Sex år... Vi hann ju bara halvvägs..

Zafir (som nu har hunnit bli tre år) är som en ny hund. Det är både väldigt sorgligt och roligt samtidigt. Sorgligt att man inte har lyckats få fram hans verkliga jag samtidigt som Pingu var här hos oss. Att ond, bråd död behövdes för att han skulle våga visa framtassarna hela vägen ut. Men roligt att han nu är så mycket mer sällskaplig och vill hänga med en nära.

Måste ändå förklara och typ "försvara" Pingu som ju helt klart respekterade Zafir, exempelvis när han morrande när det var matdags. Pingu höll sig på behörigt avstånd ute i hallen tills matte sa åt honom att han visst får komma in i köket - och de båda litade på sin matte.
   De båda avsa sig också att ha dragkamp med varandra. Ingen av dom ville utmana ödet. Ingen av dom ville ha bråk eller osämja. 

Med detsamma man är själv. Då kommer den över en. Känner mig då ständigt gråtfärdig med en klump i bröst och hals.

Och så kom man fram till _den där_ godisstenen. Den gapar så tom nu. Nu när det är bara Zafir. Pingu _ska_ ju vara där intill! Den där godisstenen som har en historia; under årens lopp har den äntrats av Baloo, Keaton, Wilbur, Spirou, Gromit, Didrik och förstås Linus.

Vilken tur ändå att Zafir finns. Vad skulle jag göra utan honom? Min "reservhund" som nu är ordinarie - och den enda.

Det sista jag tänker på innan man somnar. Det första jag tänker på när jag vaknar...

Han finns där. Hela tiden. Runt mig. Hans blick. Hans tomrum. Hans...

 

Vad Zafir och jag pysslar med om dagarna?

Jo, framför allt pysslar vi med alternativ. Alltså alternativ till att kuta efter viltspår och andra illegala handlingar.

Vi passar på att träna agilitystarter där det passar sig i skogsterrängen.

  Och vid agilitystarterträningen så ligger vikten på att jycken ska tycka det är roligt att springa fort och skutta samtidigt. Om han tjuvstartar så bryr jag mig inte om det så mycket. Vårt (läs: mitt) problem är ju att jycken inte tycker agility är lika kul som jag tycker. Men han gillar ju kuta i racerfart i skogsterräng (efter viltspår), så skogsagility borde då öka på hans motivation sen till riktig agility, eller...?
   Fast framför allt så ger det honom ett alternativ till att smita iväg på egen tass i skogen, och att istället samarbeta med matte.

Innan denna bild togs så smet jyckeskrället iväg. Han fick viltvittring i nosen. När han strax kom tillbaka, så bara måste jag arrangera godissök precis där viltvittringen lockade iväg honom. Som sagt, godissök, denna gång modell godis inklämd i barken, som alternativ till dumheter.

 

Så skönt att han nu är hemma. Jag smeker och klappar på honom ibland. Ibland får han en innerlig kram.

Har ni sett..!!

Här kommer luciatåget! 😊😊

Och de här åker sparkstötting i rasande fart medan andra samtalar ingående om den stundande julfirandet och allt däromkring.

Alltså, det är egentligen en skoaffär och det är min brorsdotter Lisis som har gjort dom fina julprydnaderna. Kolla in hennes Facebook-sida, vetja! Klicka här och far iväääääg!

Men titta!!

Där är ju Pingu!!! Han gör en snöhundgubbe, ju!

När jag senare pratade med Lisis så berättade hon att hon faktiskt hade tänkt på Pingu när hon målade honom. Ja, det är Pingu. 💖 Och det hade det varit för mig oavsett, men nu är det så. Så det så!

Blir ständigt påmind. Små vardagssaker, och jag vill minnas. Vill komma ihåg. Men det gör så ont. Det är "bara" cirka ett år och elva månader kvar tills sorgsmärtan har mer avtagit. Själva saknaden kommer för alltid finnas kvar.

 

 

Zafir är duktig - i skogen!!

Zafir på godissten och ser förväntansfullt på sin matte.

Tja, när matte är en aktiv matte som är på och hittar på saker så funkar det oftast riktigt bra.

Skogsagilitystarter och godisletning a´la vid mattes fötter (se tidigare blogginlägg) och lite annat.

Och så förstås passivitet och bara vara stilla - för att matte säger det.

Vill kunna trycka på ångra. Göra om. Göra på... nåt annat sätt. Annorlunda. Kanske det hade gått... på nåt vis..? Då hade han varit här nu. Hos mig. Eller inte..

Vad dog han av? Vad var orsaken? Kommer aldrig få veta.

Knäpphund!!

