Man kan gråta och jobba samtidigt. Man får ta i lite mer bara.

Rubriken är ett citat av mig själv när jag på lördagsmorgonen efter Pingus hastiga död var på jobbet för en nödvändig blixtvisit (typ). De exakta orden, som jag gråthulkande tänkte med Zafir vid mina fötter, var egentligen om man ska vara petig: "Man kan grina och jobba samtidigt. Man får bara ta i lite mera bara.".

Dessa ord - med lite olika varianter - är numera ett typ mantra, som "A man gotta do what a man gotta do." eller "Det är som det är..."eller "Man kan grina och träna samtidigt, man får ta i lite mer bara."

Den här bilden råkade mobilen ta av misstag, men jag gillar den. Den känns som jag. Det där är jag. Mörk i hjärtat, men ljuset finns där... bakom... nånstans. Nånstans därborta i framtiden. Man kan också vända på det. Fasaden är ljus och skämtsam, men djupare därinne... så är det mörkt.

Vad pysslar Zafir med om dagarna utan sin storebrorsa, som skulle med all sannolikt stått uppe på den ena stenen i bakgrunden om han fortfarande hade varit hos oss? Jo, Zaf han drar fram den ena nedfallna storgrenen efter den andra. Ju större desto bättre, tycks han tycka.

Zafir anser att livet numera är hääärligt. Ingen att konkurrera med. Ingen att hålla reda på. Han är mer avslappnad än förut. Hänger runt mig och är närmare än förut. Han är mer harmonisk. Som sagt, nu är ju ingen annan där som kanske blir sur och säger ifrån eller lägger sig rakt på honom där han ligger i fåtöljen.

Det går ett tomrum runt mig

 

Det går där, tomrummet alltså. Hela tiden finns det runt mig.

Han ska ju vara där... Men nu bara ett... tomrum.

Dag som kväll...

Hemma...

... och i skogen...

... och på jobbet. Där skulle han ju ha legat. Det var ju Pingus ställe. Men nu är där bara ett bittert, stort, overkligt tomrum.

Lördag, 10 nov. Dagen efter, eller den första dagen utan..

Skogspromenad. Zafir och jag.

Tomt och skövlat...

Vackert, lugnt, men... med ett tomrum.

Min bästa "reservhund" 💗

Genade ut i värsta "bushen" mellan två stigar, och som typ vägledare hade jag det där vissna trädet. Det var dock "något" lurigt som vägvisare och typ "flyttade" på sig lite då och då... eller så var jag en värdelös stigfinnare. Välj själva. 😏 Men som synes så kom vi fram till stigen, som faktiskt också var den rätta som jag ville komma fram till.

Och så kom vi fram till den (en av många) obligatoriska... Numera en enhundssgodissten.

Och så har vi nästa sten efter svängen... Den... tom. Där ska ju Pingu sitta bakom buskarna och invänta oss andra som kommit på efterkälken, ju.

Strax efter kommer ytterligare en obligatorisk godissten, och den var precis lika tom som den här ovanför... Så kan vi ju inte ha det, så Zaffe!! Upp på stenen!!

Zafir skuttade gärna upp.

"Men titta! Vad är det som ligger där?" (ni ser väl godiset?)

Novemberdis, och en stunds stilla meditation innan vi åkte hem.

Söndag, 11 nov

Skogspromenad i hemmaskogen.

Som omväxling, istället för godissten: Godissänka/grop.

Måndag, 12 nov

Efter jag hade lämnat Pingus kropp hos veterinären. Ville inte åka direkt hem. Så det blev en liten tur i skogen.

 Tisdag, 13 nov

Måste ju berätta om Zafir och hans numera nya plats i bilen.

Zafir! Hoppa in i bilen!

"Ja, matte! Men? Dörren är ju stängd!"

"Vadå? Ska jag numera åka därbak? Som en hund?!!" (Zafir har ju annars suttit i baksätet med bilbältessele.)

"Hm? Det här är ju Pingus plats.. Måste kolla."

"Är du säker på att inte Pingu ligger här under nånstans?"

Det är lugnt, Zaffe! Det här är din plats i bilen nu! "Okej.?", tvekar Zaf.

"Vad gör du, matte? Stänger du grindar mellan oss..?"

"Hörru! Matte! Jag känner mig alldeles ensam här bak.." (Filten är inpulad lite provisoriskt i hålet mellan bakluckeutrymmet och baksätet för att en viss hund kravlar sig fram dit han är van att sitta.)

Zafir blir nog en van bakluckehund till slut.

Fast han vill allt bra gärna istället vara i baksätet som förr. Men det är slut med det nu.
Tja, vi är fortfarande lite (?) oense om det där. Vi är typ lika envisa båda två. 😉

 Lördag, 17 nov

Godisstenhjärntvätten fortgår. Alltså, mattes alternativ till viltspårjakt.

