilityspringer", så är det en ära att få två år i rad ha erövrat detta pris även om det är lite blygsamt utan egentlig konkurrens. Så kom igen nu till nästa år alla agilityspringers! Jag vet att ni finns därute! Min innerligt älskade Pingu, Rowntree Especial Esquire! Du har för evigt satt en liten tass i ESS-historien. :) <3