Zafir glor länge och envist mot en helt främmande människa som spatserar över infartsparkeringen. Han till och med kör pointer/setterstuk med framtassen. Det gick knappt att väcka honom ur hans "glo-trans". Tokhund!

Stora Sthlm. Alltså Älvsjömässan.

TtM... heter det va? TeamToMusic. Äh! Freestylelag, alltså. Det ska vara minst.. 8 stycken tassar/fötter i laget... tror jag. //Hon som kan freestylereglerna perfekt - not.

Det enda jag ville var främst att se freestylen. Och så kolla in ESS-ringen och kanske hälsa lite på ESS-bekanta och vänner om man råkar stöta på nån man känner, och så förstås ta en repa runt alla stånden.

   Självklart så försover jag mig. Ja! Morgonpigge Pingu finns ju inte längre och väcker mig om morgonarna. Det är hopplöst!

Är ändå i så pass bra tid så man får en parkeringsplats på de närmare p-platserna. Men dumsnål som jag var (sparade en 50-lapp) så betalade jag bara för två timmar. Ångrade mig typ direkt, men...  Äh!

Plötsligt när jag sitter där och tittar på freestyle-ekipagen så brister jag ut i riktig gråt. Visst händer det att man blir rörd när man ser de duktiga ekipagen, men nu talar jag om riktig hulkande gråt. Det var tur att jag just då inte hade publikgrannar precis bredvid.
   Mina tankar råkade minnas min gamla fantasidröm; Pingu och jag kör freestyleuppvisning i finalringen i Mässans A-hall... Nu kan det inte bli något annat än just en fantasidröm... Det är kört. Nu... ingenting...  

Ni ser väl att den ena hunden skuttar över den andra?

Jag hann i alla fall dit så jag fick se typ andra halvan att freestylestartfältet och de tre freestylelagen.
   Sen traskade jag direkt till den andra hallen för att leta reda på ESS-ringen, och där fanns trevligt sällskap att tala några ord med.

   Men oj!! Om tio minuter går p-tiden ut!! Haha! Det blev inte nån repa runt stånden, och det var lika bra det. Jag blir nämligen SKOGSTOKIG i trängseln. Folk, folk, folk och stackars hundar trängs om vartannat. Hatar det!! Avskyr när man vill komma framåt - men det går inte för det är en mänsklig vägg mitt i vägen!! Flytta på er! Jag vill fram!! Fattar ni inte!! 😡😡😡


Nä! Hem!

Visst, det är massor med fina hundar där på mässan, men den allra finaste är den som jag har hemma...

... och jag trängs hellre med granarna i skogen än människor på mässan.

Just det! I och med att jag ju har jyckarna med mig på jobbet, så blir det väldigt dåligt med ensamhemma-träningen, vilket man ångrar bittert när det helt plötsligt (?) blir nödvändigt att jycken får vara ensam hemma och "vakta huset" (som är mitt "nuskaduvarakvarhemmamedanmattegörytterstroligasakermedandufårhadeturtrist"-kommando).
   Två (2) dagar innan hundmässan så får jag ändan ur vagnen att träna Zafir på att vara ensam hemma. Och numera är han ju verkligen - bokstavligt talat - ensam.

Det gick bra, dessa knappa 20 minuter ensamträning, som jag tyade vara borta innan det blev urtråkigt. Men jag kan även berätta att det gick också bra på lördagen när det var "the real thing" (alltså Älvsjömässan), och jag var borta i flera timmar i och med jag även passade på att handla lite innan jag åkte hem.
   Huset stod kvar, och alla saker och prylar där i var fortfarande intakta samt hunden med. 😊

 

Här visar vi upp våra senaste skogspåhitt...

Vi har utökat skogsagilityn med rundande av trädstammar.

Pyttesmå och smala träd...

... och riktiga stora trädstammar. Hej, vad det går! Zafir tycker det är urskoj! 😊

Till skillnad mot mattens påhitt...

Nu ska vi sitta still och inte göra nånting. Matte lägger armarna demonstrativt i kors som en extra signal.

Ganska urtrist, men ändå ganska okej ändå, kanske...?

Träna agilitystarter och att runda trädstamma i full fart är dock roligare! 😊😊

Agilityträning - på riktigt!!

Det finns hopp!

Zafir var faktiskt riktigt duktig - och jag med. Vi var mest duktiga den första rundan. Fart och fläkt, han råkade ta några hinder som inte alls skulle tas av bara farten, men matte brydde sig inte. Det ska bara vara skoj!

Vid nästa runda råkade Zafir riva första hindret, och då blev det nosigt och farten tog slut. Hm?

Fast slalomet tycker han är skoj. Han forcerar det med riktig hyfsad fart (när han väl kommer in rätt).