Ser ni kotten på stubben? Lite lustigt att den har fallit ned och lagt sig precis där.

 Förutom "sökgodisstenariställetförviltspår"-träningen, så fick jag plötsligt ryck att träna följsamhet intill mig/gå fint i koppel - istället för ryck i flexikoppel, som jag hade vid detta tillfälle för att ge honom lite utrymme medan jag tillät mina tankar fara iväg vart de nu ville. Alltså, det är inte alltid man orkar med att vara på, på, på och kravet att man helt enkelt inte får misslyckas (alltså om man har jycken lös).

 Från ingenstans kom jag på en ny variant/metod som är lite inspirerad av andra gåfint/samarbetsträningsmetoder.

När Zaf vänder sig spontant om för att kvickt kolla in sin matte (jag har alltså inte sagt någonting), så droppade jag en godbit intill mina fötter, och utan att säga nåt så stannade jag, böjde mig ned och tokglodde på godisbiten som låg där intill mig.

Zafir blev då genast nyfiken vad matte glodde på, och fann på egen nos godiset. Men han fick minsann söka och leta lite.

Så där höll vi på. Zafir fattade vinken rätt så fort. Tyckte den nya samarbetsleken var ganska nöjsam och roande. Matte upptäcker nya godbitar intill hennes fötter och han fick söka upp dom.

 Hehe! Fast om han var för långsam att rusa till mig och godiset, så "åt" jag upp det retsamt triumferande framför näsan på honom. Tji fick du, slö-Zafiren! Så går det när du är för långt ifrån mig och för långsam! Hehe! 😏 Zafir förstod att han måste vara närmare för att hinna, och därmed höll sig mer intill mig istället för dessa ständiga ryck framåt längst ut i kopplet.

Glad i hågen tänkte jag: "Kul! Det här var ju en rolig träningsmetod.".. tills vi kom fram hit (bilden här nedanför).

På järnvägsperrongen blev allt annat mer spännande än tråkmatten, som åter igen blev sur. Men vi tog nya tag efter en stund... men nä. Helt hopplöst! 😒😠😞

Edit en vecka senare:
   Fortsatte med denna "matteglorpånåtvidhennesfötter"-träningen, och det funkade riktigt bra på skogspromenaden med lös Zaffe som hade viltvittring i näsan typ hela tiden. Zafir strosar runt på stigen, och när han kvickt kollar in mig, så böjer jag mig ned på sekunden och helt tyst tokglor intill mina fötter (jag smygsneglar även mot Zafir, ifall att..) - och Zafir blir nyfiken vad jag pysslar med och ratar viltspåret. När han då är ivrigt nosande vid mina fötter så droppar jag i smyg en godbit - som han sen nöjt smaskar i sig. Så simpelt, men typ två flugor i en smäll; jag får följsam hund och han får använda sin nos. Utan en massa barska rop och dålig stämning.

Den här bilden är från en annan dags skogspromenad. Ser ni godisbiten som är precis på väg att falla ned från Zafirs rygg? Haha! Godiset låg kvar på ryggen länge, och Zafir snurrade runt, runt i försök att finna den. 😊

På väg mot Österåkers BK:s 50-års kalas.

 Först hade jag inte riktigt lust att åka dit. Det skulle ju bli första gången man mötte klubbkompisar efter Pingus bortgång, men de skötte det snyggt och fint. Naturliga kramar utan onödiga ord. Bara värme och omtanke💗, sen var det fest med rolig frågesport 😊samt god mat. 😋

Tisdag, 20 nov. Man kan grina och träna samtidigt. Man får bara ta i lite mera bara

Från Fb:

"Nya tag. På´t igen. Fast iskallt om fingrarna var det. Och jag råkade kalla 💗Zafir 💗 Pingu 💗 bara en enda gång. 😉"

Vi hade ju åkt upp till brukshundklubben bara så där spontant direkt efter jobbet. Jag var inte klädd för hundträning, om man säger så.

Onsdag, 21 nov

Från Fb:

Här sitter jag och Zafir och funderar på livets orättvisor.😉

   

 Zafir tycker det är orättvist att han varken får bada, jaga sjöfågel eller simma över till skogsviltet på andra sidan sjön.

  Och jag funderar på agilityåren som gått o min "agilitykarriär" 😉 Men jag är inte bitter 😉 - följande är ren fakta.

    Baloo 💗 (m-pudel) o Keaton 💗 (ESS, efterträdare till Buster 💗 , ESS, som bara blev drygt 1 år) skulle ha blivit hur bra som helst - om jag hade haft den kunskap jag numera har (av träning samt även av rehab). De båda blev över 14 år.

