Stor- o lillnosarna: Gott (?) Nytt År... En krönika över förra (jävla) året

Nä, jag är inte bitter... För att citera en gammal humorklassiker. Jodå, humorn finns alltid där. Oavsett allt.

Vi kom för helvete bara halvvägs!

I morse (eller var det igår morse?) så tänkte jag - något överraskad - att det här var den andra morgonen som inte det allra, allra första jag tänkte på när jag vaknar var Pingu. Va? Har jag kommit över honom redan nu? Det har ju för sjutton inte ens gått två månader. Jag skäms i takt med min förvåning.

Hm? Fast jag tänker ju på honom typ hela tiden, men inte med den där oerhörda saknadssmärtan. Man har väl nu typ accepterat att han aldrig mer kommer tillbaka; att jag aldrig mer får träffa honom, se hans glada min, smeka hans mjuka päls och illa kvickt parera hans, utan minsta förvarning, glädjeskutt upp i ansiktet på en.
Jag kan nu oftare minnas honom med värme och glädje. Jag tror nog att den där HLR-statistiken (se förra inlägget) gjorde susen. Även om allt känns orättvist, så känner jag inte längre att jag svek honom, i alla fall inte lika mycket. Jag hade inget val. Och jycken är död; han känner inget längre. Han känner inte att matte svek honom. Han.. Borta.

Fast jag smeker, kramar och klappar på honom lite då och då. Dels ofta när jag går förbi urnan och dels - varje gång - morgon som kväll - när jag byter kläder. För där på sänggaveln hänger den där urtjusiga t-shirten med Pingus och Zafirs prisrosettporträtt på. Där känns han mer mjuk och fin mot mina smekande händer än mot urnan.

Hm? (igen)
Jag kanske har kommit in i sorgearbetets ilskestadie? Jag är i acceptansmode, men mer åt förgrymmad hållet, tycker livets/dödens nycker är orättvisa.

Äh! Men skit i det!! Vad hände annars förra (jävla) året?

Nu tänker vi tävling...

Pingu tävlar nu i tvåan. Min första hund jag lyckats få upp en klass efter 23 år i agilitytävlingsvärlden. Först trivdes jag inte alls där i klass 2. Men det visade sig sen att jag bara haft otur att de första tävlingarna (började i 2:an hösten 2017) råkade vara typ "värstingbanor", som var - i mitt tycke - helt omöjliga.

Men sen så kom man till de vettiga klass2-banorna - med flyt. Och sen - just out of the blue - så damp ett nollat lopp in i min och Pingus verklighet. Det blev en andraplacering - med pinne. Det var på Norsborgs BK.
Så överraskande - och kul!

Annars så blev det mest disklopp, men enligt AGIDA (nya SAgiK-Tävling) så fixade vi hela två (2) felfria lopp; pinneloppet och ett laglopp med "På G...".
Vi kom i mål 13 gånger av 46 lopp.

Det allra sista loppet blev på Uppsala BK. Tänk att vi då pratade lite om att det var skönt att det var säsongens sista agilitytävling; att vi var lite tävlingströtta.
Minns också att när jag åkte därifrån, att jag ändå tyckte det var lite synd att säsongen var slut. För Pingu och jag hade haft kul ute på banorna...

Tur att jag då inte visste att det skulle bli vårt allra, allra sista lopp. Ett disklopp som var skoj - trots den försmädliga missförståndsdisken två hinder från mål. Annars ett hinderfelfritt lopp, men vi skulle fått tidsfel.

Där vi trivs som bäst. På agilitytävling.

Förra året, alltså 2018, så var jag stolt över min Pingu-grabb

För han hade erövrat Springerklubbens "Årets Agilityspringer 2017", och samma dito i Östra-avdelningen. Visserligen var han den enda som hade skickat in bidrag, men vadå? Man kan vinna på WO också. Hehe!