Det finns hopp. Är så nyfiken hur det kommer bli i vår när utomhussäsongen börjar igen. Hur kommer det att gå? Kommer jag bli besviken? Kommer jag bli glad?

 

En promenad längs kanalen och Ekbacken, en eftermiddag efter jobbet

Dagen till ära fick Zafir bära hans Pinguärvda reflexväst, en agilityvinst. Reflexerna funkar!

Det är häftigt där med alla de gamla ekarna och belysningen. Fast det blir fel färg på bilderna; irl är det inte alls så där grönt utan mer grått.

På nåt vis stämmer de spretiga, mörka trädgrenarna med min för närvarande dystra sinnesstämning. Jag trivdes där.

Gillar´t!

Parkvakten 😉 Zafir är alltid redo.

Finhunden i Ekbacksparkens dunkla sken.

Dock ganska skönt att ha min "vakthund" intill en där på den ödsliga och mörka gångvägen.

Zafir spanar in de kvackande ankorna i kanalen. Ankor och ankor. Äh, det var gräsänder, men kvackande ankor lät bättre i skrift. 😉

Plötsligt, när man minst anar det... Gråten och vemodet kommer över en. När man hör en låt. När man ser en tom godissten. När man ser Zafir göra nåt som _han_ brukade göra.

Zafir uppe på en godissten med sin Pinguärvda reflexväst.

 

Vad är det Zafir glor så intensivt på?

Vad är det som är så spännande? Nä, hörrni! Strunta i allt stök. Se på hunden istället!!

Zaf ser på TV...

Det är vårt favvo-TV-program "I rovdjurens spår" med vargar och...

En brunbjörn!!

Fast när isbjörnarna kom, så blev det alltför läskigt. Då la sig Zafir ned i trygga mattes knä och blundade.

Han finns där hela tiden, intill mig, runt mig. Jag ser hans uppfordrande blick. Hans fina, vackra, bruna ögon. Hans viftande svans. Hans buffande nos - och hans inbjudan till rumpklistund.

Infartsparkeringsträningssäsongen har härmed startat

Varför lipar Zafir så där fult åt oss tvåbeningar?

Jo, först hade han tagit sig en olovandes och allena tur i skogen - med flexikoppel (!) hängande efter sig. Jodå, det hände när han plötsligt gör värsta rycket utan minsta förvarning, och stackars husse står där ensam kvar.
    Okej, nu vet vi att Zafir bryr sig inte om att bli "jagad" av en flexikoppeldosa och att han gläfser i högan sky (nja) när han blir fast när koppellinan har till slut trasslat in sig i vegetationen.
   Tja, alltid lär man sig nåt. Fast frågan är dock om han gläfste i frustrationen att inte kunna fortsätta sin framfart efter viltspåret (?) eller oron att sitta fast ensam i stora skogen?

Sen, när de var åter till civilisationen så fick Zaf sig en ytterligare promenad, men denna gång i vanligt koppel på gångvägar med matte. Under promenaden tränades impulskontroll. Just det! *muttrar*

Sen när vi kom till parkeringen så blev det rally- och freestyleträning.

Det finns en del att titta och lyssna på vid parkeringen. Bra störningsträning.

Det blir bara värre. Smärtan. Vill bara få träffa honom igen. Bara _en_ gång till. Få känna, få krama om honom... Få se hans glada blick.

"Ganska" (lätt underdrift) törstig blev man av alla äventyr, så det var allt bra att matte har en vattendunk i bilen.

Känns som jag svek honom. Han litade ju på mig. Jag gjorde allt jag kunde, men... det räckte uppenbarligen inte.

Jag tvingade i honom pillren. Han ville inte. Varför..? Vi var oense, det sista vi gjorde tillsammans..

Skogen, igen.

Zafir markerade (typ) rådjursstigen (se pilen). Han fick beröm (!) och blev kommenderad upp på stubben. Därefter godissök som alternativ till att fortsätta rådjursspåren.

Duktig vovve som ratar viltspåren!

Vi var så duktiga. Båda två. Han lyssnade på matte. Stannade. Ratade vittring. Lekte. Testade impulskontrollen och ropade "Stanna!" och han stannar på kommando - trots flygande (kastade) godbitar framför nosen. Körde inkallning som inkluderade rally- och freestylekonster intill mig. Rundade trädstammar i flygande fläng. Lekte "letagodisbitarintillmattesfötter". Vi var så bra... Fnys!!

Sen - utan miiinsta förvarning så stack han. dfkdfkjldggggdgg (= ord som ej passar så bra i skrift).

Hundskrället tillbaka efter cirka en dryg minut. Vi går då tillbaka till stället han stack. För att göra om och göra rätt. Hundskrället är nu så duktig så.

