När juldagsmorgon glimmar...

... märkte jag ingenting av. För jag vaknade kl. 12.25. Zafir låg tätt intill min sida med hans haka vilande på min hand.
   När jag försiktigt och smygande försökte nå mobilen som råkade ligga i närheten, så flyttade han genast på sig och la sig tillrätta vid mina fötter istället. Han tyckte nog att jag störde honom i hans sömn när jag rörde på mig. Så han hade knappast tidigare försökt väcka mig, gett upp, och lagt sig besviket bredvid mig.

Äh, nu går jag ju dagarna i förväg. Vi skuttar tillbaka till...

Uppesittarkväll...

Kvällen innan julafton, uppesittarkväll a´la Zafir - och jag hängde genast på. 😊

Inget julstök med inslagning av julklappar eller sånt. Vi bara slöade och latade oss i soffan.

Apropå det...

Vad är det för fel på dagens ungdom?! 😉

Jag skulle egentligen vara ledig lördag, söndag och på själva julafton, men fick lov att jobba för en var sjuk och vek. Men det var inte det värsta...

När man är där på jobbet (butik), så vill de, alltså mina medarbetare, lyssna på sliskig och äcklig julmusik med körer och tenorer, Jesus och hallelujatjafs. Det var ju rena tortyren istället för min alternativa jul-CD med rock och pop, och "Det är inte snön som faller" (Anders F. Rönnblom).

    Fick frågan: "Du vill inte ens lyssna på Carola?". Det går utför med dagens ungdom... *suck*

Jag gav ändå efter önskemålet om att byta CD, och man fick höra så kallad traditionell julmusik, men efter att jag "råkat" slinta med fingret på next-knappen ett antal gånger, så gav de upp och jag fick tillstånd att åter lägga i min alternativ-julmusik-CD (har flera olika versioner). Ahhhh! *lättad* 

   På mina jul-CD är det lite lurigt insmugna bland ordinarie popjulmelodier låtar som exempelvis "Barrell Of A Gun" (Depeche Mode), "Road To Hell p2" (Chris Rea) och "Dear God" (XTC, googla texten). *njuter*

Tycker du som jag att det fattas nåt på den här bilden..?

Ja, vad säger ni? Vad fattas?

Hihi! Lite kul med bilden är att jag har snyltat på grannens juldekorationer. Ja, vadå´ra? Har man inget julpynt själv, så... Hehe! 😎


Man skulle i och för sig tycka att själva granen fattas där till vänster under julgransbelysningen, men faktum är att det ser riktigt fint ut när det är kväller och mörkt.

Och man skulle också kunna invända mot att det bara är Zafir som önskar god jul...

Så, okej, även jag önskar väl er alla en god jul och etc, fast...

Men det jag tycker fattas är närvaron av.... ja, du förstår nog vem jag tänker på.

Julfoto 2016 - och 2017 då jag återanvände det. 😊

När jag några dagar före julafton tog mig en kvick repa ute i julhandeln, så stötte jag på denna pingvin-figur. Det var bara ett exemplar kvar på hyllan, och jag bara kände att det stod mitt namn på den. Så nu står den där.. på trimbordet... bredvid...

Kanske bör berätta att jag har ju under årens lopp samlat (nja, typ) olika Pingu- och pingvinprylar. Alla mina Pingu-DVD:s (ja, vadå´ra?) är inhandlade före min Pingu kom in i mitt liv. Då var tanken att när jag nån gång i framtiden skaffar mig en svart-vit springer, så skulle den få heta Pingu - och så blev det.

Julafton 2018

Enligt mobilen är bilden tagen kl. 15.15, och då är det Kalle Anka på TV - och vi tittade på det, men jag känner inte igen TV-bilden?

Ett antal timmar senare...

Väntan på tomten...

Zzzzzz

Vad är det som händer nu?!!

Jaaaa! Tomten har kommit och avlämnat julklappar!

Men vad kan det vara i paketet?

Tror nog att Zafir få bättra på sina öppnapaket-skills.

Till slut kom det fram ur paketet ett grönt och runt gummituggben.

Överlycklig Zafir.

Och enligt mattes jultraditioner så fick man även ett märgben. Mums!

 

 Nä, jag har tröttnat nu!

   Nu vill jag att han ska komma tillbaka!

Men sen så inser jag att han är inte bara tillfälligt borta nånstans, att han kommer snart hem igen.

Nästan alltid när man är för sig själv så sitter gråten där i halsen typ. Det är en thin line mellan att älta och att bearbeta, men jag inbillar mig att jag bearbetar sorgen.