Tja.. Har ju inte mycket till resultat att skicka in till årets "Årets Agilityspringer 2018", men... Nja, jag vet inte. Kanske jag gör det.. ändå? Eller jo! Jag gör´t! Jag är hur som helst stolt över min Pingu-grabb! Dead or alive! Om han kommer sist eller inte, spela roll! Han är min Pingu-grabb! Och min allra bästa agilityhund.

En bild från en av Pingus sista tävlingar.

Av Zafirs 26 agilitylopp 2018...

... så diskade vi oss hundra procent. Av Zafirs totala 60 stycken agilitylopp, så är 100 procent disk. Nåt får mig att fundera att agility inte är Zafirs grej. 😉

Men vi kommer göra ett nytt försök nästa säsong, 2019. Man vet inte. Han kanske har mognat. Det går ju något bättre än förr nu när vi hittills har tränat ett par gånger nu i vinter i Arningehallen.

Men glöm agilityn för ett slag. Här kommer rallyn!!

En mulen, snålblåsig vårdag i april så damp - till min verkliga stora förvåning - Zafirs första kvalificeringsrunda ned. Det var på håret: 70 poäng, men hårstrån är ju ytterst starkare än man tror. Det var på Bro-Håbos vårtävling, därborta på idrottsplatsen.

Minns - nu lite mer vagt än då det hände - att det var på ett hår när (ja, alla dessa hårstrån det finns i livets vinklar och vrår samt virrstigar) - att jag åkte skamsen därifrån efter Pingus hemska runda... (kan man inte kalla det för) i fortsättningsklassen. Han var från början typ helt lost (från rallyn, alltså) och smet iväg till grannbanan, men tävlande där märkte som tur var ingenting, men det gjorde jag - och alla andra.
Så här efteråt så var det en sicken tur ändå att jag inte tog mitt pick och pack och stack skamset hem med svansen mellan benen.

Sedan i september, på Mälarö BK, så slår unggrabben till med hela 92 poäng!! Öh?!!! Vad hände där?!!
I oktober så är vi tillbaka på Bro-Håbo BK:s stora rallytävling, och där klämmer Zafir till med två till kvalificeringsrundor, 73 och 83 poäng. Så... lillkillen har nu fått sin allra första titel. RLD N.

Min plan var då när jag nu hade båda jyckarna i fortsättningsklassen att sparka igång Rally-Pingu igen, och att nästa år, 2019, åka på tävlingar med båda två. Jag hade alltså lagt ned rallytävlandet med Pingu efter fadäsen i april och med honom bara satsat på agiltyn. Med Pingu har jag - från tidernas begynnelse - alltid tyckt att rallyn är milijoner gånger svårare än agilityn.

Zafir lipar dock åt agilitysporten.

Freestyle!!

Pingu tävlade ju också i freestyle, en aprildag i Haningehallen. Det var trångt och hemskt. Jag bara längtade att få komma in på tävlingsplanen så man fick lite lugn och ro samt space, och fick "vara ifred" en stund.

Haha! Vi hade i alla fall ganska kul därute. Pingu kom av sig helt, men jag kämpade på. Vi missade typ mer än hälften av movesen. Vi kom i alla fall inte sist: 16 av 20 startande. Det var kul, fick mersmak, men det är ju så rackarns ont om tävlingar inom mitt "åkapåtävlingresavstånd" och/eller så krockar det med agilitytävlandet.

Pingu och jag körde även freestyleuppvisning på Hundens dag, i Waxholm. Det var också skoj! Även om Pingu var rackarns seg i början, men sen går han ad lib och kör eget, och klämmer till med ett rulla mellan mina fötter (!), så jag nästan står på näsan. Vi bara skrattade och hade roligt!

Ens klubbkamrater fick ju nys om att jag fyllde jämna år i oktober och man fick en freestyleprivatlektion med superduktiga SM-vinnaren (bland annat) Jonna Smedberg. Minns att jag blev så glad då jag fick presenten. Sen... blev det vemodigt. Jag drog ut på tiden. Kommer jag palla? Min tanke hade ju hela tiden varit att köra Pingu...

Men i helgen som var (i lördags) så var det då dags, fast... med Zafir då.