  Wilbur 💗 (m-pudel) blev överstressad av att bara skutta ett endaste hopphinder, så jag la honom på "hyllan" i några år, tills jag tog mig i kragen. Med rätt träning blev han jätteduktig.. tills det ena korsbandet gick av. Efter 2 års rehab (när korsbandet var läkt o okej, fick han klobrott, därav den lååånga rehaben), så gick allt hur bra som helst (min första hund som erövrat uppflyttningspinne)... tills det andra korsbandet rök. Då var han så pass gammal att jag förstod att vi inte skulle hinna komma tillbaka till agilityn, men han var en glad agilitypensionär. Han blev 16,5 år.

  Spirou 💗 , Keatons systerson, skaffade jag mig med tanke att han skulle bli lika vild och fartig som bästa Keaton, men Spirou var sin morbrors raka motsats. Han - av få hundar - ogillade agility. Den enda gången han tog ordentligt sats på banan med genuin glädje var när han fick "forcera" platta tunneln - för att rusa in och självmant trassla in sig i släpet!! Tokhund! 💗 Spirou blev agilitypensionär tidigt, men levde tills han var över 12 år.

  Sen kom Gromit 💗 . Äntligen en hund som gillar agility lika mkt som jag själv. Han var en värsting under slyngelåren, men sen blev han en stjärna... tills komplikationer av hans ep tog hans liv. Han blev 5 år. Dog hastigt här hemma i soffan.

  Sen kom Pingu 💗 , min verkliga diamant, min riktiga agilitystjärna, som efter slyngelodåge-åren tog oss till klass 2 - efter 23 år i klass 1. Ja, alltså sammanlagt 23 år med mina tidigare hundar.
    Och allt tog abrupt slut efter 6 år när han dör hastigt här hemma i soffan på samma plats som Grompan, pga komplikationer efter en typ rutinoperation.

  Nu är bara Zafir 💗 , 3 år, kvar, som ännu inte visat upp några större agilitytalanger.. men jag ger inte upp. Vi kommer tillbaka. Det ska gå.

Satt där och funderade en bra stund, och Zafir la sig till slut uttråkad ned och surade för sig själv över orättvisorna här i världen.

Öh? Zafirs viltnäsa är visst inte alltid igång!!

När vi kom hem efter promenaden så traskade fyra (4) rådjur uppe på bergsknallen bakom hans rygg (vid pilen, hann inte fota själva rådjuren) - och min jakthund märker ingenting - utan står bara och glor på sin matte som i sin tur glor på rådjuren och förundras. 😉

  Självklart så går jag sen bort och närmare vittringsplatsen för lite kort träning. Ja, jag är störningsträningnarkoman, typ. Zaf fick upp vittring, men ratade den för lite träningslek med matte. Yes!! 😊

Att jag kvickt säger "Stanna!" mellan snurrarna är för han har en benägenhet att komma mot mig efter varje konst. Jag ville ju nu ha honom på avstånd för att kunna filma.

Torsdag, 22 nov.

Fredagkväll, den 23 nov.

En sån där simpel vardagsbild. Pingu fick plötsligt ett dragkampryck när jag satt i hammocken.

 Det gör ju så ont i mig. Han var ju så glad. På sistone mådde han så bra; livet lekte. Tja, förutom när han skulle gå på toa, då. Då blev det lite bökigt. Men resten av hans dagar var han så glädjefull, livlig, full av godisstenar, agility, rally, freestyle, gå ut med husse (min brorsa) och sova tättt intill matte.

   Han mådde ju så bra. Han var ju numera så gladlynt. Hans plötsliga jämfotaglädjeskutt som ibland duttade till en på näsan. Efter slyngelåren. Det var ju nu som vi bara skulle... ha kul.

Lördag, 24 nov.

 Fin-Zafir 💗 på helt lyckad skogstur. Men oj, vad det vädras med nosen efter vilt och lyssnas på skällande (jakt-?) hundar i fjärran.

Inkallning.. med en vädrande nos åt sidan samtidigt.

Men matte drog det längsta strået. 😊

"Tänk..."

"Tänk om man fick rusa åstad och springa dääär borta!"

Jag fick kämpa lite för att få upp honom på den här stenen. Han hade annat i nosen och hade inte riktigt tid för godisstensjakt.

Men skam den som ger sig! 😊

Stilstudie att sitta still och bara vara - samt vädra och lyssna på hundskall borta i fjärran.

Söndag, 25 nov.

Sömntutan Zafir. Han är till och med värre än vad jag är. Det har ju alltid varit Pingu som har väckt oss. Nu låter det bara Zzzzzzzzz här om morgonarna.

Zzzzzzzzzzz

Hann inte få med själva storgääääspet.