Jag vill inget annat än att få träffa honom igen. Bara en gång till. Och förklara för honom. Att matte inte kunnat göra på annat sätt. Jag förstår att mina svek-känslor bara är mina. Inte hans. Han är ju död. Han kan inte känna nåt. Han finns inte. Han är... borta.

Det stör mig när folk säger typ "Ni får mötas sen.... på andra sidan regnbågsbron." *suck* Jag opponerar mig med tanken:
   Men.. i vilket skick är han då? Jag menar rent fysiskt. I vilken ålder är han? Är han - rent fysiskt - före eller efter operationen. Jag menar om han har en massa operationssår och bandage så vill jag inte... Då har han ju ont, ju.

"Nej, så är det inte.", protesterar ni, eller en del av er (läs: i mitt tycke för många av er 😉) Han kommer vara frisk och kry." (fast fortfarande död, eh? min komm.)

Hm? Men... i så fall, från när? Precis innan operationen när han fortfarande hade bajseriproblem, eller från tidigare när han bara hade liiite vajsing på bajserifunktionen? Eller när han var valp, slyngel, mogen hund eller vadå..?
    Äh, ska inte fördjupa mig i dumma detaljer. Jag förstår mycket väl att detta "Ni får mötas igen" bara är ett försök till tröst och fantasier. Men jag är mer åt det realistiska och konkreta hållet.

Där under julaftonen så kom vi in på Pingu och hur det hela hade gått till. Det är bra att prata om det. Man får lite olika input och tankebanor. Det jag tog till mig på julaftonens samtal och funderingar var rent statistiskt hur stor chansen är att överleva med hjälp av HLR-försök, med tanke på att det finns en underliggande orsak till själva hjärtstoppet.

På juldagen så googlade jag "HLR hund statistik", och hittade denna.intressanta artikel från en veterinärstidning. https://www.veterinarmagazinet.se/wp-content/uploads/S%C3%A5-g%C3%B6r-jag.pdf

Lite utdrag:

"Egentligen är statistiken över lyckade HLR-behandlingar, såväl på människor som på djur, skrämmande dyster. Det handlar om att 2-3 procent av de patienter som fått hjärtstillestånd inne på djursjukhuset kan räddas tillbaka till livet.  – Men det blir bättre. Vi jobbar mot 5 procent,"

"Samtidigt gäller det att komma ihåg att det viktigaste med HLR-behandling inte enbart är att djuret ska överleva. När du tänker tillbaka på det som hände ska du känna stolthet över att du har hjälpt djuret och ägaren och lindrat lidande, oavsett om djuret lever eller fick somna in."

"En annan sak är att den som jobbar med HLR måste klara att det inte alltid går bra. Starka känslor är i omlopp när mycket sjuka djur dör trots att veterinärer och sköterskor har gjort sitt allra bästa. Ledsna och besvikna djurägare har mist sin vän."

"När djuret väl ligger där med hjärtstillestånd är tiden avgörande och att då börja prata med djurägarna om HLR kan också vara svårt. En HLR-behandling kostar mellan 5 000 och 8 000 kr och det är högst osäkert om djurägaren trots behandling får tillbaka sitt djur friskt."

 Det jag tar till mig allra mest är...

• Den avgörande tiden, vi pratar om minuter, och det är alltså till och med mycket svårt att få till det fast man är på ett djursjukhus med en hel stab med folk som kan turas om med HLR:en. Jag var ju ensam.

• Även om jag skulle lyckats få igång Pingu, så har jag varken adrenalinshots, EKG-maskiner etc. Är det sannolikt att jag kunnat hålla honom vid liv tills djurambulans hunnit komma, eller hade det bara blivit etter värre - för oss båda?

• Att det är så osäkert att det lyckas, och att man klarar av att ha misslyckats, att det är starka känslor för alla inblandade, proffs som djurägare.

• Att känna stolthet att man ändå försökte, även om i mitt och Pingus fall väldigt tafatt. Citat från tidningsartikeln: "När du tänker tillbaka på det som hände ska du känna stolthet över att du har hjälpt djuret och ägaren och lindrat lidande, oavsett om djuret lever eller fick somna in."

Men hur som är saknaden och bedrövelsen och tomheten... Tänk att ändå få träffa honom. Bara en gång till.

 
 När jag googlade runt så hamnade jag bland annat på denna blogg: http://www.chaly.se/plotsligt-hjartstopp-utanfor-sjukhus-5-statistik-del-6/. Läs och bli berörd! Stark igenkänningskänsla fast i mitt fall i något mindre mått.