Där under själva lektionen hade jag ingen tid till att tänka på nåt annat än Zafir. Ägnade inte Pingu en tanke, faktiskt. Fast efteråt så funderade jag lite hur det skulle ha varit.. med honom. Vad hade vi fått gjort och så?

Zafir och jag fick flera bra tävlings- samt träningstips med betoning på "börjaomfrånbörjan" och grundträning. Zafir är ju jycken som går upp i värsta stressen och frustrationen när det gäller både freestyle och rally (till skillnad mot i agilityn). Det gäller att kunna hantera det; få jycken trygg och fokuserad i rörelserna, om det så är freestyle eller rally. De båda sporterna går lite hand i hand.. jag menar tass.

Lite blandat...

Vi har under året tränat agility, rally, freestyle och lite, lite nosework samt nåt sporadiskt spår.

Pingu kan göra två saker samtidigt: skutta agility och styla för fotografen. Jag själv hade fullt sjå att hinna med med att springa. Foto: Helena Jansson.

Det arrangerades KM även 2018, fast med lite annorlunda upplägg än vanligt med uppdelade KM-dagar.

Pingu ställde förstås upp i lydnads-KM, bara som en kul grej och att testa lite, men näh! Tävlingslydnad är inte vår grej. Självklart ställde vi även upp i rally- och agility-KM, men det var liksom mer en självklarhet.

Från rally-KM. Foto: Veronica Forsberg.

Pingu knep bronsrosetten i agility-KM, lägre klass.

Jag hade egentligen tänkt köra i den högre klassen, men av domartekniska skäl - i sista stund under banvandringen (!), så blev det lägre istället (det var bara att byta banmemorering illa kvickt), och det var välan tur det!
Hade vi ställt upp i den högre klassen hade vi sannolikt aldrig fått nån prisrosett - och inte den lägre klassens domare heller, som typ tack vare mig kunde tävla (i den högre klassen) då jag dömde. Tjänster och gentjänster ni vet. 😉 (Man kan liksom inte tävla och döma samtidigt)

Hur gick KM:en resultatmässigt, då? Zafir ställde upp i agility- och rallyklubbmästerskapet, och när det gäller agilityn... Haha! Som sagt... hundra procent disk. 😉 I rallyn så kom han *kollar* nästnästnästsist med hela (?) 54 poäng.

Pingu kom tvärsist i rallyn, 42 poäng. Minns att jag blev lite besviken. Han är ju så bra när han vill med sin fina kontakt och stolta passagesteg med framtassarna. Jag var dock helt nöjd med Zafirs prestationer som var helt okej i hans mått mätt.

Där i maj nångång så fick jyckarna varsin ÖBK-utmärkelse (alltså, på hemmaklubben)...

Zafir fick hederbemärkelsen 😉 "Årets diskmaskin 2017" (agility) och Pingu fick utmärkelsen "Allround-KM-specialmästartiteln "Rallyagilitylydnad 2017" - "tävlarhellreänbra" 😀, vilket var typ tvärtom "KM-Stormästare", där vinnaren vann två av de tre grenarna som de ställde upp i.

Den här bilden är från "Nosautmaningen" eller "Utmanarnosen" eller vad sjutton det nu hette. Det var kul hur som, och en ordentlig utmaning.

Vi har varit på kennelträff hos Zafirs släktingar.

Vi har tränat rally på lite märkliga ställen typ mitt i natten (nä, så sent var det inte). Vad jag gillar Pingus glada min.

Vi har hittat nya godisstenar.

I skogen och hemma på tomten.

Zafir och jag har deltagit på hemmaklubbens allra första nosework-KM, och kom faktiskt inte sist. 😉

Efter att Pingu, efter en typ rutinoperation, så hastigt rycktes bort från mig, vid endast 6 års ålder, så har Zafir växt. Han visar framtassarna nu på ett mer harmoniskt sätt. Och ja, nån gång i år så kommer han sannolikt bli storebror. Visst, jag deppar ihop ett slag, låter tiden göra sitt, men sen så. Jag ger inte upp. Jag ger aldrig upp.