"Vad pysslar du med, matte?", undrar en nyvaken Zaf.

Apropå sömntutan Zafir.
    Från Fb:

"Torsd 22 nov. I natt låg han tätt intill mig ett bra tag (han brukar annars ligga vid mina fötter eller i fåtöljen), och sen i morse så gick han först upp (!) tog en vända in i hallen fram o tillbaka - och sen hoppade han upp i soffan intill mig och frågade (typ) om det inte är dags att gå upp nu. Första gången på hela hans 3-åriga livstid."

Hittills är detta både den första och enda gången har har försökt få upp mig. Zafir sover så länge matte sover.

Zafir visar upp Stavaskogens variant av Härjedalens Flatruet. 😉 Ja, ja... Det är "något" mindre, träden runtom är "något" högre och framför allt så korsas det inte av en väg som brukar vara avstängd på vintern. 😉😊

Det finns kalhyggen också. Jag menar ifall ni skulle fundera på sånt.

Senare på kvällen så var det åter dags för nya agilitytag. 

Zafir var faktiskt ganska duktig, men han blir trött fort - och då orkar han inte tänka mer utan springer bara rakt fram och tar hinder - i flygande fläng - som råkar korsa hans väg.

Det här söta rottisvalpgänget var också där. De körde dock inte agility 😉, och jag vet inte vilkas de var. Eh? Kan två individer benämnas som ett "gäng"?

Den ständiga frågan: Vems är egentligen denna hund? 😊

Jo, den här senaste veckan...

... har saknaden efter Pingu bara blivit värre. Samtidigt ibland får jag tanken att allt - och då menar jag allt - bara är en dröm. Från början till slut; Pingu har aldrig funnits. Att han var en cartoon på riktigt. Men... alla foton och sånt finns ju, så han har funnits. Han har varit här hos mig.

    För nån dag sen så råkade jag se ett gammalt utprintat agilitytävlings-PM ligga bland andra papper. Det var från Uppsala-tävlingen. Och jag kommer på att den tävlingen var inte bara 2018 års agilitysäsongs sista tävling... Det var även Pingus sista... för... alltid. Den sista tävlingen vi, Pingu och jag, körde tillsammans.
    Det absolut sista loppet var ett disk-lopp, men ett bra sådant - förutom det där missförståndet mellan oss två hinder från mål.
   Jag lyckas inte ladda ned filmsnutten (den kanske inte är offentlig), så det får bli denna länk istället, om den nu funkar.

https://www.facebook.com/annika.hamilton/videos/1990573771009964/

Igår, fredag...

 ... så ringde dom från djurkliniken. Pingu har kommit tillbaka. Jag smet ifrån jobbet (tack alla kollegor och brorsan) och åkte dit i ilfart. Kom fram tio minuter innan de stängde.
   När jag sedan åkte hemåt, med ena handen liggande ömt mot urnan, så fick jag plötsligt tanken: "Men? Tänk om det inte är Pingu! Här sitter jag och hyser kärlek mot någon annans hund eller vad det nu kan vara där inuti."

I bilkön i korsningen mot 264:an (väl?) så passade jag på att vända på urnan för att kolla... Det stod där Pingu handskrivet med spretig men fin svart text, så jag får väl lita på att det är han som är därinne. Jag vände och vred lite på honom. Lyssnade på hur askan rullade mot träsidorna. Det lät... bra. Pingu sköter sig.

Sedan, väl hemma efter man har klivit ur bilen och släppt ut Zafir, och man ska bära ryggsäck, matkasse - och Pingu - upp till huset, så... vant hivade jag upp Pingu på armen och knep till med underarmen - som om han vore valp igen - och tog resten av prylarna i den andra handen. Ja, nu när han inte kan gå själv längre, så får jag väl bära honom. Och jag ska bära honom inom mig - för evigt.

 När jag kom upp intill altanen, *fnissar lite åt tanken*, så fick jag infallet att istället för att gå direkt in, gå bort och ställa honom en stund på den där godisstenen här hemma på tomten...
    Nja... Nä! Det passade sig inte riktigt. Så vi gick in.

   Pingus forna jag var bättre, tycker jag. Nu är han liksom inte lika rund och fin och len. Men... jag klappar lite på honom ändå.
   Det känns bra att ha honom här hemma hos mig igen. Här, där han hör hemma.

Tänk att man har ett behov, en typ primitiv instinkt, till ett avslut. En grav, en urna eller nåt sånt för att lättare ta sig... vidare - och framåt.

Det känns bättre nu. Nu när du är hemma. Du kommer alltid finnas vid min sida. Du syns inte, men du är där. Min för evigt älskade. Min Ping. 💔💖

💖💖💖💖💖💖