Vi fortsätter promenaden. Glada och fortsätter med positiv förstärkning när han ser på mig. Han lyder så fint när jag lugnt säger "Häråt!" när han tycker vi ska gå åt annat håll. Vi är ett bra team...

Tills hundfkdfskldfshdfskl (= ej lämpligt i skrift) ånyo - utan minsta förvarning - försvinner bort i snåren. Cirka en minut senare är han tillbaka. Nu är jag sur. "Om du ska uppföra dig så där, så får du vara kvar här - helt ensam!!", säger jag förebrående. Zafir fjäskar med hela rumpan. Jag bara går.

Zafir och matte ovänner i skogen. Då går man minsann bakom matten.

Men man kan ändå vädra bortåt och spana (bilden smygtagen bakom min rygg). Vi är nu på väg tillbaka till stället han sist smet iväg - för att göra om och göra rätt. //Ytterst envis matte.

"Matte, lämna mig inte ensam här i skogen. Jag loooovar att aldriiiig mer smita iväg. Jag looooovar!!", bedyrar Zaf. Hmpf! Är det nån som tror på det?

Han mötte min blick... men valde att titta bort. Det var det sista. Det allra sista. Min älskade, så innerligt älskade. Min vän. Det gör så ont.

Nu är det snö. Snö på den nu tomma godisstenen. Han skulle garanterat stått där uppepå.

Han var ju min vän.
Men jag var där intill honom. Satt bredvid och smekte. Försökte vara där och stötta.

Hade det gått om jag gjort HLR på riktigt? Varför försökte jag inte på riktigt? Hade det gjort skillnad? Veterinärerna säger Nej... Men de kanske säger så bara för att de förstår att jag inte vill höra nåt annat?

Nosework-KM

Nä, 2018 års tävlingssäsong var visst inte alls över. Plötsligt på årets nästan sista vecka så fick hemmaklubben för sig att arrangera nosework-KM. Kul, va!! 😊😊 Och det var inte vilket KM som helst, för det var världshistoriens allra första nosework-KM!! Ja, för hemmaklubben, alltså! 😉
   Självklart så ställde Zafir upp, och det gick som förväntat.

Vid inomhussöket så hittade han till slut de båda luktgrejerna, men jag chansade vilt och det blev två felmarkeringar. Haha! Jag som inte har läst på reglerna trodde först att man var diskad när man hade påstått "markering" två gånger, men så var det ju inte. Äsch! Man ska improvisera under tävling. 😉

Väntan på att inomhussöket ska bli klart.

 Vid utomhussöket, som i mitt tycke (och säkert även andras) är sååå mycket svårare, så gick det inte alls. Zafir nosade lite här och där, men markerade inte. Jo, förresten han tänkte markera - alltså bokstavligt talat - mot en blomkruka, men undertecknad matte var med i matchen och såg till att bakbenet och kissmarkeringen uteblev (eller åtminstone avbröts abrupt innan det hann bli nåt).

Dagen till ära var man nytrimmad. Och självklart så har man sparat Stig Helmertofsarna. Hihi!

Som ni förstår så var Zafir inte riktigt fokuserad på nosework utomhus, trots snofsande runt, runt. Han klättrade även lite på utebänksborden, lyssnade lite på en skällande hund borta i fjärran och lite nosande igen längs klubbstugeväggen, men ingen antydan till markering.
   När tiden var ute, så hjälpte vi honom, och då så blev det en kort markering.

Zaf blev nog lite småtrött av noseworksniffandet. Han la sig raklång mitt på golvet bland alla andra vovvarna.

I väntan på utomhussöket.

Och så väntan på prisutdelningen.

  Nä, allt gick som smort. Inte var det mycket till väntan inte, trots vi ändå var så pass många deltagare.


I och med att det var ÖBK-världshistoriens allra första NW-KM, så måste jag ju presentera pallplatserna:

Klubbmästare 2018: Guldmedalj till Marie och Bella! Silvermedaljen gick till Annika och Prima samt bronset till Linda och Tee. Grattis allihopa!! 😊😊 Foto: Katarina Nyman.

Inbjudan till rumpkli.

Fast nu somnade han in i (mer) lugn och ro. Hemma. Men han skulle ju inte dö!
 Operationen var ju för att han skulle leva!! Inte dö.

Bara sex år. Vi hann ju bara halvvägs...
 

 

Bävar lite inför julafton. Då brukade han alltid sitta i soffan intill brorsan och kräva bli kliad medan vi ser på Kalle Anka, och Zafir kryper upp i fåtöljen bredvid mig. Vi får se vem Zaf väljer i år... Och så det där böket med den där jävla julgranen som ska pyntas...

Min innerligt älskade..